Artikel om ekonomen Thomas Sowell och hans perspektiv på diskriminering och etnicitetens betydelse. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Svart.

Det hör till allmänbildningen att veta vem Rosa Parks var. Den svarta kvinnan som i en civil olydnadsaktion vägrade lämna plats åt en vit man på bussen den 1 december 1955, vilket krävdes enligt dåtidens Jim Crow-lagar i Alabama och andra amerikanska sydstater. Resten är historia. Parks civila olydnadsaktion satte igång en framgångsrik svart medborgarrättsrörelse i USA mot rassegregering, diskriminering och för lika rättigheter.

Men historien sträcker sig också bakåt. Det var inte alltid så att svarta och vita satt i olika delar av bussen, med de svarta tvungna att lämna företräde, ens i den amerikanska södern. Denna ordning infördes via Jim Crow-lagarna i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i samband med att svarta berövats sin rösträtt. Innan dess drevs bussar, biltransporter och järnvägslinjer huvudsakligen av privata ägare som först överklagade den nya lagstiftningen, därefter dröjde i det längsta med att implementera den och slutligen i flera fall hotades och dömdes i domstol för att trotsa den. Inte för att ägarna nödvändigtvis var mindre rasistiska än allmänheten i övrigt, utan för att de ville tjäna pengar och svartas pengar var lika goda som vitas.

Rosa Parks civila olydnadsaktion och den påföljande politiska kampen gav de svarta tillbaka en rätt de hade tidigare, på marknaden. Och som togs ifrån dem årtionden dessförinnan av lagstiftare och i takt med att färdmedlen blev offentligägda (och därmed drevs av ägare ointresserade av att tjäna pengar).

Det är ekonomen Thomas Sowell som ger denna föga kända bakgrund till Rosa Parks kamp. Sowell, född 1930, är en välkänd amerikansk ekonom med doktorsexamen från Chicagouniversitetet 1968. Idag är han Rose and Milton Friedman Senior Fellow vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. Utöver en gedigen akademisk och populärvetenskaplig gärning som traditionell ekonom med ett flertal introduktioner av klassiska ekonomer, har Sowell använt sin ekonomiska grund för att närmare analysera kulturer, etnicitet och migration. I årtionden har han beväpnad med historisk och statistisk empiri, ekonomisk teori och genom att analysera faktiska konsekvenser snarare än bakomliggande intentioner tagit sig an känsliga och förbjudna föreställningar på detta område, och effektivt skjutit invanda dogmer och bekväma förklaringar i sank. Hur olämplig en sådan liknelse än är i sammanhanget, så är Sowell inte sällan så omvälvande att ens tidigare bild av situationen framstår som ett negativ, där vitt var svart och svart var vitt medan det nu är precis tvärtom.

 

Skillnader och diskriminering

Med USA:s traumatiska historia av slaveri och med rasistiska lagar långt in på 1900-talet är det inte svårt att hitta förklaringar till att det än idag finns skillnader mellan svarta och vita. Kanske är det alldeles för lätt. I boken Marknader och minoriteter från 1981 lyfter Thomas Sowell fram ett illustrativt exempel: Statistik som visar att svarta bara tjänar 62 procent av genomsnittsinkomsten i USA, i samma härad ligger indianer och puertoricaner. Ett uppenbart bevis för att etniska minoriteter diskrimineras av den vita majoriteten som sitter vid makten kan tyckas. Men å andra sidan tjänar kineser mer (112 procent) och japaner betydligt mer (132 procent) än genomsnittet, trots att de också har en historia av att ha utsatts för förtryck och diskriminerande lagar, medan vita anglosaxiska protestanter bara ligger strax över genomsnittet (105 procent).

Än mer problematisk blir diskrimineringsförklaringen när man ser på faktorer som geografi och demografi. Etniska grupper har helt olika medianålder, vilket gör att de inte kan jämföras rakt av. I de siffror som Sowell använder har svarta medianåldern 22 år jämfört med de inkomsttoppande judarna på 46 år. Inkomstskillnaden i genomsnitt mellan familjer i åldern 45-54 år och familjer med föräldrar under 25 år är till och med större än mellan svarta och vita. På samma sätt tjänar samma etniska grupper olika mycket beroende på var de bor, samtidigt som inga etniska grupper är jämnt spridda över landet.

Och om diskriminering baserad på hudfärg förklarar inkomstskillnaderna, hur kommer det sig då, undrar Sowell, att svarta familjer från Västindien tjänade 94 procent av genomsnittsinkomsten samtidigt som svarta familjer tjänade 62 procent?

När Sowell mer detaljerat jämför grupper tenderar stora delar av de skillnader som slentrianmässigt tillskrivs avsiktlig eller strukturell diskriminering att försvinna. Svarta tjänade 1970 63 procent av vitas genomsnittliga inkomst och svarta med college-examen 70 procent av vad vita med collegeexamen tjänade. Svartas utbildning tenderade mot färre timmar i klassrummet, färre skolår och med mindre inriktning mot höginkomstgivande examina inom exempelvis naturvetenskaper. Om man däremot jämförde svarta och vita med doktorsexamen inom samma område tjänade de svarta till och med något mer än de vita. Diskrimineringsförklaringen brukar också bygga på en teoretisk karta där alla etniciteter är jämnt utspridda i bostäder och på arbetsplatser. Så varken bor eller arbetar människor. Det vanliga är tvärtom att människor som flyttar från en viss plats slår sig ner tillsammans. Enda skillnaden är att när vissa grupper är svarta och andra vita syns detta tydligt. Skulle exempelvis människor av sydeuropeiskt ursprung ”integreras” med människor av nordeuropeiskt ursprung skulle 51,6 procent av sydeuropéerna behöva flytta. Detta trots att dessa grupper bott i USA i flera generationer.

Sak samma med yrkesval. Det är vanligt att människor av en viss nationalitet eller etnicitet i stor utsträckning ägnar sig åt vissa yrken, exempelvis har många stora bryggerier på så skilda platser som i Kina och USA startats av tyskar, och kineser äger majoriteten av viktigare industrier i Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam trots att de bara utgör omkring 5 procent av befolkningen.

Dessa förklaringar gör inte historisk eller nutida diskriminering mindre fel eller ursäktligt, påpekar Sowell, men stora delar av genomsnittliga inkomstskillnader förklaras bättre med andra faktorer.

 

Välstånd innan rättigheter

Även en historisk tillbakablick ger perspektiv på de svartas situation. Sowell påpekar att kring sekelskiftet levde svarta i exempelvis New York och Philadephia i renare och tryggare bostadsområden än vita (många även i samma områden), och svarta servitörer hade bättre betalt än exempelvis mer nyanlända grupper som irländare och italienare. På 1930-talet var det vanligt att vita besökte Harlem för att roa sig till sent om natten.

Några decennier in på 1900-talet leder dock Jim Crow-lagar, fråntagen rösträtt och tilltagande förtryck av svarta i den amerikanska södern till en massiv migration av svarta till städerna i norr. Den tidigare integrerade svarta befolkningen var i klar minoritet och klagade bittert på de nytillkomnas vanor, bristande arbetsförmåga och brottslighet. Det är efter denna migration som tydlig bostadssegregation uppstår där arbeten och bostäder reserveras efter etnicitet (inte sällan upprätthållen med hjälp av lokala lagar). Sowell påpekar att liknande segregation i början mötte inflyttade vita från södern, liksom nytillkomna invandrargrupper som irländare.

Samtidigt som denna svarta migration från söder till norr skapade problem och motsättningar i städerna var den också förutsättningen för en unik höjning av levnadsvillkoren för svarta. Den integrerade minoriteten fick det sämre, men majoriteten, tre miljoner svarta, flyttade till bättre jobb, utbildning och bostäder.

Den massiva migrationen är intressant. Den vanliga berättelsen om svartas situation förbättrade situation börjar med medborgarrättsrörelsen och den medborgarrättslagstiftning som 1964 förbjöd diskriminering, och som på 1970-talet gick vidare till att förespråka affirmative action, positiv särbehandling. I takt med detta förbättrades svartas inkomster och utbildning relativt vita, även om mycket återstår att göra.

Sowell visar dock att de stora förbättringarna i relativ inkomst skedde före lagstiftningen. De berodde på att svarta flyttade till områden där man tjänade bättre och på längre utbildning. Mycket har nämnts om att andelen svarta i akademiska yrken ökade de fem första åren efter Civil Rights Law 1964, men Sowell påpekar att denna andel ökade ännu mer de fem föregående åren. 1940 levde 87 procent av svarta familjer under fattigdomsnivån, 1960 hade det minskat till 47 procent. Visserligen fortsatte minskningen, ner till 30 procent fattiga 1970, men under 1970-talet minskade fattigdomen bara med ytterligare en procentenhet, till 29 procent. Lagarna som gav svarta rösträtt och förbjöd diskriminering var värdefulla, men de var likafullt inte förklaringen till att svarta tog sig ur analfabetism och misär. Den förändringen åstadkom de på egen hand.

 

Politiskt inflytande och fattigdom

Apropå lagar och förhoppningar att via politiken förbättra olika gruppers ställning pekar Thomas Sowell på ett ganska besynnerligt samband. Några av de mest framgångsrika minoriteterna har medvetet och strategiskt undvikit politiken, exempelvis tyskar och kineser. I den mån företrädare för dessa grupper gjort politisk karriär har det skett efter att gruppen etablerat sig och på ett generellt mandat. Irländare i USA var tvärtom tidigt mycket framgångsrika i den politiska apparaten, men irländarna var samtidigt den grupp från Europa som tog längst tid på sig att häva sig ur fattigdomen.

Politiska företrädare av samma etnicitet, särskilt som företrädare för denna etnicitet, tycks alltså inte ligga i flertalets intresse. Det finns en förklaring. I politiken belönas riktade åtgärder som sådana företrädare kan ta åt sig äran för, inte generella förbättringar som skulle ha större betydelse för flertalet.

Ta exempelvis lagar för taxilicens som i många städer har en antalsgräns som sätter en tröskel för nyinträde, och därmed en rätt betydande kostnad för att köpa någon annans licens som fattiga minoriteter inte har råd med i samma utsträckning som andra. I Philadephia kostade en taxilicens på 1980-taket $ 20 000 och det fanns bara 1500 taxibilar med en liten andel svarta taxichaufförer. I Washington, utan restriktioner och med en betydligt mindre befolkning, fanns 10 000 taxibilar, varav 70 procent kördes av svarta.

Avskaffade gränser för antalet taxilicenser skulle alltså skapa tusentals jobbtillfällen för svarta. För de svartas politiska företrädare är det däremot intressantare att verka för subventionerade låtsasjobb i riktade program så att de kan ta åt sig äran, trots att sådana program kanske bara innebär några hundra sämre betalda jobb. Så har det också fungerat.

De mest uppmärksammade försöken att med hjälp av lagar och politik gynna de svarta är så kallad positiv särbehandling, affirmative action. Sowell ägnar en hel bok åt ämnet, med en utblick världen runt och hans kritik är inte nådig.

Inte bara var det så att fattigdomsminskningen bland svarta slutade minska under 1970-talet när positiv särbehandling infördes. Mellan 1967 och 1992 hade de tjugo procent svarta som tjänade mest ungefär samma inkomstutveckling som de rikaste vita, medan de tjugo procent fattigaste svarta såg sin inkomstandel rasa mer än dubbelt så snabbt som för de fattigaste vita. Denna utveckling följer ekonomisk teori. Krav på en viss kvot etniska minoriteter ökar efterfrågan på de mest kompetenta bland dem, men minskar efterfrågan på dem med lägre kompetens, samt på dem som inte har några tidigare erfarenheter att visa upp exempelvis ungdomar och nyanlända invandrare. Det innebär inte att utvecklingen bara låter sig förklaras med positiv särbehandling, men det går knappast att hävda att denna särbehandling hjälpt de svagaste.

Till detta kommer ren misskötsel, som att ett statligt program för att gynna småföretagande minoriteter anlitat företagare varav två tredjedelar redan var dollarmiljonärer (vilket inte hindrade en kongressledamot från Harlem att jämföra kritiker som ville lägga ner programmet med Adolf Hitler). Positiv särbehandling har dessutom vuxit i omfattning. Från att ha rättfärdigats som en tillfällig åtgärd med hänsyn till de svartas unika position omfattas nu 70 procent av den amerikanska befolkningen, däribland kvinnor och äldre. Svarta utgör 12-14 procent av befolkningen.

Den uppmärksammade särbehandling som förekommer i antagningen till vissa prestigeuniversitet har också ifrågasatts. Bland annat finns studier som visar att svarta systematiskt hamnar på universitet där studietakten och kraven är för höga för deras färdigheter och att de därför tar examen i lägre omfattning än utan positiv särbehandling. Efter att Kalifornien och Texas avskaffat antagning genom positiv särbehandling ökade dessutom antalet svarta studenter i utbildningssystemet.

Sak samma med domstolskraven på 1960-talet att integrera skolor. På gångavstånd från domstolen i Washington, där det hävdades vara vetenskapligt bevisat att minoritetsskolor i sig sänkte självkänslan hos eleverna, fanns en skola för svarta, Dunbar High School, som i 85 år hade presterat remarkabla resultat. Redan 1899 presterade svarta på Dunbar bättre på tester än vita vid två av de tre vita high schools, och resultaten upprepades på 1930 och 1940-talet. Härifrån kom mängder av svarta som skulle bli den första på sitt område: den första svarta federal åklagaren, den första svarta kvinnan att ta en doktorsexamen, den första svarta generalen och läkaren som revolutionerade användandet av blodplasma. På bara något år på 1960-talet förstördes denna tradition när Dunbar för att undvika anklagelser om rassegregering blev en skola för elever i närområdet, snarare än en upptagningsskola för studieambitiösa svarta från hela Washington. Idag är resultaten långt under genomsnittet.

 

Hjälpta av konkurrensen

Medan politiska försök att gynna de svartas situation misslyckats finns flera exempel som tyder på att fri och intensiv konkurrens gynnat svarta. Att privata bussbolag i den amerikanska södern gjorde motstånd mot segregeringslagar är bara ett exempel. Konkurrensen sätter ett pris på diskriminering och vid hård konkurrens blir priset så högt att även arbetsgivare och bostadsuthyrare med rasistiska uppfattningar ser sig tvungna att handla med och anställa minoriteter de personligen ogillar.

Detta är inte bara en teori, utan finns illustrerad i otaliga exempel. Telefonbolag drevs som lokala monopol och behövde alltså inte bry sig om de tog tillvara den bästa arbetskraften. Innan medborgarrättslagarna anställdes i stort sett inga svarta i telefonbolagen ens i nordstaterna, vare sig på höga poster eller som växeltelfonister. Sak samma i stiftelser eller akademi som också saknar vinstmotiv och som före andra världskriget vare sig anställde judar eller svarta. Även konkurrensbegränsande åtgärder som krav på fackföreningsmedlemskap eller yrkeslicens får samma effekt. Det arbetade betydligt färre svarta vid järnvägen vid nittonhundratalets mitt än vid dess början tack vare Wagner Act som krävde att arbetsgivarna förhandlade med facket, som inte ville ha svarta som medlemmar, och licenskrav på läkare användes länge för att stänga ute konkurrensen från judiska läkare.

Samtidigt i den konkurrensutsatta nöjesindustrin kunde svarta ta sig fram och bli Broadwaystjärnor redan på 1920-talet. När Brooklyn Dodgers 1949 anställde den första svarta baseballspelaren fick de en konkurrensfördel som gjorde att ligan på kort tid översvämmades av svarta spelare, som sju år i rad vann utmärkelser som bästa spelare. På marknaden behöver inte aversioner eller rasism ta sig uttryck i diskriminering. I Chicago har judar och polacker levt sida vid sida och handlat med varandra på Milwaukee Avenue och Maxwell Street trots att båda grupperna hyser ”en djup känsla av förakt och avsky inför varandra, fostrad av deras omständigheter och av historiska motsättningar i deras hemländer.”

 

Kultur spelar roll

Debatten kring skillnaderna mellan svarta och vita polariseras inte sällan kring två förklaringar, där den ena är avsiktlig eller institutionell diskriminering och den andra är att svarta skulle vara medfött underlägsna vita. Eftersom Thomas Sowell ägnat sin forskargärning åt att kritisera och problematisera den förstnämnda förklaringen har han felaktigt attackerats för att förespråka den andra.

Sowell väjer inte för den känsliga frågan att påpeka generella skillnader i IQ mellan befolkningsgrupper. Försök har gjorts att dölja dessa skillnader och att svarta ligger ungefär omkring 85 med en nationell norm på 100, för att de ses som bekräftelse på teorin om att svarta skulle vara genetiskt underlägsna. Sowells grepp är istället att titta närmare på jämförelserna och konstatera att samma skillnader i IQ historiskt konstaterats bland italienare, polacker och greker när de var nyanlända invandrare i USA, medan de idag ligger omkring 100. Även judar, som idag ligger betydligt över genomsnittet, fick låga värden i IQ-test i samband med första världskriget. Liknande skillnader fanns också mellan vita i sydstaterna jämfört med nordstaterna, och vid första världskriget hade svarta soldater från nordstaterna högre IQ än vita från sydstaterna. Så utöver att IQ inte spelar någon roll för vilka rättigheter människor har, så är genomsnittliga skillnader vare sig givna över tid eller något bevis för genetiska skillnader.

Vad förklarar då skillnader i inkomst och andra utfall, utöver sådana faktorer som demografi och geografi, om det inte handlar om någras diskriminering av andra? Sowell lägger stor vikt vid kulturella faktorer. För tre år sedan kom en bok med den kontroversiella titeln Black Rednecks and White Liberals som spårar mycket av det många idag uppfattar som genuin och autentisk svart ghettokultur tillbaka till sitt kulturella ursprung, som inte är Afrika utan 1600-talets England.

Kulturella särdrag som en lättretad hederskänsla, snarhet till våld, avsaknad respekt för människoliv, aversion mot arbete, förakt för utbildning och läsning, fallenhet för tillfälliga nöjen och sexuell promiskuitet utmärkte de folkgrupper från det svårkontrollerade ingenmansland mellan England och Skottland som kom att utvandra till Sydstaterna. Det var handlingsmönster anpassade för en karg och laglös tillvaro, men som ger sämre resultat under fred och stabilitet. Ganska snart dog de ut i sitt ursprungsland, inte minst då Skottland gick från minst utbildat i Europa till toppen.

Samma mönster överlevde längre bland de utvandrade och märks i historiska jämförelser mellan sydstaterna och nordstaterna, där låg produktivitet, dåligt affärssinne, spel och dumdristigt och våldsamt risktagande länge utmärkte de förra. Detta under en period då 90 procent av den svarta befolkningen bodde i sydstaterna. När dessa sedan migrerade i mängd till nordstaterna kom denna kultur att hänga kvar och forma mycket av ghettokulturen bland de nyanlända svarta i städerna. Till och med uttryck som ”yawl” istället för ”you”, ”do” istället för ”door” och ”dis” istället för ”this” idag förknippade med svarta går att spåra bakåt till 1600-talets England.

Sowells menar att dessa kulturella särdrag skilde och missgynnade vita från sydstaterna på precis samma sätt som senare svarta. Men medan särdragen gradvis försvunnit även bland vita i södern har de hjälpts kvar i delar av den svarta befolkningen. Välfärdsstaten har underlättat den ansvarslösa och promiskuösa livsstilen, och misslyckad brottsbekämpning har fått mordfrekvensen bland svarta att raka i höjden (medan svarta alltid haft högre mordfrekvens så minskade denna både i absoluta tal och jämfört med vita fram till 1960).

Här kommer Sowells anklagelse mot white liberals, vit medelklassvänster som han menar understött och ursäktat många av de destruktiva särdrag i den svarta kulturen som håller många svarta kvar i misär och otrygghet. Kravaller och mord ursäktas med vitas agerande eller de svartas historia, och dåligt språk eller att lägga alla sina pengar på statusprylar ses som uttryck för svart autenticitet. Svarta ledare gör också detta, men den vita vänstern har fler höga positioner, större ansvar för den särbehandlande och konkurrensbegränsande politik som misslyckats. Sowell menar att vänstern använder svarta som ett slags ”maskotar” för att manifestera sin fientlighet mot ”samhället” och bekräfta sin ideologiska världsuppfattning. De är intresserade av att stödja åtgärder som får dem att framstå i god dager, men inte om hur det faktiskt går för de svarta. Vänstern visar ett genuint ointresse för, eller rentav fientlighet mot, varje konkret exempel på att svarta lyft sig själva.

 

En alternativ berättelse

I detta resonemang mer än skymtar man den personligt engagerade polemikern bakom statistiken, historiken och de ekonomiska teorierna, anledningen till Thomas Sowells forskargärning ägnad åt att ifrågasätta, komplettera eller förkasta vanliga uppfattningar om olika folkgruppers historia, kultur och situation, kopplingen mellan denna gärning och hans egen resa från en påver uppväxt i Harlem till en framgångsrik akademisk karriär. Ytterst syftar det till att kunna visa på en alternativ berättelse som handlar om att historiskt förtryck sätter spår men inte är ett öde, att svarta liksom andra minoritetsgrupper har kraften och kapaciteten att lyfta sig själva.

Om konjunkturer och konkurser i 90-talets Sverige och vad som hände sen. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om depression, våren 2008. En bra bit innan statsvetarprofessorn Bo Rothstein skulle börja yra om nyliberalernas tystnad om den kommande kris alla österrikiskt bevandrade sett tecknen på (vilket i sig gav upphov till en kloakdebatt på kultursidorna). Nåja, det är en bisak.

Under knappt fem minuter den 2 april 1991 var Team Boro ett elitserielag. Laget från det lilla samhället Landsbro utanför Vetlanda hade lockat profiler som målvakten Rolf Ridderwall och Anders ”Masken” Carlsson. I den direkt avgörande matchen i ishockeyns kvalserie till Elitserien tog de ledningen med 1-0 borta mot Västra Frölunda, som dock vände och till slut vann med 6-2.

Team Boro var vid denna tid inte bara ett hockeylag med siktet inställt mot den yppersta eliten. Bakom satsningen stod Landsbros anrika småhustillverkare Borohus som ensam sponsor. Under ledning av vd:n och ägaren Curt Wrigfors hade Borohus gått från ett HSB-ägt krisföretag till marknadsledande inom småhus på en kraftigt expanderande byggmarknad. Mellan 1984 till 1990 ökade volymen från 1 000 hus till 5595, och omsättningen från 120 miljoner till 2,5 miljarder. Marknadsandelen gick på samma tid från 8 till 28 procent. I Landsbro låg huvudkontoret och här arbetade som mest över 400 personer i tillverkning och administration. Betydelsefullt för en ort på runt 500 hushåll och 1700 invånare.

”Det rådde nybyggarstämning.” säger idag hockeymålvakten Rolf Ridderwall om sin tid i Landsbro säsongerna 90/91 och 91/92. Pengarna var en del i beslutet, liksom möjligheten att flytta någon helt annan stans än Stockholm med familjen, och även om han först inte trodde att det skulle bli något av så övertygades han av en proffsig organisation. Curt Wrigfors beskriver han som ”en riktig entreprenör”. Än idag håller han kontakten med hockeyklubben och samhället.

Bilden bekräftas av Roland Gustavsson och Göran Svensson som båda arbetade på Borohus när det begav sig, Roland var där i 20 år från 1973 till 1992. HSB:s ledarskap i början av 1980-talet beskrivs som ointresserat, den tidigare chefen gick under namnet ”slaktarn” och ”visste inte hur ett hus såg ut”. Sedan svepte Wrigfors in i sällskap med ett gäng säljare och kontorsfolk från Gullringen och fick med ett breddat utbud fart på försäljningen. Produktionen hade tidigare mest tillgodosett HSB:s egna behov. Gustavsson och Svensson är överens om att Wrigfors kunde ”prata för sig” och hade förmågan att ”få folk att jobba dygnet runt”. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det full fart på det stora industriområdet. Ut kom ett tiotal hus om dagen och det kördes dagligen 20-25 lastbilar. Minuterna i Elitserien 1991 minns de, som många andra jag pratar med, än idag. Likaså en direktavgörande match mot Leksand året därpå med ”lapp på luckan” i Borohallen där 4000 personer trycktes in.

Under denna tid expanderar Borohus över landet. Allt fler tillverkningsföretag köptes upp; kökstillverkning i Kallinge, fönstertillverkning i Lycksele, dörrtillverkning i Piteå och betongtillverkning i Örnsköldsvik. Sponsringen av idrotten gällde inte bara det lokala hockeylaget, Team Boro sponsrade även skidåkarna Gunde Svan och Janne Ottosson. Det startades även en Boro-butik med 170 artiklar från trosor till vindoveraller som 1990 omsatte 4,4 miljoner kronor bara den.

Anders Ivarsson som växte upp i Landsbro och var i de sena tonåren under denna period berättar att det ”låg något frikyrkligt” över samlingen kring Team Boro.

– Det var en märklig grej. En gemenskap man sögs med i, som en församling med utgångspunkt i hockeyhallen. Allt jag hade på mig stod Team Boro på, det var kläder man kunde få gratis.

