Någon gång ska det bli en bok om svensk alkoholpolitik och dess allt annat än förträffliga historia. Jag inser dock att det dröjer. För närvarande skriver jag på en bok om miljöpolitik, och den som känner min utgivningstakt (mina tre hittillsvarande böcker kom 2000, 2005 och 2011) vet att det kommer att dröja. Mitt skrivande på miljöboken har dock distraherats av den alkoholpolitiska debatt som börjar röra sig så här i sommarvärmen. Mina inlägg på DN debatt (svar på Sven Andreasson), Svd Brännpunkt (svar på Carl B Hamilton) och i Expressen (svar på Systembolagets Magdalena Gerger)Se även kloka inlägg om systembolaget och dess hantering av fakta och siffror av Per Karlsson här och här, och av Erica Landin här. Förra året skrev jag rapporten Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012) en genomgång av svenska liberaliseringar de senaste två decennierna. Historiken nedan finns till viss del även Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro (2011).

I väntan på boken publicerar jag här ett långt historiskt sjok från min digitala byrålåda. Ta det för vad det är. Referenserna är röriga, fakta är inte kollade och ja, det är ett utkast. Ingen vore tacksammare än jag om någon nitisk meningsmotståndare fann texten värd att ta sig an för att påpeka eventuella missförstånd, felaktigheter eller slarv. Men jag tror också att det mesta ska vara en lika okontroversiell som oberättad del av svensk alkoholpolitik, en del som ryms i tjocka men inte så spridda böcker som man hittar på antikvariat, men inte passar sig i Systembolagets reklamkampanjer eller rimmar väl med den folkhälsoideologi (som jag går igenom för alkoholområdet här och här, samt i Glädjedödarna) som många forskare på området utgår ifrån.

Trevlig läsning

Mattias Svensson

Lidingö, 130719

1700-talets historiska misslyckanden

Svensk alkoholpolitisk historia är en historia av frihetsinskränkningar, maktmissbruk, bedrägerier, integritetskränkningar och klasslagar. Denna historia har ofta klätts i andra termer; som att Sverige en gång i tiden visade ”dådkraft och initiativ” och var ”exportör av alkoholpolitiska idéer”[1] eller att vi var ”lagom”[2] i förhållande till länder med totalförbud. En historia som inte sällan är klippt och skuren för att passa författarens syften: ”Att redogöra för nykterhetslagstiftningen före 1800-talets mitt är inte svårt. Det fanns ingen. Brännvin kunde tillverkas till husbehov och säljas i stort sett fritt.” Med denna tillrättalagda historia inleds Svante Nycanders historik ”Svenskarna och spriten – alkoholpolitik 1855-1995”. Eftersom Nycander är ute i det ideologiska syftet att rättfärdiga statliga alkoholrestriktioner, särskilt under motbokstiden 1919-1955, kan man förstå att han vill föregå upptakten till den fria spriten med tystnad. Så låt oss börja där.

Men kan egentligen säga att nästan samtliga alkoholpolitiska restriktioner prövats långt dessförinnan. Drickandet ansågs redan på 1700-talet vara ”en våda som vore ganska nära förknippad med rikets fördärv”. Samtidigt förbjöds import av mumma, öl, brännvin och dyrare viner i den yppighetsförordning som skulle kväsa ”lyxkonsumtion” och återställa handelsbalansen. Staten lät konfiskera hela 169 132 kända brännpannor, som förvarades i kyrktorn och rådhus.

Som så ofta vid förbud verkade det till en början fungera. Rapporter om minskat drickande, minskad brottslighet, bönder som reste sig ur sjukbäddar där de legat och småsupit och lugnare, tystare vägar och offentliga platser finns registrerade. Ganska snart blev efterlevnaden allt sämre, detta redan efter 1758 års goda skörd. Statliga propagandainsatser mot supande hjälpte inte. Oroligheter 1765/66 ledde till att förbudet hävdes.

Nationalekonomen Johan Fischerström (1735-1796) skrev med detta misslyckade förbud i åtanke några maximer om lagstiftning som än idag är ett mönster av klokskap:

Då en lag skall utgifwas, bör det utan twifvel noga tillses, om den kan sättas i behörig werkställighet.

Man bör hafvwa ett wist hufwudsakeligt ändamål i sigte och wara öfwertygad, at den Lag som stiftas, är rätta medlet att winna berörde ändamål.

Ej bör någon lag stadgas, hwars werkställighet endast på människors dygd och redlighet ankomma må[3].

Kan lagen upprätthållas? Leder lagen till sitt stadgade syfte och är lagstiftning rätt metod? Undvik moraliserande och symbolisk lagstiftning. Se där tre grundläggande maximer som skulle göra underverk än i våra dagar.

1772 förbjöds böndernas husbehovsbränning, den vanligaste källan till alkohol, av Gustav den III. Supandet fortsatte dock genom import till städerna och lönnbränning på landet. Då föddes idén att kontrollera allmänhetens drickande via ett statligt monopol på tillverkning som via höga priser skulle både förstärka statskassan och minska supandet. Känns det bekant? Kronobrännerier startades och ett distributionsnätverk till 3000 krogar landet runt. Det gick snart över styr. För att konkurrera ut lönnbränning och lönnkrogar tillhandahölls gratis kronoskjutsar åt den som ville göra sina inköp. Överallt påmindes folket om den statliga brännvinsförsäljningen i vad som enligt psykologiforskaren Stig Helling närmast fick formen av politisk indoktrinering. Kronobrännvinet lyckades ändå inte konkurrera ut lönnbränningen, missväxt stoppade produktionen och efter stort tryck från bönderna avskaffades monopolet 1787. De satt då på stora lager och var ett ekonomiskt fiasko, marknadsföringen till trots. Helling konstaterar att resultatet av statsmonopolet var att det söps mer än någonsin i landet, bland annat stod Carl Mikael Bellman på höjden av sitt skapande.[4]

1800-talets måttlighetsrörelse

1700-talets många misslyckade försök att genom lagstiftning, skatter och avgifter minska tillgången på brännvin fanns alltså som bakgrund när måttlighetsorganisationer med start omkring 1830 efter amerikansk förlaga försökte stävja missbruket genom organisering och personligt ansvar. Måttlighetsrörelsen tog framför allt avstånd från det ohämmande brännvinsbruket, men tillät öl och vin. I vissa föreningar kunde det handla om att man begränsade sig till tre snapsar vid bröllop och andra festliga tillfällen, istället för att, som seden bjöd, dricka tills man stupade. Denna rörelse lyckades motverka och problematisera många alkoholseder som levt kvar från tider då alkoholen inte var lika billig och lättillgänglig. Man riktade också in sig på det moraliskt och ekonomiskt förkastliga i att säden, som kunde användas till mat i kristider, istället användes till brännvin.[5]

