april 2009

Det blev en flicka! Men först efter att ha forcerat hinder som landsting, värnpliktsvägran och kravet på kristen tro.

(Artikeln publicerad i Neo #2 2009)

Charkiv, Ukraina, våren 2004. Jag följer människor som talar ett språk jag inte förstår längs en korridor, är osäker på vad som kommer att hända när de leder in oss på ett kontor, mig och min fru. Ännu en intervju, ännu ett test, eller …? Osäkerheten är ingenting mot den jag känner inombords. När jag plötsligt kan smaka på känslan att bli pappa är det en tanke som skrämmer mig. Kan jag ta hand om ett barn? Hur ska det gå till, jag som aldrig varit särskilt intresserad av barn och de som mest är rädda för mig? Jag som aldrig ens bytt en blöja, det var visst en svår konst på mammas tid, inget för fumliga amatörer som knyter snibben fel så att det skaver eller läcker.

Sedan är hon bara där. En liten flicka med stora, bruna ögon och nästan skrattretande fula byxor bärs in. Jag hoppas att hon är min, för i samma ögonblick jag ser henne är det som ett stort lugn kommer över mig ”henne kan jag ta hand om, det ska nog gå bra”. Tårarna rinner längs mina kinder och någon sätter henne i mitt knä. Efter fem långa år har jag äntligen blivit pappa till en liten flicka.

Och visst gick det att ta hand om henne. Blond, gråögd och lugn hade det stått i papperen vid adoptionsmyndigheten i Kiev. Inget stämmer. Det är en intensiv och humörstark liten flicka som när vi får henne är 15 månader, precis tagit sina första steg och suger i sig vartenda ord (jag ska månader i efterhand inse att det även gäller kraftuttryck, fast lite stolt var jag när hon inte ens fyllda två fick till ett perfekt intonerat ”Saten!” efter att ha råkat slå ut mitt vin vid en tillställning). Vi tillbringar våren tillsammans, inget hindrar ju att det är jag som börjar vara ledig. Det är nytt, kämpigt, tålamodsprövande (inte minst som jag bryter handleden, men det går det med) och alldeles underbart.

En liten solstråle har kommit in i vår familj, och med den också ljus över den mörka vägen dit. Det resultatlösa utredandet och köandet i landstinget. Det paniska ögonblick på Karolinskas toalett när jag trodde att ”porrdebatten” våren 2000 rensat undan magasinen när jag skulle göra vad en man måste göra, vilket inom ramen för en infertilitetsutredning inte sällan är av autoerotisk sexuell natur. Det misslyckade provrörsförsöket som naturligtvis krockade med både bästa vännens svensexa och svärfars sextioårsdag. De mörka stunderna av gräl och förtvivlan. Våndan att inte kunna vara riktigt glad åt vänner och bekanta, som den ena efter den andra fick barn (för det är ju bara det man ser).

Att vi gjorde slag i saken och firade ett fantastiskt bröllop. Adoptionens alla svåra frågor. Hur min värnpliktsvägran höll på att slutgiltigt grusa vårt hopp om att få barn. De nio dagarnas väntan i Kiev på att reda ut adoptionsmyndighetens byråkrati innan vi ens fick veta något om ett barn som kunde bli vårt. Alla vänliga och hjälpsamma människor vi mött på vägen. Fördröjningen i passkontrollen innan vi fick ta med vår dotter hem. Att få se en liten flicka lära sig gå över trösklar på ett landningshem för missionärer, skrika ut sin glädje över hela Amsterdams flygplats för att hon fått en liten Nalle Puh-docka som var hennes egen och slutligen vakna upp i sängen i vårt gemensamma hem.

De allra flesta slipper gudskelov tänka på hur krångligt det kan vara att bli förälder. Från skolans intensiva preventivmedelsfokus får vi snarare intrycket att så fort man slutar skydda sig kommer barnet som ett brev på posten. Så funkar det också för de flesta, särskilt i den åldern. En kvinna i 15–20-årsåldern har hela 40 procents chans att bli gravid av ett samlag vid ägglossning, och även om chansen har halverats till 20 procent vid 35 års ålder är den alltså vid upprepade försök rätt stor. (Notera dock hur snabbt fertiliteten avtar, vid 40 år är chansen nere i 5 procent, och vid 43 år 0–1 procent. Chansen för ett par där kvinnan är 35–40 år att alls lyckas är inte större än omkring 50–59 procent, betydligt under vad de flesta förväntar sig.)

