Att vara konträr i denna samtid
Igår luftade jag några tankar om den politiska utvecklingen inför och efter valet för vännerna i FMSF. Två pessimistiska samhällstrender och en väg att vara sant konträr mot dessa, en uppgift som inte minst faller på axlarna hos det fåtal pålästa idealister som är kvar inom partipolitiken.
Valet är kört. Alliansen är för trött, vill ingenting längre och kommer oavsett hur illa det går vakna efter valdagen med en lättnad över att inte behöva umgås på daglig basis med de andra i fyra år framöver.
De finns mycket att vara missnöjd med – övervakningen, förmynderiet, detaljregleringen av skolan, särintressenas starka inflytande och bristen på liberala reformer. Ändå tror jag vi länge kommer att sakna regeringen Reinfeldt. En högerministär som faktiskt levererade sänkta skatter och mindre offentlig sektor, därtill avskaffade värnplikten, genomförde homoäktenskap och framför allt öppnade för fler människor att komma hit, mitt under krig, konflikter och finanskris. Som i samma kris slet tappert och med små medel för att göra tillträdet till arbetsmarknaden lättare utan att trampa på ömma fackliga tår. Ge mig någon annan regering i modern tid som är i närheten av detta goda track-record.
Nåväl, detta är för historieböckerna. Framöver ser jag två oroväckande trender (naturligtvis maximalt förstärkta för att uppmana alla goda krafter att motverka dem).
1. Ett rejält nederlag för Allianspartierna kommer inte (som jag sett en del hoppas på) att föra något av partierna mot en mer frihetlig agenda.
De stora missnöjda intressegrupper i partierna som finns har helt enkelt inte liberaliseringar högt upp på agendan. I moderaterna är det försvarsvänner, kommun- och landstingsfolk, en klick sant troende nymoderater och kanske några som vill vrida tillbaka partiets invandringspolitik som kommer att slåss om posterna vid ett stort nederlag. I Centern kommer liberalerna att få skit om det går dåligt, och intressepolitiken hyllas om det går bra. KD och Folkpartiet kommer att kräva ny partiledare och vara mer inriktade på person än politik.
Detta kommer att förstärkas av
2. Ett franskt scenario
En regeringstrött och sönderregerad borgerlighet kommer att ersättas av en segerrusig socialistisk koalition. Frankrike valde Hollande, som höjde skatterna på herr Pikettys inrådan och sedan gick ekonomin åt pipan. Missnöjet är massivt. MEN, det har gått så snabbt att borgerligheten fortfarande är sönderregerad och förlegad. Sarkozy igen är inte mycket till alternativ. Alltså kanaliseras missnöjet mot regeringen till en ny opponent, Marine Le Pen och hennes renodling av allt som är ont med Frankrike.
I Sverige håller vi redan på att få denna polarisering kretsande kring ett 5,7-procentsparti, SD. Den nya vänstertrojkan Fi, MP och i viss mån V har utnämnt detta perifera populistparti till huvudmotståndare för sin polemik. En groteskt stor del av svensk samhällsdebatt ägnas åt denna idag fortfarande politiskt marginella konflikt. Denna dumpolarisering gynnar båda parterna och den adlade motståndaren kan få en helt annat styrka när vänstern sitter i regeringsställning, missnöjet växer och borgerligheten fortfarande slickar såren efter valnederlaget. Det här kan gå fort, och en borgerlighet utan tillräckliga mandat kan lätt hamna i ett opinionsläge där de är mer eller mindre politiskt marginaliserade.
Borgerlighetens irrelevans kommer att förstärkas i den mån man lyssnar på krafter inom borgerligheten som kommer att vilja föra dem mot samarbete med SD. ”Hårda realister” kommer att hävda att det är enda sättet att nå politisk majoritet inom överskådlig tid. Förbittrade män som snöat in på det här med muslimer kommer att vilja ändra invandringspolitiken i denna riktning. De som odlar en höger-/borgerlighetsidentitet där vänstern är onda människor och de själva finare människor på grund av sin politiska identitet kommer att i SD se en allierad mot denna demoniserade vänster och dess värden. De kommer att måla upp ett polariserat scenario av en akut situation där man måste välja sida och ju mer motsatt vänstern och ju hårdare budskap, desto tydligare. Disciplin, ordning och mobilisering blir normerande värden för den politiska agendan, medan tolerans, mångfald, frihet, innovation och framstegsoptimism avfärdas som antingen naivt eller ”vänster”. Borgerligheten som en liberal, frihetlig kraft i svensk politik dör sotdöden, sannolikt även några av dess partier.