Med denna strategi, och innan statliga tvångsåtgärder trätt i kraft, sägs alkoholbruket ha minskats kraftigt i föregångslandet USA. Per capitakonsumtionen föll från omkring 26 liter per person till omkring 11 liter, den största minskningen under en tioårsperiod någonsin i USA.[6] I Sverige saknas tillförlitliga siffror. Enligt Sigfrid Wiselgren, nykterhetspolitisk skribent och son till den samtida nykterhetsaktivisten Peter Wieselgren, ska drickande ha minskat från en rekordnivå på hela 46 liter per person och år 1830 till 9 liter 1856. Detta avfärdas av moderna forskare. Några menar att drickandet förmodligen ökade ända fram till de alkoholpolitiska åtgärderna 1855 eftersom industriproduktionen medförde både billigare produkter och bättre distribution via lanthandlarna, som med näringsfriheten 1846 fick sälja brännvin.[7] (Man bör därför ta även den amerikanska siffran med en förmodligen lika stor nypa salt.) Klart är dock att måttlighetsrörelsen växte fram till omkring 1847, då omkring 100 000 medlemmar organiserades i 420 föreningar och ungefär lika många till bedömts ha avlagt nykterhetslöften. Därefter avtog intresset raskt.[8]

Lite talande är att det som då är kvar av måttlighetsrörelsen istället ger sig på att påverka via politiska restriktioner. På 1850-talet drivs en hetskampanj mot husbehovsbränningen, med uppmuntran från och i samarbete med fabriksbränningens representanter, som på detta sätt vill få bukt med en förhatlig konkurrent. Även staten ser ett intresse i åtgärder mot husbehovsbränningen, eftersom små tillverkningsenheter är svåra att både kontrollera och beskatta. Husbehovsbränningen beläggs således med restriktioner och höga skatter 1855 och förbjuds helt 1860. Detta ses som en stor seger av den kvarvarande nykterhetsrörelsen.

I själva verket var bränningsförbudet ett slag i luften. Lönsamheten med husbehovsbränning blev allt sämre, dels på grund av konkurrensen från industriella ångbrännerier, men också på grund av bättre avsättning för spannmål med de bättre kommunikationsmöjligheterna. 1824 fanns 169 703 taxerade husbehovspannor, men redan 1853 hade antalet minskat till 33 342.[9]

Nykterhetsrörelsen har ofta utmålats som en röst för sans och balans i en tid av sanslöst drickande. Detta är en sanning med modifikation. Det råder inget tvivel om att 1700- och 1800-talet innehöll ett med moderna mått hejdlöst superi. Man ska dock komma ihåg att in på 1900-talet var alkoholhaltiga drycker en av få källor till näring och därtill relativt bakteriefritt. Vatten innehöll ingen näring och var så orent att det ofta gav sjukdomar, framför allt i städerna. Kaffe och té innehöll inte heller någon näring och var länge för dyrt för folkflertalet. Före den moderna läkarvetenskapen var dessutom spriten en av få smärtlindrare och ansågs också ha andra medicinska effekter.

Tillvaron var för många människor både hård och tröstlös och ruset blev ett av få nöjen eller undanflykter från vardagens slit. Detta utnyttjades förvisso skamlöst av vissa arbetsgivare som gärna betalade löner i brännvin eller såg till att lönen spenderades på krogar de drev i närheten av arbetsplatsen. Samtidigt var krogen för många (män) rent fysiskt den enda platsen där de hade möjlighet till social samvaro, det var här man skvallrade och knöt kontakter, debatterade och fick jobb.

När Knut Wicksell talade om fattigdomen som en av orsakerna till drickandet, så var en av aspekterna just att den fattige arbetaren ofta saknade ett hem med utrymme för rekreation och socialt umgänge, och det var denna brist som bidrog till att befolka krogarna. ”Och vill någon möta dessa arbetare i dörren med ett krogförbud och säga: ’tillbaka gån hem!’ så borde han åtminstone först göra sig underrättad om huru detta hem ser ut.”[10]

Många kritiker konstaterade sambandet mellan fattigdom, lidande hustrur och barn och supande, och beklagade det aggregerade slöseri som supandet innebar (dock utan att betänka den näringsmässiga och sociala vinsten). Samtidigt varierar alkoholkonsumtionen genom historien tydligt med det ekonomiska läget. I dyrtider är alkoholen det första man drar in på, och superiets rekordår på 1800-talet sammanföll med stigande livslängd och välstånd tack vare ”fred, vaccin och potäter”. De individuella om än talrika fall där alkoholen orsakar misär, beroende och fattigdom är alltså inte representativa på samhällsnivå.

Nykterhetsrörelsen var alltså långt ifrån den enda balanserande faktorn till superiet, även om åtminstone måttlighetsrörelsen kan ha spelat en positiv roll. Vi har därtill redan konstaterat rörelsens fallenhet för politiska symbolåtgärder och att sprida absurda empiriska påståenden omkring sig. Istället för att diskvalificera nykterhetsrörelsen från fortsatt inflytande, skulle denna strategi ihop med militanta nykterhetskrav och betonande av alkoholens nackdelar, under stora delar av 1900-talet ge rörelsen enorm makt över alkoholpolitiken.

Krogelände och brännvinskrig

Medan förbudet mot husbehovsbränning 1855 inte hade särskilt stor effekt fanns andra åtgärder som skulle få desto större betydelse. Framför allt förbjöds brännvinsförsäljning i lanthandeln och det ställdes minimikrav på utskänkningen vid krogar. Det senare kan, liksom högre skatt på mindre inköpsmängder, låta kontraproduktivt, men innebar färre försäljningsställen som därmed blev lättare att kontrollera. Trots att viss illegal försäljning fortsatte vid lanthandlarna innebar detta en väsentlig restriktion.

1865 bildades det så kallade Göteborgssystemet, som sedan kom att spridas till Stockholm och övriga landet. Kommuner, bland annat Falun 1850, hade redan tidigare gjort monopol av försäljnings- och utskänkningsrättigheter i det dubbla syftet att maximera kommunala (och stundtals styrelsens personliga) intäkter och få kontroll över drickandet. Göteborgssystemet grundades som forskaren Ilpo Koskikallio torrt konstaterar ”för att eliminera det privata vinstintresset i rusdryckshanteringen och för att kontrollera arbetarbefolkningens krogar.”[11] Systemet ledde till en tudelning där privata restauranger kunde fortsätta servera de bättre bemedlade medan arbetarklassens krogar monopoliserades och sattes under strikt kontroll med sämre utbud och högre priser som förutsägbart resultat. Bland annat infördes mattvång, man var tvungen att beställa en måltid för att serveras brännvin och antalet supar begränsades, vanligen till två eller tre.