Borohus var även motorn i Riquma-koncernen ledd av samme Curt Wrigfors. Här expanderades verksamheten till ett fastighetsbolag, som bland annat höll i byggandet av Borohus nya kontorskomplex och förvärvade hotell och värdshus, samt ett eget kreditbolag. Naturskön mark exploaterades i Åre, Strand Hotell renoverades i Borgholm, det byggdes ett Astrid Lindgren-land i Vimmerby. På Öland byggdes Ekerums Golf- och konferensanläggning komplett med gym, pool och konferenslokaler i huvudbyggnaden och fristående hus levererade av Borohus. På Ekerum inreddes även ett museum tillägnat den lokale konstnären Per Ekström, ”solmålaren”, som kompletterades med Sveriges kanske mest kända tavla, August Malmströms Grindslanten inropad på auktion för ett okänt antal miljoner samma år (siffran 16 miljoner förekommer, men dementeras av Curt Wrigfors som menar att den var ”betydligt lägre”). Den 23 augusti 1990 invigdes Ekerums anläggning av Hans majestät Konungen.

***

Framgången som bar lilla Landsbro är som en illustration av ”det glada 80-talet”. Visst var Borohus ett framgångsrikt företag som under sin nya ledning tog marknadsandelar och utvecklade tillverkning och försäljning. Men detta förstärktes av ett antal ekonomiska faktorer. I november 1985 hade kreditregleringen avskaffats, mest för att allt fler företag ändå kunde kringgå den via utlandslån. Tidigare hade lån till låg ränta i 40 år ransonerats och huvudsakligen förbehållits staten och storföretagen. Nu kunde vanligt folk låna pengar och få krediter, något de inte minst använde för att köpa och bygga bostäder. Mellan 1985 och 1990 ökade allmänhetens lån från bankerna från 75 till 115 procent av BNP. Bankernas utlåning ökade de tre första åren med 350 miljarder kronor över vad som tidigare var normalt. Detta satte ordentlig fart på bostadsbyggande, en cirkel som förstärktes av att bostäder blev säkerheter för nya lån.

Sverige hade en fast växelkurs mot utländska valutor, därför kunde räntenivån inte höjas för att hålla igen krediterna. På grund av den höga inflationen blev den faktiska räntan med hänsyn taget till skatteavdrag och inflation väldigt låg, för vissa grupper negativ, de fick alltså i princip betalt för att låna. Även detta drev lånekarusellen vidare.

Krediterna kom även genom utlandsupplåning. 1989 avskaffades valutaregleringen, som förvisso redan tidigare kunde kringgås av storföretag och banker. Eftersom räntorna i andra länder var 2-4 procent lägre på grund av lägre inflation, hade det under hela 1980-talet varit lönsamt att låna i utländsk valuta. Inte minst de svenska bankerna lånade utomlands, ofta lån med kort återbetalningstid, för att sedan låna ut dessa pengar i Sverige. 1990 hade den privata sektorn en nettoskuld på 500 miljarder kronor i utländsk valuta, varav 300 miljarder i korta lån. Pengar som även de huvudsakligen flödat in i den svenska fastighetsmarknaden (först med valutaavregleringen blev det tillåtet för svenskar att investera utomlands). Det var en kalkyl som höll så länge den svenska växelkursen var låst. Vid en devalvering eller ett frisläppande av kronans värde skulle det leda till stora förluster, vilket gjorde låntagarna känsliga för minsta misstanke om sådana planer.

Staten gynnade på 1980-talet även fastighetsmarknaden via skatter och subventioner. Bostadsbyggande var subventionerat, lånen avdragsgilla i deklarationen och byggmomsen var hälften av ordinarie nivåer. Resultatet av dessa samverkande faktorer, och internationellt goda tider, blev en högkonjunktur som framför allt koncentrerades till fastighetsmarknaden. Det var alltså ett gyllene läge för ett på basis av billiga krediter snabbt expanderande affärsimperium med sin främsta marknad rörande hus och med en växande nisch av påkostade konferens- och fritidsanläggningar.

Enligt dominerande ekonomiska teorier, både keynesianismen och den neoklassiska skolan med Milton Friedman som mest kända namn, är högkonjunkturen ett ekonomiskt idealtillstånd där konsumtion och billiga krediter sätter full fart på produktionen och ekonomin. Andra, framför allt Friedrich Hayek och den så kallade österrikiska skolan, ser högkonjunkturen som en negativ avvikelse. Högkonjunkturen ses som en illusion av välstånd som skapas av att allt för mycket konsumeras för stunden, inte olikt det sken du själv skulle kunna ge av rikedom och lyx om du under några veckor levde upp dina samlade tillgångar. Vidare leder inflation och konstlat låga räntor till systematiska felinvesteringar. Det är under sådana villkor lönsamt att samla på sig realvärden som konst, guld eller inventarier för att inte bli sittande med pengar som förlorar i värde. Likaså verkar de mest påkostade och långsiktiga investeringsplaner lönsamma eftersom de finansieras med billiga krediter. Sett i backspegeln blir alla dessa tecken tydliga kring Riqumas expansion. Hustillverkningen svarade på en uppdämd efterfrågan från allmänheten, men stärktes av en kreditboom. Investeringarna i lyxiga anläggningar, anskaffandet av dyr konst och den ivriga expansionstakten med tillhörande ambitiös marknadsföring ligger närmare att betrakta som högkonjunkturfenomen.

***

Det ”glada 80-talet” var dock över och skulle snabbt förbytas i en ekonomisk kris som på många sätt var den svåraste som Sverige upplevt under hela 1900-talet. När Saddam Hussein i augusti 1990 invaderade Kuwait höjdes oljepriserna och det utbröt oro på världens finansiella marknader. Bara veckor efter Kuwaitkriget inställde några av de mest risktagande finansbolagen sina betalningar. Inflationen i Sverige låg skyhögt över länder som USA och Tyskland. Många räknade med en svensk devalvering och skyndade sig att sälja svenska kronor. Riksbanken höjde räntan till skyhöga 17 procent som svar på valutautflödet.

Samtidigt ändrades flera andra faktorer som tidigare gynnat fastighetsmarknaden. ”Århundradets skattereform” 1990 växlade sänkta skatter på inkomster mot bland annat höjd byggmoms och färre avdragsmöjligheter för skuldsättning. När behovet av finanspolitisk åtstramning till slut blev uppenbart 1990 var dessutom bostadssubventionerna en tacksam utgiftspost att spara på, byggdes gjorde det ju för glatta livet ändå. Först minskades de av socialdemokraterna i ett besparingspaket hösten 1990, och de kom så småningom att helt fasas ut av den borgerliga regeringen 1991-1994.

Finanskrisen bromsade bankernas kreditgivning och minskade efterfrågan i ekonomin. Inflationen minskade därför på två år från 10 till 2 procent. Ihop med skattereformen innebar detta att realräntorna mellan 1991 och 1992 steg från 1,5 till 8 procent i vad som kallats en ”realräntechock”.

När våren blivit höst det där året 1991 när Team Boro så när tog steget upp i eliten, fick framgångssagan ett abrupt slut. Fastighetskrisen drabbade bankerna hårt, inte minst Götabanken där Riqumakoncernen hade sina affärer. Krediterna drogs in och med dem expansionsplanerna. Efter sommaren bjöds hotell- och konferensanläggningar ut till försäljning, kreditverksamheten avvecklades, allt för att rädda kärnverksamheten, hustillverkningen, som också den drabbades av minskad efterfrågan på grund av det förändrade ränteläget. Det var för sent. Den 19 november 1991 försattes Riquma AB och Boro AB i konkurs.

När jag pratar med folk som var med då beskriver de konkursen som en följd av att pengar strömmade ut till hotell, tavlor och golfbanor, liksom att kontoret befolkades med idrottsmän som inte gjorde särskilt mycket. Den dynamiske Wigfors beskrivs som omöjlig att få stopp på.

Huvudpersonen själv, Curt Wrigfors, vill ge en annan bild.

– Verkligheten är den att Götabanken själva tog initiativ till bildandet av ett finansbolag ”Riquma Kredit” ett bolag som förvaltades av Götabanken själva men som ingick i Riquma-koncernen. Riquma Kredit hade sin återfinansiering i Gigab som var ett dotterbolag till Götabanken. I finanskrisens inledande skede såldes Gigab av Götabanken till Stadshypotek, som i sin tur upphörde med refinansieringen av Riquma Kredit som i sin tur lånade ut pengar till Team Boros kunder. När så refinansieringen upphörde, upphör också betalningsströmmarna till Team Boro. Genom detta försvann ca 160 miljoner av koncernens likviditet på några veckor. Detta var det som skapade konkurssituationen det var inte koncernens affärsverksamhet i övrigt. Götabankens och Gigabs kris blev vår kris utan att vi själva orsakade den.

Företagets likviditet var tvärtom god, menar Wrigfors.

– I början av 1991, 10 månader före konkursen, hade vi en likviditet på 400 miljoner, 1990 var vår vinst ungefär 150 miljoner och vid konkurstillfället var vinsten 60 miljoner.

Curt Wrigfors menar att Götabanken var hårt ansatt av Finansinspektionen, men att det också fanns ett konkurrerande företags uppköpsplaner bakom att krediterna hastigt drogs in. Boro var lika stora som sex av deras största konkurrenter tillsammans. Att ta över ett företag med sådan ställning var ett lockande sätt att klara lågkonjunkturen. Götabanken hade tecknat en preliminär uppgörelse att sälja hela verksamheten till LB Invest i Bromölla.

Även Wrigfors tillstår idag att företaget varit mindre känsligt för sådana uppköpsförsök om inte expansionen varit så kraftig. Samtidigt hänvisar han till att konkursförvaltaren när alla redovisningar låg på bordet ansåg att konkursen var onödig, och att Riqumas kredit inte tillhörde problemkrediterna i Gigab, utan det var andra dåliga affärer som fick Stadshypotek att dra i bromsen. Wrigfors menar att man börjat ställa om inför lågkonjunkturen, men att det avgörande för konkursen var kreditindragningen. Han pekar på att dotterbolaget Kallingekök, som var kund i Handelsbanken, överlevde krisen.

Efter konkursen vidtog en bitter strid där Curt Wrigfors backad av nya finansiärer fick se sig besegrad. LB Invest tog över driften av Borohus i december samma år. Personalstyrkan i Landsbro skulle minska från 435 till 240 fram till den 1 april 1992, vilket skulle anpassa tillverkningen efter den minskade efterfrågan. Man beräknade att den svenska marknad som 1990 bestod av 30 000 småhus skulle minska till 10 000.

Realräntechocken efter tyska räntehöjningar sommaren 1992 och valutaoro under hösten skulle dock minska marknaden betydligt mer. 1992 hade verksamheten i Borohus anpassats till 400 hus, men nya varsel krävdes ändå. Samma vår spelade Team Boro en avgörande match mot Leksand på väg mot en elitserieplats, men förlorade. I bakhuvudet fanns insikten att även om den nya ägaren tagit över kontrakten så skulle klubben inte klara av att gå upp.

Hösten samma år kommer så det kostsamma kronkursförsvaret. Samma fasta växelkurs som under 1980-talet inte tillät att räntan sattes tillräckligt högt för att bromsa kreditflödet, kräver nu fullkomligt absurda räntenivåer och politiska krispaket med skattehöjningar, avgiftshöjningar och hastigt kalkylerade besparingar för att försvara en kronkurs som enligt marknadens värdering ligger alldeles för högt. Under några dagar i oktober är räntan hisnande 500 procent. Till slut, den 19 november 1992, på dagen ett år efter Riqumas konkurs, ger Riksbanken slaget förlorat och kronan flyter. Staten har då via Riksbanken tagit på sig en betydande del av de svenska storföretagens utlandslåneförluster genom att in i det längsta stödköpa kronor och med direkta interventioner den sista veckan givit signaler om att det var dags att dra sig ur. Räntorna blir dock fortsatt höga och fastighetsmarknaden i fortsatt kris. På bara några år försvinner 90 procent av fastighetsmarknaden.

Den 15 januari 1993 går även LB Invest i konkurs. Detta blev slutet för hustillverkningen i Landsbro trots att intensiva ansträngningar görs in i det sista för att hitta nya ägare. Det statliga företag som tagit över Götabankens kreditförluster avvisade under våren ett antal uppköpsbud. Istället såldes tillgångarna ut på auktion vilket än idag minns med stor bitterhet i Landsbro. Även Rolf Ridderwall berättar om hur konkursförvaltarna ”körde rakt igenom med maskinerna” och tycker att man behandlade folk illa.

Sven Larsson som arbetat på Borohus i 40 år sammanfattar slutet i boken Segt virke – stolta drömmar:

”Den stora auktionen genomfördes under dagarna tre, 8 till 10 juni 1993, men inledningen till auktionen blev tumultartad dels genom att tidigare Boro-anställda blockerat infarterna och låst grindarna med kraftiga kedjor och dels genom protester i form av plakat. Utförsäljningen av all lös egendom och att lokalerna bit för bit tömdes på sitt innehåll var tragiskt att skåda. Det innebar slutet på en epok, där Boro-anläggningen varit liktydig med arbete och trygghet för ortens innevånare.

Många människor, som tjänat företaget under långa tider, höll sig borta eller åtminstone på behörigt avstånd. Efter den sista auktionsdagen lägrade sig en grå, dyster stämning över det lilla fabrikssamhället.”

***

Precis som Landsbro hamnade i centrum av 1980-talets uppgång, hamnade det också i centrum för 1990-talets kris. En kris som med minskande ekonomi tre år i rad var den längsta i fredstid, där sysselsättningen föll kraftigare än under 1930-talskrisen och konkurserna mångfaldigades. På bara något år försvann Landsbros huvudsakliga arbetsgivare och tillgångarna spreds bokstavligen för vinden. Anders Ivarsson beskriver hur tusentals lastbilar och bilar med släp lämnade auktionen i Landsbro var och en ”med ett litet stycke av Borohus.” Kvar fanns 28 000 kvadratmeter industriområde, ett nybyggt kontorskomplex och ett ishockeylag som efter konkurs och tvångsnedflyttning fick börja om i division två och bara några år senare ramlade ner i division tre. Själva varumärket Borohus såldes också ut, huvudkontoret ligger idag i Västra Frölunda.

Att kalla ekonomiska kriser för depressioner är inte bara ett metaforiskt begrepp. Sentida lyckoforskning har funnit få så klara samband som mellan tider av ekonomisk nedgång och lägre självrapporterad lycka. Kriser beskrivs också av många ekonomer som en entydigt destruktiv process där verksamheter och människor slås ut för att kanske aldrig komma tillbaka. Ekonomer av den österrikiska skolan pekar dock på att kriser mer eller mindre nödvändigt följer av den föregående högkonjunkturen och även innebär en anpassning av konsumtion och investeringar till verklig efterfrågan, liksom rationaliseringar i företag som svällt för snabbt och för mycket. Denna nödvändiga anpassning ska skiljas från en depressionsspiral där även produktiv och efterfrågad verksamhet slås ut i en självförstärkande process, något som exempelvis sker genom politiskt satta växelkurser som avviker från marknadsvärderingen. Så kritiserade exempelvis österrikiska ekonomer försöken att efter en kreditexpansion och stigande priser och löner återgå till förkrigstidens guldvärde efter första världskriget, vilket utlöste djupa, om än kortvariga, depressioner i början av 1920-talet. Samma effekt hade det svenska kronkursförsvaret 1992, för vilket det är svårt att hitta stöd i någon ekonomisk teori. Enligt exempelvis Milton Friedman är både flytande växelkurs och en valutaunion att föredra.

Även dessa komponenter syns i Borohus konkurser. Genom att krisen kom så snabbt och blev så djup och långvarig kunde inte en i grunden välfungerande byggverksamhet räddas (även om många menar att detta även berodde på okänslighet från konkursförvaltarens sida). Å andra sidan är det sunt att hejdlöst expanderande verksamheter stöter på patrull. Det ska dock sägas att många av Riqumas andra verksamheter visat sig livskraftiga. Astrid Lindgrens värld i Vimmerby är idag en av Sveriges största turistattraktioner och golfanläggningen på Ekerum har gott rykte om sig. Expansionstakten kanske var för snabb och kalkylerna för optimistiska, men det är inte helt lätt att ens idag säga vilka investeringar som var 80-talsyra och vilka som var motiverade. Det gäller även utanför det strikt ekonomiska. 1995 debuterar en yngling vid namn Johan Franzén i a-laget för Team Boro, där han som ungdomsspelare sporrats av klubbens inköpta storstjärnor. Han gör sig mest bemärkt för en lång avstängning efter att ha slagit ner en domare, men han går så småningom vidare i karriären och är när detta skrivs glödhet anfallare i Detroit Red Wings i NHL-slutspelet.

***

Hur gick det då för Landsbro? Det var ett par svåra år, men idag finns inte många spår av 90-talets kris. Varenda kvadratmeter av det industriområde där Borohus tidigare huserade är uthyrt och upptaget. Här finns Rusta, Smurfit Pegewell, Fortum, E-on, Trivselhus, Landsbrostugan, liksom åkeri, plåtslageri, möbel- och träbearbetningsföretag med mera. Det närliggande kontorskomplexet är fortfarande ett litet aber. Kommunen har fått in ett dagis och Komvux i lokalerna med bland annat en matlagningsutbildning som också är matsal för många arbetande, men hela utrymmet används inte.

Anders Ivarsson berättar om en tid med hög arbetslöshet under något år eller två, men där ingen lade sig på soffan.  Mäklarna sadlade raskt om till att sälja avskilda stugor till välbeställda tyskar, stugor vars uppförande på ensliga platser till en del skedde i den informella sektorn. Andra jobbade i skogen. ”Det finns ju alltid saker att göra.” Roland Gustavsson och Göran Svensson fick arbete på IKEA i Sävsjö några kilometer bort, men när den verksamheten flyttade år 2000 kom de tillbaka till Landsbro för att arbeta på Trivselhus. Med rätt erfarenhet är det inte svårt att få jobb, menar de, idag råder snarare brist på kompetent arbetskraft. Vändpunkten kom omkring 1997-98 då Rusta etablerade sig.

”Landsbro är ett eget samhälle, ingen sovstad” berättar Bertil Nilsson, inbiten Landsbrobo, i många år stridbar socialdemokratisk kommunalpolitiker, skolchef i Vetlanda under 1990-talets början och idag 83 år. I Landsbro finns äldreboende, skolgång upp till ett nyupprustat högstadium, två bankkontor och en biograf. Den välsorterade ICA-butiken har generösa öppettider och det ligger även en kiosk strax intill. Ihop med arbetstillfällen och pendlingsavstånd håller det liv i samhället.

Någon ”nybyggarstämning” verkar inte råda när jag besöker samhället, däremot trivsamhet. ”Världens ände” säger caféägaren där jag är enda gästen och som har öppet lite när han känner för det, men för barnfamiljerna som tycks dominera samhället är det kanske inget problem. Husen är fräscha, omgivna av välklippta och rejäla gräsmattor som ofta rymmer fotbollsmål, hockeymål, studsmattor och cyklar. Bilarna är nya och blänkande. Det råder full aktivitet för ungdomar vid fotbollsplanen och i skidanläggningens elljusspår, där jag för övrigt räknar till 33 företagssponsorer på skyltarna.

Hit flyttar många barnfamiljer för att få ”lägre levnadskostnader” får jag veta av en kvinna med två barn som själv studerar och vars man jobbar i ”stan”, dvs Vetlanda några minuters bilfärd bort. Att döma av det djurgårdsklistermärke som misspryder en välpolerad SUV utanför ett av de högst belägna husen sker inflyttningen inte bara från närområdet. Här får man ett hus för 4-500 000 kronor, att jämföra med runt 1,5 miljoner inne i Vetlanda. Även Camilla i kiosken som liksom sin make bott i Landsbro hela sitt liv har märkt av den ökade inflyttningen. De flesta i hennes skolklass har i sin tur flyttat vidare, även om några flyttar tillbaka när de får barn. Själva krisen är hon för ung för att ha tydliga minnen av, men den verkar inte ha medfört några större problem för vare sig kiosken eller ICA-butiken bredvid. Infrastrukturen har klarat sig.

Landsbro har länge varit ett samhälle med en tydlig egen identitet. Det flitigt använda uttrycket ”patriot” får mig först att rycka till eftersom det används som en eufemism för nazist, men här används som en obekymrad förkortning av ”lokalpatriot”. ”Man är Landsbrobo, inte Vetlandabo eller smålänning.” förklarar Anders Ivarsson. ”Så sent som på 1980-talet var det här ett samhälle där man lämnade huset och bilen olåst, ifall grannen skulle behöva låna något. Man kunde låna grannens bil när man behövde.” Inflyttningen utifrån menar Ivarsson är ett relativt nytt fenomen. Wrigfors och hans säljarstab bosatte sig i Vetlanda och även de flesta hockeyspelarna bodde på andra ställen än Landsbro under 1980-och 1990-talet. Det typiska var istället att som Ivarssons farfar lämna lantbruket i den kringliggande landsbygden för att börja jobba på fabriken, och då bygga sig ett hus.

***

Landsbro har alltså klarat krisen. Frågan är vad vi kan lära av detta. Precis som i synen på högkonjunktur och nedgång kan man av Landsbro idag dra olika slutsatser från skilda teorier. Om god ekonomi är att vara i balans, då tycks Landsbro idag vara en perfekt illustration av god ekonomi. Istället för att vara beroende av en stor arbetsgivare finns flera mindre. Det är förmodligen en större trygghet, allt lär inte rasa på en gång. Å andra sidan finns kanske inte heller den visionärt drivna expansionen som får alla att göra det där lilla extra för att bli ännu bättre.

Exemplet Borohus skulle för traditionella ekonomer illustrera hur hårt och onödigt destruktivt en ekonomisk kris kan slå och att djupa nedgångar därför med alla medel ska undvikas. Ju mer man lutar åt Wrigfors beskrivning av Riquma och Borohus som offer för hårdföra kreditindragningar med andra motiv än rent affärsmässiga, desto större stöd finner man för en rent onödig kapitalförstöring i krisens spår. Wrigfors beskriver sin egen tid därefter som ”mer eller mindre ute i kylan”. Idag är han konsult med några fasta uppdrag, och kommer i höst med en memoarbok.

Ett österrikiskt sätt att se på saken skulle ta fasta på att Landsbro, som kanske drabbades värst, ändå hämtade sig och på många sätt står ekonomiskt stadigare idag. Om fler svenska storföretag hade gått i konkurs istället för att räddas av skattemedel, via kronkursförsvar och bankakuter, då skulle kanske även Sverige ha fått fler mindre och medelstora företag i deras ställe. Nu är vi fortsatt beroende av ett fåtal storföretag som hävdas vara för viktiga för att gå omkull, och som därför låter stat och skattebetalare plocka upp notan så fort det går dåligt. Landsbro som på många sätt verkar vara närmast definitionen av det svenska ”lagom”, är med detta synsätt en avvikelse från hur Sverige i stort fungerat.

Även i balansen finns risker. Team Boro, som numera återtagit det gamla namnet Boro VHC, är tillbaka i division två. I bakhuvudet finns en farhåga om att hockeyhallen, som byggdes 1969 med material från Borohus, med frivillig arbetskraft på lördagar och söndagar och som initiativtagaren Bertil Nilsson fortfarande ser som ”det bästa jag gjort i livet”, så småningom kommer att ersättas av en ny, i centralorten Vetlanda. Drömmarna sträcker sig numera inte längre än division ett, två steg under Elitserien.

I det ljuset är det nog få som inte skulle lockas att idealisera högkonjunkturen. Det finns något ofrånkomligt attraherande i den maniska produktionstakten, den vildsinta expansionen, de monumentala ambitionerna och drömmen om en plats i Elitserien. Om så bara för fem minuter.

Om Tom of Finland till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Finland.

Det är den 8 maj 1983 i Chicago. På scenen står man som just denna dag fyller 63 år. En halv qualude för att lugna nervositeten inför att säga några ord har fått som enda resultat att han fått ledas in på scenen och nu står fullständigt mållös. Det gör ingenting. När han presenteras stämmer den tusenhövdade publiken upp i en födelsedagssång som övergår i en kakafoni av jubel, stampande fötter, klappande händer och ett böljande publikhav. Publiken och de tävlande på scenen har samlats från hela världen till Mr International leather. De är läderklädda, oparfymerade, svettiga, mustaschprydda, muskulösa homosexuella män och de hyllar den man vars sexuella fantasi de samlats för att leva ut.

Mannen på scenen är känd som Tom of Finland.

Han hyllas idag som Finlands kanske mest kända konstnär. Det finns de som säger att han hjälpt miljontals män till ett bättre liv. Inte illa för någon som bara ritade ”snuskiga teckningar”.

 

Ett lyckat raggningsknep

Touko Laaksonen föddes 1920 och växte upp i den lilla staden Kaarina i sydvästra Finland. Ganska snart stod det klart att Touko hade två talanger, musik och teckning. Efter andra världskriget, där han tjänstgjorde i luftvärnet, utbildade han sig i Helsingfors, i musik vid Sibeliusakademin och till annonstecknare via korrespondens. Trots att han ett tag spelade i band var det som annonstecknare hans skulle försörja sig. Han fick jobb på annonsbyrån McCann-Erickson där han skulle jobba fram till 1973, då han helt kunde försörja sig på sina ”snuskiga teckningar”, som han själv kallade dem.

Teckningarna hade Touko börjat med i tonåren. Som kompensation för bristfälliga och otillfredställande sexuella försök med båda könen började han ägna timmar under kvällar och helger åt att för sig själv teckna män som han attraherades av under sin uppväxt och i sin samtid. Processen var helt styrd av det mindre huvudet, idén till en teckning kunde vara hur bra som helst, var inte kuken styv så blev det ingen teckning.