Hur göra motstånd mot detta?
Mitt tips är något i sanning konträrt och radikalt. Att söka det goda samtalet. Thomas Piketty tycker jag ger ett utomordentligt exempel. Hans forskning och värdering av fördelningspolitik är socialdemokratins bästa argument (en socialdemokrati undanträngd av samma polariserande konflikt mellan skrikvänster och främlingsfientliga). Piketty har bemötts av ekonomiskt orienterad borgerlighet med deras bästa argument i debatten. (Min favorit är Reasons recension) Sökandet pågår efter ett frihetligt svar på hur man kan undvika ekonomiska klyftor och överdrivet berikande av några få. Något som inte sällan sker som resultat av illiberal finanspolitik. Sådana goda samtal om tidens stora utmaningar får mer utrymme ju fler som deltar.
Att det fria samhällets grundvalar nu utmanas av slagord för allt från planekonomi till invandringsrestriktioner är tragiskt, men ger också möjligheter att på allvar sortera ut och bemöta motståndarnas bästa argument, och samtidigt göra sig relevant för samtiden. Av JS Mill lär vi att ur den mest befängda kritik väcks en större förståelse för de värden och samhällsinstitutioner man försvarar.
Intellektuellt sett är liberalismen bättre rustad än på länge, det kommer många spännande böcker från tänkare som Deirdre McCloskey, William Easterly och John Tomasi (Jag skriver lite om detta och ger några tips i nya Neo). Niklas Elert har skrivit en eminent introduktion till miljöpolitiken, ett område där man med fördel också kan läsa Mark Lynas The god species och Stewart Brands Whole earth discipline. Ekonomerna Calomiris och Haber formulerade nyligen i Fragile by design den mest intelligenta analysen av både den senaste finanskrisen och det generella problemet att under stabila förhållanden tillhandahålla rikliga krediter. Men denna intellektuella skatt är inte starkare än dess företrädare. Blir deras idéer inte lästa och diskuterade dör de (Easterlys vackra bok The tyranny of experts är full av kloka liberaler som förblivit ignorerade, en tragedi både för deras karriärer och för mänskligheten).
Min maning till studentförbundarna blev därför att beväpna sig på det vis liberaler i alla tider mobiliserat, genom att läsa, bilda sig och söka de goda samtalen. Vägra skrikpolarisera, sluta vara besatta av att försöka göra värsta möjliga tolkning av motståndarnas felsteg eller i längd ta sig an deras dummaste föreställningar, ta den argaste samhällskritik och försök bemöta det bästa i den, läs och lyft fram det bästa också i den egna sidans tänkare och försök formulera svar på nya frågor. Liberalismens institutioner är tåliga och goda. Ur 70-talets antikapitalistiska rörelser och sporadiska terrorförsök lyckades demokratiska samhällen på 80-talet utkristallisera en ny individualism och ekonomiska reformer. 70-talets amerikanska radikalfeminister klagar idag att nyliberalismen snodde deras bästa idéer. Vi har inte en trevlig tid framför oss, men just detta gör själva trevligheten till en revolutionär handling. Än finns tid att vinna den intellektuella kampen för en bättre framtid.
juli 28, 2014 @ 12:10 f m
Bra artikel! Skönt att någon vill slåss för lite värdighet och en framåtsyftande diskussion i politiken. (Rent politiskt är jag inte på samma spår, men kudos för en intressant artikel och sympatisk hållning.)
juli 28, 2014 @ 12:58 f m
Åh gud vad bra! Tack för bra post!
juli 28, 2014 @ 2:58 f m
1. Alltså homoäktenskap, vad är det för oliberalt trams? Som dessutom krockar med religionsfriheten. En *liberal* regering skulle avskaffat statliga äktenskap helt och hållet, inte tvingat samfund som ogillar det ena eller det andra att antingen gå emot sin egen övertygelse eller avsäga sig sinvigselrätt. Det är bara om man tycker Birgitta Ohlsson är liberal som man kan tycka detta är liberalt (BO är inte liberal, hon är svennebanan).