Ofrivilligt barnlös räknas man som om man försökt att få barn ihop med sin partner i ett år. Då bör man söka hjälp och se om det finns medicinska orsaker, och möjligheter att göra något åt dem. Detta är förvisso en klinisk definition. Medan intervjuundersökningar i 20-årsåldern ger vid handen att 97 procent av männen och 96 procent av kvinnorna vill ha barn någon gång i livet, så är det ungefär 14 procent av kvinnorna och 18 procent av männen som förblir barnlösa. Den vanligaste orsaken till denna diskrepans är inte medicinsk, utan att man inte träffar rätt partner.

Siffrorna över barnlöshet är något uppblåsta. En del i kategorin barnlösa lever i familj med partnerns barn, och eftersom SCB bara räknar biologiska barn tillkommer även adoptivfamiljer, adoptioner minskar andelen barnlösa med ungefär en procentenhet. För många är barnlösheten inte något problem, att inte uppnå något man tänkte sig i 20-årsåldern behöver inte vara en tragedi. Visst finns det många ensamstående för vilka ett barnlöst pars vedermödor ter sig som lite av ett lyxproblem – man i alla fall har någon att dela sitt liv och sin sorg med.

Och visst blir det bättre. I slutet av 1800-talet var ungefär var fjärde kvinna barnlös livet igenom. De som gifte sig och födde barn fick ofta väldigt många, vilket slet hårt. Kontrollen över fertiliteten är en av mänsklighetens stora landvinningar.

Den som slår upp en hemsida eller på annat sätt läser om barnlöshet kan lätt få intrycket att det är en à la carte av tekniska möjligheter att beta av. Provrörsbefruktning (IVF), frysning av ägg till kommande provrörsbefruktningar, mikroinjektion – ICSI som hjälper långsamt simmande spermier, samt spermiedonation och äggdonation.

Tekniken hjälper många, 2 700 barn var 2004 resultatet av assisterad befruktning i olika former. Provrörsbefruktning (IVF) är ett relativt nyligt medicinskt framsteg. Det första provrörsbarnet Louise Brown föddes 1979 i Storbritannien (första i Sverige 1982), resultatet av elva års enveten forskning och misslyckanden. För något år sedan bedömdes över 2 miljoner barn ha tillkommit via IVF världen över.

Men infertilitetsbehandling är inte högprioriterat vid landets sjukhus, ofrivillig barnlöshet hamnar i prioritetsgrupp tre av fyra. Sveriges första professor i assisterad befruktning, Outi Hovatta, kom hit 1998 och har i intervjuer berättat att hennes verksamhet varit aggressivt ifrågasatt av andra läkare. Bland annat en cancerläkare som ”ifrågasatte varför man ska lägga samhällspengar på något så oviktigt” (VLT 21/12 2006).

I dag baxnar nog många över det teknokratiska synsättet. Sett ur enskilda människors liv kan man lika gärna ifrågasätta resurser som läggs på cancer, som huvudsakligen drabbar äldre med några få år kvar att leva, som att resurser läggs på att hjälpa människor i 25-40-årsåldern tillrätta med något som är avgörande för resten av deras liv. För att inte tala om andra krämpor som med självklarhet klassas som sjukdomar.

Varje fertilitetsbehandling i landstingsregi är omgärdad med ofta godtyckliga restriktioner, ransoneringar och köer. För provrörsbefruktning (IVF) finansierar landstinget mellan ett och tre försök för den som är ofrivilligt barnlös (i genomsnitt krävs tre försök för att lyckas), inget för den som vill ha syskon. Kötiderna kan vara upp till 1,5 år.

Sverige ligger varken legalt eller tekniskt i framkant. Surrogatmödraskap är förbjudet och för reproduktiv kloning – som skulle kunna hjälpa exempelvis föräldrar som saknar könsceller att få barn – råder till och med tanke- och forskningsförbud.

Äggdonationer, en hjälp för kvinnor som av olika orsaker inte kan producera egna ägg, tilläts i Sverige först 2003, trots att tekniken fungerat sedan 1984. Den utförs bara vid landets universitetssjukhus, som har egna åldersgränser som kan vara så låga som att kvinnan får vara högst 37 år.  Kötiderna är vid många kliniker flera år långa i brist på äggdonatorer som det är förbjudet att kompensera med annat än låga belopp. Det är inte heller tillåtet att ta emot både ägg och spermier i samband med äggdonation, vilket fråntar ensamstående, lesbiska par och par där både mannen och kvinnan är infertila denna möjlighet. I praktiken åker de flesta utomlands för denna behandling.