Efter flytten till Helsingfors och ett mer aktivt sexliv med soldater under krigets mörkläggningar och med främlingar i den växande hamnstaden därefter, hittade Touko Laaksonen ett nytt användningsområde för sina teckningar: Han använde dem som raggningsknep. Den som följde Touko hem fick se ett gäng explicita erotiska teckningar som förspel. Efter kriget började han resa runt i världen, till Stockholm, Amsterdam, London och skaffade sig ett nätverk av kontakter i homovärlden. Med sig hade han två väskor, en för sina kläder och en för sina teckningar. De senare talade ett språk som överskred de flesta barriärer och som till Toukos förtjusning fungerade särskilt väl på ungdomar.

 

Tom of Finland

Homosexualitet var vid den här tiden straffbart i lag i de flesta länder och väsentligen osynliggjort. I större städer fanns barer där homosexuella kunde vara. Problemet för Touko Laaksonen var att homokulturen var väldigt feminin, man skulle vara juvelprydd och kalla sig vid kvinnonamn, vilket aldrig attraherade Touko och han drog sig tillbaka från den scenen.

Ett annat kryphål var magasin ägnade åt den manliga kroppen, ofta under föregivet atletiskt syfte, som poppade upp i USA på 1950-talet. Magasinen var behändigt små i vykortsformat, vilket höll tryck- och distributionskostnader nere – och gjorde dem lätta att gömma under madrassen. Ett problem var den omfattande censur som i praktiken utövades av statliga postverk och tullmyndigheter, som vägrade distribuera och släppa igenom material de fann oanständigt. Det var inte bara sex mellan män som var förbjudet att skildra, det gällde även kyssar, beröring och kroppsbehåring nedanför halsen. För att kringgå förbudet förekom ofta lånade scener från antiken där censuren såg mindre strikt på lättklädda manskroppar, kanske för att homosexuella antydningar därmed blev en historisk snarare än en nutida realitet. Hela sitt liv skulle Tom, som ändå reste mycket, vara rädd när han passerade tullkontroller. Det hände att han klädde om till sin läderklädsel först efter att han passerat tullen i USA och han vågade till en början inte skicka beställda teckningar i Europa per post.

Det var till det näst största magasinet Physique Pictorial som Touko Laaksonen skulle skicka några teckningar, med den första publicerad 1957. Han uppmuntrades till detta av vänner som sett bilderna, och de amerikanska magasinen hade nått honom och Finland via illegala kanaler och till hutlösa priser. Redaktören blev omedelbart förtjust i de bilder av lekfulla, lättklädda och muskulösa skogshuggare och lantarbetare som trots att de var samtida åtnjöt historisk-mytisk status och därför kunde skildras med lite större frihet. De bar redan den prägel som skulle bli typisk för Tom of Finland.

Artistnamnet var redaktörens påhitt. Touko Laaksonen ville inte ens på andra sidan Atlanten framträda under eget namn, och amerikanerna kunde dessutom inte uttala det. ”Tom” låg närmast. Eftersom Finland i amerikanska öron klingar spännande exotiskt satte redaktören signaturen ”Tom of Finland”. Touko var inte helförtjust i att hans teckningar därmed blev ett statement för ett helt land, de var alltid ett individuellt projekt. (Namnets mytologiska karaktär kanske främst illustreras av att Illpo Pohjola, som på 1980-talet gjorde dokumentären Daddy and the muscle academy om Tom of Finland, blev förvånad över att tecknaren faktiskt kom från Finland.) Det omedelbara positiva gensvaret gjorde att Touko Laaksonen var fast med sin signatur. Han var numera Tom of Finland.

 

Kåta, glada och maskulina

Under sitt liv (han dog 1991) hann Tom of Finland teckna väl över 3000 ”snuskiga teckningar”. De homoerotiska skildringarna av muskulösa och extremt välutrustade män på bilder och i serier, den mest kända handlar om motocyklisten Kake på olika äventyr, har vunnit stigande popularitet och erkännande världen över. Populariteten beror säkert till stor del på den säregna stilen, kanske framför allt i sin stämning av glad, stolt oproblematisk kåthet. Det var något som fanns i bakhuvudet från början:

”På den tiden skulle en man som var gay bara se sina känslor och sin sexualitet som något skamligt. Jag ville att mina teckningar skulle motverka det och visa homosexuella män som var glada och positiva över vad de var. Åh, jag satte mig inte ner och tänkte över det noggrant. Men jag visste – redan från början – att mina män skulle vara stolta och lyckliga män.”

Bilderna föreställer långtifrån alltid avklädda män eller direkt sexuella situationer, men de illustrerar alltid en sexuell laddning och en ingående skildring av manskroppen. De som skildras är sjömän, lantarbetare, soldater, cowboys och läderklädda motorcyklister. Valet av dessa sexobjekt gjorde Tom of Finland till den som kanske mer än någon annan blev stilbildande för en generation homosexuella män som inte vill vara kvinnliga eller fjolliga, utan tvärtom extremt manliga.

Konsthistorikerna Martha Ramakers menar att Tom ligger bakom ”maskuliniseringen av gayidentiteten”, att män kunde vara självsäkra, macho, aggressiva – och homosexuella. I Ramakers bok Dirty pictures berättar en man med arbetarbakgrund hur Toms bilder av kroppsarbetande män som hade sex bidrog till att göra honom mer tillfreds med det faktum att han gillade andra män, tanken på två män tillsammans hade tidigare fyllt honom med negativa associationer. Ramakers menar att Tom of Finland gjort samma sak för kanske miljontals män. De kan inte bara stolt kliva ut ur garderoben och se sin sexualitet som något positivt, utan har dessutom fått en annan identitet än den tidigare fjolligt feminina att kliva in i.

Undra på att publiken jublade den där majkvällen 1983.

 

Manlighet utan hot

En annan aspekt av teckningarna är att det inte finns tillstymmelsen till hotfullhet. F Valentine Hooven III som skrivit biografin Tom of Finland – his life and times menar att även när bilderna föreställer en uniformerad man som piskar upp en kedjad man, när någon ligger naken på golvet omgiven av stövelförsedda fötter eller när serierna skildrar förment ofrivilliga sexscener mellan exempelvis polis och skurkar finns det något avväpnande lekfullt och lustfyllt över scenen.

Enligt de regler Tom satt upp för sig själv var det glädjen som skulle dominera, inte ångest eller svartsyn, därtill skulle det inte finnas några skärsår, brutna ben eller liknande, det fick han nog av i kriget, inte heller minderåriga. Eftersom han redan verkade inom de strikta regler han föresatt sig själv hade han väldigt svårt med att efterleva andras regler under 1950- och 1960-talets censur. Denna tog han sig dock elegant förbi. De publicerade bilderna från denna tid är omisskänneligt laddade av ömsesidig uppskattning mellan attraktiva män, illustrerat av blickar och miner, även om de rent formellt bara skildrar till exempel ett besök i snabbköpet.

I några av Toms teckningar förekommer naziuniformer, vilket fantasilösa journalister sedermera försökt skandalisera honom för, trots att de utöver att vara faktiska minnen hos Tom även bidrar till att avväpna några av de mest potenta symbolerna för hot, rädsla och brutalitet (man kan också säga att potensen avleddes). Det är snarare något av en historisk och ironisk rättvisa att den uniform och de symboler som skulle signalera disciplinens och ordningens triumf över den dekadenta västerländska kapitalismen, i just den senare kulturen transformerats till fetisch bland de sexuella avvikare som nazisterna ville undertrycka och utrota.

Kombinationen av i stort sett alla symboler för maskulinitet – stora muskler, stora kukar, uniformer och manliga yrkesroller – med den totala avsaknaden av det hotfulla, liksom berättelser där personer med makt och auktoritet kuvas av lekfull kåthet, är en kreativ skildring av en ny mansroll som manar till eftertanke även i den heterosexuella världen.

 

Triumf och sorg

Den där majkvällen 1983 markerade början till kulmen för Toms karriär. Under 1970-talet avskaffades censuren av pornografi i land efter land, vilket gav honom större kreativ frihet. I slutet av 1970-talet träffade han amerikanen Durk Dehner som blev oerhört betydelsefull för både Toms kommersiella framgångar och erkännande i konstnärligt hänseende. Durk var en typisk amerikansk blandning av idealist och affärsman som såg både ett kulturellt och ett kommersiellt värde i att försöka samla och återpublicera Toms verk. De hade fram till dess spridits för vinden, köpts och piratkopierats av skrupelfria aktörer, rättigheterna var oklara och det mesta fanns inte tillgängligt. Försök till utställningar i USA hade dragit stor och känd publik, men de var röriga och gav i slutändan ingen vinst åt de inblandade. Många originalteckningar hade förstörts, en del fastnade i tull eller post, andra hade hittats och förstörts av uppbragta släktingar eller inte sällan av avundsjuka nya älskare.

I partnerskap med Durk samlades rättigheterna till existerande verk, serien om Kake återlanserades och två album av bilder genom Toms karriär publicerades. Mot slutet av 1980-talet tjänade Tom så bra att han och Durk även bildade en stiftelse för att göra Toms och andra erotiska konstnärers bilder tillgängliga för allmänheten. Toms bilder började även uppgraderas från att ses som förvisso välgjord garderobsporr, till att ta plats i ansedda gallerier. Den kommersiella framgången och det konstnärliga erkännandet gick således hand i hand, med det förra som förutsättning för det senare.

Men är Tom of Finlands erotiska teckningar verkligen konst? Själv var Tom ödmjuk inför den diskussionen, han hade över huvud taget svårt att förlika sig med tanken att hans snuskiga teckningar var älskade och efterfrågade. Han nämner vissa tekniska tillkortakommanden, som att han aldrig lärt sig rita nakna mansfötter, men medger att det vore trevligt om världen kom att acceptera alla olika sätt att älska och om han som en konsekvens av detta kunde få en liten plats i konsthistoriens sidorum. Entusiasten Durk Dehner som driver på för ett Tom of Finland-muséum svarar mer bestämt ja på frågan, likaså biografiförfattaren Verhooven som menar att Tom fångar ”Den öppna och soliga sexualiteten, skuldfri, stolt och utan allt överflödigt bagage och sublima budskap.” Kanske är frågan inte ens värd att diskutera. Rob Myers som äger den för ändamålet lämpliga kombinationen av konstgalleri och lädershop, konstaterar krasst att Tom of Finlands bilder inte är ämnade för konversation, utan för masturbation.

Samtidigt innebar 1980-talet ett allt mörkare moln över den bekymmersfria sexualitet som Tom of Finlands bilder illustrerade. HIV och aids tog många liv i Toms nära och internationella bekantskapskrets, och i det andra av sina album med bilder lade Tom till en vädjan om att ha säkert sex, och kondomer blev en del av sexillustrationerna. 1980-talet inleddes också med att Toms finske partner i 28 år, Veli, gick bort i förtid i cancer. Veli var ironiskt nog aldrig särskilt intresserad av Toms teckningar. Tom skulle för övrigt själv så småningom dö av sin livsstil. Inte av den fria sexualiteten, men väl av lungemfysem till följd av sin kedjerökning. Han dog 71 år gammal i Helsingfors i november 1991.

In i det sista tecknade Tom of Finland. En av de saker han sörjde under sina sjukhusvistelser var att inte kunna teckna, så han såg till att komma hem till sitt hus i Helsingfors (dessutom var han harmsen över att kläs i rosa pyjamas, ”Jag är glad att du inte kan se mig nu. Jag! Tom of Finland! I rosa!” klagade han för en bekant i telefon). Mot slutet blev han mer intresserad av att teckna vackra män än frigjord sex, vilket han med den gladlynta självironi han bibehållit livet igenom menade kunde bero på att han blivit romantisk på äldre dar – eller på medicineringen.

Om dieter, hälsa och moral till kulturmagasinet Voltaires temanummer om mat.

Aperitif:

”Först maten, sedan moralen” sade Berthold Brecht. Då var maten en fråga om överlevnad, i varje fall för de mindre bemedlade som Brecht beskrev. Idag är maten billig, varierad, säker och tillgänglig dygnet runt i allt större delar av världen. Väldens dystopiker har gått från att förutsäga en stundande världssvält på 1960-talet, till dagens oro över en ”fetmaepidemi”. Maten har blivit en fråga om vällevnad, och att leva väl – det är moral. Tallriken är ett veritabelt slagfält med vetenskap, moral, religion, filosofi och ideologi som vapen.

Det gäller inte minst frågan ”att äta eller inte äta”. Bantning, dieter och hälsotips sköljer över oss i jakten på en tuktad och smal kropp. Den smala kroppen ses som ett tecken på ett hälsosamt leverne. Ett hälsosamt leverne har i sin tur upphöjts till den högsta av dygder, fast det uttrycks kanske i dessa sekulära tidevarv snarare som ”i enlighet med vetenskapen”. Denna visdom är experter inte sena att ordinera oss alla, med lagar, diktat och milt våld om så krävs. Fast går man så långt liknar det då inte en ideologi, eller kanske rentav en religion?

Nåja, det är inget man dividerar om på fastande mage. Således: Till bords!

 

Förrätt: Det handlar inte om vetenskap

Till formen har bantandet enligt diverse dieter vissa likheter med religion. Den populära vanan att begränsa sitt matintag i alla dess varierande former – från den urgamla fastan, via grapefrukt och flygvärdinnedieter, till nutida pseudo-vetenskapliga Atkins- och GI-metoder – har alla det gemensamt att de delar upp fullt ätbar och lämplig mat enligt en strikt formel för ”gott” och ”ont”, etablerar regler och restriktioner lika för alla med löfte om evigt liv. Nåja, det varnas så mycket för att man dör av olika saker man äter, inklusive att äta mycket och bli rund, att man lätt förleds att tro att den som undviker alla matens faror kommer att leva ett hälsosamt liv i evighet, istället för den månad eller det år extra på ålderns höst som statistiken i själva verket pekar på.

Ändå kan dieterna emellanåt ge intryck av att vara vetenskap. Dess strikta regler ger sken av att dieten sker i enlighet med objektiva och precisa krav. Men lägg märke till att detta sker på precis samma sätt som med traditionella budord, genom att göra lydnaden till överordnad dygd. Redan här får vi en försmak på den skillnad mellan grundläggande moraliska ansatser som maten och bantningen ställer oss inför. Traditionell plikt- och regelmoral följer dietens mönster; tonvikt på lydnad, gärna fastställda regler lika för alla (så att alla kan observera om andra också lyder) och ofta underordnade ett entydigt mål (hälsan).

Mot detta kan man anlägga ett klassiskt-aristoteliskt etiskt perspektiv, där moralens ändamål är människans lycka, som bestående av flera separata delar och där tänkande är nödvändigt för att väga olika goda saker mot varandra. Dietens restriktiva system av vad man får och inte får äta onödiggör det tänkande som är nödvändigt för att välja en lämplig måltid med hänsyn till individers varierande smak, situation, aptit och medfödda egenskaper. Likaså försvinner alla olika anledningar vi har att äta – att umgås och ha trevligt, att snabbt bli mätt för att kunna tänka på annat, att för stunden maximera intellektuell prestation (i detta syfte ger energität så kallad ”skräpmat” bäst resultat). Alla dessa hänsyn reduceras till eller underordnas målet att bli smal/hälsosam. Hälsa är en viktig komponent i ett gott liv, men det är också sinnlig njutning, vänskap, kärlek och en givande arbetsliv. Att reifiera hälsa som det enda målet lånar sig till enkla och mätbara formler som enbart kräver vår lydnad och efterlevnad. Det går att formulera till synes vetenskapligt, men bara genom att undvika alla relevanta avvägningar och vem som måste göra dem, en tänkande människa med kunskap om sin specifika situation och smak. En elitidrottare behöver en kost där stor hänsyn tas till kroppens optimala fysiska prestanda, men för en konsult med lunchmöten blir andra kvaliteter viktigare.

Om inte detta i sig räcker för att ifrågasätta det rationella med dieter, lägg märke till hur ofta de motiveras med en föregiven genväg där kroppen ”luras” att förbränna mer. Det är den klassiska religiösa tanken på andens triumf över kroppen, tuktandet av denna svällande och motsträviga jordiska boning styrd av sug och behov.

Eller låt oss gå direkt på det faktum att dieter inte fungerar. De gör dig vare sig smal eller hälsosam. Fakta är att de allra flesta dieter slutar med att den bantande blir tyngre än hon var från början. När psykologen Traci Mann vid University of California LA, ställde samma resultat från 31 studier visade det sig att redan efter två år vägde så många som 83 procent av de bantande mer än de gjorde innan de började banta. Andra studier visade att viktpendlande leder till fler hjärtsjukdomar, stroke och diabetes än varaktigt hög vikt. Bara för en liten minoritet fungerar dieten annat än för en begränsad tidsperiod. Inte genom att ”lura” kroppen att bränna fett, utan helt enkelt genom att det rigida schemat för vad man får äta blir så tråkigt och smaklöst att den som följer det i slutändan äter mindre mat. Dieten tar glädjen ur ätandet, precis som en självuppoffrande moral tar glädjen ur att vara moralisk (och levande). Det är allt bantningen åstadkommer.

Här menar seriösare delar av det medicinska etablissemanget att man inte ska försöka följa dieter, man ska ”tänka på vad man äter”. Men när man skrapar på ytan visar det sig att dessa tankar lika entydigt låter sig reduceras till att tänka på sin vikt och hälsa när man äter. Problemet är att även detta är kontraproduktivt. När man jämför attityder hos amerikaner och fransmän ser man att de förra tänker mycket mer på kalorier, nyttighet och hälsoaspekter med mat, medan de senare betonar njutningen och måltidens sociala betydelse. Samtidigt är fransmän smalare och har mindre problem med hjärtsjukdomar. En annan studie vid ett folkhälsouniversitet i New York fann att personer som ville gå ner i vikt hade (korrigerat för BMI, dvs vikt i förhållande till längd) fler sjukdagar jämfört med dem som var nöjda med sin vikt. Ju mer de ville gå ner, desto fler sjukdagar. Att vilja gå ner i vikt visade sig rentav vara en starkare indikator på ohälsa än vad personerna faktiskt vägde.

Hur farligt är då det här med att väga för mycket, och hur utbrett är problemet? Betydligt mindre än vad som vanligen framkommer. Här om året kom en avgörande studie (Flegal m fl 2005) som reviderade antalet döda av fetma i USA från den uppblåsta siffran 400 000, till drygt en fjärdedel, 112 000. Detta bara genom hänsyn till den tekniska utveckling som skett de senare decennierna, och som lett till drastiskt minskad dödlighet i hjärtsjukdomar i såväl USA som i Sverige och flera andra länder. De fann också att så kallat ”överviktiga” (med BMI mellan 25 och 30) levde längre än så kallat ”normalviktiga” vilket gjorde att den sammanlagda dödssiffran för ”överviktiga och feta” blev futtiga 26 000. Epidemiologiskt Centrum i Sverige kom året därpå till liknande slutsatser. De hittade ingen relativ risk för förtida död eller allvarlig sjukdom bland ”överviktiga”, en överrisk på 1,5 bland feta (BMI över 30) och en överrisk på 2 bland underviktiga (BMI under 18,5). Smal är alltså inte detsamma som hälsosam, det är farligare att vara för smal än för tjock och tittar man närmare på statistikens små skillnader så hittar man den optimala livslängden precis på gränsen mellan normalvikt och övervikt. De över 85 procent av befolkningen som är normal- eller överviktiga har alltså ingen allvarlig hälsoanledning att bekymra sig över sin vikt.

Ätandet då? Ja, medan den socialdemokratiska regeringen sjösatte utredandet av en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet med argumentet att allt fler ”äter ihjäl sig”, konstaterade Socialstyrelsen året därpå i sin Folkhälsorapport 2005 att hjärtsjukdomarna minskat sedan 1980-talet tack vare ”bättre levnadsvanor … till viss del förbättrade matvanor”. Trots att fler under samma tid har blivit tjockare är den generella trenden alltså att svenskar äter bättre, får hjärtsjukdomar allt senare i livet och lever längre. Det kan låta dramatiskt när studier redovisar antalet döda, men man ska komma ihåg att detta är en statistisk efterhandskonstruktion där vissa grupper i genomsnitt dör några månader eller något år tidigare än andra. Vad forskningen på sin höjd konstaterar är alltså att du genom små varaktiga livsstilsförändringar i motion och kosthållning möjligen kan leva något år längre på ålderns höst. Om denna livsstil inte omedelbart ger belöningar i form av bättre allmäntillstånd, är de där extra åren förmodligen inte värda ansträngningen.

Ändå används dessa statistiska månader och år för att skapa svarta rubriker och veritabla helvetesscenarier om sjukdomar, skenande kostnader och ond, bråd död. Hamburgare beskrivs som farligare än bomber. Rondör jämförs med att dö i aids, malaria och krig, trots att dessa dödsfall sker i ung ålder. Allt med stöd i ”vetenskapen”, vars ändelse är intressant. Sociologen Frank Furedi konstaterar att experimenterande “vetenskap” allt oftare ersatts av uttrycket ”vetenskapen”, en auktoritet som har mer likheter med forna tiders religiösa och moraliska dogmer än med försöken att begripliggöra en komplex verklighet, en auktoritet för hur våra liv ska levas in i minsta detalj:

”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.”

Med andra ord, när någon hävdar att ”vetenskapen” visat hur vi alla bör äta, handlar det om något annat än vetenskap.

 

Huvudrätt: En moral för matbordet (och en annan vid sidan om)

Liksom vetenskapen bakom bantning och hälsohysteri inte är vetenskap, är moralen inte så mycket moral som moraliserande. Ingen borde egentligen vara förvånad över dieter och ensidigt viktfokus inte fungerar. Dieter skapas inte för att fungera, utan för att göra den som kränger den specifika metoden för dagen rik och berömd. Det kan fortgå eftersom bantare som inte orkar hålla sig till det tråkiga schemat kommer att anklaga sig själva, omständigheterna omkring henne, kanske till och med den specifika dieten, men sällan själva tanken på att man kan banta sig till smalhet och hälsa. Så länge smalhet ses som en bekräftelse på ett hälsosamt och dygdigt liv kommer det dessutom att finnas en andlig pay-off för utövande bantare; moralisk överlägsenhet gentemot andra.

Att säga ”Nej tack. Jag bantar.” eller sätta sig i ett lunchsällskap med en uppenbart påver portion nyttigheter är i dagens samhälle att spela ut ett moraliskt trumfkort. Det möts av en högaktning motsvarande den som en gång i tiden mötte munkar i tagelskjorta eller sexvägrande nunnor, en högaktning som i mångt och mycket har samma orsaker. Bantningen är i själva verket den senaste i raden av självuppoffrande och köttsligt avstående handlingar som betraktas som ädla i långt vidare kretsar än där de praktiseras.

Denna värdering banar väg för det hyckleri som utmärker all påstått ”social” etik; etik som inte har sin utgångspunkt i enskilda människors egna liv, utan bara rör handlingar gentemot andra. Den som följer sin diet i lunchrummet, för att vräka i sig godsaker när ingen ser, upprätthåller dieten som norm i offentligheten, för att bli respekterad eller passa in, men misslyckas privat med att leva upp till den stränga normen. Antingen för att de i själva verket inte tror på metoden eller målet eller för att de inte tror sig vara ädla nog att leva efter normen. I samma grad blir förstås ”högaktningen” gentemot bantaren hycklad, och döljer antingen överlägsenhet (hos den som egentligen inte tror på normen) eller underlägsenhet (hos den som inte lever upp till den).

Hyckleriet finns även i själva målet. Rationaliseringarna för bantning och smalhet som ideal sägs ofta vara hälsa, med statistik och studier tillhandahållen i strid ström genom den ovan beskrivna ”vetenskapen”, särskilt av dem som arbetar med viktreduktion. Samtidigt vet vi att de flesta som kämpar med att blir smalare vill bli det även till priset av hälsa och levnadsår. Många röker eller fortsätter att röka för att hålla sig smala eller undvika att gå upp i vikt, andra tar riskabla läkemedel och preparat. När juristen och fettpanikskritikern Paul Campos bad ett urval bantande kvinnor med genomsnittsålder 34 att göra en avvägning mellan livslängd och vikt visade det sig att de var beredda att i genomsnitt ge upp över fem års livslängd för att hålla sin idealvikt. Hela 91 procent ville inte byta en aldrig så liten viktökning mot fem extra levnadsår. Att smalhetshysterin inte handlar om vällevnad är uppenbart. Själva målet, hälsa, är ofta en offentlig lögn döljandes en privat sanning: fåfänga.

Bantningen och smalhetsidealet rimmar väl med den altruistiska moralens djupare rötter. Dygd görs till något ouppnåeligt. Synd blir ett naturligt, rentav godartat, komplement till de restriktioner som krävs offentligt vid måltiden, åtminstone för ”vanliga dödliga” i motsats till ”helgon”. Se exempelvis hur mat som i dieter stigmatiseras som ”dålig” får rollen som ”frestande”. I reklamen beskrivs feta och söta produkter som något syndigt man (och särskilt hon) ägnar sig åt privat, utom synhåll för andras blickar och dömande.

Notera också hur väl bantningen rimmar med föreställningen att själva kärnan i varje ädel strävan är uppoffring och lidande (inte genomtänkta avvägningar mellan hur man genom att avstå från ett mindre värde kan vinna ett större). Det diskuteras sällan om ett liv av glädjelöst ätande är värt sitt pris, vilka uppoffringar en slimmad kropp verkligen är värd. Dygden blir i vilket fall inte, som den klassisk-aristoteliska, sin egen belöning, den är ett plågsamt medel för ett avlägset, ouppnåeligt mål.