Krogarna under monopolsystemet kontrollerades inte sällan av stadens borgerskap ”i sedlighetens och nykterhetens intresse”, men i bakgrunden fanns även ett kontrollbegär, då krogar inte sällan sågs som politiska och moraliska oroshärdar. Det klagades på ”krogeländet” precis som man några decennier senare skulle klaga på exempelvis ”dansbaneeländet”. På landsbygden minskade antalet krogar med 90 procent, från 493 st 1855/56 till blott 48 stycken 1910. I städerna halverades antalet krogar under samma period från 1170 till 537.[12] Därmed blev krogarna aldrig som i Tyskland en samlingsplats för facklig organisering eller som i Storbritannien, arbetarklassens skyddsställen åtminstone fram till TV:s intåg.[13]

Att krogarna (undantaget privata restauranger för ”herreklassen” (Boberg s 19)) gjordes till monopolbolag och införde matkrav för att få dricka fick aldrig de goda sociala effekter som avsågs. Många trivdes inte med denna ordning utan drack de istället hemma och på andra ställen. Så kallad ”litersupning” blev den vanligaste anledningen till att folk greps för fylleri i Stockholm 1911 (Boberg, s 28). Den minsta kvantiteten brännvin man fick köpa var nämligen en liter. Tanken med att bara få köpa större kvantiteter var att avskräcka från inköp. Några avstod säkert från att alls köpa, men de som köpte sin hela liter drack ofta upp den på en eller två helgkvällar.

Drivande bakom denna politik var inte bara nykterhetsiver, utan också en klassmotsättning. Ordet krog blev omkring 1890 något man drog sig för att nämna i finare sällskap. Den moraliska stigmatiseringen berodde nu inte på att kroglivet blivit ett utbrett samhällsproblem. Tvärtom på att det hade marginaliserats. Stockholms utskänkning monopoliserades 1877 – ”den stora krogdödens år” – då 106 av stadens 193 krogar stängdes (Johansson 2008, s 96). Förvisso greps fler för fylleri, men bland annat en studie av industristaden Norrköping tyder på att detta mest berodde på en ändrad syn på alkoholbruk. (Johansson, s 111)

Men drickandet försvann alltså inte med denna politik. Konsumtionen sjönk något från en topp 1870, men det var en relativt marginell förändring. Drickandet flyttades däremot ”från det offentliga rummet, från krogen, arbetsplatsen och gatan till hemmets privata sfär”.( Johansson 2008, s 97) I Göteborg, som stod modell för monopolkrogarna, gick utskänkningens andel från 47 procent av försäljningen 1875 till 21 procent 1912. Utanför storstäderna fanns knappt någon utskänkning och andelen för hela landet sjönk därför till bara 10 procent. (Boberg, s 28) En oavsedd konsekvens av denna förskjutning mot hemmasupande (män) var en kraftig ökning av hustrumisshandeln.[14] (Johansson 2008, s 121)

Det som blev kvar av kroglivet blev i sig en illustration av samma fenomen. Många gäster skrämdes bort, och de som blev kvar i de påvra lokalerna ägnade sig helt åt spriten. Göteborgs Handels- och sjöfartstidning beskriver i detalj upplevelsen på de göteborgskrogar som inrättats för att främja nykterhet och trivsel några decennier senare 1897:

Dörren till gatan står vidöppen och spritångor strömma i täta moln ut i den kalla luften. Vi stiga in och mötas av en luft så kväljande och vidrig att jag är nära att springa ut igen. Men jag bemannar mig och så slå vi oss ned på de klumpiga gulmålade stolarna utan ryggstöd vid ett bord inne i salen. En av oss tränger sig fram genom den täta sprithungriga skaran vid disken och beställer kaffe och brännvin, som tämligen snart kommer oss tillhanda.

Jag kastar mig över brännvinet och sväljer en del därav för att döva kväljningarna, som hota med eruption då jag ser ned på golvet. Gud vilket golv. Jag såg en gång golvet i ett litet rum, där ett tjugotal marknadsbesökande snustuggande norrlandsbönder uppe från en obygd övernattat, och då trodde jag, att jag skådat något, som intet mänskligt öga mer skulle få se, men kroggolvet här, särskilt vid bordsraden var gräsligare. Jag bar vid tillfället ett par avskurna artilleristövlar med halvtumstjocka bottnar, men jag nändes icke sätta dem med sulorna i golvet, utan stödde fötterna på hälarna och lyfte upp sulorna. Det förtjänar nämnas, att det den kvällen inte var särskilt vått ute.

Ofrivilligt flög genom min hjärna en tanke på systemets fäders förträffliga avsikt att göra krogen till ett gott och rent spiskvarter för den arbetande klassen. Här skulle minsann behövas duktig aptit.[15]

Stig Boberg menar i sin historik över bolagskrogarna att uppgifterna om snusk, smuts och svenska krogar som ”helt enkelt en plats för berusning” utan spår av de brittiska pubarnas sociala samvaro eller något slags restaurangkultur ”är entydiga”. Och lika sanna i reportagenedslag 1927 och 1949 som vid seklets början. (Boberg, s 34) Krogmonopolet gick i graven först 1955 tillsammans med motboken. Som social reform är det svårt att tänka sig något mer misslyckat än det svenska krogmonopolet.

Monopolsystemen för alkoholförsäljning i storstäderna, skulle i slutet av 1800-talet utmanas av ”brännvinskungen” LO Smith. Smith hade skaffat sig en stark position på marknaden med överlägsna tekniska innovationer och stordrift med brännvin som var både billigare och bättre renat från finkel och andra biprodukter. Ändå vägrade exempelvis Stockholmssystemet att handla av Smith, utan föredrog andra leverantörer. Ett typiskt agerande som en monopolist utan vinstintresse kan unna sig för att exempelvis gynna nära bekanta eller bara för att de känner för det.

Smith lät sig inte nöja med detta utan sålde sin sprit från Reymersholme, dit Stockholmarna kunde åka gratis båt, vilket blev något av ett folknöje. Stockholmsmonopolet tappade stora intäkter. Mellan oktober 1877 och oktober 1878 sålde Smith 1,4 miljoner liter brännvin från sin toppmoderna anläggning. När Smith dessutom vid en internationell konferens fått fastslaget finkelhaltens hälsofarlighet krävde såväl riksdag som folkopinion att Stockholmssystemet skulle köpa hans varmrenade brännvin. En uppgörelse om ett gemensamt aktiebolag träffades mellan Smith och staden, men genom bulvaner kuppades Smith ut från bolaget, som därmed kunde hålla Smith borta från huvudstaden trots att han i ett eget anbud lade sig 300 000 kronor lägre i pris. 1882-1883 återkom Smith i spetsen för Skånska Spritfabriksaktiebolaget med försäljning från Fjäderholmarna på Lidingö och sålde under denna period 1 miljon liter brännvin. Vid denna tid, kring 1880, kontrollerade LO Smith omkring hälften av den svenska brännvinsförsäljningen.