2. Ökad invandring utan krav på att invandrarna ska assimilera sig till den överlägsna västliga kulturen. Det är ett faktum att den hellenistisk-romerska (och sedan följt av katolskt kristna och slutligen, i dagsläget, anglosaxiska) kulturen varit och är fullkomligt överlägsen alla andra samhällssystem på jorden. Det är här så skilda företeelser som demokrati, internet och antibiotika utvecklats, inte i Mellanöstern, Kina eller Sydamerika. Jag vågar nog till och med säga, utan att vara eurocentrisk, att de sköna konsterna har haft och fortfarande befinner sig på högre nivå här än i resten av världen (det finns naturligtvis undantag, all performance kanske inte kommer vara ihågkommen om 2000 år…). Det enda ”icke-västliga” invandrare kan tillföra är några maträtter. Förvisso fint så men en svensk migrationspolitik baserad på postmodernism ”allt och alla är lika bra” är INTE en liberal prestation att vara stolt över. Att vara tolerant mot de grupper som kommit som flyktinginvandrare de senaste 10-15 åren är ungefär lika smart som att vara tolerant mot kreationister.
För övrigt har den borgerliga ideologiproduktionen varit en katastrof de senaste 8 åren. Jag hoppas också att Annie Lööf, också känd som FRA-svikaren, åker ut med huvudet före. Hon får gärna ta med clownen Federley (den andra FRA-svikaren och allmän attention w***e) i fallet.
juli 29, 2014 @ 6:27 e m
Hej lg,
1. En stat ska lägga sig så lite i hur människor väljer att leva sitt liv som möjligt. Att homosexuella har samma möjligheter som andra att leva ihop är ett framsteg. Samfund ska dock inte tvingas till vare sig det ena eller andra. Din invändning låter dock det bästa bli det godas fiende.
2. Hela den västerländska civilisationen bygger på ett öppet sinnelag för influenser och lärande utifrån. Det är vad som gör den överlägsen, och en anledning till att dess institutioner sprider sig. Charles Murrays Human accomplishment har något decennium på nacken men är en rekommendation: http://timbro.se/smedjan/artiklar/nar-manskligheten-ar-som-bast
juli 30, 2014 @ 1:49 f m
1. Exakt och då borde det alltså inte finnas några statligt sanktionerade äktenskap alls. Nu har istället en borgerlig regering utökat statens reglering av medborgarnas privatliv. Högst oliberalt. Dessutom, vad var det som hindrade homosexuella (och andra konstellationer) från att helt enkelt skriva ett civilrättsligt avtal ”Äktenskapsbalken gäller”? Ingenting alls, så kravet på homoäktenskap var inte baserat på juridiska skäl utan på identitetspolitik, korporativism mm. Återigen, extrem oliberalt. Och som sagt, samfund tvingas välja mellan att viga homosexuella eller förlora vigselrätten. En väsentlig inskränkning av religionsfriheten.
2. Visst, men vad har väst egentligen lärt sig från resten av världen? Kaffe, animé, kung-fufilmer och arabiska siffror. Krut också. Tryckkonsten återuppfanns i Europa. Sluta påstå att andra kulturer är ens i närheten av lika bra som det hellenistisk-romerska-katolsk-kristna-anglosaxiska arvet. Ska invandrare komma hit ska de assimileras. Vallonerna assimilerades. Judarna assimilerades. Kvinnliga samer assimileras Men inte romerna (och en stor grupp manliga samer) och se hur bra det går för dem.
Faktum är att i ett liberalt utopia skulle assimileringen vara det naturliga, det är bara för att staten förtrycker oss ens idén om mångkultur kan uppstå. Utan en välfärdsstat skulle migranter vara tvungna att assimileras för att överleva.
augusti 4, 2014 @ 5:00 e m
Inga samfund är tvingade att viga homosexuella.
juli 28, 2014 @ 2:49 e m
Det är väl knappast några frihetliga krafter som invandrar, de flesta är muslimer med allt vad det innebär av förtryck av kvinnor, hedersvåld, tvångsäktenskap, antihomosexualitet, brist på hög utbildning mm. Segregationen är ett faktum. Hur omvända dessa till vårt synsätt?
Jag kan inte se att det finns något verkligt liberalt alternativ i svensk politik. Det finns tendenser, inte mera. Alliansen har
gjort mycket gott men är fast inom det system som i decennier byggts upp i Sverige.
Men din stoiska optimism är hedervärd.
juli 30, 2014 @ 1:50 f m
De flesta invandrare till Sverige är återvändande svenskar och andra västeuropéer. Flyktingar är däremot en helt annan sak: dessa är inte direkt holländare.