 

Dessert: En politisk jakt på kättare

Den lidande strävan, de förment objektiva och likformade reglerna och den hotfulla beskrivningen av död och pina som alternativet till den smala vägen, är den inbjudan som får glädjedödare, Bror Duktig-typer och förbudsvänner att slå sig ned vid våra bord och börja diktera vad vi ska äta och vad vi inte får äta. Det privata blir politiskt, och precis som en gång Trotskij formulerade saken är tanken: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”

Redan i Om friheten, John Stuart Mills klassiska plädering för livsstilsfrihet från 1859, varnas för den destruktiva kraften när majoritetens fördömanden kombineras med lagens tvångsapparat. När Aftonbladets Fredrik Virtanen i en kolumn hetsar mot Peter Harrysson som ”en vandrande hjärtattack” och klagar på att den senare har fräckheten att vara glad på tv fast han är tjock, då är vi åtminstone fria att ignorera Virtanens utbrott som bortskämd frustration över egna misslyckade bantningsförsök. Notera dock den tydliga kättartanken. Harrysson är inte bara genom sin rondör en syndare, han borde vara olycklig och ångerfull för detta men vägrar med sin framgång och sitt humör att spela denna roll.

På samma sätt bär det ett löjets skimmer när ministrar från ett tjugotal länder samlas på överstatlig nivå i EU, FN:s världshälsoorganisation eller Nordiska Rådet och bekymrar sig över att européer ser för mycket på tv. Men när social intolerans och politiska åtgärder kombineras kan det bli riktigt otrevligt.

Förmynderi kallar vi det när en överhet försöker reglera vår tillvaro ”i vårt eget intresse”. Redan idag har byråkrater och politiker lilla julafton i sina ambitioner att få oss att äta nyttigare. Från en svensk utredning kommer förslag om partssammansatta folkhälsoråd i varje kommun, fettskatt och restriktioner i plan- och bygglagen kring vilka som får sälja livsmedel och var det alls ska få ske. Röda varningssignaler ska skrämma oss från semlor och andra onyttigheter i affärerna, och Arkitekturrådet ska utforma en ”satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan”.

Även den sociala intoleransen får tydligare konturer. PR-byrån Prime konstaterade i en ”spaning” (med spår av produktplacering) 2005 hur kontrollen över vad folk äter, dricker och röker har en tydlig koppling till klass. Exklusivare njutningsmedel undantas från negativ stigmatisering, till skillnad från lägre klassers konsumtion:

”Vissa produkter har erhållit en sådan kulturell status, att de är undantagna den regelmässiga kritiken mot kalorier och nikotin. I den här gruppen finns cigarrer, men inte cigaretter. Här finns Marabou Premium Dark men inte Kexchoklad eller skumdelfiner… Här finns årgångsvin, men inte lådvin, här finns en lagrad gruyere men inte hushållsost.”

Förmynderi handlar ofta mer om kontroll över ”de andras” och särskilt de lägre klassernas livsstil än om objektiva faktorer. Sociologen Frank Furedi kopplar i boken The culture of fear (1997) den ökande besattheten kring säkerhets- och hälsoaspekter till en falnande tillit till människans förmåga i allmänhet, och framför allt hos de avvikande.

Denna misstro är kärnan i en förmyndarskapets ideologi som blivit dominerande i synen på mat och hälsa. Det formuleras kärnfullt i en kommentar av chefen för det finska Folkhälsoinstitutet Pekka Puska, i den svenska utredningen om en handlingsplan för bättre matvanor och fysisk aktivitet:

”Hälsan har blivit viktig och anses inte längre vara ett individuellt ansvar.”

Så tänker folkhälsobyråkraterna. Om något är viktigt så kan det inte anförtros individuellt ansvar och individuella beslut. Enskilda människor ses som hjälplösa offer som inte klarar av bördan av att fatta beslut i viktiga frågor. Inte med ett ord nämns deras entreprenörskap, uppfinningsrikedom, kunnande eller beslutsamhet. Och om individuella beslut inte kan gälla något viktigt, då är också friheten oviktig. Bara statliga diktat och politisk ledning är ”viktig”.

Om och om igen återkommer denna inställning i underlaget till den nationella handlingsplanen; I det nonchalanta avfärdandet av frihetsargument som invändningar mot fettskatt. I hävdandet att bara kommunikation från stat och offentlighet kan vara opartisk och sann, medan kommersiell sådan förvirrar och förleder. I viljan att ingripa, korrigera och styra våra liv, från att få oss att ”ta trappan” till att kontrollera motions- och matvanor via våra arbetsplatser och arbetsgivare. I tron på att byråkratiska handlingsplaner och styrdokument kan göra oss hälsosammare och smalare, medan marknader som löst problemen med svält, fattigdom och dyr, svårtillgänglig och ensidig kost över all förväntan görs till en del av problemet.

Förmyndarskapet handlar om mer än missriktad omsorg, ekonomipristagare Milton Friedman menar i sin bok Kapitalism och frihet att det finns ett diktatoriskt drag i förmyndarnas människosyn och principer:

”En övertygad anhängare av förmynderskapet … kan inte avspisas genom att man pekar på några logiska fel i hans resonemang. Han är vår motståndare av rena principskäl, inte bara en välmenande men vilseledd vän. Djupast sett tror han på diktaturen, ett upplyst, välvilligt envälde kanske, eller rentav majoritetsdiktatur, men dock en diktatur.”

Överdriver han inte nu? Är inte folkhälsobyråkraterna innerst inne snälla människor som vill hjälpa oss till ett hälsosammare liv? Knappast. Hade de haft respekt för ditt omdöme hade de inte valt en lång lista med förslag som inskränker din frihet att följa det. Hade de varit intresserade av att hjälpa dig hade de inte tvingat dig att betala jobb, subventioner, forskningsuppdrag och konferenser till deras polare. Hade de varit intresserade av att diskutera med dig hade de inte krävt miljontals kronor i skattemedel för att via sin hälsokommunikationsstrategi tala dig tillrätta. Förslagen avslöjar inte bara att folkhälsobyråkraterna vägleds av en totalitär ideologi, utan också att de har en föraktfull människosyn.

Denna människosyn är rentav en nödvändig ingrediens. Två amerikanska statsvetare Rogan Kersh och James Morone har konstaterat sju faktorer som varit nödvändiga för att amerikaner ska vara beredda att åsidosätta friheten att välja, till förmån för statliga förbud och restriktioner. Bland faktorerna finns demonisering av individer, inte sällan med rasistiska övertoner som när kokainhöga negrer och marijuanahöga (!) mexikaner beskrivits begå vansinniga våldsdåd under drogrusets inverkan. En annan faktor är demonisering av affärsidkare, som barägare och abortkliniker.

Framtiden ser dessvärre riktigt obehaglig ut, åtminstone i den rapport som den brittiska regeringens tankesmedjan Foresight lanserade i oktober 2007 Tackling obesity: Future  choices. Då syftar jag inte på rapportens extrapolering, där den skarpa ökningen av andelen feta som skett på senare år bara antas fortsätta och fortsätta under årtionden så att 60 procent av männen och 50 procent av kvinnorna har fetma (BMI över 30) till 2050. Sådana förutsägelser långt in i framtiden visar alltid extrema resultat med föga verklighetsanknytning.

Utifrån detta extrema scenario diskuteras politiska förslag av närmast Orwellsk karaktär. Redan idag händer det att feta personer nekas vård om de inte går med på att börja banta, och framstötar har vid flera tillfällen gjorts om att göra detta till etablerad policy. Rapporten diskuterar därtill en särskild skatt inte på feta varor utan på feta personer, kaloriransonering i affärer med hjälp av elektroniska kort och rentav interneringsläger för feta personer. Singapore, som idag internerar feta unga män genom värnpliktssystemet och inte låter den räkna dagar till muck förrän de blivit av med sin övervikt, lyfts fram som ett framgångsexempel.

Precis som var och en har att fundera över hur mycket kulinarisk njutning man är beredd att avstå för att kanske få något extra levnadsår, är det dags att på allvar ställa frågan om samma mål verkligen kan rättfärdiga att våra friheter inskränks och att rundare medmänniskor utsätts för statlig pennalism. Annars kan vi finna att den avvägningen gjorts åt oss.

 

Källor:

Flegal, Kathrine m fl ”Excess Deaths Associated With Underweight, Overweight, and Obesity”, JAMA Vol. 293 No. 15, April 20, 2005.

Friedman, Milton (1972) ”Kapitalism och frihet – En konstruktiv analys av den moderna kapitalismen”

Furedi, Frank  (1997) ”The culture of fear”

Furedi, Frank ”The tyranny of science”, Spiked 080115

Mill J.S (1859, 1984) ”Om friheten”

Rozin, Paul “American Eating Habits”. http://www.medicinenet.com

Foresight (okt 2007) “Tackling obesity: Future choices”

Kersh, Rogan och Morone, James “The Politics Of Obesity: Seven Steps To Government Action”

Livsmedelsverket/Folkhälsoinstitutet (2005) ”Underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet”

Svensson, Mattias (2005) “Peta inte i maten!”

Hammarlind, Folke ”Spaning 05/02/23” Prime PR.

Om fiskekatastrof, ägande och subventioner till kulturmagasinet Voltaires temanummer om hamnstäder våren 2007.

Fisken har stigit i status. Från att vara fattigmansmat (själv minns jag en lärare som ständigt beskrev sin barndoms enkla förhållanden med att han var ”uppvuxen på sill och potäter”) är fisk idag det hälsomedvetna, politiskt korrekta och chica valet för bättre bemedlade.

Knappt en dag går utan att något nytt rön presenteras kring det nyttiga med att äta fisk, helst fet och därmed rik på omega-3-fettsyror. Vår hjärna fungerar bättre, risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar och omega-3 sägs kunna hejda tidiga stadier av Alzheimers sjukdom. Livsmedelsverket rekommenderar oss att äta mer fisk än idag, gärna tre gånger i veckan.

Utöver dessa hälsorön – som stämmer förvånansvärt väl med gammal folkvisdom om att man blir intelligent av att äta fisk och den katolska kyrkans påbud om att äta fisk två gånger i veckan – har även fiskens exklusivitet bidragit till dess nyvunna status. Medan i stort sett alla andra livsmedel blivit betydligt billigare under senare decennier, tack vare teknologisk utveckling, har fisk blivit dyrare, åtminstone relativt dyrare.

Det beror inte på att fiskesektorn saknat teknologisk utveckling. Tvärtom är det få saker som vuxit, utvecklats och digitaliserats som fiskebåtarna. Idag trafikeras världshaven av fiskebåtar som kan vara uppemot 150 meter långa, plocka upp och frysa 400 ton fisk om dagen och förvara 7000 ton ombord, och med nät vars öppningar på 38 500 kvadratmeter skulle kunna fånga ett dussin Boeing 747:or som flyger i formation. Kapaciteter som inte sällan mångdubblats på bara något decennium.

Men till skillnad från teknologisk utveckling på andra områden, resulterar inte fiskets utveckling i något ökat utbud. Tvärtom har de totala fångsterna i världshaven haft en svagt minskande trend sedan slutet av 1980-talet (om man bortser från Kina vars statistikuppgifter inte är tillförlitliga). Och de minskade totalsiffrorna är dessvärre bara toppen av ett isberg. Fisket av idag är inte bara en krisbransch, det utgör ett resursslöseri och ett miljöproblem av sant globala proportioner.

 

Haven töms på liv

Redan för ett antal år sedan slog två forskare larm i ansedda tidskriften Nature om att något var fundamentalt fel med fiskbeståndet. Efter tio års studier kunde konstateras att av de stora fiskarterna – tonfisk, svärdfisk, märling och sorter som torsk, hälleflundra, rocka och rödspätta – fanns nu bara tio procent kvar av vad som fanns 1950. Inte i närheten av land, inte regionalt, utan i hela världen. Problemet är kort och gott överfiskning, att fisket bedrivs så intensivt och omfattande att bestånden inte hinner reproducera sig.

FAO (FN:s mat- och jordbruksorganisation) bedömer nu att 75 procent av fisket sker på arter som är fullt exploaterade, överexploaterade eller praktiskt taget utfiskade, en bedömning som internt kritiserats för att vara ”försiktig”. De enda underexploaterade områdena kvar på jorden ligger i västra delen av Stilla Havet och östra delen av Indiska Oceanen.

På plats efter plats fiskas bestånden ut för gott. 1992 införde den kanadensiska regeringen vad den trodde vara ett tillfälligt stopp för allt torskfiske, men den utfiskade torskstammen vid Grand Banks har aldrig återhämtat sig i de vatten kring Newfoundland där det tidigare sades att man kunde gå torrskodd över vattnet på all fisk.

Till detta kommer att fisket som det idag bedrivs utgör det i särklass största hotet mot havens hela ekosystem, betydligt större än industriutsläpp, grustag, rörledningar och kablar. Holländske forskaren Han Lindeboom har exempelvis skattat fiskets skador som 100 000 gånger större än skadorna från olje- och gasutvinning i havet. Trålandet efter bottenlevande fiskar river upp havsbottnen i genomsnitt någon gång per år i hela Nordsjön, vilket försvårar livet för många arter. För att få fram 450 gram säljbar sjötunga dödas sju kilo havslevande djur, bland annat utrotningshotade rockor och unga fiskar som ofta växer upp vid den trygga sjöbottnen. Detta trålfiske är därtill mycket bränsleslukande.

 

Rovdrift på tonfisk

Ändå fortsätter rovdriften. En av de arter som är på väg att snabbt fiskas ut är blåfenad tonfisk, vanligt förkommande i sushi. Den japanska fiskeflottan tömde tonfiskbeståndet för gott utanför Brasilien redan på 1970- och 1980-talet. Efter att ha fiskats hårt längs USA:s och Canadas östkust har beståndet där reducerats till en tiondel av vad det var omkring 1960.

Nu finns det största kvarvarande beståndet i Europas vatten, men även detta hotas. Den årliga kvoten på 33.000 ton blåfenad tonfisk per år i Medelhavet och östra Atlanten, är betydligt över rekommendationen på maximalt 26 000 ton från övervakningsorganet för just tonfisk, ICCAT. Då ska man veta att ICCAT, med säte i storfiskenationen Spanien, i kretsar intresserade av fiskebevarande går under öknamnet ”International conspiracy to catch all tunas”. Köpenhamnsbaserade internationella fiskeövervakningsorganet ICES, som ger rekommendationer för övrig fisk, bedömer att det hållbara årliga uttaget av blåfenad tonfisk snarare ligger omkring hälften av nuvarande kvot.

Ovanpå den väl tilltagna legala kvoten kommer det omfattande och allmänt accepterade illegala fisket. Ungefär en tredjedel av den totala fångsten av blåfenad tonfisk är illegal. Ett mått på hur accepterad denna illegala fångst är kan konstateras av att så kallade fiskodlingar för blåfenad tonfisk är dimensionerade för hela 55 300 ton per år, alltså väl över den legala kvoten. Sådana odlingar har byggts upp med miljontals euro från EU:s jordbruksstöd, trots att fisken inte odlas, utan fångas i vilt tillstånd för att gödas till större vikt. Enbart Spanien har sedan 1994 betalat ut 6,5 miljoner euro i subventioner till tonfiskodlingar, pengar som huvudsakligen kommer från EU:s skattebetalare.

 

Överfiskning och utbrett fusk

Den blåfenade tonfiskens situation är inte unik, utan tvärtom normalfallet. 2002 slog ICES larm om att torskstammen i de europeiska haven riskerar att gå samma öde till mötes som den kanadensiska. Men trots torskfångster som krympt med 70 procent sedan 1970 har ansvariga ministrar i EU inte följt rådet att stoppa fisket. De har justerat ner fångstkvoterna något, men samtidigt höjt kvoterna för fiske som fångar stora andelar unga torskar, som därmed aldrig uppnår könsmogen ålder.

Det omfattande fusket är inte heller något typiskt för sydländska breddgrader. Enligt ICES skattningar är varannan torsk i Storbritannien illegalt fiskad. I Sverige konstaterade en tjänsteman på kustbevakningen för några år sedan att ”fiskelyckan varierar med vår närvaro. I loggböckerna noteras kanske 300 kilo torsk i vanliga fall. När vi går ombord uppgår fångsten gärna till både ett och två ton mer.” (DN 7/12 2002) Samma år avslöjades att en styrelseledamot i SFR (Sveriges Fiskares Riksförbund) hade tjuvfiskat 32 000 ton sill i norra Öresund där fiske var förbjudet. Så sent som i mars i år bekräftade Fiskeriverket att grova brott mot kvoter och regler fortfarande förekommer. En rapport från EU-kommissionen förra året bekräftade en ökad förekomst av allvarliga överträdelser i EU under 2004, jämfört med året dessförinnan.

 

Pengar i sjön

Varenda steg av det överdimensionerade fisket göds dessutom av massiva subventioner. FAO bedömde 1989 att omkring 50 miljarder dollar per år går i olika former av subventioner till världens fiskerinäringar. Då ska man veta att hela avkastningen låg på omkring 70 miljarder dollar, och att fisket bedrevs med massiv förlust, eftersom det kostade totalt 92 miljarder. Japan och EU ger mest subventioner, följt av USA och många individuella EU-stater.

Det säger sig självt att överfiskningen aldrig hade haft i närheten av samma dimensioner, subventionerna förutan. Biologen Ransom Myers, en av de två författarna till den Nature-artikel som var bland de första att varna för de minskade fiskbestånden, menar rentav att den generösa kanadensiska arbetslöshetsersättningen är huvudorsaken till utfiskningen av landets torskbestånd, och det största hotet mot att det någonsin ska återhämta sig. Än idag, femton år efter att torskfisket stoppades, försörjs hela samhällen i Newfoundland av denna ersättning som träder i kraft om du jobbar minst 14 veckor per år. Många arbetar på deltid med annat fiske (som delat små kvoter motsvarande 14 veckors arbete bland maximalt antal fiskare) och andra med diverse ströjobb, många skapade och finansierade av den kanadensiska staten. Fiskeflottans effektiva kapacitet har inte minskat, trots att den kanadensiska staten spenderat fyra miljarder dollar på att ”anpassa” torskfiskeflottan, utan tvärtom ökat till 160 procent av vad den var i början på 1990-talet. Vid en eventuell återhämtning av torskbeståndet står alltså en enorm vilande överkapacitet av människor och båtar redo att börja fiska. (Clover 2005)

Hellre än att prioritera kastar politikerna subventioner i alla riktningar. I en rapport från tankesmedjan Timbro konstateras att EU mellan 1994 och 1999 betalade ut 8,2 miljarder kronor för att minska fiskerikapaciteten och skrota fartyg, men samtidigt 5,5 miljarder för att modernisera och bygga nya fartyg. Nu har EU fått nya riktlinjer enligt vilka subventionerade modifieringar inte får användas till att öka båtarnas fångstkapacitet. Enligt reglerna…

EU använder hela 40 procent av sin fiskebudget för att köpa tillträde till andra länders fiskevatten, från polcirkeln till Falklandsöarna, men mest i de fiskrika vattnen runt Afrika. Detta för att kunna skicka den subventionerade flottan till nya fiskevatten i takt med att de egna blir alltmer utfiskade. Avtalen med de Afrikanska länderna har kritiserats för att EU inte velat inkludera begränsningar för hur mycket fisk som faktiskt tas upp, och för att dessutom underkompensera värdet av den mängd fisk som avtalats. Vatten som försörjer stora antal afrikanska fiskare och deras familjer töms nu av fiskebåtar från Europa, medan EU:s bristfälliga kompensation försvinner till statsmakten och inte sällan till makthavarnas personliga konton.

Som lök på laxen, eller bekräftelse på att verkligen allt inom fisket får subventioner, rapporterar Världsnaturfonden om att EU till och med finansierat en del av de europeiska piratskepp som fiskar illegalt i Medelhavet och kring Afrika.

Redaktören för miljösektionen i Daily Telegraph, Charles Clover, har i sin prisvinnande debattbok The end of the line (2005) beskrivit vad fiskesubventionerna innebär för skattebetalarna. Dessa tvingas betala minst två gånger för fisken, dels för att fiskarna alls ska fiska och sedan igen för att fisken blir dyrare efter överfiskningen. I EU och många andra länder får man dessutom betala en tredje gång, nu för att fiskarna inte ska fiska därför att fisken försvunnit.

 

Allmänningarnas tragedi

Ett begrepp som väl fångar den nuvarande situationen är ”allmänningarnas tragedi”, ursprungligen ett ekonomiskt resonemang men återintroducerat i debatten av ekologen Garett Hardin i Science det radikala året 1968. Hardin beskriver en betesäng med fritt tillträde för fåraherdar. Utan restriktioner för hur många får som får beta på ängen, kommer varje fåraherde att ha ett intresse av att låta ytterligare får beta långt efter att det jämviktsantal av får som är förenligt med gräset återväxt har överträtts. Detta eftersom vinsten av ett välfött får är hans egen, men förlusten av betesmark delas av alla. Och eftersom alla kan antas bete sig likadant, blir hans enda intresse att låta så många av hans egna får beta upp gräset innan någon annan gör det. Under dagens system, även sedan kollektiva kvoter införts, är fiskarens enda intresse att ta upp så mycket fisk som möjligt ur haven, innan någon annan gör det. Det är också vad de gör, och varför fiskbestånden, liksom gräset i allmänningarna, försvinner.

Ett annat fel är att stat och politiker haft ett övergripande ansvar för fisket, ofta genom en omfattande fiskepolitik. Med få undantag har kvoter och begränsningar satts betydligt högre än vad vetenskapliga organ rekommenderat och vad som krävts för att bestånden ska öka i storlek, överfiskningen har drivits på av massiva subventioner och polis och byråkrati har sett mellan fingrarna på flagranta överträdelser. Även denna huvudlösa politik kan förklaras i ekonomiska intressetermer. Fisket utgör ett litet och välorganiserat särintresse. Politikerna vinner därför röster på att gå fiskarna till mötes och ge dem privilegier, för trots att kostnaden totalt sett är vida större än intäkterna, blir det bara en liten andel för var och en av skattebetalarna och konsumenterna. De senare bekymrar sig därför mer för andra frågor.

 

Ägande ger bättring

Den teoretiska lösningen på allmänningarnas tragedi är att introducera någon form av begränsat nyttjande, helst i form av äganderätter. Sådana lösningar finns, och de fungerar.

Island införde 1975 ett system av individuellt överförbara kvoter (IÖK) som respons på en kollaps för sillfisket. Det innebär helt enkelt att fiskare har eller köper rätten att fiska upp en bestämd andel av hela årets totala fiske för en viss art, där den totala gränsen sätts av en myndighet på basis av vetenskapligt underlag. Sedan dess har sillfångsterna mer än tiodubblats och fiskbeståndet är den största sedan 1950-talet. Ett liknande system för torsk permanentades 1990 och där har lönsamheten i fisket stigit och effektiviteten är större än i andra länder. Torskbeståndet är fortfarande hårt fiskat, men stabilt, och medan torsken raskt minskar i Nordsjön och Östersjön, är Island en av världens viktigaste torskexportörer.

Nya Zeeland har haft ett liknande äganderättssystem sedan 1986. Där visade en studie för något år sedan att av de tio viktigaste arterna uppvisar sju stigande bestånd, två varierande men stigande bestånd medan en art fortsätter att minska. Även Nya Zeeland är en viktig fiskeexportör med stor lönsamhet i fiskesektorn, och stigande sysselsättning trots ökad effektivitet.

Äganderätter åstadkommer en radikalt annorlunda syn på fisket, eftersom fiskare nu får ett direkt intresse av att fiskbeståndet växer. På Nya Zeeland och Island accepteras hårda straff som förlorad fiskelicens, förlorade kvoter och förverkad utrustning vid regelöverträdelser. Fiskeföretagen kritiserar politikerna för att inte sätta fiskekvoterna lågt nog. Fusk beivras och anmäls av fiskarna själva och deras organisationer, inte sällan i kampanjer mot överträdare. Svartfiske av torsk bedöms på Island utgöra endast omkring tre procent av fångsten.

Annars är en av farhågorna med äganderättssystemet att kvoter som åtminstone på kort sikt är betydligt mindre än dagens fångster och effektiviseringar ska driva fram minskad sysselsättning i framför allt små fiskeberoende regioner. På Nya Zeeland blev effekten den omvända, men viss ägarkoncentration och minskad sysselsättning på grund av stora effektiviseringar har i andra fall varit resultatet.

 

Väljer vi ekonomi och ekologi?

Charles Clover ställer avvägningen på sin spets när han menar att man bland ekonomiska, sociala och ekologiska hänsyn i fiskesammanhang maximalt kan tillgodose två. Äganderättslösningen är ett sätt att tillgodose ekonomi och ekologi, men på bekostnad av att politiker inte med allehanda stödformer kan hålla traditionella, regionalt avlägsna fiskelägen och stora, imponerande fiskeflottor under armarna. I våra romantiska tankar har vi bevarat fiskaren som en väderbiten man med skepparkrans och sydväst på en ranglig träbåt, och kanske är det en av anledningarna till betalningsviljan för fisket lever kvar. Men politikernas ”sociala” hänsyn mot fiskarna har blivit en prioritet som alltmer akut tränger ut ekologin, och i tilltagande grad även ekonomin (för en alltmer eftertraktad vara). Det är inte hållbart i längden, men när den insikten kommer kan värdefulla fiskbestånd och stora delar av havens djur och växtliv vara ohjälpligen förlorade.

