Vänstern och hatet II
Varför hatar vänstern? Det frågade jag i ett inlägg angående en nystartad blogg som när sitt “klasshat” genom att läsa Blondinbella. Jag fick en del intressanta och ambitiösa svar, framför allt från Kristoffer ”Loke” Ejnermark och Petter ”Partikulärt” Nilsson.
De båda herrarna tar klasshatet i försvar, fast långt ifrån alla dess uttryck. Klasshatet ska förstås som ett hat mot ett orättfärdigt samhällssystem, men inte riktas mot någon människa. Mot detta har jag två invändningar. Den första är naturligtvis att jag inte anser kapitalismen – i betydelsen marknadsekonomi, äganderätt, fri handel och fri konkurrens – är ett orättfärdigt system. En diskussion om det rättfärdiga i kapitalismen finns bl a här. Den andra invändningen är att klasshatet visst riktas mot andra människor.
Det är över hundra miljoner som mördats av kommunistiska stater, många av dessa för att de utpekats som kulaker, spekulanter etc. De har mördats och fängslats, samt fråntagits sin rättmätiga egendom, på grund av klassbegreppet. I Sovjet sållades studenter ut från universiteten på basis av föräldrarnas yrke. Den abstrakta ambitionen att avskaffa borgerskapet blev i praktiken just det blodbad som Ejnermark försöker bortförklara som en Stalinistisk förlöpelse (Lenin, Mao, Pol Pot och de andra då?).
Det där med att klasshatet inte riktas mot några människor är tunn fernissa. När sajten Proletärbella tar klasshatet till försvar skriver de bland annat: ”Hur kan man låta bli att hata de som medvetet tjänar pengar på krig, svält eller läkemedelspatent? På att vissa tjänar enorma summor på att människor dör.” Det är alltså rätt att hata bagare, slaktare och andra profitörer på vår hunger, att hata dem som tagit fram penicillin och huvudvärkstabletter eller vapentillverkare som gör att demokratier kan försvaras. Socialister hatar med andra ord inte bara högst konkreta människor, de hatar människor som tillgodoser våra mest grundläggande behov, just för att de gör det (och att människor frivilligt betalar pengar till dem för detta).
Jag slås över en självupptagen bild i svaren. Ejnermark skriver att hat är en mänsklig känsla. Ja visst. Och hat kan riktas mot abstrakta företeelser utan att riktas mot människor, visst. Man kan hata en ansiktslös byråkrati, hata attityder som ”sitter i väggarna” eller sociala utkomster utan att hata andra människor. Man kan förbanna orättvisor och umbäranden. Annars är man mycket riktigt inte mycket till människa.
Ändå tycks socialister tro att vrede över orättvisor och personliga upplevelser av detta är unikt för just dem (enligt Ejnermark är jag ju bara en ”apologet” för de härskande). Nilsson skriver som om det bara är socialister som har föräldrar med utkomst från (statliga) försäkringskassan efter att ha slitit ut sig i sitt yrke. Det har jag med, men hur skulle jag kunna förbanna kapitalet när det är den offentliga sektorn som sliter hårdast på människor? Sjukskrivningar är betydligt större i landsting och kommuner än i privat sektor (även om det finns missförhållanden överallt). Man måste inte heller stoppa in sådana tragedier i en allomfattande konspirationsteori där allt elände är någon annans fel, särskilt inte en som utmynnar i receptet ”all makt åt staten”.
Handen på hjärtat, Petter, hur många av dina socialistiska vänner vid universitetet har ”känt klassamhället på huden”? Själv har jag just i den miljön mött så många salongsradikaler som verkligen föraktar vanligt, arbetande folk. Du måste ha mött dem själv. Litar du på dem för att de proklamerar sitt hat även mot ”kapitalister”? Eller är det ett inträdesprov man klarar genom sina föräldrars yrke eller vedermödor, som du verkar lägga stor vikt vid?
Socialister har ett problem med sitt hatande, och nej, det beror inte på att de är ensamma om att se elände och orättvisor. Vänsterpartiet är för närvarande inne i en förändringsprocess just på denna punkt, de ska bli gladlynta istället för hatiska och aggressiva. Som jag skrivit tidigare förebådar detta en större förändring än de förmodligen tänkt sig. Noterar i kommentarerna till mitt inlägg att även min efternamne Anders ställer sig oförstående till klasshatandet. Splittringen är bra och nödvändig.
The Bewinged Witch
maj 18, 2008 @ 9:17 f m
Fsiken så många bra ord..
Anonym
maj 18, 2008 @ 11:51 f m
Bra skrivet Mattias!
