Sydsvenskan avslöjar: Al Capone står fortfarande för spritförsäljningen i Chicago
Det riktigt frustrerande i drogdebatten är att förbudskramare kan komma undan med precis hur dumma och naiva påståenden som helst. Hur Ola Carlsons ledare i gårdagens Sydsvenskan kunnat passerar någon som helst faktagranskning eller kvalitetskontroll begriper jag inte.
Carlson skriver exempelvis raljant om att många länder och organisationer i världen utanför Sverige, från människorättsorganisationer och latinamerikanska expresidenter till EU-kommissionen som faktiskt utrett frågan har ”en föreställning om att det så kallade kriget mot droger, lett av FN och USA, är ett fiasko.”
En ”föreställning”!? Ett krig som befolkar fängelserna, korrumperar hela statsapparater och leder till mord och våldsutbrott, samtidigt som bruket är som allra högst i landet som krigar mest (I USA har 16 procent av befolkningen provat kokain mot under fyra procent i Nederländerna och andra europeiska länder) och där en kraftsamling från FN under tio år inte rubbat bruket en millimeter, om inte det utgör ett fiasko för kriget mot narkotikan är jag väldigt nyfiken på vad som skulle krävas för att herr Carlson skulle finna detta uttryck motiverat.
Och det blir bara dummare och dummare.
”Drogliberalism bygger på ett önskescenario. Som om maffian skulle dra sig tillbaka om den utsattes för konkurrens.”
Eeeeeh. I Sydsvenskans föreställningsvärld är det fortfarande Al Capone som står för spritleveranserna i Chicago förstår jag. Tror Carlson verkligen att folk skulle fortsätta att handla av snubben på plattan med enorma påslag för att ha fraktat in påsar i ändtarmen om de istället kunde handla röka av sin lokala ekologiska odlare och roliga piller av läkemedelsbolagen? Varför då? Av sentimentlitetsskäl? Väx upp. Det fanns ingen som handlade sprit av maffian efter att förbudstiden avskaffades, den var för dyr och för dålig. Sak samma med droger. Legala marknader gör illegala marknader onödiga (om de inte är för hårt beskattade eller reglerade, dvs förbud i lättvariant).
Carlson gör sig också till talesman för myten om marijuana som ”inkörsport” till tyngre droger genom att peka på det självklara i att utbudet ofta finns på samma illegala marknad (hint, det är för att de är illegala). Men det är ju bara att titta på vilken undersökning som helst (CAN ”Omkring två tredjedelar [av dem som prövat narkotika] har enbart använt cannabis (hasch/marijuana) medan 5-10% enbart använt annan narkotika.”) över narkotikaanvändande världen över. En lätt drog som marijuana ligger skyhögt över hur många som prövar tyngre droger. Majoriteten som prövar lättare droger fortsätter inte.
Carlson avslutar med ett försök till ideologiskt försvar för livsstilsreglerande förbud:
”En sann liberal tror i själ och hjärta på individens frihet. En sådan ter sig omöjlig under inflytande av droger.”
Som politiskt påstående blir detta nonsens. En frihetsinskränkning följer av andras våld eller hot om våld, och det sker ju inte när någon frivilligt tar droger. I en mer metaforisk mening finns en populär myt om att droger tar ifrån människor deras självbestämmande och möjlighet att välja. ”Att använda droger är fel eftersom det är omoraliskt och det är omoraliskt därför att det förslavar sinnet och förstör själen” kan det exempelvis låta i dagens debatt om narkotika.
Jacob Sullum, senior editor på Reason Magazine, riktar i boken Saying yes. In defense of drug use (2003) två välunderbyggda invändningar mot detta resonemang. För det första är det bara en minoritet som upplever beroendesymptom av något slag i sitt användande av droger. Till och med för heroin visar studier att bara omkring var tionde användare bli beroende, den stora majoriteten är ”vare sig fysiskt eller socialt dysfunktionella, de använder inte droger dagligen och de verkar inte behöva någon behandling.” 23 procent av heroinanvändare uppger sig någonsin ha upplevt något slags beroende av heroin, att jämföra med exempelvis 15 procent för alkohol och 32 procent för tobak.
Att uppleva ett sug är fortfarande väsenskilt från att sakna vilja. Många som missbrukar även crack eller kokain gör det i omgångar där de tappar kontrollen, med dagar och veckor däremellan då de trots suget inte använder drogen. 93 procent av dem som prövat crack använder det inte ens en gång i månaden.