En annan möjlig svårighet är hur vi tänker kring miljöfrågor. Fisket är nämligen ett allvarligt miljöproblem som ställer de flesta invanda föreställningarna om hur miljöproblem ser ut på ända. Vi har en romantisk bild av de direkta syndabockarna, fiskarna. Vanligen sätts hoppet till att de i högsta grad ansvariga och medskyldiga, politikerna och de politiska systemen, ska vara lösningen på miljöproblemen, inte dess orsak. Lägg till att den stora syndaren bland världens stater inte heter USA, utan EU (Spanien, Portugal och Frankrike) och Japan, och att lösningen skulle innebära att en allmänning styckades upp för att köpas och säljas i en process som kommer att låta en grupp som idag beror av vår sentimentala välvilja att bli tämligen rik och driven i affärer. Av tystnaden kring fiskets kritiska tillstånd att döma, har långtifrån alla miljövänner överkommit sina skygglappar.

 

Referenser:

Clover, Charles (Ebury Press, 2005) The end of the line – How overfishing is changing the world and what we eat

Fiskeriförvaltning med individuella kvoter, Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2

Hadley-Kamptz, Isobel ”Fiska efter lösningar”, Timbro, Rapport (2003)

Norberg, Johan ”Use it or lose it – The environmental case for property rights” (Rapport vid “Freedom, Commerce and Peace, A regional Agenda”, Tbilisi, Georgia, 27 October 2006)

WWF International 2006 ”Fish dish – Exposing the unacceptable face of seafood”

Besök hos fyra upprorsmakare från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Småland sommaren 2007.

Redan utsikten genom bilfönstret skvallrar om resans tema. Det syns som om själva skogen här är olydig, vägrar låta sig inordnas efter mönster och styrning. Vart jag än ser står barrträd och lövträd av olika slag om vartannat, på mark böljande av kullar och fylld av stenar. Jag är på resa i upprorsland.

Värnamo, Åseda, Smålandsstenar och Agunnaryd må låta som oansenliga och perifera ortsnamn. Men de har i modern tid fött uppror med landsomfattande konsekvenser. Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret har höjt stämman för företagare, hemmaföräldrar, elkonsumenter och skogsägare. Regeringar, myndigheter, organisationstoppar och storföretag – maktcentra tryggt förskansade i Stockholm – har fått böja sig för förslagna smålänningar på krigsstigen.

Tillsammans med fotografen Henrik åkte jag till Småland för att besöka upprorsledarna, söka ledtrådar till varför upproren uppstått, varför de varit så framgångsrika och varför de uppstått just här.

 

Gnosjöupproret

Stig Claesson är på många sätt typisk för den företagsamma Gnosjöregion som fått ge namn åt det uppror han leder sedan 2003. Han tar emot på den fabrik som producerar spetsteknologiska plastinpackningar som han lät bygga och starta 1993 vid ett villaområde i Värnamo (”innan dess fanns här ingenting”). Vid starten var Stig egenföretagare, men nu ingår fabriken i företaget Norfolier med andra fabriker i Norge, Danmark och Estland, där han är delägare samt vd för den svenska delen.

Stig kommer ifrån Sveriges företagstätaste ort, Bredaryd, med 1500 invånare. Pappan var företagare och likaså morbröderna. Till och med golfrundan sker ihop med andra företagare. Någon som sålt sitt tidigare företag och nu startat ett nytt där han ritar hus, en annan som hittar leverantörer i Kina och vid 67 års ålder önskar att han vore 30 ”eftersom det är så roligt att jobba”.

– Med så många företagare omkring sig tror jag att många tänker ”kan de, så kan jag” och så blir det ännu fler som vågar pröva. Även de som är anställda har svarven i garaget och gör lite annat på kvällarna vid sidan om.

Att döma av den entusiasm med vilken vi visas runt i fabriken är även Stig, trots knivskarp konkurrens och att företaget är på väg upp ur en svacka, nöjd med tillvaron. En tillvaro som även innefattar förtroendeuppdrag i Kristdemokraternas partistyrelse och i Svenskt Näringslivs styrelse.

Men bilden av denne typiske företagare behöver kompletteras. Efter att ha vuxit upp med företagandets baksidor, risktagandet, ansvaret och de långa arbetsdagarna, så nära inpå sig var nämligen Stig Claesson övertygad om att var det något han inte skulle bli, så var det företagare. Han utbildade sig istället till civilingenjör för att kunna bli tjänsteman och företagsledare istället, vilket han också blev. När detta ledde till vad Stig med plågad min beskriver som ”en skilsmässa” från en anställning, med påföljande period av arbetslöshet då telefonen slutade ringa, och ett konsultuppdrag så småningom växte till det egna företaget, då hade han inte de förvisso inspirerande morbröderna som grundat Forseda AB i tankarna. Tankarna gick snarare till morfar, den hängivne socialdemokraten som på 1920-talet sparkades från sin arbetsplats på grund av facklig aktivism, och som för sin försörjning inte såg någon annan utväg än att starta eget. Morfadern började resa runt och sälja husgeråd och det gick slutligen ganska bra.

När vi samtalar återkommer Stig till företagandets baksida, de genomsvettiga nätterna efter att ha investerat 24 miljoner kronor i en ny maskin och veta att det är upp till honom att dra in de pengarna.

– Det är roligt, men ohyggligt tufft. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det var så svårt. Att driva företag är verkligen inte för alla, säger han idag.

***

När den dåvarande socialdemokratiska regeringen på våren 2003 lanserade ett förslag om att arbetsgivarna skulle betala även den tredje veckans sjukskrivning (mot tidigare två veckor) blev det för mycket för Stig Claesson. Han ringde ihop en fyra fem kollegor, de hotade att vägra betala med resultat att Dagens Industri skrev en stort uppslagen artikel som skulle följas av flera. Gnosjöupproret var fött.

– Jag tror att vi smålänningar tiger rätt länge, sedan reagerar vi med kraft, säger Stig. Den tredje sjuklöneveckans 1,6 miljarder kom i ett läge där många småföretagare inte fick kalkylen att gå ihop, och sände dessutom signalen att företagen ska få fler pålagor. Det gick i fel riktning.

Bakom fanns ett bredare missnöje med regeringens politik; framför allt skattereglerna för fåmansbolag (de sk 3:12 reglerna) och svårigheten med generationsskiften som skapades av arvs- och gåvoskatter, men även med den egna organisationen, Svenskt Näringsliv. Stig Claesson tyckte inte att någon ”däruppe i Stockholm” talade för småföretagarna eller förstod deras situation. Från regeringen kom nya pålagor och Svenskt Näringsliv ägnade sig åt förtroliga samtal med denna regering snarare än opinionsbildning för bättre företagsklimat.

Protesten tog skruv. Stig ägnade ”till familjens förtvivlan” stora delar av helger och kvällar åt att svara på de mail som strömmade in, och åt att inför debatter och intervjuer läsa på och utveckla sina tankar.

”Jag har funderat mycket och fått läsa in mig på hela statsbudgeten” säger han och visar på hur intäktssidan i den statliga budgeten innehåller en mängd pålagor som väger tungt på just företagen; arbetsgivaravgifter 300 miljarder, bolagsskatter 100 miljarder, energiskatter 150 miljarder, moms 180 miljarder. Den totala statsbudgeten är på ca 850 miljarder kronor.

Studiet av statsbudgeten gav en annan insikt. Korttidsjukfrånvaro, förtidspensioner och långtidssjuka kostar sammantaget statskassan lite över 120 miljarder kronor årligen, något mer än den sammantagna kostnaden för rättsväsende, försvar och pensioner. Vad Stig beskriver som ”utanförskapet” kostar mer än grundläggande samhällsfunktioner, som åsidosätts. Den viktigaste uppgiften borde därför vara att få fler människor i jobb, och tillbaka till jobb.

Detta resonemang vann gehör hos den ledning som med ett nytt, opinionsbildande mandat tog över Svenskt Näringsliv. Den nya vd:n Urban Bäckström lät Stig Claesson utveckla sina tankar i den ”Kris och Framtidskommission” som mötte företagare landet runt under 2005 och landade i förslag för att skapa 500 000 nya jobb. Året därefter kom jobbfrågan att dominera valrörelsen och bidrog starkt till regeringsskiftet.

– Vi vill inte förhäva oss, men nog är vi några av dem som påverkade valrörelsen, säger han idag. Det som är roligt är att man som enskild individ kan driva de här frågorna. Vi är få, egentligen en fyra-fem företagare som stöttat varandra och alla har vi ju fått vara med om en resa.

Trots sitt nationella genomslag har Gnosjöupproret har stannat i Gnosjöregionen. De bestämde redan tidigt att ”inte åka upp till Stockholm och klappa politiker på axeln”. De som ville prata fick komma ner och besöka dem på hemmaplan där företagarfrågor är viktiga och medierna intresserade. Besökarna har sedan dess strömmat till, från de flesta medier och alla politiska partier. När den förra regeringen för första gången presenterade en utredning utanför Stockholm, om att ändra de för småföretagen förhatliga 3:12-reglerna, skedde det i Värnamo. Regeringen och näringsminister Tomas Östros ville signalera företagsvänlighet, men det blev också ett symboliskt erkännande av att Gnosjöupproret verkligen flyttat debatten.

Stödet från allmänhet och politiker av alla schatteringar (Stig hinner berömma socialdemokratiska partitoppar, och vänsterpartisten Per Rosengren som ”verkligen ställt upp”) har inte fått upprorsmännen att formalisera eller tala för någon större grupp. Viljan var hela tiden att med det egna personliga exemplet illustrera företagarens vardag, att få folk att förstå hur de har det. ”Vi ville ge företagaren ett ansikte” säger Stig, och även om det oftast varit hans eget ansikte, har de försökt turas om när medierna kommit på besök. Han har även förmedlat en mängd andra personkontakter till tunga medier på jakt efter en företagarvinkel.

Utöver respekt och kontakter i politik, näringsliv och medier kan Stig Claesson bocka av det mesta av det som låg till grund för upproret. Svenskt Näringsliv har, med hans aktiva medverkan, bytt ledning och inriktning. Så även landet efter regeringsskiftet 2006. Arvs- och gåvoskatten är avskaffad, liksom den tredje sjuklöneveckan, och 3:12-reglerna ska ändras.

”Jag är lugnare idag”, säger den energiske idésprutan framför mig apropå framgångarna. Fast även om mycket har åstadkommits på denna korta tid, betonar han att det krävs en mer omvälvande samhällsförändring innan de grundläggande problem han talat om är lösta. Stig talar om att ”miljard efter miljard skickas upp till Stockholm” och att ”väldigt mycket i djungeln av lagar behöver ändras”. Härnäst på Gnosjöupprorets agenda står en ändring av Lagen om anställningsskydd (LAS), som han menar är ett ”konserveringsmedel”, och av konfliktreglerna på arbetsmarknaden. Liksom en översyn av konkurslagstiftningen, där en ändring oavsiktligt gjort det svårare för småföretagare att få rörelsekapital.

Men det finns mer än uppror i Stig Claessons liv. I nästa ögonblick talar han om den fantastiska Turning Torso i Malmö som får det att ”klia i fingrarna” på en civilingenjör, om en by på den ukrainska landsbygden med en fattigdom som ”gör ont ända in i själen” och om en inbjudan till en konferens om klimatfrågan ”som vi måste lösa”. Det är mycket som drar. Fast konferensen hinner Stig Claesson inte gå på, även om det vore roligt. Han har trots allt ett företag ”som kräver 120 procent” att sköta också.

 

Föräldraupproret

”Det är lätt att njuta här” säger Anna Bergqvist när hon och barnen Josefin, 10 år, och Mårten, snart 5 år, visar oss runt på den stora gården med sandlåda, gungbräde, uthus med höns och en vid gräsmatta som omger ett rött hus med vita knutar på Stenstorp, beläget fem minuters bilväg från Åseda, huvudort i Uppvidinge kommun. Yngste sonen Melvin, 14 månader, bär hon i famnen. Sedan Josefin föddes 1997 har Anna varit hemma på heltid med barnen.

– De första tre åren tänkte jag hela tiden på att jag måste ”göra någonting”, tänka framåt och planera. Men som förälder kastas man in i en värld som står helt stilla, barnen är i nuet nästan hela tiden. Nu går det inte en dag utan att jag njuter av att bara vara. Känna att jag hinner det man har lust med, baka pepparkakor till jul till exempel. Det är ju sådant man minns som vuxen, doften av pepparkakor.

Själva välkomnas vi, två timmar försenade, av nygräddade våfflor vid ett väldukat bord. Det stillsamma livet i nuet är inte bara till förmån för barnen.

Anna Bergqvist är inte bara mamma, hon är upprorsledare också. Över en fika med en väninna och en upprörd diskussion över att Växjö kommun precis hade avslagit ett förslag att ersätta hemmavarande föräldrar föddes tanken på ett föräldrauppror, för rätten att kunna välja att vara hemma med sina små barn som ett alternativ till dagis. Idag minns hon inte riktigt när det började ”Det var någon gång 1998-1999”.

Väninnan, med journalistutbildning, kände till en lagändring som gjorde det möjligt att med fem procent av befolkningen bakom sig väcka frågan om en kommunal folkomröstning. Förslaget skulle i så fall vara att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Först försökte de intressera lokala politiker att ta initiativ i frågan. De sade alla att det var en ”jättebra idé”, men lät sedan saken bero. Anna och hennes kamrater fick ta tag i saken själva.

–      Vi var tre personer i Uppvidinge som utnyttjade våra respektive kontaktnät och våra mäns på olika kommunala arbetsplatser. Det krävdes omkring 300 namn och efter några månader hade vi fått in 375 namn.

Folkomröstningen hölls av kostnadsskäl i samband med nästa kommunalval 2002 och slutade med ett massivt ja till vårdnadsbidrag, något som även majoriteten i kommunen stod bakom. Där tog det dock stopp. Den socialdemokratiska regeringen vägrade tillåta att kommuner införde vårdnadsbidrag.

Men upprorstanken spred sig, genom personliga kontakter, exemplets makt och medierna. Några år senare hade namninsamlingar för folkomröstningar om kommunalt vårdnadsbidrag gjorts i 20 kommuner. Kristdemokraterna väckte frågan i riksdagen och i samband med detta bjöds föräldraupproret upp till Stockholm. Anna poängterar att Föräldraupproret är partipolitiskt obundet och att de gärna pratat med alla partier, men att bara kd var intresserade. Stockholmsbesöket blev frustrerande. Utöver att följa interpellationsdebatten från läktaren ville de överlämna de tjugo namninsamlingarna, varav 18 i socialdemokratiskt styrda kommuner, till ansvarige ministern Mona Sahlin. Anna menar att den rutinerade Sahlin väntade kallt tills journalisterna som bevakade kammaren gått, innan hon tog emot delegationen, och vägrade att diskutera deras argument.

Argument är annars något som Anna Bergqvist har gott om efter sina år av engagemang i frågan.

–      De säger att vårdnadsbidraget kostar. Men alternativet är att barnet är på dagis som kostar 135 000 kronor per barn och år för en heltidsplats. Med maxtaxan betalar föräldrarna omkring en tiondel av detta, resten kommer från skattebetalarna. Sedan säger man att det går jämnt upp eftersom den andra föräldern arbetar och skatteintäkterna ökar. Och det kanske stämmer för ett barn. Men för två barn blir ju kostnaden den dubbla, och för tre barn den tredubbla, samtidigt som dagisavgiften blir lägre, men utan att skatteintäkterna ökar. De minskar snarare om man tänker på hur många sjuk- och vab-dagar föräldrarna måste ta ut när barn utan fullgott immunförsvar smittar varandra. Det går inte ihop.

Ekonomin är dock inte hennes viktigaste argument, snarare hur det rådande systemet värderar familjen och inte minst moderskapet.

–      Det kvinnan har en exceptionell förmåga att göra, föda och ta hand om små barn, att det värderas så lågt, och att feminister närmast säger att dessa våra egenskaper är skit, att vi ska försöka bli som män, det gör mig förbannad.

Med sådana uppfattningar undrar jag om Anna Bergqvist bjudits in till debatt eller ens kritiserats av feminister i riksmedia, men hon menar att det varit helt tyst på den fronten. Mediegenomslaget har varit stort i lokal press och tv, men under alla år har det bara blivit fyra reportage i rikstäckande medier, två gånger i Aktuellt, samt vi Föräldrar och Aftonbladet Kvinna. Till den stora ”dagisdebatten” på stockholmsmediernas kultursidor för några år sedan kom ingen inbjudan att delta.

Gång efter annan märks annars Anna Bergqvists kritik mot dagis och att skilja barnen från sina föräldrar i småbarnsåren. Hon menar att föräldrar genom sina kärleksband till barnen har en unik förmåga att fånga upp barnens signaler och därmed utveckla deras känsloliv, som ingen utomstående, hur välmenande de än är, kan kopiera. Barn utvecklar sitt känsloliv och sin empati huvudsakligen under sina första fyra år. Utan närvarande föräldrar som älskar barnet kommer denna förmåga inte att utvecklas, då får barnen betala med avsaknad av fullt fungerande känsloliv.

–      Det är min bedömning att mina barn skulle skadas av att lämnas till dagis. Därför har jag kämpat för att kunna vara hemma. Det finns ingen som känner mina barn som jag gör. Jag är utbildad sjuksköterska så jag är ju inte dum i huvudet och på andra områden får vi välja, bil, TV, och vi ska välja elbolag, men på det här området får man inte välja trots att det engagerar oss mest, säger Anna.

–      Och min make ska vi inte glömma, utan honom vore jag bara halv, lägger hon till, barnen är ju vårt livsprojekt som vi lever med tillsammans.

Samtidigt som Anna Bergqvist ifrågasätter mycket kring hur vi ser på familjer, barn och föräldraskap (”ibland verkar det ju nästan som om barn ska komma med handtag, så man ska slippa ha dem i famnen”) så är hon mycket noga med att hon inte vill ge några dåligt samvete för att de träffar andra val än hon.

–      Jag kan inte klampa in hos grannen och tala om hur de tar hänsyn till sina barns bästa. Jag vill vara ett exempel på någon som följer sitt hjärta och mana till eftertanke hos andra. Det spelar ju ingen roll vad man har för befattning i samhället, om man är läkare eller astronaut, man är ändå mamma eller pappa och måste vara sann mot den känslan. Så länge man gör val som stämmer med sitt hjärta så är man värd att få gå sin egen väg.

Att alla föräldrar är just mamma eller pappa oavsett övrig samhällsposition menar Anna Bergqvist är grunden till att Föräldraupproret nått brett genomslag och uppmärksammats i medierna, trots att det knappast hör till vanligheterna med hemmamammor längre. Till dem som provoceras av hennes exempel och kallar henne ”lyxhustru” svarar hon att ”Det är sorgligt för barnens skull om det ska vara en lyx att ha full tillgång till sin ena förälder”.

Regeringsskiftet 2006 ändrade förutsättningarna för de kommunala vårdnadsbidragen. Den borgerliga regeringen har nu ändrat reglerna, så att kommuner kan införa vårdnadsbidrag till föräldrar som önskar vara hemma längre med sina barn. I 164 av landets 280 kommuner har initiativ tagits för att införa sådana vårdnadsbidrag. Anna Bergqvists hemkommun Uppvidinge, var den första kommunen att fatta beslut om att införa vårdnadsbidrag, som träder i kraft från och med den 1 januari 2008. Då kommer Anna Bergqvist att ta ut vårdnadsbidrag för att kunna vara hemma med yngste sonen Melvin i ytterligare något år.

– Det ska bli skönt att njuta frukterna av något man kämpat för i snart tio år.

 

Elupproret

”Förr var här kor som råmade och får som bräkte, nu är det Clint Eastwood som håller igång”  säger Sixten Svensson finurligt när han demonstrerar sin egenhändigt inredda hemmabiograf, komplett med röda liggfåtöljer, stolar från en biograf i Stockholm, 14 högtalare och en massiv duk. Den ligger i uthuset på föräldragården i Kylen utanför Osby. ”Har man valt att leva härute så finns det ingen kvartersbiograf i närheten, då får man ordna det själv” säger denne tidigare bildredaktör på Aftonbladet, nyhetschef för SVT i Malmö och producent för bland annat 1980-talssuccén Sköna söndag.

Vägg i vägg med hemmabion ligger hustruns vävstuga, som en illustration av närheten mellan historiska traditioner och framtidens teknologi. I hagen intill betar sävliga kor upp mark tänkt att hysa framtidens energiskog. I rummet på andra sidan biografen finns anpassningen till nuet, den 7,5 kilowatts dieselmotor som garanterar elförsörjningen när elen försvinner i ledningarna. ”Den tar bort klumpen i magen, oron för att mörkret ska falla så fort det börjar vina i trädkronorna” säger Sixten.

Natten den 8 januari 2005 svepte stormen Gudrun, som lokalt uppnådde orkanstyrka, över Sverige med förödande konsekvenser, framför allt i Småland. Enligt Wikipedia fälldes omkring 75 miljoner kubikmeter skog, tre årsavverkningar, i Götaland och framför allt i Småland. Fyra dygn senare var fortfarande 100 000 hushåll utan ström, bland dem hela samhällen med ålderdomshem, dagis och allt. Vreden över den dåliga beredskapen födde Elupproret, med krav på att elförsörjningen garanteras bättre, och på kompensation för de kunder som drabbas av långvariga avbrott.

Sixten Svensson har upproret i blodet. Han är i elfte generationen släkt med upprorsledaren Peder Pedersen, som tog Karl XI:s krigskassa vid Loshult 1676. Om detta har han skrivit i boken Sanningen om snapphanelögnen (2005), en genomgång utifrån danska källor av den tidens motståndskamp mot försvenskningen som han menar är ett första exempel på modernt och välorganiserat gerillakrig. Det egna förlaget heter Kylleförlaget efter den danska stavningen för Kylen, ett ord som betyder åmöte (”Kylen låter ju däremot bara dumt”).

Sixten Svensson ärvde också Elupproret. Initiativet till detta togs av skogsägaren Mats Helge i Smålandsstenar, men då han skulle på en sedan länge inbokad Egyptenresa erbjöd sig Sixten Svensson, som sett Helge på tv, att ta över som upprorets talesman.

–   Det hade jag lärt mig under mina år i media att man behöver en talesman. Medierna kunde på så sätt utnyttja mig för att sätta ett ansikte på den vrede som fanns efter stormen. Som kontaktperson kom jag dessutom att samla på livsöden, som jag kunde förse medierna med, pensionärer som hittats nedfrusna efter elavbrotten eller en skogsägare som det gått illa för.

Dagen efter stormen tillbringade Sixten Svensson åt att ihop med andra ”såga sig fram” till Osby för att framåt kvällen kunna ringa därifrån och meddela döttrarna att han var okej. Elförsörjningen ordnades när han efter några dagar kunde få tag i det ovan beskrivna elaggregatet. Telefonlinjen fixade han genom en tjuvkoppling 350 meter därifrån. ”Ledningen räckte precis in i hallen, så det var där jag fick sitta och tala i telefon i flera veckor innan datorn kopplades in.”

När Sixten Svensson efter 20 dagar mottog ett brev från Sydkraft där deras koncernchef beklagade elavbrotten, men utan att ge några konkreta besked rörande kompensation eller säkerhetsåtgärder brast tålamodet. I ett animerat telefonsamtal med koncernchefen (”jag ringde från verandan, där det finns mottagning till mobilen”) krävde Sixten Svensson bland annat besked om hur mycket av den nätavgift som alla elkunder är tvungna att betala för att ha tillgång till elnätet som gick till reparationer och underhåll. Han fick uppgiften att 800 miljoner kronor av årliga intäkter på totalt 1 miljard användes till detta. En koll med bolaget Sydkraft Nät gav dock helt andra besked. Enligt dessa var intäkterna 5,5 miljarder, medan kostnaderna låg mellan 400-600 miljoner. Dessutom hade 1,5 miljard samma år skickats från Sydkraft Nät till koncernledningen som redovisat goda vinster och aktieutdelningar.

Elupprorets vrede kom således att huvudsakligen riktas mot Sydkraft. Ingemar Johansson i Örkelljunga kom på tanken att driva grupptalan mot företaget, något som blivit möjligt genom en lagändring några år tidigare. Måndagen den 5 april 2005 gick Elupproret ut med att man avsåg att bilda en förening för att driva grupptalan mot Sydkraft. På fredagen veckan därpå meddelade Sydkraft att de gick kraven till mötes. De betalade alla merkostnader som strömavbrottet orsakat och 50 procent av inköpskostnaden för reservaggregat. Den första delsegern var bärgad.

– En grupptalan är en mardröm för företagen. Det tar lång tid, involverar tusentals personer, ger negativ press och de måste reservera pengar i bokslutet. Dessutom ledde vårt initiativ till att Mona Sahlin ringde och bjöd på kaffe. Vi hade blivit en maktfaktor och hon ville naturligtvis se till att vreden inte riktades mot politikerna. Att vi bjöds in av Sahlin innebar i sin tur att vi kunde intervjuas i medierna utan att Sydkraft var nödvändig motpart, säger Sixten Svensson, väl insatt i krafterna bakom skeendet.

Den politiska processen rullade på. I slutet av sommaren samma år antogs en ny lag om säker eldistribution, som ger elbolagen en frist på fem år att gräva ner elkablar eller trädsäkra ledningarna. Lagen stadgar också betydande skadeståndbelopp för elavbrott i längre än tolv timmar. Varje kund får 900 kronor efter tolv timmars avbrott, ytterligare 900 kronor för varje dygn och sedan i stigande skala upp till 16 000 kronor. Det medförde kostnader på 700 miljoner redan vid stormen Per tidigare i år.

