Atlas finanskrisversionen
”I heard the thugs in Washington were trying to take your Rearden metal at the point of a gun,” she said. ”Don’t let them, Hank. With your advanced alloy and my high-tech railroad, we’ll revitalize our country’s failing infrastructure and make big, virtuous profits.”
”Oh, no, I got out of that suckers’ game. I now run my own hedge-fund firm, Rearden Capital Management.”
”What?”
He stood and adjusted his suit jacket so that his body didn’t betray his shameful weakness. He walked toward her and sat informally on the edge of her desk. ”Why make a product when you can make dollars? Right this second, I’m earning millions in interest off money I don’t even have.”
He gestured to his floor-to-ceiling windows, a symbol of his productive ability and goodness.
”There’s a whole world out there of byzantine financial products just waiting to be invented, Dagny. Let the leeches run my factories into the ground! I hope they do! I’ve taken out more insurance on a single Rearden Steel bond than the entire company is even worth! When my old company finally tanks, I’ll make a cool $877 million.”
Ayn Rands Atlas Shrugged i kondenserad finanskrisparodi hos McSweeneys. Lite småkul om man kan bortse från det faktum att Rand illustrerar produktiv förmåga på alla olika områden, från kultur till gruvdrift, och att hon redan i originalet illustrerar hur skurkar inom samma branscher försöker berika sig genom bedrägliga och statsunderstödda spekulationsbubblor, för att sedan springa till staten och kräva stabilitetsplaner. I exempelvis slutscenerna från James Taggarts bröllop hittar man rentav en mer underhållande illustration av det här med finanskriser.
Samma sajt parodierar bland annat Nick Hornby och Slavoj Zizek.
Luka
november 28, 2008 @ 10:05 f m
”She appeared casual but confident, a slim body with rounded shoulders like an exquisitely engineered truss.”
Hehe, mycket bra imitation av Rands litterära..um..stil.
Filosofen Rand var alltid mycket bättre än författaren Rand. Visserligen är the Fountainhead bättre stilmässigt än Atlas men fortfarande om det inte hade varit för idéinnehållet skulle nog inte många idag känna till vem Ayn Rand var.
Det är faktiskt något av ett problem när man ska övertyga andra att läsa boken. Jag vet flera som har ryggat tillbaka från den, inte på grund av dess idéer utan på grund av dess litterära stil.
Mattias Svensson
november 28, 2008 @ 10:42 f m
Nu finns å andra sidan ett urval av Rands texter kring filosofi, politik och samhälle, så ditt problem är löst. Fråga efter ”Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla” i din bokhandel.
Luka
november 28, 2008 @ 11:45 f m
Jovisst kan man ge direkt filosofiska texter, men idéromanen är en utmärkt form för illustrationen av filosofiska principer.
Mattias Svensson
november 28, 2008 @ 1:18 e m
Ge både och.
McVicar
november 28, 2008 @ 11:56 f m
Jag tycker hon har ett fantastiskt språk.
Henrik Sundholm
november 28, 2008 @ 1:51 e m
Träffsäkert =)
Hansa
november 28, 2008 @ 2:03 e m
Vad är det för fel på hennes litterära stil? Jag gillar den. Utan den hade hade inte Atlas shrugged varit Atlas shrugged!
Mattias Svensson
november 28, 2008 @ 3:01 e m
Jag gillar den också, em hon har sina styrkor och svagheter. Styrkan ligger i själva berättelsen, händelseutvecklingen, och i förmågan att levandegöra idéer. Personteckingarna i Atlas är däremot inte lika skarpa som i Fountainhead. Och ingen har barn och alla förälrar är döda.
Luka
november 28, 2008 @ 3:40 e m
@Hansa
Problemet enligt min åsikt ligger i de överdrivet utbroderade beskrivningarna som gränsar till det man kan förvänta sig i billiga kärleksromaner. Saken av typen:
Jag menar som:
”The huge blanket of fur made her look like a child bundled for a snowstorm; the luxurious texture transformed the innocence of the awkward bundle into the elegance of a perversely intentional contrast: into a look of stressed sensuality. The fur was a soft brown, dimmed by an aura of blue that could not be seen, only felt like an enveloping mist, like a suggestion of color grasped not by one’s eyes but by one’s hands, as if one felt, without contact, the sensation of sinking one’s palms into the fur’s softness. The cape left nothing to be seen of her, except the brown of her hair, the blue-gray of her eyes, the shape of her mouth.”