Smith skulle dock förlora kriget mot monopolintressena. I riksdagen stoppades av Smith initierade liberaliseringskrav av en nyuppväckt nykterhetsopinion. Den egna opinionsbildningen bland annat via brev till landets arbetare med kritik av monopolsystemets utsugning av dessa ledde till bildande av den sk ringrörelsen, som dock kom att vända sig inte bara mot bolagen, utan även mot privata kapitalintressen påverkade av socialistiska stämningar. Slutligen 1888 ledde en retroaktiv skatt i Spanien på Smiths spanska spritexport och en skilsmässa till att hela spritimperiet föll samman. Kvar fanns vakuumet efter en centraliserad spritmarknad som staten lättare kunde kontrollera.[16]

Mellan 1855 och 1911 utfärdades omkring 115 förordningar, stadgar kungörelser, skrivelser med mera om tillverkning och beskattning av brännvin och 60 angående försäljning och tullbeläggning. Lägg till detta ett drygt trettiotal förordningar tillverkning, beskattning och försäljning av öl och vin.[17] Stig Boberg konstaterar att alkoholkonsumtionen per person under denna period, särskilt om man ser till hela alkoholkonsumtionen och inte bara spritkonsumtionen, är påfallande jämn och går upp och ner utan att visa någon nedåtgående trend. Dock var konsumtionen 1906/10 och 1911/15 i det lägre spannet på grund av storstrejken respektive världskriget. Trots över 50 år av restriktioner och skatter och trots att kroglivet på landsbygden i det närmaste raderas ut och halveras i städerna sker alltså ingen systematisk minskning under perioden. I ren alkohol per person är konsumtionen 5,4 liter 1856/60 för att 50 år senare 1906/10, inbegripet storstrejk med några månaders totalförbud, ligga på 5,0 liter.[18]

I Dr Bratts våld

Restriktionsvågen och de klena resultaten till trots vidtog i början av 1900-talet vad man skulle kunna kalla ”det galna halvseklet” på alkoholpolitikens område. Ingenjören bakom detta var läkaren Ivan Bratt. Bratt såg som läkare alkoholen som roten till ”det sociala eländet” och förespråkade ett omfattande restriktionssystem byggt på ”individuell kontroll” och ”desintressering”, dvs personligen prövad ransonering av rätten att köpa alkohol och att privata aktörer inte skulle få göra vinst på alkoholhantering och elimineras från åtminstone försäljningen av alkohol.[19]

I relation till den allt starkare nykterhetsrörelsen, som krävde totalförbud, vilket även blev socialdemokraternas linje från 1911, framstod Bratts förslag som en kompromiss. Men även om Bratt som läkare avfärdade nykterhetspropagandan om att allt bruk av alkohol skulle vara hälsofarligt och ofta beroendeframkallande, kom han att ensidigt betona alkoholens baksida som socialt problem och lika ensidigt kräva restriktioner. Mellan dessa båda extremer kom sedan debatten att stå, inte minst som båda rymdes i den nykterhetsivrande förlagan till Folkpartiet. I den utredning om alkoholfrågan som på Karl Staafs initiativ 1911 hade att ta ställning både till Bratts förslag och totalförbudet satt inte mindre än åtta helnyktra och förbudsivrande ledamöter. Bratt själv var en av de tre övriga.

Det är ju inte utan att man undrar varför de som väljer att inte dricka över huvud taget ska anses kompetenta att bestämma över dem som dricker. Detta var också inställningen hos August Palm och hans appellrörelse, liksom Förbundet för Medborgarfrihet som 1915 enade höger och fackföreningsfolk i kritik mot alkoholområdets förbud och regleringar. Alkoholbruket sågs av dessa både som ett gissel när det missbrukades, men också som ett naturligt njutningsmedel. Man hävdade att alkoholen i de allra flesta fall skänkte rekreation snarare än förbannelse. Palm anmärkte syrligt apropå de välorganiserade nykteristerna i politiken att ”som bekant anses på sina håll i detta kulturland endast fullnykterister kunna sköta den in- och utrikiska politiken.”[20] Han såg Bratts och andra experters förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet, alkoholen var liksom religionen en privatsak. Palm underkände även påståendet att nykterhetsrörelsen hade betydelse för demokratin genom kravet på lokalt veto, att man lokalt skulle få rösta om att införa förbud, ”Ty med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”[21]

Denna kritik klingade ohörd i en alltmer etatistisk tid. Ivan Bratt avfärdade Palm som ”ytlig” i sin kritik av nykterhetsrörelsen och hävdade att utan alkoholrestriktioner skulle ett ”lössläppande av alkoholfloden” leda till ”fullständig folkförödelse”[22]. Den politiska diskussionen kom väsentligen att föras mellan totalförbudsivrande helnykterister och ”experter” av Bratts typ som såg alkoholfrågan som ett stort socialt problem, men totalförbudet som praktiskt omöjligt. Till en början såg många av nykterhetsrörelsens förbudsvänner Bratts förslag som steg på vägen mot totalförbudet och det alkoholfria samhället. Så beslutade exempelvis den nykteristdominerade utredningen att förespråka både Bratts restriktionssystem för försäljning, och möjligheten till lokala totalförbud. Riksdagen kom 1915 att lagfästa grunderna till Bratts kontrollsystem, motbokskravet.

Ivan Bratt kom närmast som ett privat korståg etablera den kontrollapparat som så småningom blev den svenska alkoholpolitiken. Sina idéer lanserade han i namn av Svenska läkaresällskapet efter att ha suttit i en av dem tillsatt femmannakommitté och på grund av personlig vänskap med redaktören hade stöd i och tillgång till Dagens Nyheters spalter. Han satt i Stockholms kommunfullmäktige för folkpartiet och kunde som kritisk revisor manövrera ut det gamla bolagets oktroj för Stockholms alkoholmonopol, till förmån för sitt eget nybildade AB Stockholmssystemet som hösten 1913 gavs ensamrätt på brännvinsförsäljning.