”Därmed är upproret i praktiken klart, nu ska lagen ta över” säger Sixten Svensson. Det är en lag som ”överträffar allt han förväntat sig” men som han ändå tycker är rättvis och rimlig (”Tar man betalt för att leverera någonting, så ska det fungera och annars ska man bli skadeståndsskyldig.”). Han tycker att händelserna visar ”att vi lever i en dj-ligt bra demokrati” där politiker faktisk är receptiva och går folkviljan till mötes, även om ”en del makthavare tenderar att inbilla sig att folket är till för dem istället för tvärtom”. Sixten är också nöjd med att de valde just upprorsformen och inte formaliserade sig i en förening innan grupptalan.

–     Med en förening hade folk börjat kräva en massa för medlemsavgiften och fokus hade flyttats inåt. Vi hade unikt stöd av tusentals personer efter Gudrun, och jag har svarat på hundratals mail, men så fort ljuset återkom mattades intresset betydligt. Nu var vi en tio eldsjälar som drev detta iland.

För sin egen eldsjälsinsats vann han en utmärkelse av tidningen Privata Affärer, utnämndes av Kvällsposten till ”Årets Filur” och nominerades till Årets skåning ihop med Peps Persson och Zlatan (Peps vann). Med Mona Sahlin har han fortfarande kontakt, hon tittade förbi hemma hos Sixten för en lång fika på väg ned till Socialdemokraternas Skånedistrikt som nybliven partiledare. Till de många smålänningar som muttrade över att det kom en skåning och tog över som ledare för upproret, trots att Småland drabbades värst hade den historieintresserade Sixten Svensson svar på tal:

–   Man brukar säga att en Göingebo är en blandning mellan en räv och en smålänning. Våra historiska rötter skiljer sig från dem som bodde nere på den feta slätten. Den som stack upp där nere fick huvudet avhugget, men här i skogen är folk vana att råda sig själva.

 

Stormupproret

”Jag tänkte att nu är det tid för gungstolen, gården och min skog.” Så resonerade Willy Uvebrant när han 2002 efter åtta år lämnade posten som kommunalråd i Ljungby. Gungstolen står i Passagården i Agunnaryd, som förmodligen är mest känt för att ortens store son Ingvar Kamprad använt A:et i företagsnamnet IKEA. Kamprads närvaro är fortfarande påtaglig; han har sponsrat närmare hälften av den nybyggda lanthandeln, där övriga Agunnarydsbor samlat ihop resten, med sina affärskontakter fixat en bensinpump till byn med ca 670 invånare och han sponsrar även ortens månatliga tidning Kolbulletinen.

Men när budkavlen gick i Agunnaryd inför årets valborgshelg var det inte Kamprad, utan snarare Willy Uvebrant som varit i farten. I en civil olydnadsaktion fällde ett drygt trettiotal Agunnarydbor träd och röjde väg till den traditionella badplatsen på Marsholm, en ö som genom en stiftelse ägs av Agunnarydborna gemensamt. Länsstyrelsens svar blev att polisanmäla aktionen. Detta är kulmen på ungefär fem års konflikt kring att området gjorts till interimistiskt naturreservat, det innebär att det inte får brukas av ägarna utan måste lämnas åt sitt naturliga förlopp.

Willy Uvebrant hävdar att de under dessa år ägnat veckor av sammanlagd arbetstid åt möten och remissvar utan att Länststyrelsen givit med sig det minsta. Istället har ”tjänstemän, landshövding och direktörer” fattat ett beslut istället för, som Agunnarydborna krävt, lekmannastyrelserna i Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Agunnarydborna motsätter sig ytterligare tvångsinlösen av mark för naturreservat, eftersom 1071 ha mark i trakterna kring Agunnaryd redan är reservat, och menar att skälen till att göra naturreservat på Marsholm bokstavligen fallit efter att stormen Gudrun dragit fram. Nu menar man att det bara är barkborrar som förökar sig i den stormfällda skogen. ”Biologisk enfald istället för mångfald” står det på ett protestplakat.

–    En vanlig skogsägare är lagbrytare om han lämnar över tre m3 (kubikmeter) fälld skog per hektar, då blir det vite. Härute ligger 600 kubikmeter per hektar. Det är klart att det upprör allmogens rättvisepatos att likhet inför lagen inte gäller.

Budkavlen till trädfällning var inte Willy Uvebrants första uppror. Efter Gudrun ledde han Skogsupproret som nu blivit Stormupproret och gäller skogsägarnas krav på ersättning för den fallna skogen. Stormupproret är en idag aktuell kamp rörande krav på slutlikvid från virkesindustrin. Dessa köpte virke till lågt pris efter Gudrun, då man trodde att bottnen skulle gå ur marknaden och att kvalitén på timret skulle svikta. Men marknaden har gått bra och några av virkesföretagen är rentav börsraketer på grund av de billiga timmerinköpen. Några företag har därför tidigare i år öppnat för att i efterhand kompensera skogsägarna, och Willy och hans upprorsvänner kommer att ligga på dem.

–    Vi hade ju fullt upp med att röja i skogen de första tre veckorna efter Gudrun. Under tiden var virkesföreträdarna på plats i Stockholm. De lyckades utverka 1,4 miljarder i regeringsstöd, medan skogsägarna inte fick ett skit, berättar Willy med agg i rösten.

När skogen var röjd började man organisera protesterna. En fem-sex personer startade en namninsamling och drev en hemsida, men stödet kom från betydligt fler. Ett möte i Södra Ljunga lockade över 600 personer. Hustrun Eva-Britt bakade och med kringla och kaffe för 30 kronor till mötesdeltagarna finansierades lokalhyran och tidningsannons. Mötet fick bra mediegenomslag, och några dagar därefter hade ett tidigare motvilligt LRF givit sitt stöd till ett krav på regeringen att även kompensera skogsägarna. Det var detta som kom att kallas Skogsupproret.

Kravet stötte dock på patrull eftersom ansvarige ministern, Ulrika Messing, hävdade sig ha slut på pengar. Det blev ytterligare ett par protestaktioner, bland annat en namninsamling som överlämnades till landshövdingens residens efter att skogsägare marscherat från polishuset och tagit med sig prov på stormfälld skog. Sedan hittade ministern ett kryphål under budgettaket och skogsägarna fick ett stöd i form av en skattereduktion på 50 kronor per kubikmeter virke som fraktas till bilväg. Skogsupproret har alltså varit framgångsrikt, medan Stormupproret ännu pågår.

Efter att ha tittat på de illegalt fällda träden på Marsholm bjuds vi på kaffe och hembakt på Passagården som brukats i fyra generationer före Willy. Här berättar Willy vidare om sitt engagemang medan Eva-Britt fyller i med bakgrundsinformation. Jag frågar hur han ser på att så många uppror startar i just Småland.

–  Här finns ju en drivkraft av företagsamhet som innebär att man ser det möjliga, och som du sett accepterar man inte alltid till hundra procent att bara för att en myndighet sagt sitt, så är det så det måste bli, svarar Willy.

–  Vi får höra att vi ska ha en levande landsbygd med fler boende och turistnäring, men det är ändå fullständigt omöjligt att få rucka på strandskyddet ens i en kommun som Ljungby med 200 mil stränder, flera hundra meter per person. Eller som på Marsholm, där skulle man ju kunna göra någonting bra. Men istället känns det som att vi får slåss mot myndigheterna för att ha saker kvar, inte ens för att kunna utveckla. Det är klart att det blir uppgivet till slut.

Själv verkar dock Willy Uvebrant ungefär lika uppgiven som rädd att hamna i fängelse för sin civila olydnadsaktion, det vill säga: inte det minsta. Det är svårt att i den godmodiga olydnaden inte se paralleller till serie- och filmfiguren Åsa-Nisse, den tjuvjagande småländske småbrukaren som inte heller håller sig helt på dagens sida. Vid köksbordet hemma hos Willy och Eva-Britt möts min tanke om den ”olydiga” skogen, där lövträd och barrträd växer huller om buller, med nöjda skratt. Visst har Länsstyrelserna gjort sina försök att få ordning på skogen. Ett tag skulle björkarna utrotas med kopparspik och besprutning, men efterlevnaden bland skogsägarna var inte alltid särskilt stor.

Snart talar vi istället om den nya tekniken som gör det möjligt att producera en bygdetidning till rimlig kostnad, och när vi lämnar Passagården är det inte till gungstolen Willy är på väg, utan till datorn för att skriva en artikel om Stormupproret och grunna på nya protestmetoder. ”Om medierna ska skriva får man ju inte vara för flat” avslutar den gamle centerpolitikern som Radio Kronoberg omnämner som ”den stridbare”, och av andra liknas vid Nils Dacke själv.

 

I upprorsland

Varför är det så många uppror just i Småland? Det var en av de frågeställningar jag hade med mig på min resa. Ingen av dem jag talat med tar upp den historiska kopplingen till Dackeupproret 1543, då en här av småländska bönder stod för vad Vilhelm Moberg, själv bördig från Dackeupprorets områden i gränslandet mellan Småland och Blekinge, kallar ”vårt största folkuppror mot inhemsk makt”.

Men det finns ändå klara spår av den karga självständighet som Vilhelm Moberg beskriver i såväl sina romaner som sin historik. När man frågar dem ser alla upprorsledare sina krav i termer av ”att få råda sig själv”, trots att en del tekniskt sett är krav på bidrag och kompensation. Likaså finns en självrådighet uttryckt som att ”vill vi ha en ändring till stånd så får vi ordna det själva” och i beredskapen att, om nödvändigt, sätta sitt eget omdöme ovanför lag och myndigheter. Därtill bjuder alla på fördjupande resonemang kring hur den steniga myllan fött ett folk som varit tvungna att klara allt själva eller gå under, som måst vara företagsamma vid sidan om eftersom det inte räcker med vad jorden ger, och som härur fått en klar känsla för att alla måste göra rätt för sig.

För den som vill se det så finns fler paralleller till det småländska – de små gemenskaperna, nätverkandet, entreprenörskapet. Organisatoriskt har de alla drivits av en liten skara eldsjälar, mellan tre och tio personer, som inte formaliserat sina strukturer i exempelvis föreningsform. Nätverkandet har varit en strategi för att samla sina egna, men varit en ännu tydlig strategi i kontakterna med medierna, där upprorsföreträdarna ofta agerat som kontaktförmedlare av ”livsöden” och talande exempel. Entreprenörskapet märks exempelvis i utnyttjandet av nya lagar – grupptalan och kommunala folkomröstningar på medborgarinitiativ – och de möjligheter som därmed öppnades både formellt och via medialt genomslag.

Kanske kan man även i kraven se samma mönster. De har varit ambitiösa, men inte överdådiga, och framför allt konkreta. Ibland finns en bakomliggande vision som driver upproret vidare, som Gnosjöupproret, men i så fall i form av nya konkreta förslag. Företrädarna har också varit pålästa i frågorna de drivit.

Just återhållsamheten i kraven kan ha varit en faktor bakom att de så ofta kunnat drivas med framgång. Det slår mig när jag diskuterar bredare familjepolitik med Anna Bergqvist. En av Föräldraupprorets samarbetsorganisationer vill avskaffa bidragen till såväl dagis som hemmavarande föräldrar, och istället införa skatteavdrag för barnfamiljer. Anna har ingen invändning i sak, men menar just att det skulle ta för lång tid att driva igenom en sådan förändring.

Framgången är nog ändå det intressantaste med de granskade upproren. Det har funnits fler uppror får jag fram av diverse lokala reportage; ett uppror mot övergången till digital-tv startades i Gislaved, i Jönköping gjorde poliserna uppror mot polisledningen och i samma stad stod en ungmoderat, som för övrigt drev en namninsamling mot tv-licensen, för några år sedan åtalad för brott mot mönstringsplikten. Men gemensamt för Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret är att de alla nått framgångar både i termer av medialt genomslag och politiskt tillmötesgående.

Åtminstone två – Gnosjöupproret och Elupproret – måste betraktas som exceptionellt framgångsrika. Gnosjöupproret bidrog till två maktskiften i Stockholm, först i organisationen Svenskt Näringsliv, sedan åtminstone indirekt i riksdagen. Elupproret fick ett starkt mediedrev i ryggen, ett storföretag på knä och (den socialdemokratiska) regeringen att driva igenom en ny lag.

En förmodligen avgörande faktor för dessa båda upprorsframgångar är att de i stor utsträckning varit direkt riktade mot medierna. Medan Stormupproret drog igång genom att kalla till stormöte, så kallade Elupproret till presskonferens om att de tänkte samla sig i en förening. Och medan Föräldraupproret vilar mycket på Anna Bergqvists personliga exempel som hemmamamma, så har Stig Claesson och Sixten Svensson, utöver att själva ge upproret ett ansikte förmedlat kontakter mellan medier och andra personer. Stormupproret utmärker sig genom att ha vilat mer på stormöten, grupprotester och agitation, än på personliga livssituationer. Det senare är förvisso också medieanpassat, men verkar inte ha samma genomslag som den personliga berättelsen.

Mediernas roll är intressant. På många sätt har medierna gjort upproren, det är svårt att alls tänka sig dem medierna förutan. Man skulle kunna se det som att medierna gett små grupper av upprorsmakare en genväg till politiskt genomslag, vid sidan om demokratins gängse stigar. Å andra sidan kan man se det som att medierna fångat upp genuint engagerade människor med en bärande berättelse, och att detta är en välbehövlig motvikt till de hopkompromissade, fokusgrupptestade och av pr-konsulter utformade budskap som politiska partier och stora medlemsorganisationer idag kommunicerar. Intressant är också kopplingen mellan det traditionella och det moderna. Upprorsformen passar som hand i handske på det moderna mediesamhället, men bygger samtidigt på gamla traditionella arbetsformer, möten, samtal och agitation. Det är inte olikt Al Gores återupprättande av det traditionella föredraget, spritt genom det moderna filmmediet. Och kanske är de moderna mediernas roll inte så stor som man kanske tror. Jag tänker på antropologen Margaret Meades klassiska citat: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp av eftertänksamma, övertygade medborgare kan förändra världen; i själva verket finns inget annat som gör det.”

Diskussionen med Anna Bergqvist tydliggjorde en annan kontrast. Medan medier och politiker flockats hos företagarna i Gnosjö, och tog sig till Elupprorets presskonferens i Vissetoftas gamla skola, så blev föräldraupprorets företrädare bortfintade när de försökte ta kampen till Stockholm och riksdagen. Upprorens segrar har vunnits på hemmaplan.

Även framgångsdiskussionen landar alltså i Småland. I en berättelse om självständighet, entreprenörskap och små gemenskaper, som berör så mycket mer än bara uppror och ohörsamhet. Eller som Willy Uvebrant uttrycker saken: ”Nä, i övrigt är vi ju lojala samhällsmedborgare som arbetar i grottekvarnen och gör så gott vi kan.”

En introduktion till Frederic Bastiat till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Frankrike.

Indignationen var ljudlig i diskussionsklubben i Mugron, en liten by i sydvästra Frankrike, en kväll i början av 1840-talet. Den engelske premiärministern Robert Peel hade enligt tidningarna kallat Frankrike för en andra klassens nation, en skamlös fräckhet som underblåste välutbredda antiengelska känslor, känslor som riktades nu mot en närvarande person.

Frederic Bastiat (1801-1850) var en drygt fyrtioårig jordbrukande godsägare, eller ”gentleman farmer” som det mer fångande engelska uttrycket lyder, som fram till dess levt ett tyst liv. Han var betydligt mer begiven på de teoretiska studier inom ekonomi, politik och poesi han ägnat sig åt, än på den affärsrörelse han ärvt av sin bortgångne morbror (föräldrarna dog tidigt), och som flerspråkig med bland annat engelskkunskaper både nyfiken och sympatiskt inställt till vad som hände tvärs över kanalen. Därför fick han klä skott för vad ”hans engelska vänner” nu hittat på.

Sin vana trogen gick Bastiat till källorna innan han gick i svaromål. Han beställde gamla nummer av engelska tidningar för att kontrollera premiärminister Peels tal, och kunde konstatera att det var en illvillig fransk översättare som helt enkelt lagt in ”som Frankrike” i ett resonemang Peel förde om att en åtgärd skulle reducera Storbritannien till en andra klassens nation. Bastiat återvände med sina fynd till diskussionsklubben och vann diskussionen.

Men det var några andra artiklar i tidningarna som skulle fånga hans uppmärksamhet. I England hade Manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright startat en rörelse för frihandelsreformer och mot spannmålstullar som fördyrade brödet för folkflertalet för att berika ett fåtal godsägare. Bastiat som länge varit kritisk mot tullarnas fördyrande av varor och sett den förlust det innebar för den närliggande födelse- och hamnstaden Bayonne med omnejd hade funnit sitt kall. Han skulle starta en frihandelsrörelse på hemmaplan, i Frankrike. Resten är historia.

Frederic Bastiat kom under de sex sista åren av sitt liv att författa en lång rad pamfletter och böcker, redigera tidningen Le libre exchange, leda den franska frihandelsrörelsen och representera sin region som parlamentsledamot. Han var ekonom med politisk-filosofisk grund och kom med sin retoriska slagfärdighet att få ett enormt inflytande i intellektuella cirklar världen över för sin plädering mot tullar och handelshinder, sitt budskap om människans rätt till oinskränkt frihet, sin syn på ekonomin som en intresseharmoni mellan människor som agerar i eget intresse och som kritiker av staten som ”den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”.

När Frankrike och England 1860 slöt det frihandelsavtal som skulle bli startskottet för en era av frihandelsavtal mellan länder var undertecknarna för England Bastiats gode vän och inspiratör Richard Cobden och för Frankrike, Bastiats lärjunge Michael Chevalier. Frihandelsföreningar bildades i Tyskland, Belgien, Spanien, Italien och Sverige, där en av de första åtgärderna vanligen blev att översätta Bastiats skrifter.

***

Bastiat blev dock inte särskilt inflytelserik i sitt eget hemland. Det är talande att Michael Chevalier kom i kontakt med Bastiats idéer vid ett besök i USA. Den frihandelsrörelse han drog igång vann förvisso genomslag och fick ett antal tidningar att ändra sin protektionistiska policy, men den dog som organiserad rörelse redan i revolutionens 1848, något år efter att den bildades. Och som parlamentsledamot konstaterar George Roche i sin biografi Free markets – free men, att liberalen Bastiat ömsom röstade med den militaristiska, nationalistiska och protektionistiska högern, ömsom med den utopiskt socialistiska vänstern, men alltid med minoriteten. Han pläderade med samma glöd för fackföreningars rätt att organisera sig och mot näringslivsintressenas ”socialism” i form av handelshinder och monopol för att gynna dem själva på andras bekostnad som mot socialisternas försök att avskaffa äganderätten och använda lagen för att påbjuda broderskap, utbildning och moral via statens tvångsapparat.

När Bastiats gamle vän Alphonse de Lamartine bildade regering 1848 erbjöds han en plats i regeringen. Lamartine sade sig vara till hälften influerad av Bastiat, men till dennes vurm för frihet i handel och affärer ville han lägga broderskap. Bastiat avböjde regeringsinviten med invändningen att den andra halvan förstör den första. Den som i lag vill påbjuda broderskap använder ett tvång som går emot den fria associationsrätt som låter människor komma samman på precis de vis de själva önskar.

Denna kritik utvecklade Bastiat i en av sina mest kända essäer Lagen, där han menar att lagen har perverterats till att motverka sina syften att skydda varje människas frihet. När rösträtten utsträcktes gick man från ett orättfärdigt system där fåtalet plundrade allmänheten, till ett annat orättfärdigt system av allmän plundring. Det Frankrike som så älskade frihetstanken lurades att svika den. Bastiat såg två orsaker, dels irrationell egoism, att grupper och individer velat berika sig på andras bekostnad, och dels falsk filantropi, tron att utbildning, moral eller omsorg om fattiga lämpar sig bättre i statlig regi, genom att lagen tvingar människor att finansiera detta och därmed kommer att kontrollera en verksamhet som människor utför bättre på egen hand och i frivillig samverkan med andra.

Bastiat pläderar mot synsättet att det är staten, politiken, lagarna som måste sätta fart på en mänsklighet som inget gör i väntan på order och ses som en massa att knådas och formas av makthavaren. Detta synsätt genomsyrar hela den franska tanketraditionen från Montesquieu till Rousseau, till Proudhon. Än idag sätts i debatten likhetstecken mellan att ”göra något” och att lagstifta. Den som exempelvis skänker pengar till Naturskyddsföreningen köper därmed inte miljöförbättrande åtgärder, utan vad föreningen lovar är att de ”kan tvinga politiker och makthavare att lyssna”, det är de senare som förväntas att faktiskt göra något för att förbättra miljön.

Mot detta invänder Bastiat att människor hela tiden agerar i det privata och på marknaden för att undanröja hinder och förbättra sin tillvaro; det behövs ingen statsmakt för att säga åt ett kustnära folk att resa och handla med andra, eller ett folk med bördiga jordar att odla dessa. Eller, för att ta ett dagsaktuellt exempel, för att få folk att förbättra sin miljö; det sker hela tiden effektiviseringar, aktiva konsumentval och utveckling av ny teknik. Och tvärtom gör staten ofta fel när den försöker lägga sig i vad folk ägnar sig åt.

***

Bastiat fick större inflytande utomlands, inte minst i Sverige. Sommaren 1850 kom vår förmodligen största statsman Johan August Gripenstedt under en resa i Frankrike i kontakt med Bastiats idéer, som han sedermera implementerar som finansminister i det systemskifte som på kort tid gav Sverige näringsfrihet, frihandel, fri rörlighet och demokratiska reformer. Dessa förändringar lade grunden för en välståndsutveckling som tog Sverige från ett fattigt land i Europas utkant till ett av de rikaste i världen hundra år senare.

Den liberala tidningsmannen Lars Johan Hierta var en annan känd Bastiat-anhängare, och kunde skriva berömmande att ett riktigt bra riksdagsanförande ”skulle ha hedrat själve Bastiat”. I själva verket var Bastiat ingen stor talare. Under hans år i parlamentet var han redan hårt tärd av den tuberkulos som inom kort skulle ta hans liv, och det finns många referenser i text och transkriptioner till hans svaga lungor och han hade svårt att alls göra sin stämma hörd i larmet. Han var heller aldrig någon folktalare utan trivdes bäst med en publik på en person.

Bastiat var också en av inspiratörerna för det uppsving som marknadsliberala och frihandelsvänliga tankar fick under 1980- och 1990-talet. Han var en personlig favorit för både Ronald Reagan och Margaret Thatcher, medan det sägs att den senare vid ett statsbesök i Frankrike med förtjusning nämnde Bastiat för oförstående värdar som inte visste vem hon pratade om. Så kom också nyutgåvorna av Bastiats verk under senare delen av 1900-talet främst på engelska, genom en amerikansk tankesmedjas försorg.

***

Som ekonomisk pedagog har Bastiat förmodligen få övermän. Hans första verk fick titeln Ekonomiska sofismer, där han med liv och lust ägnar sig åt att riva ner ekonomiska vanföreställningar. Han använder gärna greppet reductio ad absurdum, att använda motståndarens argument till en absurd slutsats. I en av de mest kända essäerna kräver ljustillverkarna i en petition skydd mot en överlägsen och därför orättvis konkurrent som dumpar priserna och därmed berövar industrin affärer och landet arbetstillfällen. Konkurrenten är solen, och ljustillverkarna kräver att fönster sätts igen och springor tätas så att de får en chans att sälja mer av sina produkter. Det är en kort och förödande drift med företagens tendens att ropa på skydd mot bättre och billigare konkurrenter och med alla argument som anförs. Många noterade i juli 2007 likheterna när fyra stora europeiska ljustillverkare uppvaktade EU med krav på tullar som skulle skydda dem mot konkurrensen från billigare ljus tillverkade i Kina och Vietnam. Skrattet fastnade dock i halsen när EU valde att gå tillverkarna till mötes och fördyra stearinljusen för EU:s konsumenter.

Den ständiga fråga Bastiat återkommer till är att om vi kan få något till mindre arbete istället för mer, om vi exempelvis kan köpa billigare ljus från Kina och köpa något annat för pengarna vi därmed sparar, varför inte göra det och få både ljus och något annat? Så blir vi rikare. Detta ”något annat” driver ofta kritiker till vansinne. ”Vad då? Vad ska de dyra europeiska ljustillverkarna göra istället?” Bastiats svar blir att de kan avskaffa andra hinder i tillvaron, sådana kommer det alltid att finnas, och alltså ett behov av människors arbetskraft.

***

En annan klassisk essä handlar om det man ser och det man inte ser. Bastiats första exempel inleder många böcker i nationalekonomi och handlar om en odåga som krossat ett fönster. Inte helt dumt, tänker någon i publiken, nu får ju glasmästaren jobb, och 6 franc i betalning att spendera, så sätter man fart på ekonomin. Det är vad man ser. Vad man inte ser är att Jaqcues Bonhomme, den franske medelsvensson i Bastiats exempel, nu inte som tänkt kan lägga 6 franc på att köpa ett par skor (eller något annat), vilket skulle givit skomakaren möjlighet att sätta sprätt på samma pengar som nu hamnade i glasmästarens ficka. Jämför man de två utfallen har den gode Bonhomme i det senare fallet både en hel glasruta och ett par skor, men i det förra bara en hel ruta.

Ekonomin har alltså inte stimulerats av odågans fönsterkrossande, däremot har Bonhomme blivit fattigare. Men för att dra den slutsatsen måste man analysera inte bara de synliga effekterna, utan också det man måste kunna förutse. Detta skiljer den gode ekonomen från den dålige.