För det andra innebär inte ens ett beroende att man är i avsaknad av vilja eller att drogen har en i sitt våld. För dem som verkligen är beroende av droger som exempelvis heroin är det ändå en betydande majoritet som helt enkelt växer ifrån bruket i trettioårsåldern. Sociologen Charles Winnick bedömde på 1960-talet att det kan handla om två tredjedelar för vilka ett beroende är något de avslutar helt själva. Bland veteraner som i Vietnam var beroende av heroin var det bara 12 procent som fortsatte missbruket hemma i USA. Det finns också gott om heroinanvändare som under en period slutar, trots fysiska symptom, eftersom samma rus kräver större och större dos. Detta för att sedan återuppta vanan med lägre dos till lägre kostnad.
Att det finns någon kemisk egenskap eller liknande hos en drog som framkallar beroende kan alltså avfärdas, likaså att självbestämmandet försvinner. Detta inte sagt för att negligera det helvete ett missbruk så ofta innebär, eller för att påstå att droger är ofarliga, det är de absolut inte, utan för att peka på att denna baksida gäller en liten minoritet och att även för den som är beroende av starka substanser som heroin är det vanliga både att utöva något slags kontroll över bruket och att sedermera välja att sluta.
Jacob Sullum pekar också på att tankegången om individens förlorade frihet har sina historiska rötter i diverse religiösa traditioners avståndstagande från alla slags vanebildande substanser och nöjen, från alkohol och kaffe till spel. Det var också kring alkohol som uppfattningen spreds om att denna drog i sig skulle vara beroendeframkallande, långt innan andra droger, än mindre spelande, sex och ätande, kom att ses på detta sätt.
Det sätter saker i sitt perspektiv. Ola Carlsons och Sydsvenskans ideologiska rötter är väckelsepastorernas moralistiska och förbudsivrande kamp mot dansbaneeländen, alkohol, droger och spel, inte den liberala traditionen av individuell suveränitet och fria marknader.
Axel Kronholm
mars 18, 2009 @ 8:39 f m
Lysande Svensson!
Henrik Sundholm
mars 18, 2009 @ 9:54 f m
Mycket bra inlägg! Det tackar vi för.
JD
mars 18, 2009 @ 10:41 f m
Intellektuellt djupt ohederliga nyttiga idioter. Det är vad större delen av förbudsivrarna är. Förutom de verkliga monstren; de sociala ingenjörerna med empati som en dinosaurie.
John
mars 18, 2009 @ 12:14 e m
Saknar klassperspektivet (inte förvånad). Är det inte så att bland de som i viss mån kontrollerar eller kommer över ett beroende finns en överrepresentation från de högre klasserna medan de som fastnar oftast finns i de undre.
Med det inte sagt att debatten och lagstiftningen genomsyras av moralism och okunnighet och att denne Ola Carlsson inte tycks ha mycket hum om sakers ttillstånd.
Mattias Svensson
mars 18, 2009 @ 3:05 e m
Så är det säkert. Amfetamin blev ett samhällsproblem först när det började spridas i kriminella kretsar på 60-70-talet. Och alla de faktorer som dels är viktiga för hälsa och dels ta sig ur missbruk finns i högre grad som dem som har det gott ställt, socialt nätverk, god yrkesställning etc. Dessutom har du ju den omvända kausaliteten, dvs att missbruket av droger gör att du rasar på samhällsstegen och inte kan sköta ditt jobb etc.
Nils
mars 18, 2009 @ 1:57 e m
Invändningen att kriminaliteten alltid kommer att hitta andra vägar till inkomster är mycket fascinerande. Föreställer sig verkligen förbudsivrarna att ett samhälle har en konstant nivå kriminella, som bara letar efter möjligheter att försörja sig genom kriminalitet, oavsett de lagliga inkomstmöjligheter som finns?
Inser de verkligen inte att höga narkotikapriser leder till höga vinster vilket i sin tur leder till att narkotikahandel lockar till sig personer som annars skulle ägna sig åt legal verksamhet? Är det så jävla svårt att inse att om narkotika legaliseras kommer vinstmarginalerna att minska och rekrytteringsbasen för kriminella organisationer krymper eller försvinner helt när de inte längre kan locka med snabba vinster?
Trolliver
mars 18, 2009 @ 2:56 e m
Undrar hur många liter kaffe det dricks på Sydsvenskans kontor. Västvärldens sätt att spä ut lagliga droger, i jakten på mer profit, är genant. Vi kanske borde sluta dricka Espresso och röka hasch för att inte ge allt förmycket pengar till Camorran och Al-Qaida, och hålla oss till folköl och snabbkaffe.
