Anna Lindh i åminnelse

De flesta minns nog vad de gjorde under den där hemska kvällen, natten och morgonen för fem år sedan när ett rapporterat överfall och knivhugg blev ett mord på Sveriges utrikesminister och på en av politikens mest färgstarka personer. Som pressansvarig för den borgerliga nejkampanjen i Euroomröstningen minns jag det definitivt; sorgen, förtvivlan, upplevelsen av hur meningslöst allt annat ter sig när ett liv så onödigt och brutalt gått till spillo. Jag minns det ansvarsfulla uppdraget som vidtog att ro folkomröstningen och demokratin i land på ett anständigt sätt, vilket på det hela taget lyckades.

Jag störde mig dock redan då på den dödskult som byggdes upp kring Anna Lindh, inte minst som ett desperat försök att svänga folkomröstningen till ett ja. Det var ett osmakligt skådespel med utspel om att sätta Anna Lindh på euromynten, socialdemokratiskt manövrerande om TV-debatterna som skulle ersättas av Anna Lindh-relaterade inslag och hemsidan Eurofakta där en minnesartikel om Anna Lindh kombinerades med en ”Så ändrar du din poströst”. Lindh blev något slags helgon komplett med myten om att hon skulle ha räddat ja-kampanjen om hon fått leva några dagar till.

Så här fem år senare är kulten kring Anna Lindh i stort sett densamma. Jag kanske är okänslig, men börjar det inte bli dags för en rejäl nyansering? Ta det där talet i Almedalen 2003 som redan då fick mytiska proportioner. Det innehåller i princip alla förljugna bilder om Sverige som världens moraliska stormakt, den enda kraft som kan stå emot arbetslöshet, ojämlikhet, trafficking och barnsoldater. Fast numera krävs att Sverige har inflytande i EU, och då måste vi gå med på euron. Det är en dumdumlogik i flera led (Finns det ingen annan än Sverige som är emot arbetslöshet etc? Hur mycket hjälper det att EU skriver in något som mål? Går det verkligen inte att driva sådana frågor utan samma valuta?) som ändå bleknar i jämförelse med denna passage:

”Hade EU haft en gemensam utrikespolitik för femton år sedan, då hade vi i Europa kunnat undvika tio års krig, tiotusentals döda, hundratusentals flyktingar från Balkan, före detta Jugoslavien. Vi hade inte en gemensam utrikespolitik, och kriget, tragedierna var ett faktum.”

All denna död och allt detta lidande hade Balkan besparats om EU bara hade en gemensam utrikespolitik (Oavsett vilken linje de kommit fram till? Med hjälp av vilken armé?). Det är inte bara en kontrafaktisk spekulation av tvivelaktigt slag, utan ett hänsynslöst exploaterande av lidande och död för egna politiska syften. Detta är alltså vad som än idag begapas som ett retoriskt mästerverk.

Anna Lindh visste dessutom bättre än någon annan i landet redan när hon klev upp i Almedalens talarstol 2003, att Sverige inte var någon moralisk stormakt i världen. Den 17 december 2001 hade hon godkänt
att två egyptier lämnades i amerikanska händer för att så småningom torteras i sitt hemland. Detta ljög hon senare om inför riksdagens konstitutionsutskott. Så såg den verkliga makthavaren Anna Lindh på sitt politiska uppdrag, på utrikespolitiken och på den demokratiska kontrollmakten. Hur hon såg på de väljare och hovsamma reportrar som bjöds amsagor om Sverige som moraliskt föredöme och Europeiskt enande som frälsaren från allt ont i världen framgår kanske främst av det tal hon valde att hålla.

Mona Sahlin har rätt i dagens DN: ”Hon var inte bara käcka lilla Anna med den rosa kavajen”. Sahlin har all rätt att sakna sin vän och kollega och hålla minnet av henne högt. Vi andra bör dock nyktert konstatera med den vetskap vi har idag att Anna Lindh som makthavare var en cynisk manipulatör med lögner och tortyr på sitt samvete. Att hon orättfärdigt och brutalt mördades kan inte ändra på detta.

(Bilden tagen från netillemu.com)