Än idag sker det mesta av ekonomiskt skojeri utifrån samma premiss. Folk ser ett gigantiskt stimulanspaket och tror att nu blir det fart på ekonomin, de ser inte (men lär bli varse) att alla pengar som statsmakter vräker ut till industrier och kommuner som skriker högst kommer att behöva betalas, antingen nu genom högre skatter eller räntor, eller genom höjda skatter och räntor i en snar framtid. Det är pengar som människor skulle ha använt till att investera och konsumera efter sitt eget bästa omdöme, vilket förmodligen tjänar dem bättre än att staten spenderar andras pengar urskillningslöst. En person kan förvisso spendera alla sina sparpengar idag, vara kung i baren och ge intrycket av enormt välstånd, men stater har lättare råd att försöka leva så eftersom de kan skicka notan till framtida skattebetalare, eller trycka mer pengar så att de förlorar i värde genom inflation. Det är lurigt, men allt som krävs för att genomskåda tricket är att fråga sig vad pengarna annars skulle användas till, det man inte ser utan måste förutse.

***

Förledande enkelt säger du kanske nu, och frestas kanske att dela Karl Marx omdöme om Bastiat som ”den ytligaste, och därför den mest lyckade företrädaren för den vulgär-ekonomiska apologetiken”. Bastiat förutsåg den kritiken och mötte med samma dräpande satir de intellektuella som inte kunde nöja sig med frihet som svar på allehanda samhällsproblem och därför var redo att förklara bort och komplicera varje enkel, transparent och robust princip:

“’Stråtröveri’ sade de kloka herrarna ‘är i sig självt varken gott eller ont; det beror på omständigheterna. Allt som behöver göras är att se till att uppnå en välavvägd balans och att betala oss regeringstjänstemän väl för arbetet att utföra denna avvägning. Kanske har rövandet fått lite för fritt spelrum; kanske har det inte fått tillräckligt. Låt oss se efter, låt oss undersöka, låt oss balansera varje arbetandes konto. Vi ger lite mer av vägen att exploatera åt dem som inte tjänar tillräckligt. För dem som tjänar för mycket får vi skära ner de timmar, dagar eller månader som de tillåts röva.

De som resonerade på detta sätt fick gott rykte om sig att vara sansade, förståndiga och kloka. De kom ofelbart att stiga i rang till statens finaste ämbeten.

De som däremot sade: ’Låt oss motarbeta varje orättvisa, för det finns inget som kan vara delvis orättvist; låt oss inte tolerera några rån för det finns inget som är till hälften ett rån eller en kvarts rån”, de sågs som irrelevanta visionärer, tröttsamma drömmare som bara upprepade samma sak om och om igen. Dessutom tyckte folk att deras argument var för lätta att förstå. Hur kan man tro att något så enkelt kan vara sant?”

Att varje människa har samma rätt till frihet från andras våld och tvång är en enkel tanke, som gör det lätt att ställa makthavare till svars för överträdelser. Därför behöver makten omge sig med en aura av mystik och svårtillgänglighet för att kunna utvidga sina befogenheter, något som intellektuella i alla tider varit mer än villiga att bidra med, eftersom det ger även deras eget värv en stiligare aura. Den korthuggne formuleringskonstnären Bastiat kontrade tvärtom med ett favoritcitat från den brittiske ekonomen Jeremy Bentham: ”Inom nationalekonomin finns det mycket att lära sig, och lite att göra.”

 

Vid sidan om det egna hemlandet är det nog bland andra nationalekonomer som Bastiat har haft svårast att tas på allvar. Joseph Schumpeter skrev exempelvis smått dräpande ”Jag anser inte att Bastiat var en dålig teoretiker. Jag anser att han inte var en teoretiker.” (däremot skattade Schumpeter Bastiat som kanske ”den mest briljanta ekonomiska journalist som någonsin levat”.)

Under några månader före sin död julaftonen 1850 skrev dock Bastiat på sitt positiva magnum opus, Ekonomiska harmonier, även om den andra delen fick förfärdigas postumt. Vad Bastiat försöker belägga i denna 500-sidiga tegelsten är att människor som agerar i sitt eget intresse även gynnar andra och samhället i gemen genom att öka rikedomen.

Det är lätt att idag se detta verk som anakronistiskt med tanke på att den moderna nationalekonomin föddes ur den marginalvärdelära som ungefär 20 år efter Bastiats död skulle revolutionera hela vetenskapen. Då fick nationalekonomin en förklaring på hur en nödvändighetsvara som vatten kunde vara billig och en lyx som en diamant dyr genom den senares relativa knapphet. Dessförinnan hade ekonomerna slitit med frågan om värde, så även Bastiat som ägnar mycket utrymme åt en egen värdeteori som ser mer till konsumentens nytta och subjektiva värdering istället för hur mycket arbete som läggs ner på skapandet.

Ändå påpekar idéhistorikern Johan Norberg i ett förord till den svenska utgåvan att Bastiat gjorde en analys som var överlägsen många av denna tids ekonomer som ännu betraktas som goda teoretiker:

”Medan alla var upptagna med att välja sida i klasskriget visade Bastiat att ekonomin inte var ett nollsummespel, utan att alla grupper kunde få det bättre samtidigt. När Malthus var som populärast förklarade Bastiat att överbefolkning inte var ett problem, eftersom mer folk också innebär effektivare arbetsdelning och produktion. Medan Ricardo hävdade att arbetarlönerna inte kunde överstiga kostnaden för arbetskraftens dagliga behov, visade Bastiat att arbetarnas reallöner ständigt skulle stiga med ökande produktivitet.”

***

Den som tittar närmare på Bastiats ekonomiska teori hittar dessutom resonemang som adresserar påfallande moderna frågeställningar. Medan ekonomernas intresse under 1900-talet kom att riktas mot marginalvärderingen, så har 2000-talet och informationsekonomin handlat alltmer om att det finns en växande sektor av ekonomin som är gratis och tillgänglig för alla. Detta konstaterade dock Bastiat redan 1850 i polemik både mot liberala kollegor som såg äganderätten till vissa specifika former, land eller kapital som ger en viss avkastning, och mot socialister som pekade mot de delar av tillvaron som är gratis och tillgängliga för alla och menade att privategendom var ett sätt att snäva in dessa nyttigheter och förmena andra dess nyttjande.

För Bastiat var äganderätten inte en evig relation till ting, utan en förtrupp som gör nyttighet efter nyttighet gratis och allmänt tillgänglig. Som allmänt tillgänglig är nyttigheten inte längre ett föremål för privat äganderätt, som bygger på övervinnandet av hinder och mänsklig ansträngning för detta.

”Vi trycker enklare nu än tidigare, men vi trycker också mera. Varje bok representerar mindre mänsklig ansträngning, mindre värde, mindre egendom, men det finns fler böcker, och totalt sett, precis lika mycket ansträngning, värde och egendom. Jag skulle kunna säga samma sak om kläder, boende, järnvägar – för alla mänskliga varor. Det handlar inte om att det totala värdet har minskat, utan att den totala nyttan har ökat. Privat egendom har inte minskat i omfång, men vad som är gratis och gemensamt för alla har vuxit i omfång.”

Man kan förfina detta resonemang genom att påpeka att mänskliga ansträngningar mätt i arbetstimmar och fysisk insats också minskat, men det stärker bara teorin. Varor har gått från lyx till allmängods, nya behov kan tillgodoses och det finns en växande pool av kunskap och produktion som är gratis och tillgänglig för alla. Att privat äganderätt till värdet minskat och nyttan spridits bland alla är inte en seger för socialismen, utan ett resultat av att privat äganderätt lett till förenklingar och förbättringar. Men lika fel vore det att försöka muta in det gamla värdet som producentens privata äganderätt, när tillgängligheten blivit i princip gratis. Bastiat gör i detta resonemang ingen skillnad mellan vatten, vete, böcker, transport, målande, dans eller musik. Han gör tydligt att privat äganderätt inte får innebära ”monopol för några få individer”, tvärtom är det äganderättens ”särskilda funktion är att stadigt utöka det gemensamma området.”

***

När Frankrike idag genom president Nicholas Sarkozy försöker skaffa sig en roll i världen genom att agera för dirigism, protektionism och kontroll över internet, är det en särskild ironi att en sedan länge avliden landsman med eleganta, poetiska och underhållande resonemang stuckit hål på alla dessa pompösa föreställningar. Bastiat hjälper oss än idag inte bara att se igenom uppblåsta ”stimulanspaket” eller avslöja simpla företagsintressen, han visar även vägen i diskussionen om informationssamhället och dess pressande av kopieringskostnader ner mot gratis. Hade han levt idag hade han förmodligen varit något slags pirat i frågor om upphovsrätt. Lägg till detta ett påfallande modernt och tydligt politiskt förhållningssätt – där essän Lagen än idag är en av de bästa introduktionerna till ett liberalt politiskt rättighetstänkande – och du har en i högsta grad aktuell tänkare.

 

Källor:

Bastiat, Frederic Det man ser och det man inte ser (Timbro, 1999)

Bastiat, Frederic Economic harmonies (The Foundation for Economic Education, 1964)

Roche, George Free markets, free men (Hillsdale College Press, 1993)

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om folkmord.

”För de här personerna var folkmordet det bästa som någonsin kunnat hända dem. De hade ett slags auktoritets välsignelse att ta revansch på socialt inflytelserika personer så länge dessa [offer] var på fel sida om det politiska staketet. De kunde stjäla, de kunde mörda för minsta anledning, de kunde våldta och de kunde bli fulla alldeles gratis. Det var underbart. De hade inget grepp om vilka politiska mål som eftersträvades av dem som orkestrerade denna mörka karneval. De följde bara strömmen, i vetskap om att det inte skulle vara särskilt länge.”

Så förklarar Gérard Prunier att folkmordet i Rwanda så snart det startat kom att utföras av villiga fattiga gatupojkar i drivor: hemlösa, arbetslösa eller med enkla uppgifter som bilstädning, ett slags trasproletariat. Det unika med folkmordet i Rwanda i april till juli 1994 var att det skedde så snabbt och med så massivt deltagande av i stort sett hela majoritetsbefolkningen. Antal mördade per dag var minst fem gånger så högt som i nazisternas dödsläger, och totalt mördades under dessa veckor omkring en miljon människor, huvudsakligen från minoritetsgruppen tutsi, som slaktades av majoritetsgruppen hutu, hetsade av statliga radiosändningar och hatiska medier.

Att den mördade folkgruppen i Rwanda, tutsi, var den mer välbeställda och välutbildade är däremot ett mönster som tycks tragiskt välbekant vid hänsynslöst, storskaligt mördande. När möjligheten att mörda och möter möjligheten att plocka åt sig egendom tenderar hänsynslösheten att vara särskilt stor, och locka breda delar av befolkningen.

”Det var som på julafton.” sade exempelvis en indonesisk kvinna om hur kvinnorna i medelklasskvarteren glatt och öppet jämförde kapitalvaror som de burit ur brinnande och vandaliserade butiker där livrädda kineser hukade, misshandlades eller mördades under upploppen när diktatorn Suharto avsattes i maj 1998. 5000 kinesiska hem och affärer förstördes och brändes av den muslimska minoriteten, 150 kvinnor gängvåldtogs och 2000 människor dog i lågorna.

En blodröd jul, som ändå förbleknar i jämförelse med vad kinesiska minoriteter utsatts för tidigare i historien. I ett flertal asiatiska länder som Indonesien, Vietnam, Filippinerna har nämligen en liten kinesiska minoritet tagit hand om stora delar av landets handel och affärer, vilket väckt både majoritetsbefolkningens och andra kolonisatörers vrede. Redan på 1600-talet massakrerade spanjorer på Filippinerna omkring 23 000 kineser och plundrade deras egendom, bara för att ångra sig när de upptäckte att maten tog slut och skor inte gick att få tag på ens till rövarpriser. Så lider Indonesien än idag av hög arbetslöshet och statligt konfiskerade industrier som inte längre är de guldägg de var i kinesisk ägo. Men en del av befolkningen tycker att det var värt att tappa tio år av tillväxt för att bli av med ”det kinesiska problemet”.

***

Krig, ekonomiska depressioner och/eller revolutioner ska vanligen till, men att döma av 1900-talets största folkmord tycks det finnas ett särskilt hat reserverat för ekonomiskt framgångsrika och bildade minoriteter.

Sovjetunionens utpekande av ”kulaker” under Stalins terror kring 1930 är på många sätt det tydligaste exemplet. Många andra grupper, inklusive nationella minoriteter, liksom oliktänkande och godtyckligt utpekade, skickades till arbetsläger eller drabbades av planerad massvält som sammantaget skulle ta 5,7 miljoner människoliv under denna period. Men det var ”kulaker” som var bolsjevikernas främsta hatobjekt och mål, de som skulle utrotas som klass. De var inte någon mer välbärgad eller välutbildad etnisk minoritet, definitionen var generellt sett bönder som haft det lite bättre. Att ha ägt en ko eller ha anlitat hjälp kunde räcka och definitionen var tillräckligt godtycklig för att hålla flertalet i skräck. De sköts i tiotusental, omkring en miljon skickades till arbetsläger där de ofta dog och ytterligare två miljoner sändes i exil.

Nazityskland under Hitler utrotade fem till sex miljoner judar. Andra grupper mördades också, från slaver till handikappade, romer och homosexuella, men det var judarna som stod i centrum för hatpropagandan och motiverade ”den slutgiltiga lösningen”. Återigen en folkgrupp som, även om deras makt var groteskt överdriven och påståenden om att judarna som grupp ”kontrollerade ekonomin” var uppenbart falska, ändå generellt sett hade bildning och välstånd i relativt överflöd. Denna överrepresentation i affärer är ett historiskt mönster som inte minst härrör från tiden då judar var förbjudna att verka i många sektorer av ekonomi och akademi. Många tyska judar var fattiga, och de rikaste i Tyskland var icke-judar. Ändå hade tyska judar en genomsnittsinkomst som var 3,2 gånger den genomsnittliga tyskens och trots att de utgjorde omkring en procent av befolkningen var omkring 16 procent av Tysklands advokater judar och judar ägde även hälften av Tysklands privata banker (dock i stort sett inga av de mer inflytelserika kreditbankerna). Det var en anledning till att de var hatade. Kapitalister försågs med tydliga judiska drag i exempelvis nazisternas propaganda mot ”tobakskapitalet”, som sades föröda det tyska folkets hälsa, befolkningspolitiska mål och arbetsvilja.

Även det tredje största ”klassiska” folkmordet på 1900-talet, Turkiets mord på över en miljon armenier mellan 1915 och 1923, var riktat mot en materiellt och bildningsmässigt överlägsen grupp. Armenierna var en kristen minoritet i ett muslimskt land, med en elit bildad vid europeiska universitet och med dominans i ekonomiska nischer trots att de avskilts från ekonomisk och politisk makt. Efter att ha dödat krigsdugliga män i arbetsläger eller avrättningar, skickades resten av den armeniska befolkningen på en dödsmarsch genom landet. Deras egendomar plundrades av villiga och jublande turkiska familjer, en veritabel turkisk helg med högtidsklädda människor, som den amerikanske konsuln Leslie Davis beskrev förloppet.

***

Långtifrån alla folkmord har handlat om fattiga majoriteter som dödar rika minoriteter. Kolonialiseringen av Amerika och Afrika innebar tvärtom ofta grymma massmord på den infödda befolkningen, och mordvågor har även drabbat grupper som tillskrivits underlägsen produktiv förmåga som handikappade eller avvikande. Även attacker på välbärgade etniska minoriteter har i stor utsträckning drabbat mindre välbemedlade ur denna grupp. Antisemitismen är av betydligt äldre datum än ekonomiska faktorer.

Även om det ibland varit fallet att privilegierade personer ur de välbärgade grupperna haft nära och gynnsamma band med makten i emellanåt korrupta styren – kinesiska konglomerat med Suharto i Indonesien eller tutsi med den belgiska kolonialmakten i Rwanda till exempel – så har de grupperna ofta fått sin ställning trots diskriminering och utan att ha den politiska makten. I många länder utanför västvärlden är det dessutom sant att minoritetsgrupper ”kontrollerar ekonomin”. På Filippinerna, berättar Amy Chua i sin kontroversiella bok World on fire (Arrow books, 2003) om etniska motsättningar på ekonomisk grund, är i stort sett alla miljardärer kineser, och alla i lägre serviceyrken eller bönder filippiner. I Burma, Vietnam och tidigare Indonesien är situationen liknande. Men maktmissbruk och korruption ursäktar i sin tur inte förföljelser, fördrivning, än mindre massmord, och inte heller hatpropaganda och åtgärder riktade mot en hel grupp. De som piskar upp en sådan stämning är demagoger med en egen agenda, vanligtvis politisk makt.

Trots alla dessa förbehåll kvarstår det besvärande faktum att många av de mest hänsynslösa försök till utrotning i modern tid drabbat välbärgade och välutbildade grupper, som i många fall vunnit sin position trots en start från svårare förhållanden. Det är ett medvetet stråk i mycken hatpropaganda att inte bara hänvisa till det faktum att andra är rikare och utgå ifrån att en orättvisa måste ha skapat denna skillnad, utan att fördöma andra grupper just för sin erkända förmåga att skapa rikedom och välstånd. Så förklarade Slobodan Milosevic till rungande applåder 1991 den fattigare serbiska majoritetens förhållande till sina rikare norra grannar, kroater och slovener: ”[Ä]ven om vi inte vet hur man arbetar väl eller gör affärer, så vet vi åtminstone hur man slåss väl.”

Amy Chua pekar på ett modernt dilemma. Som situationen på många håll utanför västvärlden ser ut med ekonomiskt dominerande etniska minoriteter, så kan den samtidiga processen av marknadsreformer och demokratisering i form av majoritetsstyre leda till att etniskt våld exploderar. Alternativt att marknader stryps, eller att minoriteter för att undvika detta köper kontroll över den politiska apparaten och avskaffar demokratin. Hon vänder sig med detta vare sig mot globalisering, marknader eller demokrati, men menar att marknader måste införas med vaksamhet mot att staten gynnar utvalda grupper eller förnekar andra äganderätt och näringsfrihet, likaså att tyngdpunkten i demokratiseringen läggs lika mycket på lagstyre och minoritetsskydd, inte bara på majoritetsval. Historien tog inte slut med kommunismens fall, tvärtom ledde majoritetsdemokratisering och friare press i vissa fall till att gamla etniska konflikter kom i dagen, i vissa fall med massmord som konsekvens.

***

En annan aspekt som tycks gå emot invanda föreställningar är att folkmord inte nödvändigtvis innebär övergrepp mot en svagare part. Åtminstone så länge vi inte skiljer på ekonomisk/produktiv och politisk/fysisk styrka. Medan vi i västvärlden blivit känsliga för kritik mot etnicitet, kultur eller religion, inte sällan långt över det rimligas gräns, så finns en alldaglig tolerans mot fraser som ”döda de rika” eller ”kapitalistsvin”, de kan rentav ses som lite chica i motsats till hatiska uttalanden baserade på etnicitet eller tro. I moralpaniker, kulturanalyser och även inom akademin frodas fortfarande synen på marknader som ett slags konspirerande kraft som kullkastar människors sanna vilja och goda motiv, i alla tider en grogrund för att tillskriva affärsidkaren enorma krafter, dunkla motiv och skulden för sociala problem. Motviljan mot arbete och pengar har rentav emellanåt etnifierats som någonting främmande för Europa. I slutet av 1970-talet avslöjades EU-kommissionen med att i interna PM omnämna Japan som ”ett land av arbetsnarkomaner som lever i vad vi i väst skulle se som kaninhålor” och därav dra slutsatsen att Europa borde isoleras från deras skadliga konkurrens. ”Konkurrens från ett sådant land är inte enkelt att hantera för ett Europa där den protestantiska arbetsmoralen väsentligen underminerats av jämlikhetssträvanden, social medkänsla, miljöhänsyn, statsintervention och en vida spridd uppfattning att det är antisocialt att arbeta hårt och tjäna pengar.” (Financial Times, 30 mars 1979)

Det är naturligtvis en enorm skillnad på sådan retorik och mordisk praktik, men det är det även mellan rasism och folkmord. Och just det faktum att några av de mest hänsynslösa och majoritetsunderstödda folkmorden in i modern tid skett mot minoriteter erkända för flit, driftighet och förkovran borde kanske göra att vi åtminstone slutar analysera dessa förmågor i termer av en förtryckande styrka, och ser grupper som besitter dem i överflöd om inte som svaga och i behov av hjälp, så åtminstone i behov av skydd och rättigheter. De rika och välutbildade är också olika, och i minoritet.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om monster.

Chockvågorna spreds över internet och i nyhetsvärlden i april 2005. Skulle kakmonstret efter nästan 40 år ge upp sin passion att frossa kakor och istället bli – grönsaksmonstret? Nej, riktigt så illa var det inte. Kakmonstret älskar fortfarande sina kakor, men 2006 års säsong av barnprogrammet Sesame Street betonade hälsosamma matvanor där kakor blir ”iblandmat” och kakmonstret fick vid flera tillfällen frossa frukt och grönsaker, som är ”alltidmat”. Efter att under tidigare säsonger bland annat ha frossat på böcker, mikrofoner, ett kassaskåp och bokstaven W som i tur och ordning blir N, V och I innan den sista biten försvinner, var den nya kosten nog inte alltför svårsmält.

Helt ny var den inte heller. 1974 lät programmakarna kakmonstret intervjuas om att han inte bara åt kakor och visa att han äter kött, fisk, grönsaker och frukt och dricker mjölk för en TV-annons om näringsriktig mat (som förvisso slutar med att kakmonstret till dessert får en hel traktorskopa med kakor) och 1987 rappade kakmonstret om hälsosam mat.

I humorprogrammet Colbert report 2008 talar kakmonstret förvisso på tidsenligt missbrukarmanér ut om episoder på 1970- och 1980-talet då han var ”kakornas Robert Downey Jr” (en skådespelare känd för sina alkohol- och drogproblem). Men i en scen i Sesam efter grönsaksryktet intervjuas kakmonstret tendentiöst av en journalist som tror att han slutat äta kakor och ser hans frukttallrik som bevis på detta. Kakmonstret svarar att ”ni i media ska alltid överdriva allting” och slutligen äter upp såväl frukten, en kaka och journalistens mikrofon. Aptiten är det inget fel på.

Och barnen fick en lektion i mediekritik med de pedagogiska hälsotipsen.

***

Det var så det var tänkt redan från början i det genompedagogiska barnprogrammet Sesame Street. Programmet som sänts sedan 1969, och alltså under förra året fyllde 40 år, är resultatet av den till synes hopplösa kombinationen av visionära pedagogiska experter och kreativa TV-producenter. De samlades i Childrens Television Workshop (CTW) i slutet av 1960-talet under ledning av Joan Cooney som ville ge barnen ett alternativ till kommersiella och våldsamma barnprogram. Om reklam kan fånga barnens uppmärksamhet för att få dem att vilja köpa saker, gick resonemanget, så borde samma metoder kunna användas för att lära dem bokstäver, siffror eller vetenskapliga fakta om en snöboll.

Med stöd från Carnegiestiftelsen, Fordstiftelsen och det amerikanska utbildningsdepartementet drogs projektet igång med en generös budget och ett nytt förhållningssätt till barns lärande och till TV-mediet. Under en lång seminarieserie kom akademiker att kläcka uppslag till TV-scener, medan underhållare fick en duvning i barns lärande och pedagogik när idealistisk teori och praktiskt hantverk korsbefruktade varandra. Programmet blandade friskt blinkningar till populärkultur och reklamens grepp med noggranna oberoende utvärderingar av lärandeeffekter. Nog kan varje sagoläsande förälder känna igen sig i konstaterandet att ”fyraåringen kan uthärda enorma mängder repetition”, som blev en av utgångspunkterna.

Förhoppningarna var stora och präglade av en tid då det förklarats krig mot fattigdomen. Ett särskilt mål med Sesam var att nå mindre bemedlade familjer. Sesam hamnade mitt i den pedagogiska konflikten mellan de som menade att barn i fattiga familjer behövde särskild pedagogik på grund av unika tillkortakommanden och de som menade att barnen bara låg lite efter barn i medelklassfamiljer. Det var den senare linjen som blev utgångspunkt för Sesam. Detta var också en tid av uppmärksamhet på rasfrågan och svartas rättigheter. Samhällsklimatet födde den närmast utopiska förväntan att genom lärorik tv som nådde ut till alla barn i förskoleåldern kunna utjämna kunskapsskillnader och därmed inkomstskillnader och därtill fostra tolerans och fredlig samvaro över etniska och andra gränser.

***

Allt detta skulle dock behöva hjälp av ett kommersiellt monster. Kakmonstret var en av Jim Hensons skapelser, och hade sin förlaga i ett antal reklamjinglar Henson spelat in för sin försörjning. I en sådan var det blå Kakmonstret med de snurrande ögonen ett av tre monster som snattar snacks i olika former. I en annan reklam för IBM äter han maskindelar och exploderar. Till Sesam kom han som ett monster med aptit. Men när en tidig sketch avslutades med att monstret ger efter för frestelsen att i en pristävling välja en kaka framför en resa och pengar som den hedonistiske frossaren Kakmonstret var född. I denna enkla karaktär kunde både barn och vuxna känna igen sig.

Kakmonstret var heller inte den enda muppen som användes i reklamsammanhang. Grodan Kermit, som kom att följa Henson som mycket av hans alter ego via Sesam till den egenproducerade tv-serien Mupparna, gjorde till en början bland annat reklam för ett cigarettmärke. Det var dessa reklamdockor som nu sadlade om och användes för att illustrera pedagogiska poänger eller som komiska avbrott för att behålla barnens uppmärksamhet.