JÅ
mars 18, 2009 @ 5:58 e m
Hur argumenterar man med en troende? Ja, man kan inte göra mycket mer än vad du gör. Och hoppas att man övertygar tillräckligt många av de icke troende för att de troende ska marginaliseras. Lars Gustafsson skrev en gång att den svenska alkoholpolitiken har gjort fler till alkoholister än alkoholen. Detsamma gäller naturligtvis narkotikapolitiken.
Delysid
mars 18, 2009 @ 8:56 e m
Välskrivet. Tänkte bara komma med ett boktips på samma tema:
”Addiction is a Choice” av psykologen Jeffrey A. Schaler.
Anonym
mars 18, 2009 @ 9:26 e m
5. Att minska de narkotikarelaterade dödsfallen är ett folkhälsopolitiskt mål för EU och dess medlemsstater.
Lazy D
mars 18, 2009 @ 9:52 e m
Ytterst välformulerat. Tack!
Nikas79
mars 18, 2009 @ 10:58 e m
Dödsknark!
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4683063.ab
Anonym
mars 19, 2009 @ 2:58 f m
Hej Mattias!
Jag instämmer helt i din syn på kriget mot drigerna, och även många andra frihetsrelaterade frågor. Man jag har en fråga till dig, ställd utifrån din, vad jag förstår väldigt Nozick/Rand-inspirerade syn på frihet. Eller rättare sagt två frågor.
1. Jag känner en flicka som inte alls skule klara sig i ett nyliberalt samhälle. Hon har biland en intelligens som en femåring, ibland som en vuxen. Hon är väldigt konsig, tål inte beröring, andra människor etc. Hon är 32 år gammal, skör som en glasvas, nästan helt oförmögen att interagera med andra. Men inte oförmögen att känna lycka eller glädje — tvärtom. Hon skulle aldrig kunna ha ett arbete. I vårt samhälle så har hon fått en liten lägenhet i en förort, staten betalar hennes hyra och hon får litet pengar till mat. Där kan hon sitta och måla tavlor, spela dataspel, hon kan gå promenader i omgivningarna. Hon har naturligtvis en grav psykiatrisk diagnos. Vad tycker du om det? Borde hon bo hos sina föräldrar, och alltså aldrig kunna vara ifred (något som är väldigt viktigt för henne), eller borde hon tvingas jobba som städare, eller kanske hora, vilket hon varit i t. ex. Colombia.
2. Fattigdom drabbar inte bara vuxna människor — enligt en ny undersökning så är fattigdom påtaglig redan i fosterstadiet. Baen till fattiga föds med sämre biologiska förutsättningar än barn till rika. Men du tror fortfarande att vi alla är födda med jämförbara förmågor?
Ursäkta om jag låter raljerande, jag vill bara helt ärligt veta vad du tycker.
Mvh,
C.
Mattias Svensson
mars 19, 2009 @ 8:10 f m
Hej. Jag tycker att man i ett samhälle som uppnått en viss grad av välstånd och civilisation hjälper dem som föds utan förutsättningar att klara sig själva, som den flicka du beskriver. Det är en ringa kostnad per person. Men jag tycker naturligtvis inte att det är en statlig uppgift att tvinga av människor pengar för detta (eller rättare sagt använda sådana här exempel för att i själva verket köpa röster av stora väljargrupper för merparten av pengarna).
Punkt två vet jag inte riktigt om jag köper. Social rörlighet finns i de flesta samhällen, inte minst i en dynamisk marknadsekonomi. Få system är så okänsliga för historisk ställning. Men självklart föds vi inte lika i förmågor, men det är bra för alla ju mer människor lockas att göra av sina förmågor.
Zoran Loven
mars 19, 2009 @ 7:16 f m
Snygg analys.
Tack för det.
Claes
mars 19, 2009 @ 1:02 e m
Lysande, beautiful. Fint formulerat med en seriös, halvarg ton – precis som jag vill ha det!
Jonathan
mars 19, 2009 @ 3:50 e m
Hej
Jag delar din entusiasm inför legalisering men det låter väldigt konstigt att bara 32 procent av de som brukar tobak säger att de har ett beroende. Är det verkligen rimligt att fråga användare själva? Det känns spontant som att alla dessa siffror är lite låga. Kan det inte finnas en betydande underrapportering när man fråga människor själva om detta? Ungefär som att många säger ”jag kan sluta röka men jag vill inte”.
Mattias Svensson
mars 19, 2009 @ 4:47 e m
Jag tror snarare det kan handla om en vid definition av användare. De flesta feströkare är inte dagligrökare, än mindre majoriteten av alla som prövat att blossa någon gång i livet. Jag gillar att feströka men kunde inte ens när jag försökte i tonåren få till ett beroende i nyktert tillstånd.