Bratt utnyttjade sin maktposition i Stockholmsmonopolet till att implementera sina idéer om individuell kontroll via motboken och allt striktare kontroller över restaurangförsäljningen genom strängare krav på matservering och strängare etableringskontroll. Det stannade inte där. Han utnyttjade sin monopolställning, andra världskrigets kristider och hotet om totalförbud för att förvärva allt fler sprittillverkare och vinleverantörer, tills nybildade bolaget Vin & Spritcentralen i praktiken var ensam aktör, något som i sin tur gynnades av de nära kontakterna med Kontrollstyrelsen som bland annat reglerade inköp och priser och skedde med finansministerns goda minne. Han hotade affärsmän med inköpsstopp från det allt mäktigare monopolet om de inte röstade som han ville. Kontakterna med Kontrollstyrelsen, vars pris- och inköpsnämnd hyrde lokaler av AB Stockholmssystemet, användes också för att manövrera ut alternativa kontrollsystem och i praktiken mot riksdagens önskemål etablera Brattsystemet för samtliga Systembolag i landet.[23]

Bratt satte sig genom sin maktposition över lagar och demokrati i sin kamp mot alkoholen och för ”sitt” restriktionssystem. Bland annat röstade Stockholms kommunfullmäktige 1921 för att inte ge det ganska impopulära AB Stockholmssystemet fortsatt oktroj utan istället ge uppdraget till en budgivare som velat lätta på restriktiviteten, ett beslut som kördes över av Överståthållarämbetet.[24] På Bratts inrådan fanns inga juridiska kriterier för att få motbok, bedömningen gjordes helt på byråkratins villkor efter Systembolagens egna kriterier.[25] För att upprätthålla systemet trots omfattande smuggling och andra underfundiga vägar kring restriktionerna kom även staten att åsidosätta den juridiska principen att den åtalade är oskyldig till motsatsen bevisats. Vaga och svepande lagar mot minsta inblandning i smuggling och olaglig försäljning utarbetades efter ett PM från bl a Bratt och infördes som ”en tillfällig och extraordinär åtgärd” 1924, men blev kvar till 1960.[26]

Från och med omkring 1923, sedan förslaget om totalförbud lite överraskande fallit med knapp nej-majoritet i en folkomröstning 1922, var det Brattska kontrollsystemet i princip etablerat, inte minst genom en allt mäktigare byråkrati. En major H E Uddgren från Uddevalla beskriver den makt som byggdes upp genom den Brattska kontrollapparaten och med hjälp av de goda monopolintäkterna:

”Inalles stå mycket stora summor härvidlag till förfogande för att skapa en i vått och torrt trogen spritbyråkratisk folkklass, som dessutom kan utnyttjas i såväl det kommunala som politiska livet.”[27]

Att det handlade om en betydande kader är otvetydigt. Ett flertal register skapades för den individuella prövningen. I Göteborg arbetade elva personer bara med att sortera och plocka ner alkoholrekvisitionerna i portföljerna. (s 105) Dessutom grundade Bratt tidningen Tidskrift för Systembolagen, som blev ett viktigt organ för Kontrollstyrelsen, för den centrala kontrollen av de individuella Systembolagen och naturligtvis även för Brattsystemet i stort. (s 103)

De andras liv

Vad innebar det då att dricka under Brattsystemet? Den som ville ha en motbok för att kunna köpa alkohol i systembutik var tvungen att lämna ut detaljerade uppgifter om sig själv; bland annat yrke, ekonomi, hyra och intyg från minst två kända personer om att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”. Hembesök var vanliga för att avgöra och styrka personens uppgifter. Kvinnor fick automatiskt lägre ranson, gifta kvinnor och hembiträden ingen alls. Inte heller den som var under 25 år, den som hade nykterhetsanmärkning eller annan anmärkning i brottsregistret eller bodde i arbetarbarack eller annan kollektiv bostad kunde få motbok. Om man var skuldsatt eller inte hade betalt sina skatter blev ransonen lägre. Å andra sidan berättigade social ställning och inkomst till extra ransoner för att kunna leva representativt. Bratt var noga med att inte stöta ”rättskaffens och opinionsbildande medborgare” (s 61, min kursivering).

Motboken var ingen rättighet. Även om den vanligen uppfattades så i befolkningen, gick det inte att få någon juridisk prövning av Systembolagets eller Kontrollstyrelsens motboksbeslut. I Umeå beslutade det lokala systembolaget om strängare regler. Maxransonen krymptes från fyra till en liter i månaden, och åldersgränsen höjdes för varje år så att inga nya motböcker beviljades. På så vis ville man införa förbud på sikt. Vid den individuella prövningen räckte det med att något vittne, som kunde vara anonymt, hävdade att personen inte levde nyktert för att motboken skulle dras in eller inte beviljas. I ett uppmärksammat och tragiskt fall tog förmannen K livet av sig efter att ha blivit deprimerad av ett flertal förhör angående misstänkt vidareförsäljning och motboken därefter dragits in. Han misstänkte att en kollega som hotat honom låg bakom anmälan. I andra fall vägrades motbok åt en vuxen person med hänvisning till att föräldrarna var godtemplare, en motbok till en äldre man drogs in därför att en av hans många vuxna söner var skyldig pengar efter en sjukhusvistelse, en arbetare fick sin motbok indragen därför att han bedömdes ha köpt för exklusiv sprit (och därför misstänktes sälja den vidare).[28]

På andra sidan om skrivbordet frodades systemlojaliteten. I Västerås på 1930-talet härskade exempelvis Åke Lemming, andra generationens Systembolagsman, över den individuella kontrollen. Lemming förde utöver Systembolagets personakter två egna privatregister, ett på 6450 maskinskrivna sidor över samtliga motboksinnehavare, och ett på ca 7000 sidor över sådana som brutit mot någon regel eller av andra skäl betraktades som ”opålitliga”. Uppgifterna inhämtades via kontakter och personligt spionage även på fritiden, bland annat på stadens restauranger.

Enligt uppgift var Lemming mycket förtjust i att leka ”katt och råtta” med personer som kom för att överklaga beslut han fattat. I vissa fall var han oväntat ”generös”, exempelvis mot en kvinna han bedömde som psykiskt labil, i andra fall nitisk och i ett fall trodde han sig veta vem den svartmuskige och lindrigt nyktra person som besökt nykterhetsnämnde var och förvägrade dennes motbok. Först efter en omfattande utredning, där den egna förhastade slutsatsen dolts, medgavs motbok till den oskyldigt misstänkte personen. Lemming tyckte också om att fråga varje person som kallades in om motboken var att föredra framför den fria spriten, och lät förstå att motboksbeviljandet hängde på att Lemming fick ett jakande svar.