Det blev en framgångsrik kombination. De studier som ganska snart efter att Sesam introducerades visade märkbara förbättringar i barnens inlärning och inställning till skolan. Programmet blev ett mönsterexempel för pedagogisk barn-TV världen över, bland för annat det svenska Fem myror är fler än fyra elefanter. Sesam har också sänts eller producerats i egna varianter i 140 länder. Till Sverige kom dock bara en lågbudgetproduktion där dem amerikanska handlingen ersatts av en svensk teater ledd av Dirren (Magnus Härenstam) som oroar sig för ekonomi och personal, men med Ernie och Bert, Kermit och Kakmonstret i olika inslag. Kakmonstrets svenska röst gjordes enligt Wikipedia av Ernst Günther.

Karaktärerna i Sesam blev dessutom så populära att försäljningen av sidoprodukter snabbt gjorde både Jim Henson och CTW ekonomiskt oberoende. När Henson dog 1990 var han mångmiljonär på sina skapelser, och han behövde efter Sesam aldrig jobba med reklam igen. CTW får sedan länge närmast symboliska stödpengar från staten via PBS. De behöver inte heller tigga stiftelsefinansiering eller lita till de desperata ekonomiska idéer – misslyckade investeringar i en radiostation och en nöjespark, filmsatsningar eller aggressiv fundraising – som präglade de tidiga åren. Det räcker gott med försäljningen av programmet utomlands, Sesamrelaterade magasin, produktlicenser och framför allt kommersiella produkter som dockor, t-shirtar och muggar prydda av seriens karaktärer. På 1990-talet diskuterades rentav om den amerikanska staten skulle dra in sina tv-subventioner och låta hela public service stationen leva av intäkterna från Sesam.

Kakmonstret och hans vänner som tidigare sålde andras produkter är nu själva handelsvaran, fortfarande ett slags kommersiella monster. Vilket inte hindrar att de också fortsätter att lära barn elementära fakta, siffror och bokstäver.

***

Monster som väcker viljan att lära är inget nytt. Umberto Eco ägnar ett kapitel i sin konsthistoriska bok om fulhet åt monster. Här påminns läsaren om att monstren fram till medeltiden väcker mer av nyfikenhet och fascination än skräck. Så länge varelserna kunde placeras i andra, outforskade länder, väckte de nyfikenhet, upptäckarlust och drömmar om en mera moralisk samhällsordning. Monster som Basilisken, en sorts blandning av orm och tupp med giftig andedräkt, var förvisso farliga, men enligt teologer som Augustinus var de alla guds skapelser. Monstruösa människoavvikelser hade enligt denna syn också en mening och skulle tolereras. Det är först på 1800-talet och framåt som monster får sin skrämmande och entydigt farliga karaktär.

När Michael Davis i sin historik Street gang: The complete history of Sesame Street konstaterar att Jim Henson efter årtionden av Frankensteins monster och mutanter från atomåldern på film och tv via Sesam ger monster gott rykte igen är det alltså en insikt med historisk klangbotten. Monster har historiskt använts både för att väcka vår nyfikenhet och pröva vår tolerans. I Sesam fick de återigen denna dubbla uppgift. Soptunnemonstret Oscar the grouch med sitt dåliga humör och sin smak för sopor skapades exempelvis för att kunna illustrera konflikter och skapa tolerans för dem som är annorlunda. Han blev snabbt en av barnens favoriter, vresigheten till trots. Liksom kakmonstret.

Vuxna skrämdes däremot redan från början av kakmonstret. En arg pappa skrev i ett brev att ”Ert program har verkligen upprört!… [Vår tvååriga son] har tagit efter de ignoranta vanorna hos ert kakmonster.” Och precis som monstret konfronterat oss med våra nojor för övervikt och onyttigheter har andra fasat över Sesams pedagogiska ansatser eftersom de ökar risken att göra barnen tv-beroende (Marie Winn, The plug-in drug, 1977) eller skämmer bort barnen från lärandets vedermödor genom att försöka göra lärande kul (Neil Postman, Amusing ourselves to death, 1985). Medan barnen i mötet med det avvikande och fula monstret förmodas lära sig tolerans, är frågan kakmonstret och hans vänner ställer oss om detsamma gäller för oss vuxna. Särskilt som föräldrar tenderar vi tvärtom att göra vad som helst och inbilla oss vad som helst för att skydda våra barn från varje tänkbar fara. Då kan vi till och med bli skrämda av kakor och barnprogram på tv. Monster tror vi däremot inte på. Det kanske vi borde göra.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om kroppsvätskor.

Penicillin och huvudvärkstabletter, avancerad hjärtkirurgi och medicinering mot cancer; vi har vant oss vid att läkarvetenskapen botar det mesta, och att allt mer går att bota för varje generation. Bara 2000-talet har inneburit introduktionen av bland annat lovande medicinering mot leukemi och influensavaccin. Idag har vi vant oss vid fenomen som att de allra flesta föräldrar slipper se något barn dö före dem. Liksom en väsentligen smärtfri tillvaro (där förvisso modern tandvård utgör den allra största skillnaden mot våra förfäder).

Så har det inte alltid varit. Historiskt är tvärtom läkekonsten en av de mest stagnerande och traditionstyngda näringarna. De behandlingar mot invärtes sjukdomar som läkare in på 1900-talet använde sig av var inte bara desamma som i antikens Grekland. Vi kan idag konstatera, som några kritiker gjorde redan på 300-talet före Kristus, att behandlingarna fysiologiskt sett gjorde mer skada än nytta. Det är en i bokstavlig bemärkelse blodig, skitig och äcklig historia: behandlingarna handlade nämligen om att driva kroppsvätskor ur människor i jakt på en fiktiv balans mellan olika temperament.

Själva det symboliska verktyget för detta, och för läkarkåren som skrå, var den tveeggade skalpell som användes vid åderlåtning, att tappa patienten på blod, och som på engelska heter lancet. Idag förknippar vi det namnet med den internationellt välrenommerade brittiska medicinska tidskriften.

***

Åderlåtningen, att tappa patienten på blod, var en kvarleva från den Hippokratiska medicinska tradition som uppstod i det antika Grekland. Hippokrates själv antas ha levt på ön Kos ungefär mellan 460 till 370 år före Kristus, men de många skrifter som överlevt som ”den Hippokratiska skolan” är ofta författade av hans studenter och anhängare. På många områden förtjänar denna skola och Hippokrates namnet ”läkekostens fader”. Här separerades läkekonsten som hantverk från religion och defaitism, att sjukdomar var gudarnas straff eller något som bara hände utan att man kunde göra något åt det. De Hippokratiska läkarna är också skickliga på att beskriva och behandla exempelvis benbrott, att skära bort bölder och andra skador och sår.

Men från Hippokrates härrör också de skadliga behandlingsmetoder mot invärtes åkommor som fram till 1800-talet kom att utgöra läkarnas (länge skilda från kirurgerna) huvudsakliga arsenal; förutom åderlåtning handlade det om att framkalla kräkningar, diarré och fram till renässansen även kauterisering, behandling med brännjärn, inte bara för att stilla blodflöden och sterilisera sår, utan även som behandling mot exempelvis tuberkolos och tumörer. Behandlingarna i sig är egentligen äldre än så, men med Hippokrates uppstår en vetenskapsliknande förklaring till varför metoderna skulle fungera genom att hjälpa kroppen att återfå balans. Hypotesen var att kroppen som integrerad helhet kunde förstås genom de vätskor som lämnade kroppen (kräks, urin, blod och slem etc).

Denna teori utvecklades av Hippokrates svärson Polybus till den humoralpatologi som förklarade i stort sett alla sjukdomar med humörtillstånd som antogs följa av ett överskott av en viss kroppsvätska; blod, slem, svart galla och gul galla. Svart galla var ett påhitt för att stämma med de fyra elementen även om greken Galenos, som på 100-talet efter Kristus var livläkare åt de romerska kejsarna Marcus Aurelius och Commodus och som genom sitt flitiga författarskap blev en stor auktoritet för eftervärlden, definierade svart galla som det bottensegment som uppstod om man lät blod stå. Humoralpatologins teorier lever än idag vidare i vårt bildspråk om kallblodiga mördare eller hetlevrade personer, liksom i humörbeskrivningarna sangviniska (livlig, växlande, sorglös), kolerisk (hetsigt, hetlevrad), melankolisk (känslig, djup, deprimerad) flegmatisk (trög och sävlig), som sades bero på överskott av blod, gul galla, svart galla respektive slem.

Sjukdom förklarades i denna grekiska tradition ofta med konsumtion antingen av fel eller för mycket mat. En del i Hippokrates medicin var motion åt den som rörde sig lite liksom detaljerade kostråd. Men framför allt leder humoralpatologin till att åderlåtning blir närmast universalbehandling mot alla åkommor. Har ni skador på inre organ? Det blir åderlåtning. Har ni talsvårigheter? Åderlåtning. Kräks ni blod? Det blir åderlåtning, bättre att överskottet kommer ut i ordnade former. Har ni hög feber? Drick mycket och ligg svalt… nä, jag skojar bara, det blir åderlåtning.

Bland de antika grekerna fanns kritiker mot åderlåtningen som metod, och under de första århundradena olika Hippokratiska skolor, men så småningom blir läran alltmer enhetlig. De Hippokratiska läkarna blir med århundradena en yrkeskår, får universitetsutbildning och ofta monopol på att utöva läkekonst. Den Hippokratiska traditionens texter bildar, via arabiska översättningar, basen för läkarnas universitetsutbildningar i Europa in på 16- och 1700-talet. Istället för utveckling uppstår en allt striktare doktrin kring dessa behandlingar och diagnoser. Trots Hippokrates ambition att göra hantverk och vetenskap av läkekonsten går diagnosen från Hippokrates pulsmätande, som i sina varierande nyanser idag bara kan jämställas med vinsnobbens smakpaljett, till en välspridd uppfattning att all diagnos kan avgöras via betraktelser av urinen. I Sydeuropa blir det accepterat att lita till horoskop för att avgöra lämpliga behandlingar. Debatten gäller mest hur mycket blod som ska åderlåtas, och var detta ska ske, nära själva sjukdomscentrum eller långt bort, i armen eller ur anus, mycket eller lite, med blodiglar, skalpell eller med en sugmetod med kopp. Det är svårt att skilja denna debatt från de samtida religiösa kontroverserna kring hur många änglar som ryms på ett knappnålshuvud.

***

Historikern David Wootton kom för något år sedan med en svidande vidräkning av den Hippokratiska traditionens arv och framför allt behandlingsmetoderna. I boken Bad medicine – doctors doing harm since Hippokrates pekar han bland annat på det förödande faktum att för all kunskapsutveckling som skedde – framför allt med obduceringar från 1500-talet och framåt, som blev populära och gjordes i stora teatrar lockandes inte bara läkare, utan filosofer och konstnärer – så utvecklades inte medicinska behandlingar förrän efter 1800-talets mitt med bakterieläran. Först då kan man enligt Wootton tala om läkekonsten som en teknologi för att bota sjukdomar. Innan dess var även de bästa läkarna ”briljanta män, grymma vetenskapsmän och ineffektiva som doktorer.”

Wootton menar att den moderna läkarvetenskapen föds först 1865, när den då 37-årige kirurgiprofessorn Joseph Lister i Glasgow försöker operera en komplicerad fraktur med steriliserade verktyg och därefter tvättar och täcker över såret med trasor dränkta i karbolsyra. Lister applicerar här den bakterieteori som slutligen tagit över som förklaringsmodell från bland annat humörpatologin och i en segdragen konflikt förklarar förruttnelse med levande organismer, inte genom spontan ombildning eller från den kringliggande luften (dålig lukt troddes länge vara smittsamt och förklaringen till epidemier). Bakterieteorin har fått sin praktik, och när Listers metoder sprider sig över världen minskar dödligheten drastiskt. Tidigare överlevde så gott som ingen exempelvis ett kirurgiskt ingrepp i magen, och barnsängsfeber, som grasserat när läkare spridit bakterier från en kvinna till nästa, minskas drastiskt på sjukhusen.

Läkarna hade sina ritualer, traditioner, universitetsutbildningar och legala monopol, så småningom växande kunskap, men de hade bara direkt skadliga behandlingar att erbjuda mänskligheten. Att tappa patienter på blod, liksom att framkalla kräkningar och diarré, försvagar patienterna och försvårar kroppens naturliga läkeprocess. Att dessa behandlingsmetoder bevarades och försvarades gör att läkarna i den Hippokratiska traditionen är svåra att skilja från exempelvis astrologer; deras diagnoser var ofta inte baserade på annat än att ha tittat på urinen, de sökte orsaker till dödsfall i allt från plötsliga ljud vid menstruation, öppna fönster eller hur gammal tuppen varit som man ätit, och framför allt: Mitt i en period av rasande vetgirighet bekymrade sig ingen om att utvärdera de uråldriga behandlingar de utförde på sina patienter.

Det kan finnas ursäktande förklaringar till att läkekonsten så länge höll fast vid sina behandlingsmetoder. Exempelvis bidrar både placeboeffekten, som uppstår om patient och läkare tror på behandlingen, och kroppens naturliga läkeförmåga till att patienten inte sällan återhämtar sig, vilket läkaren naturligtvis var snabb att tillskriva behandlingen. Dessutom finns den etiska sidan att inte experimentera på sjuka människor genom att inte ge alla den behandling som enligt tillgänglig kunskap fungerar bäst, även om detta inta hade hindrat utvärdering av olika behandlingsmetoder där dessa gavs. Till detta kommer att den omedelbara effekten av att tömma patienter på blod eller andra kroppsvätskor är lägre puls och god sömn, som i sig brukar indikera och gynna tillfrisknande.

***

Detta kan dock inte förklara, menar Wootton, att det dröjde så länge innan läkarvetenskapen började utvärdera sina teorier och behandlingsmetoder. I sin historik ger han en mängd exempel på att upptäckter och utveckling hade kunnat och borde ha kommit tidigare om det inte varit för att läkarna velat hålla fast vid åderlåtning och humoralpatologi. En kontrafaktisk historieskrivning förvisso, men inte utan intressanta exempel.

Ta den barnsängsfeber som särskilt grasserar på de under 1800-talet inrättade sjukhusen – där akademiskt utbildade läkare tar över bland annat förlossningar från barnmorskor som tidigare assisterat i hemmen, med betydligt högre dödstal som följd. Vid ett sjukhus i London dog på 1830 och 1840-talet i genomsnitt 63 kvinnor per 1000 förlossningar, de flesta i barnsängsfeber. Behandlingen var som brukligt åderlåtning. Här finns ett typexempel på hur den invanda behandlingsmodellen står i vägen för de lösningar som annars fanns precis framför näsan på de inblandade.

Redan 1795 publicerade en läkare från Aberdeen, Alexander Gordon, en studie av barnsängsepidemin i London 1789 till 1792. Gordon drar den då radikala slutsatsen att sjukdomen är smittsam och sprids via läkare och barnmorskor från en patient till nästa. Han rekommenderar därför att patientens kläder och sängkläder ska brännas eller renas grundligt, samt att personalen borde tvätta sig noggrant. Han hittar också en parallell till sjukdomen rosfeber, en hudinfektion som vid denna tid dödade ungefär lika många som barnsängsfeber. Slutligen landar Gordon felaktigt i slutsatsen att tidiga, många och rejäla blödningar hjälper mot barnsängsfeber. Efter att han satt in denna behandling noterar han nämligen att epidemin avtog, vilket epidemier alltid tenderar att göra. Redan här hade alltså genombrottet kunnat komma om läkarkåren varit villig att vetenskapligt utvärdera och pröva sina behandlingsmetoder. Istället blev reaktionen våldsam mot Gordon från ett skrå som inte ville veta av några anklagelser om att ha orsakat dödsfall och för vilka teorin om smittspridning var obegriplig. Gordon fick sluta, dog strax därefter och minns för eftervärlden mest som en auktoritet i den pågående debatten om hur intensivt man skulle tappa patienter på blod. (Den enda positiva konsekvensen var att med misskrediteringen av Gordon ansågs falangen som förordade mindre intensiv åderlåtning ha fått övertag.)

Ännu en utvärdering gjordes rentav 1843 då den unge läkare Oliver Wendell Holmes studerade en Dr Ritters försök 1841-42 att byta kläder, tvätta sig och till och med raka huvudet för att hindra spridningen av ros- och barnsängsfeber. Utan att veta varför konstaterar även Holmes att läkare och barnmorskor spred smittan och avrådde den som utfört obduktioner från att behandla patienter, det var att betrakta som ”professionellt mord”. Han konstaterade också att åderlåtning, mycket eller lite, var verkningslöst på dödstalen. Detta avfärdades som en ”andraårsstudents svamlande” av den ledande akademiska auktoriteten på området, Charles Meigs. Wendell Holmes blev så småningom känd som poet och essäist, men inte ens kombinationen av hans formuleringskonst och ambitiösa studie, som återpublicerades 1855, kunde rubba läkarskråets auktoriteter.

En annan avvikare som studerade och bekymrades över den höga dödligheten i barnsäng var ungraren Ignaz Semmelweiss som vid sjukhuset i Wien konstaterade att dödligheten var högre för de manliga läkarutbildade, som också genomförde obduktioner, än för kvinnliga barnmorskor. Semmelweiss ordinerade handtvätt efter obduktion och före kontakt med mödrar på sjukhusen, men generaliserade aldrig denna insikt från barnsängsfeber till andra sjukdomar. Hans alltmer excentriska beteende, delvis tyngd av insikten om hur många som dött i onödan under sjukhusläkarnas överinseende, gjorde också att hans rekommendationer inte fick gehör innan han dog, intagen på mentalsjukhus, ironiskt nog av blodförgiftning efter att ha utfört en gynekologisk undersökning.

Det fanns alltså insikt och studier som kunnat leda fram till bakterieteorin och fungerande behandlingsmetoder långt tidigare, men de ignorerades, missförstods och attackerades av det medicinska etablissemanget, vilket kunde ske i brist på systematisk utvärdering av invanda behandlingsmetoder.

***

Wootton hittar mängder av liknande exempel genom medicinhistorien. Felix Platter formulerade redan 1597 en sofistikerad teori om bakterier som orsak till smitta. På 1670-talet utvecklar den holländske manufakturhandlaren Antony van Leeuwenhoek en mängd mikroskop genom vilka han bland annat iakttar fortplantning av organismer man tidigare trott genererades spontant. Ändå dröjer det efter dessa initiala forskningsframgångar 150 år, till 1830-talet innan mikroskopet blir ett redskap i biologisk forskning. Innan dess har ingen bekymrat sig om att ens leta efter bakterier i mikroskop, trots att det rent tekniskt varit möjligt. Och det dröjer som vi sett ovan 30 år till innan denna teori med Lister får sin systematiska praktik.

Läkaren Thomas Sydenham (1624-1689) var en av de första att vara teorin om att sjukdomar var smittsamma på spåren och hyllas för detta som ”den engelske Hippokrates”. Hans behandlingsmetoder var förvisso nydanande framsteg, att rekommendera kylda drycker och endast försiktig åderlåtning till febriga smittkoppsoffer, istället för varma filtar och heta drycker och åderlåtning, som tidigare. Men i andra fall var även Sydenham högst traditionell i sina metoder. Till och med mot hosta rekommenderades åderlåtning och upprepade laxerande kurer.

Förklaringen till att läkarvetenskapen dröjde så länge med att utvärdera sina egna behandlingsmetoder och därmed bli en modern vetenskap och teknologi kan, menar Wootton, inte vara annat än kulturell och psykologisk. De var nöjda med sin upphöjda samhällsstatus och sina behandlingsmetoder. Långt efter att humoralpatologins teori övergavs och läkarnas egen tilltro till sina behandlingsmetoder började avta, så fortsatte de att använda dem. Så småningom med den cyniska förklaringen att det annars skulle lämna öppet för alternativa behandlingar som skulle göra verklig skada. Det är ett generande faktum att alternativa behandlingsmetoder som exempelvis homeopati genom att vara fysiologiskt helt verkningslösa faktiskt historiskt sett var att föredra.

Långt efter att bättre behandlingsmetoder växt fram och bakterieteorin vunnit allmänt erkännande fortsatte läkare att hålla fast vid och plädera för åderlåtningen och dess verktyg. Särskilt som de nya insikterna inte omedelbart ledde till nya behandlingsmetoder. Ända in på 1920-talet fortsatte åderlåtningen, och i en bok från 1915 liknar en jublande Heinrich Stern i New York åderlåtningens återfödelse med fågel Fenix som rest sig ur eld och aska med ny energi. Enligt Stern var blödningen att rekommendera mot tyfus, influensa, exem och gulsot, liksom mot dryckenskap och homosexualitet.

Läkarvetenskapens stagnation och fasthållande vid skadliga behandlingar under tusentals år torde vara ett illustrativt exempel på hur ett kvarlevande monopol på att utöva ett yrke åstadkommer verklig skada där man skulle kunna tro att det gjorde nytta. Hade samma stagnation och fasthållande vid ineffektiva metoder kunnat fortgå lika länge utan de institutioner som gav monopol åt det Hippokratiska läkarskrået? Förmodligen inte. Att läkarskråets monopol etablerats med den bästa av avsikter, att skydda människor i en svag position från kvacksalvare, får inte hindra den mer generella insikten att monopol sällan har avsedda konsekvenser, inte heller intellektuella sådana. På 1900-talet hade exempelvis i USA licensförfarandet för läkare mest som konsekvens att fram till efterkrigstiden skydda existerande läkare från konkurrens från framför allt läkare av judiskt ursprung, som sällan fick licens. Liksom åderlåtningen var inte heller detta något som gynnade patienterna.

***

Det finns en falsk känsla av kontinuitet mellan den långa perioden av skadliga behandlingsmetoder enligt den Hippokratiska traditionen och dagens moderna läkarvetenskap som Wootton menar även fördunklar historieskrivningen. Ett talande exempel är skörbjuggens historia. Enligt gängse historieskrivning tillskrivs skeppsläkaren James Lind framsteget att med ett tidigt experiment publicerat 1753 ha upptäckt botemedlet mot denna farsot som drabbade många sjöfarare.

Wootton menar för det första att läkarvetenskapen bär skulden för de ungefär 100 000 dödsfallen i skörbjugg mellan 1500 och 1850. Det är som vi vet idag en sjukdom som uppkommer i brist på c-vitamin. Även om man inte kände till förklaringen var det redan på 15- och 1600-talet praxis att ha med citronjuice på långresorna. Att detta hindrade skörbjugg var känt bland portugiser, spanjorer och tidiga amerikakolonisatörer och var praxis på holländska skepp och brittiska ostindienfarare redan på 1600-talet. Det är när de universitetsutbildade brittiska läkarna kliver ombord, som inte ser någon poäng i denna kost utan finner förklaringar i humoralpatologi, som denna praxis upphör och skörbjuggen åter börjar grassera. Och behandlas av skeppsläkarna med laxerande piller eller saltvatten för att frammana kräkningar.

James Lind går till historien för den första kliniska testen när två av hans tolv skörbjuggspatienter ges citroner och apelsiner (mer fanns inte ombord) 1747. Detta gjorde dock inte något större avtryck för Lind själv eller hans samtid. Bara fyra av fyrahundra sidor i hans avhandling om skörbjugg handlar om testet, resten är teoretiserande om humoralpatologi och stillastående luft, samt att svettningar är viktigt för att bota sjukdomen. När Lind utses till chef för Englands största sjukhus, the Royal Naval Hospital, lyckas han inte heller återupprepa sina framgångar eftersom han envisas med att koka citronjuicen så att c-vitamininnehållet försvinner. Att vitaminerna inte upptäcks förrän på 1900-talet ska inte hållas emot Lind, men han gjorde aldrig några tester med den alltså sedan tidigare etablerade oupphettade citronjuicen. Istället föll han mer och mer tillbaka till traditionella behandlingsmetoder. Under en dag blödde han tio skörbjuggspatienter, en havande kvinna med värkar, tre reumatiker och en person med leverproblem, patienter med hög feber blödde han bara försiktigt och föredrog att framkalla kräkningar med hjälp av opium.

Skörbjuggen botades så småningom av kaptenen James Cook som tog med en mängd kurer, vört, sodavatten, morotsmarmelad, ohettad citronjuice. I kosten fanns surkål, som innehåller en del c-vitamin och vid varje stopp lassades färsk frukt ombord. Cook trodde själv att det berodde på mineralvattnet, läkarkåren var ense om att vörten gjorde susen och när en sjökapten rapporterade att brandy och citronjuice alltid fungerade fick han veta att tester och en enig läkarkår visat att han hade fel. Gilbert Blane, läkare på västindiska flottan 1780, blir så småningom 1793 den förste att i ett formellt experiment visa citronjuicens effekt mot skörbjugg. Först då hade läkarna hunnit ikapp vad som var allmänt etablerad kunskap bland sjöfarare redan på 1600-talet.

***

Historien om den stagnerade läkekonsten och hur en yrkeskår som från åtminstone Galenos på 100-talet fram till 1800-talet lät sig definieras av sin lansett och åderlåtningen som metod visar hur fasthållande vid traditioner och auktoriteter kan stå i vägen för utvecklingen. Den visar att dåliga kunskaper (i överensstämmelse med gängse förklaringsmodeller) mycket väl för århundraden framöver kan driva ut goda kunskaper, särskilt om de senare finns hos grupper med lägre status, och hindra nya insikter, även om de borde vara uppenbara. Kan vi lära oss den läxan, har mänskligheten kanske inte blött förgäves.