Min egen erfarenhet av landstingsbyråkratin kring barnlöshet är smått Kafkaartad. I över ett år utreddes vi av en kvinna som slarvade bort provresultat, pratade bort möten och hotade att kasta ut oss för att vi i god tid berättade att vi tänkte resa bort en vecka över påsk. Det var svårt att undvika känslan av livegenskap, men vart skulle vi annars vända oss?

Först efter denna utredning ställdes vi i kö till provrörsbefruktning, som i sin tur var ett år. Man hade hittat ett antal fel hos oss som vart och ett gjorde det svårare att bli gravid. Vi byter sjukhus bara för att, när vi väl kommit fram i kön, mötas av nya tester där de hittar nya fel på min frus livmoder, som måste opereras.

När sjukhuset efter ytterligare drygt ett halvår väl ska behandla oss måste försöket avbrytas. Tvärtemot direkt inrådan från den privatklinik där vi redan gjort ett provrörsförsök, ges min fru normaldos av hormoner och blir överdoserad. Därefter hittar de ännu ett fel, som kräver ännu en operation, som i sin tur ger upphov till en infektion som blir akut och leder till en ny sjukhusvistelse. Då, hösten 2002, ger vi upp och sätter allt vårt hopp till en adoption.

Sverige var tidigt med internationella adoptioner, som kom igång redan på 1960-talet. Efter en topp på omkring 1800 barn per år i slutet av 1970- och början av 1980-talet har antalet minskat stadigt. I början av 2000-talet adopterades omkring 1 000 barn via adoptionsorganisationerna, men det har sjunkit ner mot 600 barn på senare år. Allt fler länder vill adoptera internationellt och den största adoptionsnationen Kina har minskat antalet barn tillgängliga för internationell adoption. Efterfrågan har inte minskat i samma takt, så köerna är långa. Väntetiden beror på när man sökt medlemskap i en adoptionsorganisation så gör det så tidigt som möjligt.

Om informationen kring olika behandlingar och villkor i sjukvården är svåröverskådlig så är det ingenting mot adoption. Den som adopterar ställs inför en hel del svåra och smått makabra beslut. Själva valet av adoption är för det första inte enkelt. Jag hade svårt att ge upp tanken på den växande magen, födseln och det lilla barnet som så naturligt var en förlängning av en själv. Så småningom vann längtan efter barn som ju är långt större än den rent biologiska kopplingen.

Sedan kommer frågor som vilket land man ska söka från, vilken ålder barnet kan ha och hur ställer du dig till kön och enklare handikapp? Innan du moraliserar över att de allra flesta vill ha ett litet och kärnfriskt barn, så är det också en fråga om vad man med öppna ögon är beredd att välja att ta sig an. Att barn man får biologiskt kan vara handikappade och ha medfödda fel är inte en sak man som förälder väljer, man accepterar att det kan bli så. Det är två olika beslut.

Samtidigt bör man veta att lättare handikapp i ett fattigt land kan vara så enkelt som ett blåsljud i hjärtat eller att vara född med en njure, inga problem för ett barn i västvärlden. Och du blir definitivt en hjälte i adoptivlandet om du är öppen för detta alternativ. Själv blir jag också tårögd när jag tänker på den amerikan som satt i samma rum som vi på adoptionsmyndigheten, och som efter att ha fått sin systerson på fötter insett att han var bra på att ta hand om barn och nu tagit sig över halva jorden för att förbarma sig över ett äldre barn med svåra behov.

Villkoren för utredning av din lämplighet som adoptivförälder och beviljande av adoption varierar från kommun till kommun. Adoptionsländer och enskilda barnhem ställer också krav på dig som förälder. För att adoptera från Sydkorea får du exempelvis inte väga för mycket, och i Sydafrika och Filippinerna kräver de barnhem som svenska organisationer samarbetar med att man är utövande kristen. Mycket av detta är oundvikligt och bygger på den sympatiska tanken att det i slutändan ska väljas ut lämpliga föräldrar till ett föräldralöst barn.

Redan vid första mötet inför adoptionen undrade jag lite ironiskt om mitt ”kriminella förflutna” skulle ställa till problem. Jag hade vägrat värnplikt och för detta dömts till villkorlig dom och böter. Utredaren skrattade och sade att värnpliktsvägran nog var att betrakta som en merit i sammanhanget.