Med tiden kom Lemming att bli alltmer förbittrad över att andra inte var lika systemlojala som han själv. Han klagade på att restriktionssystemet urholkades 1937 och att ”den positiva brattska (sic!) andan bland bolagspersonalen höll på att dö ut” och ville även att statsbidrag skulle utgå till nykterhetsorganisationer för att ta på sig ”kontrolluppgifter i systemets tjänst”.[29]

Lika lojal som byråkratin var mot systemet, lika fientlig var man mot dem som hotade det. Riksdagen vidtog som vi sett på Ivan Bratts anmodan extraordinär lagstiftning för att få bukt med smugglare. Hembrännare menade han skulle ”känna sig ständigt fredlösa”.[30] I Västerbotten sattes lagbrott i system av statens representant. Landhövdingen fonderades medel för att täcka böter för dem som dömdes för hemfridsbrott i sin privata jakt på illegal alkohol. Lagbrott ”i nykterhetens intresse” beivrades sällan av lokala rättsinstanser och fonden täckte huvudsakligen fällande domar i högre instans.[31]

Sverige införde alltså ett omfattande byråkratiskt system för att sortera människors umgänge och konsumtion efter kön och klass, samt kontrollera människors privatekonomi, boende, sedlighet och i vissa fall även politiska åsikter (i Lemmings fall om motboken). Allt för att kontrollera deras drickande. Det är lite ruggigt att ett sådant system än idag kan hyllas som en svensk alkoholpolitisk export, efterfrågas för att det i viss mån fick ner drickandet, eller att avsnittet om Åke Lemming refereras i närmast ironisk ton, med en klämkäck avslutning om att denna människa ansträngde sig till sitt yttersta för att bevisa det individuella kontrollsystemets fördelar.[32] Fördelar!?

Folkrestaurangernas utsugning

Även den som sökte sig undan utköpskontrollen genom att gå på restaurang möttes av allt hårdare restriktioner. Reglerna skärptes för måltidstvång och alkoholransoner, och med Brattsystemet utvidgades detta till att gälla alla restauranger. Strikta restriktioner införs även för nyetablering och trots den växande stadsbefolkningen blir det snarare färre krogar. Köerna blir långa utanför arbetarnas folkrestauranger som över hela landet drivs av fem monopolbolag som visar bristande intresse för utbyggnad eller underhåll. Det är ingen välkomnande miljö, i Malmö experimenterar monopolet med avsågade ryggstöd för att göra sittandet obekvämt och på så sätt korta av krogvistelsen.[33]

Restriktiviteten med nya utskänkningstillstånd skapar bland de privata restaurangerna uttrycket ”guldkrog”, etablerade ställen med tillstånd och spritransoner som kan utnyttja bristen på konkurrens. Denna restriktionsform gör att regleringarna länge möter begränsad opposition från de privata restauratörerna.

Ett annat uttryck från denna tid är begreppet ”krogrond”. Medan restaurangrestriktionerna är effektiva i småstäder med en spritrestaurang, så inbjuder tvärtom storstäderna törstiga sällskap att utöka sina ransoner genom att gå från ställe till ställe. Att detta är ett vanligt förfarande konstateras bland annat av Åke Lemmings far, Erik, vid en kontroll av Göteborgsbolagens folkrestauranger 1920. Han konstaterar också att det ställe som serverar ordentlig mat gör mindre vinst eftersom gästerna faktiskt äter där, för att sedan rata ”restriktionsmaten”(den billigaste à la carte-rätten) vid de ställen som ligger senare på rundan. Vid denna tid kunde restriktionsmaten utgöras av kokta ägg, och en fyllerist som grips plockas vid visiteringen på tio ägg motsvarande lika många krogbesök. Med Brattsystemet minskas spritransonerna och priset höjs på den billigaste maten. Mattvånget leder under hela denna period på många ställen till att folk dricker utan att äta, särskilt till helgen och i storstäder. Tallrikar skickas in och ut med samma mat, eller så sätter gästen en fimp i maten för att detta inte ska kunna ske.[34] Hyckleriet är hela tiden närvarande, servitriserna var förbjudna att uppmana gästerna till drickande men frågan ”Behagas något att dricka?” var okej. Detta samtidigt som 99,4 procent av folkrestaurangernas klientel drack alkoholransonen till maten efter kl 15.[35]

Folkrestaurangernas monopol på att servera arbetarklassen motiverades med det föregivna syftet att erbjuda rejäl mat och ljusa och luftiga lokaler. I praktiken kom de att med höga och ständigt stigande alkoholpriser förse staten och ägarbolagen med stora vinster. Underhållet var länge eftersatt, till viss del på grund av strikta byggregleringar efter andra världskriget. Medan bolagen gjorde stora vinster på folkrestaurangerna höll de sig även med klass två och klass ett restauranger där överskotten var små och priserna snarare lägre än hos privata konkurrenter. Utöver att försörja staten med betydande medel via bolagens överskott kom arbetarklassen att inom bolagen subventionera de bättre bemedlades drickande och ätande. Monopolen och det eftersatta underhållet ledde dock framför allt till att alkoholkonsumtionen på restaurang bara stod för omkring en tiondel av den totala konsumtionen. Krog- och restaurangkulturen stampades väsentligen ut. 1938 kom vissa lättnader, bland annat tilläts alkoholservering i samband med dans, vilket fick nykteristerna att rasa och så småningom gav bränsle åt debatten kring ”dansbaneeländet”. En snabbutredning tillsattes som rekommenderade återinfört dansförbud eller färre dansaftnar, samt striktare matkrav och öppettider. Statsmakten nöjde sig så småningom på klassiskt svenskt manér med en nöjesskatt på restaurangdans.[36]

Räddande olydnad

Riktigt så illa var det nu inte för den som ville dricka. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt reglerna. Lönnbränning och filtrering av industrisprit, smuggling från utlandet och en andrahandsmarknad för motboksransonerna kom i olika perioder att avlösa varandra. Kristiderna var lönnbränningens och industrispritfiltreringens tid. I början av 1930-talet kallades lönnbränningen ”Härjedalens enda men i gengäld blomstrande industri” och hälften av tillverkningen bedömdes komma från Norrland.1920-talet och början av 1930-talet var smugglingens högtidsperiod, inte minst som Finland totalförbjudit alkohol och Norge brännvin. På ett enda år under 1920-talet skeppades 10 miljoner liter 96-procentig sprit bara från hamnarna i Danzig och Kiel, från Riga och Tallinn förmodligen lika mycket till. Samma år var den svenska tullens beslag 13 000 liter. Spriten flödade in längs den långa kusten, stora delar av skärgårdsbefolkningen tjänade extrapengar på att åka ut till båtarna på internationellt vatten och storsmugglare som finländaren Algoth Niska blev närmast folkhjältar på att lura tullen och förse de törstiga med sprit. Niska gav rentav 1931 ut sina memoarer om sina spritsmugglingsäventyr för att därefter bege sig till Tyskland och smuggla judar undan nazismen. Boken ”Mina äventyr” inleds med en dikt:

Skummet yr kring bogen och ögat stirrar och spejar.