Det finns en hårfin gräns mellan att uttrycka sig bildligt poetiskt och att det bara blir löjligt och vulgärt. Jag tycker hon höll sig på rätt sida i Fountainhead men korsade tyvärr över till den andra rätt ofta i Atlas.
Men, faktum är också att jag håller med Mattias om att berättelsen och händelseutvecklingen är mycket bra gjorda. Det finns monologer, dialoger och berättelser som är fullkomligt lysande. Min absoluta favorit är Francisco d’Anconias tal om pengar. Beskrivningen av Twentieth Century Motors fall är också en av de stycken jag uppskattar mest.
Per-Olof Samuelsson
november 28, 2008 @ 6:47 e m
Luka: Tack för påminnelsen om vilken lysande stilist Ayn Rand faktiskt var!
(Nej, jag ska inte sätta igång något gräl om hennes litterära kvaliteter här – för hur olika människor reagerar på konst och litteratur är en tocken där ”komplex summa” di kallar’t.)
Jag trodde jag kunde ”Atlas” utantill, men just det här stycket kommer jag faktiskt inte ihåg. Var står det någonstans?
Per-Olof Samuelsson
november 28, 2008 @ 7:03 e m
”…ingen har barn och alla föräldrar är döda.”
Nu ska jag vara petig och påpeka att det fanns barn i ”Galt’s Gulch”. Och Rearden hade en mamma. (Det hade förresten Kip Chalmers också.)
Sant dock att både syskonen Taggart och Francisco blivit av med sina föräldrar i god tid innan huvudhandlingen sätter igång. Jag tror det har att göra med att det är meningen att Dagny och Francisco ska ta över respektive företag vid rätt unga år.
Och nej – Galt har ju heller inga föräldrar. Tror det har att göra med att han liksom ska komma ”från de stora vidderna”.
Och Ragnars pappa har brutit med honom.
Jag kan hålla med om att personteckningarna i ”Fountainhead” är skarpare än de i ”Atlas”. Och det tror jag har att göra med att temat i ”Atlas” är bredare: det handlar så mycket om vad som händer med samhället i stort när … (ja, ni vet vad som händer, och för dem som inte läst boken ska jag inte avslöja för mycket).
Mattias Svensson
november 28, 2008 @ 10:31 e m
Jag hårddrog naturligtvis. Man ska komma ihåg att Rand själv saknaden band både bakåt och framåt, då hon inte hade barn och familjen satt fast i Sovjet (jo, jag vet att hon träffade systern på äldre dar). Jag tror att det återspeglas i böckerna. Plus att en strejk hade blivit mer komplicerad om exempelvis Rearden hade haft barn.
Hansa
november 28, 2008 @ 8:07 e m
Luka: Själv är jag ganska grov i mitt läsande. Jag läser och tycker om eller gillar inte; Världen skälvde gillar jag, men inser naturligtvis att det ligger mycket i din kritik av den litterära stilen. Tack för att du lade ner tid på att förklara!
Mattias: Avsaknaden av barn och deras far/morföräldrar bidrar till den lite ensamma känslan jag får när jag läser Rand. Den är sann men inte alltid så behaglig.
Per-Olof Samuelsson
november 29, 2008 @ 9:44 f m
”Man ska komma ihåg att Rand själv saknade band både bakåt och framåt, då hon inte hade barn och familjen satt fast i Sovjet (jo, jag vet att hon träffade systern på äldre dar). Jag tror att det återspeglas i böckerna.”
Jo, det är ju sant. Men att säga att det ”återspeglas i böckerna” anser jag är att psykologisera.
Att både Roark och Galt saknar föräldrar är iofs ett intressant faktum. (Liksom det är ett intressant faktum att Pallas Athena inte hade någon mamma utan föddes direkt ur Zeus huvud.) Men jag tror inte det har ett dugg att göra med Ayn Rands relationer till sina egna föräldrar.
Mattias Svensson
november 29, 2008 @ 10:49 f m
Där är vi oense, men något konstruktivt sätt att föra debatten vidare ser jag inte. För visst är det att psykologisera.
Per-Olof Samuelsson
november 29, 2008 @ 9:54 f m
Bara en generell reflexion:
Vad som tas med och inte tas med i en roman bestäms ju av romanens tema och intrigstruktur. Och det finns väl ingen roman av Ayn Rand där huvudtemat är just ”familjerelationer”.
Vill man läsa en bok på just det temat, kan man ju välja ”Huset Buddenbrock”.
Per-Olof Samuelsson
november 29, 2008 @ 11:15 f m
Nej, det är fult att psykologisera. De som ägnar sig åt det måste ha taskiga barndomsupplevelser. 😉