Vi skrattade också. Den gamla historien om hur jag på moderateras partistämma 1993 frågade hur försvarsminister Anders Björck kunde ”administrera ett slavsystem”, skrev ett kaxigt brev till Värnpliktsverket som publicerades i en bok och gömde mig undan polisen var vid den här tiden min egen gamla ”lumparhistoria” att underhålla med vid middagar. Inte kunde väl detta hindra mig från att bedömas som en lämplig pappa?

Snart skulle vi inte skratta längre. Värnpliktsvägran kom att fördröja vår adoption med två år och såg länge ut att släcka hoppet totalt. Nästan alla adopterande länder kräver nämligen ostraffade föräldrar, vilket ska styrkas med ett utdrag ur belastningsregistret. Om du själv varit beslutsfattare hade du nog också tyckt att ostraffade föräldrar är ett rimligt krav, och haft pedofiler och våldsverkare i bakhuvudet. Men formellt blev kravet även ett hinder för vår adoption, ett grymt och ovanligt  straff för min tidigare insubordination.

Raskt krymptes möjligheterna och ingen visste vad som gällde. Kruxet är att ger man sig väl på att ansöka om adoption till ett land och det inte beviljas, så förlorar man sin plats i kön och får börja om med en ny tidskrävande process.  Den första adoptionsorganisationen vägrade hjälpa oss, så vi fick byta till Adoptionscentrum. De visste inte heller, men var i alla fall på vår sida. Sydafrika skulle kanske gå, men där föll vi på kravet att vara aktiv kristen (som jag kan förstå, den djupt troende som under stora kval adopterar bort sitt barn vill ju inte att det ska hamna i helvetet). Etiopien? Där låg alla adoptioner nere. Genom en felkoppling vid ett telefonsamtal hamnade vi hos handläggaren för Ukraina, som trodde att det kanske skulle fungera.

Men när vi ansökte i Ukraina fick vi nej. Det var höst 2003 och efter fyra års försök syntes allt hopp vara ute. Som det såg ut skulle vi få vänta till våren 2006, då min anmärkning skulle försvinna ur belastningsregistret, utöver den långa väntan skulle det då bli svårt att hinna få några syskon innan vi själva blev för gamla för att få adoptera.

Vår situation mötte dock sympati från oväntat håll. Pliktverkets chefsjurist lyssnade på min fru och tog sig an att skriva ett mycket långtgående intyg om den förändrade legala situationen sedan min värnpliktsvägran 1994. Själv kunde jag utnyttja mina politiska kontakter till att få en riksdagsledamot i justitieutskottet att skriva ett liknande intyg. Med hjälp av dessa båda dokument kunde vi så småningom få iväg en ny ansökan till Ukraina. Den accepterades.

En speciell känsla är det att hysa tacksamhet till så många människor för något så privat som ens barn, en positiv sådan. Människor på Adoptionscentrum som varit till hjälp och stöd, personalen på vårdcentralen som gav mig en ny besöksdag för att få ner pulsen (ni kan gissa att den var rätt hög, när det efter allt vi varit igenom hängde på en ny läkarundersökning), myndighetspersoner och kommunala tjänstemän som med personlig omsorg skrivit intyg med snygga formuleringar och satt sirliga stämplar för att få vår ansökan att se så bra ut som möjligt. För varje fyrkantig behandling och varje bakslag har vi mött så mycket mer av värme och uppfinningsrikedom på de mest oväntade håll.

För min del hoppas jag att det blir fler förunnat att på alla möjliga sätt – gärna med lite mindre av de vedermödor vi fick gå igenom – få uppleva glädjen i att ta hand om ett önskat och efterlängtat barn. Det är lite tragikomiskt att det sekulära Sverige är så motsträvigt mot teknisk hjälp att få barn. Möjligheter som det långt mer religiösa USA är öppna för, är stängda eller svårtillgängliga i Sverige. Öppenheten för internationella adoptioner är bra, men antalet barn minskar.

Efter att ha fått en hemmagjord liten pojke (jag vet vad du tänker, men det är  en myt att man ”slappnar av” och blir mer fertil efter en adoption, det är inte vanligare att få barn som adoptivförälder än som barnlös) kan jag med ännu större säkerhet säga att det inte är sättet man får barnet på som spelar roll. Kärleken är så mycket större.