Söker ett glimmande ljus långt ute på havet.

Där skall hon finnas nånstans skutan med last.

Ifrån lyckligt lottade länder där vinet är en glädje.

och icke ett brott som skall sonas likt mördarns och tjuvens.

Se på det kallt: Tror någon kristen

själ att Hösterman nånsin känner

 ruelsens tagg med tusen liter i ladan?

Illa kännen I då, fanatiker, skärgårdens söner![37]

Den storskaliga smugglingen minskade väsentligt efter att förbuden i Norge och Finland hävts, dog ut under andra världskriget för att sedan förekomma i mindre skala i samband med båttransporter. Andra metoder att komma åt sprit var läkares förskrivning och vidareförsäljning och fusk med motböcker. Restaurangerna kompletterades med lönnkrogar på landsbygden och med festvåningar i städerna. Substituten var långtifrån alltid perfekta. Inte minst i Norrland där restriktionerna var som hårdast förekom omfattande bruk och missbruk av eter, Hoffmans droppar och hårvatten.

Att villkoren för drickandet förvärrades med hårdheten i restriktionerna vittnar även erfarenheten från totalförbuden om. Den finske journalisten och författaren Erik Appel konstaterar i en historik över ”Kanistrarnas decennium” (efter smuggelspritens behållare) att förbudet var förståeligt, men kom att motverka sitt syfte:

”Förbudslagen kom alltså att motverka sitt ändamål. Det blev nästan ett värre supande än före dess införande, ett supande, som varken lagens väktare eller de civila s k ”spritpoliserna” fick bukt med. Och får man tro vittnena var de sistnämnda inte precis övernitiska, snarare då införstådda med hanteringen … Till spritsmugglingens avigsidor hörde att folk vande sig vid starksprit.”[38]

Brattsystemets fall – en spricka i muren

”[S]ystemet har under tidernas lopp genom statsmakternas och myndigheternas oavlåtliga omvårdnad utvecklat sig till den svenska byråkratins största och vackrast blommande träd, vilket sannerligen inte vill säga litet. Systemet har urartat till en detaljkontroll som massor av hyggliga, skötsamma, lojala människor finner kränkande eller åtminstone besvärande”[39]

1946 tar det konsultativa statsrådet Gunnar Danielsson över ordförandeskapet i den sittande Nykterhetskommittén. Danielsson har profilerat sig som anti-krångelminister och det är med detta ingångsvärde, med texten ovan hämtad från en PM om Krångel-Sverige, han tar sig an den sittande alkoholkommittén. Denna 1900-talets tredje stora alkoholpolitiska utredning har för första gången inte en majoritet av helnykterister och skiljelinjen går inte längre mellan reglering eller totalförbud.

Tvärtom. Hänsynen till enskilda människors värdighet och självbestämmande förenar krångelmotståndare och helnykterister i gemensam kritik mot Brattsystemets byråkrati. Nykterhetsrörelsens främste förkämpe Erik Englund – en man som enligt Herbert Tingsten berömts för att i vuxen ålder aldrig ha kysst en ficka, rökt en cigarett eller druckit ett glas – kallar Brattsystemet ”ett kulturellt förnedringstillstånd” och dess avskaffande ”ett steg mot ökad andlig folkhälsa”[40]. Utöver detta förenas de båda kring en tro att systemet därtill genom den så kallade ”suggestionseffekten”, lockelsen att köpa ut den fulla ranson man blivit tilldelad, faktiskt ökat alkoholkonsumtionen. Man konstaterar i utredningen att efter en initial nedgång i konsumtionen har någon ytterligare minskning inte inträffat. Englund föredrog den danska lösningen med hög alkoholbeskattning, som minskat konsumtionen långt mer än den svenska, trots att minskningen av alkoholskador och fylleri var ungefär densamma, men menade samtidigt att Brattsystemets avskaffande var ett gott i sig.

Svante Nycander konstaterar med stor bitterhet att ”Motbokens avskaffande är nykterhetsrörelsens historiska insats i svensk rusdryckspolitik.”[41] Än i modern tid menar han att detta intrikata kontrollsystem – som talande nog aldrig i hans historik Svenskarna och spriten får någon närmare beskrivning ur konsumenternas perspektiv vare sig som krogbesökare eller som Systembolagskund – bara ”ytligt” föreföll ”som en symbol för byråkratiskt förmyndarskap, för ett trakasseri av den breda massan”[42]. Jag lämnar åt läsaren att utifrån ovanstående fakta bedöma sanningshalten i denna värdering. Nycander har dock rätt i nykterhetsrörelsens avgörande roll för att avskaffa motbokssystemet. För denna historiskt frihetliga insats bör vi höja glasen i deras riktning.

I Almedalen 2011 blev jag inbjuden av Axess att medverka i en debatt om förhållandet mellan konservatism och liberalism. (Den kom nu mest att uppmärksammas för en bisarr polisanmälan av ett satiriskt seriemagasin.) I samband med inbjudan följde också en möjlighet att skriva en essä om samma ämne – konservatismens förhållande till liberalismen alltså, inte förhatliga seriemagasin – vilket jag också gjorde, och fick betalt för. Sedan har jag inte hört ”flaska” trots påstötningar och frågor. Jag har ingen aning om texten hamnat i någon publikation, men förmodligen inte. Eftersom det inte gått att få något besked om detta och eftersom ämnet för min reflektion berör delar av min egen intellektuella vandring på senare år och ligger mig varmt om hjärtat, så publicerar jag texten här på bloggen så här snart två år senare. Den handlar i korthet om det galna 00-talets felslut att liberalismen och friheten behöver skyddas av svällande statliga muskler.

Trevlig läsning

Mattias Svensson

Svaghetens sensmoral

Den andra feministiska vågen blev inte riktigt som Nancy Fraser tänkt sig. I en essä våren 2009 (Feminism, Capitalism and the Cunning of History, New Left Review mar/apr) sammanfattar hon slutet för den andra feministiska vågen. Denna feminism var en självklar del av den nya vänstern på 1970-talet, och lika självklart hade den som mål att avskaffa kapitalismen.