hajjen
maj 18, 2008 @ 2:21 e m
Bra skrivet Mattias. Två saker slår mig direkt när jag läser Ejnemark och Petter:
1.) Jag uppfylls av ett oerhört djupt förakt. Faktiskt. Jag är ledsen, det är inte ngn konstruktiv känsla, men jag kan inte rå för det. Ett djupt förakt för dessa skrivbordsfilosofer som av någon outgrundlig anledning fortfarande ursäktar en ideologi som skapat som mycket ont för så många, även mig personligen och min familj. Som en gång i tiden fått mina egna föräldrar på flykt, fängslat flera av mina släktingar och konfiskerat mina morföräldrars egendom. Vi snackar om ett högst personligt hat. Ett hat mot en ideologi som försvarar dessa övergrepp. För jo, min familj tillhörde borgerligheten, de så kallade apologeterna för, och även en del av, den ?härskande klassen?. Ska samhällssystemet krossas så måste ju de som upprätthåller det också krossas, inte sant? Ett system (eller relation som Ejnemark hävdar) är ju inte en abstraktion, det upprätthålls av människor av kött och blod. Skogen utgörs ju av enskilda träd. Var det inte så man resonerade när man avrättade fångarna i Katyn, när man skickade borgare, bönder och oliktänkande till Gulag eller tvingade sydvietnameser att gå i omskolningsläger? Det är detta Petter & Co. i praktiken försvarar. Det som gör mig illamående är dessutom att Petter och Ejnemark har noll erfarenhet av riktigt förtryck. Noll! De sitter på sina degenererade arslen hela dagarna och filosoferar och njuter samtidigt av kapitalismens och liberalismens frukter. De har noll erfarenhet av rädslan att angivas av grannar eller arbetskamrater. Att skickas till fängelse, arbetsläger eller mentalsjukhus på grund av ”felaktiga” åsikter. Att ständigt behöva se sig om över axeln. Noll erfarenhet av att behöva köa i timmar för att köpa en limpa bröd. Noll erfarenheter av misär, nedpissade trappuppgångar och skitiga trabanter. Noll erfarenhet av att knyta en röd slips och klistra på ett leende för att sedan tvingas delta i ett första maj tåg. Trots att man inte vill, trots att manifestationen står för allt det man hatar och som gjort en illa. Jag kan faktiskt inte förmå mig att förstå dessa salongsradikaler, som trots tillgång till så mycket fakta och mänsklig erfarenhet ändå försvarar den ideologi som gett upphov till allt detta. Därför är förakt och hat det enda jag kan känna.
2.) Tycker mig ana att jag-hatar-inte-dig-personligen-utan-det-samhällssystem-du-upprätthåller-tugget är en variant av den marxistiska materialistiska determinismen, som man försöker smyga in bakvägen. Man kan ju inte hata borgarna för de styrs av klassintressen, och klassintressena styrs av produktionsfaktorerna. Och dessa är ju ett resultat av den tekniska utvecklingen och historiens oundvikliga gång, säger marxismen. Nu är ju marxism voodoo, men den som vill läsa en artikel som redan på 60-talet pedagogiskt förklarar det uppenbart skruvade i att härleda människors åsikter enkom ur deras klasstillhörighet kan hitta den här: http://www.anthonyflood.com/blanshardeconomicdeterminism.htm
Tompa
maj 18, 2008 @ 2:31 e m
Håller med föregående talare.
sigge
maj 18, 2008 @ 4:18 e m
Hajen har hajat.
JohanH
maj 19, 2008 @ 10:56 f m
Det var en gång en socialistisk idé…
… först var den en utopi – som kraschade så fort den testades
… sedan blev den en ”historisk nödsvändighet” – som aldrig inträffade
… då blev den ett statligt projekt – som ledde till förtryck, massmord och svält.
Efter alla dessa år av misslyckad kontakt med verkligheten borde kanske socialismen dött ut, men icke. Istället är den nu ett diffust mål helt utan relation till den fysiska världen (måhända smart efter som just verkligheten varit ideologins svagaste punkt).
Greppet numera är att vara i en evig opposition och att vara rebell och motståndare till allt (alldeles avsett vem felet är). Då blir också hatet en logisk väg att gå.
Det blir också i stort sett omöjligt att argumentera emot socialismen då den inte bekänner sig till några existerande referensramar längre. Man kommer så klart alltid förlora en debatt där mot-alternativet är en blomstrande utopi.
Byggaren
maj 19, 2008 @ 11:49 f m
Jag kan faktiskt förstå hatet/avundsjukan som mekanism även om jag anser att socialister lätt drar felaktiga slutsatser gällande hur man underlättar för mindre bemedlade att bli rikare.
Visst kan man som uppvuxen i en mindre attraktiv förort bli avundsjuk, (för det är det som det egentligen handlar om), på hur lätt vissa personer uppvuxna i ett bättre bemedlat hem i en finare förort har det. Något som också kan reta folk är de bortskämda brats som använder liberalismen som alibi för ens egen medfödda upphöjdhet. Dvs att ens silversked skulle vara resultatet av något slags darwinism.
MEN socialism skapar inte möjligheter för den mindre bemedlade att skapa sig bättre förutsättningar. Snarare cementeras de redan existerande förutsättningarna så att det krävs både ett större kapital och redan existerande nätverk för att göra en klassresa.
Liberalismen skapar förutsättningar för ett samhälle där en hungrig underdog i alla fall har en teoretisk chans att skapa sig en bättre tillvaro.
Så visst finns det klassskillnader och visst kan du unna dig att vara avundsjuk men använd denna revanchlusta till något konstruktivt. Med lite utbildning, sisu och en del ”tur” har du möjlighet att skapa dig och din familj det du vill ha. Visst är det ett vågspel och du kan misslyckas på vägen och därmed få skulder som du inte kan betala under en livstid. Därför är du värd varenda öre om du lyckas.
Mattias Svensson
maj 19, 2008 @ 11:59 f m
God poäng. Sedan känner jag förvisso inte så många rika liberaler. Brats tenderar vad jag vet att inte vara särskilt politiskt intresserade över huvud taget.
Byggaren
maj 19, 2008 @ 7:24 e m
”Sedan känner jag förvisso inte så många rika liberaler.”
I stand corrected. När jag tänker efter så brukar dessa oftast vara konservativa eller socialliberaler.