Nils
mars 20, 2009 @ 10:20 f m
Jag stötte precis på en artikel om en annan marknad som, utan att artikelförfattaren verkar medveten om det, uppvisar intressanta likheter med narkotikamarknaden.
Marknaden ifråga är handelen med virtuell valuta i onlinerollspel. Sådan handel är vanligtvis förbjuden, då speltillverkaren anser att det är en form av fusk. Men då det finns ett stort intresse bland spelare att få tillgång till sådan valuta skapas en grå/svart marknad som i samband med att den växer för med sig genuin brottslighet, i form av kontokortsbefrägerier och stöld av spelkonton.
http://www.eurogamer.net/articles/gold-trading-exposed-introduction-article
Jonas L
mars 20, 2009 @ 3:41 e m
Bra artikel! Syns att ingen vågar lyssna på annat än det de är vana vid/förstår. Den okunskap som så många sitter på och misstar för riktig kunskap är oerhört djupt rotat.. Sorgligt, Sverige, att vi inte kommer någonvart..
Tibbelin
mars 21, 2009 @ 1:35 e m
?En sann liberal tror i själ och hjärta på individens frihet. En sådan ter sig omöjlig under inflytande av droger.?
Använder Ola Carlson nägra droger själv?
Alkohol? I så fall kanske han skrev ovanstående under ”inflytande” av den drogen och i så fall är han inte en fri individ och skall alltså inte tillåtas fatta beslut om han ska dricka alkohol. Det är också märkligt att han tillåts skriva ledare.
Jag antar att ”under inflytande” skall tolkas som att personen inte med nödvändighet är berusad vid tillfället då han är under drogens inflytande. Man är väl under inflytande om man tex samlar på en drog i olika former. Om man läser artiklar om drogframställning. Om man bygger om källaren för att kunna lagra speciellt fina exemplar av drogen på ett riktigt sätt. Om man sitter och skriver ledare om drömmer om fredagen då drogen skall intas. Om man ägnar semestern till att resa till platser där drogen framställs.
Ola Carlson kanske är mot alla droger och helt drogfri. Och då behöver han inte ta åt sig av den här kritiken. Men det gäller garanterat inte alla av hans arbetskamrater. Många av hans medarbetare är alltså inte fri individer i liberal mening.
Eller betyder ”under inflytande” att man faktiskt är berusad. Jag kan lätt erinra mig tillfällen då jag varit under inflytande så till den milda grad att jag nog inte varit en riktigt fri individ och det tillstånden kanske varade en bit in på nästa dag. Men när jag bestämde mig för att inta drogen så var jag i helt säkert – i liberal mening- en fri individ.
Om någon undrar vad det är för drog jag brukar så är det min privat sak. Kan bara saga att den intas oralt ger ibland ett lyckorus, man överskattar sin förmåga, vid snedtändning kan man lätt bli osams. Man tappar kontroll över sina rörelser. Dagen efter mår man mycket dåligt och det ända som kan få en att må bättre är mer av samma drog. Den borde förbjudas med omedlebar verkan
Pontus
mars 27, 2009 @ 5:27 e m
”Att det finns någon kemisk egenskap eller liknande hos en drog som framkallar beroende kan alltså avfärdas” Hur menar du? Hur förklarar du att alkoholisten får epileptiska anfall när denne slutar dricka?
Mattias Svensson
mars 27, 2009 @ 5:52 e m
Klart att det finns fysiska symptom på att ändra beteende på en massa sätt. Men din vilja är inte förslavad, och det finns många som slutar trots att det har otrevliga fysiska effekter.
Kalle
april 7, 2009 @ 6:19 f m
”Punkt två vet jag inte riktigt om jag köper. Social rörlighet finns i de flesta samhällen, inte minst i en dynamisk marknadsekonomi. Få system är så okänsliga för historisk ställning. Men självklart föds vi inte lika i förmågor, men det är bra för alla ju mer människor lockas att göra av sina förmågor.”
Jag förstår inte vad du säger här. Du håller inte med om att statistiken säger att barn tillfattiga människor föds med sämre förutsättningar än barn till rika, i genomsnitt? I så fall kan man inte diskutera med dig, eftersom du inte accepterar vetenskaplig bevisföring. Och förutom det — sista meningen i ditt svar är inte skriven på svenska, du kanske skulle vilja omformulera den?
Mattias Svensson
april 7, 2009 @ 9:13 f m
Att påpeka att social rörlighet är större under ett visst system är ju inte på något sätt detsamma som att säga att alla föds med lika förutsättningar, så är det självklart inte. Språket får du stå ut med. Hade du argument i sak?