Riktigt så blev det inte. Feminismen vann visserligen större popularitet än någon bh-brännare hoppats på och fick genomslag i alla samhällsgrupper. Men inte som en socialistisk samhällsomdaning. Tvärtom spirade feministiska budskap inom ramen för en ny sorts kapitalism. Vänsterns beskrivning av utsatta gruppers inlåsning, liksom vänsterkritiken mot överhet och etablerade normer kom att nära en kosmopolitisk, individualistisk och statskritisk kapitalism, som ersatte en tidigare etatistisk, nationscentrerad kapitalism dominerad av vita män. Den feministiska kritiken mot mannen som familjeförsörjare och ekonomiska orättvisor mellan könen uppmuntrade i ena änden karriärkvinnor redo att krossa glastaket och inta styrelserummen, och i andra änden mikrolån som gav egenmakt åt företagsamma kvinnor i tredje världen. Däremellan kvinnor som hanterar liv där flexibla insatser på arbetsmarknaden är en självklar del av identiteten.

Nyliberalismen gjorde våra bästa idéer till sina redskap, avslutar Fraser sin essä. Sjuttiotalsfeminismen började som alternativ till kapitalismen och slutade med att berika den med nya nischer, perspektiv och insikter. Som så många andra antikapitalistiska rörelser och strömningar.

***

Ta försöken att skapa en islamisk ekonomi med ränteförbud och andra religionens påbud, något som återigen framställts som ett alternativ till kapitalismen. I praktiken visade sig ränteförbudet vara lätt att kringgå med en finansiell manöver som kallas murabaha. I en räntebaserad ekonomi lånar man ett belopp för att köpa ett hus eller en bil, och betalar sedan tillbaka beloppet plus ränta. Med murabaha kommer kunden överens med banken om att banken ska köpa ett hus eller en bil, som den sedan säljer till kunden för ett högre belopp som kunden exempelvis betalar igen månatligen under några år. Det högre återbetalningsbeloppet rättfärdigas som en serviceavgift. Även på andra sätt är de islamska banktjänsterna lika de västerländska. ”Ditt drömfordon är bara en signatur bort!”, lockar marknadsledande Dubai Islamic Bank på sin hemsida.

Globala företag och västerländska marknader har på senare år sett islamska finansiärer som en ny källa till likviditet, något som accentuerats av finanskrisen. Så köptes exempelvis brittiska biltillverkaren Aston Martin – känd för att göra bilarna som James Bond kör i sina filmer – av två kuwaitiska investmentbolag 2007 med hjälp av finansiella instrument kompatibla med sharia, den muslimska lagen.  Aeon Credit Service blev samma år det första asiatiska bolag utanför den muslimska delen att få in en del av sitt nya kapital via sukuk, islamiska obligationer. Dessa obligationsinstrument har vuxit från närmare noll vid millennieskiftet till 52 miljarder dollar 2007. Den totala marknadsandelen för islamiska finansinstrument har skattats till omkring 750 miljarder dollar. Det finns omkring 250 islamiska banker som verkar i 75 länder.

Tack vare en uttalat islamisk banksektor har kapital som av religiösa skäl legat vilande i exempelvis fasta tillgångar och varor som guld kunnat göras tillgängliga för investeringar i företag och handel. Man kan naturligtvis se det som humbug att av religiösa skäl avstå från ränta och traditionella bankkonton, men givet denna övertygelse har islamiska vägar kring ränteförbudet för många muslimer i alla delar av världen inneburit gradvis bättre, fler och billigare finansiella tjänster.

Och det är inte bara islam som påbjuder fördyrande och krångliga regler. I Egypten innebar den islamiska finanssektorn länge ett bättre alternativ för kunderna än en sönderreglerad statlig finanssektor. Regimen tvingades till avregleringar för att kunna erbjuda lika bra service. Där konkurrensen är friare märks en tydlig konvergens i avkastning och lånevillkor. Även i omvänd riktning. På Malaysia måste de islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva även för den kinesiska minoriteten.

Även i väst innebär den islamiska finanssektorn en vitalisering av ekonomin. Stater tvingas ompröva regleringar och beskattning. De islamiska transaktionerna för att komma runt räntan beskattas i många västländer i flera led, vilket lett till en konkurrensnackdel, och till att en stor del av den islamiska finanssektorn bedrivits via skatteparadis. På 2000-talet har allt fler länder anpassat börser och lagar efter de islamiska villkoren för att locka verksamheterna dit. Börserna i London och New York lanserade 1999 särskilda index för företag med islamisk profil, den första brittiska islamiska banken med bostadslån för muslimer öppnade 2003, och i Tyskland noterades en islamisk obligationsfond 2004. Många internationella bankgrupper, som exempelvis amerikanska Citibank, har särskilda islamiska avdelningar. I Storbritannien förklarade regeringen 2007 att de ville ha en ledande roll för islamiska investeringar, och de utreder för närvarande anpassningar i lagar och skatter för obligationer, bostadslån och försäkringar med islamiska finansverktyg.

Denna öppenhet ger inte bara kapitaltillskott till landets företag, utan är i sig en liberalisering som öppnar för fler sätt att driva finansaffärer. (En Tobinskatt på finansiella transaktioner skulle däremot missgynna de islamiska bankerna eftersom deras väg kring ränta innebär fler transaktioner). De islamiska obligationerna med sin koppling till vinstandelar och real ekonomi har inte drabbats av samma värdefall som de övervärderade bostadsobligationer och subprimelån som blåste upp finansbubblan i USA. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att ”islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.”

***

Visar denna kapitalismens och det liberala samhällets anpasslighet på en svaghet eller en styrka? Svaret är inte självklart, vare sig för en liberal eller konservativ, men det har avgörande bäring på hur liberalism och konservatism kan förenas framöver, och om det är önskvärt.

Allt oftare på senare år har kapitalismen och liberalismen utmålats som för vek och för svag. En ordning som måste stärkas med resoluta regleringar och skyddas från en fientlig omvärld. När Storbritanniens premiärminister David Cameron för ett tag sedan talade om behovet av en liberalism med muskler var det en tydlig metafor. ”Passiv tolerans” av hotfulla, antidemokratiska idéer eller att människor lever i ett land utan att tillräckligt identifiera sig med det, dömdes ut. Staten ser ett uppdrag att opinionsbilda för den nationella identiteten och försöka identifiera och rensa ut hotfulla idéer. När kravaller bröt ut på brittiska gator sommaren 2011 var Cameron inte sen att vilja stänga av sociala medier som Twitter och Facebook.

Cristopher Caldwell ger ett annat exempel när han i reportageboken Reflections on the Revolution In Europe vill skydda Europa från en invandring han förvisso medger ger ett visst ekonomiskt tillskott och som han är instinktivt positiv till, men som förändrar värden och sedvänjor i mottagarländerna. Utsikten att det kanske inte förblir självklart att restauranger serverar ärtsoppa på torsdagar kanske får oss svenskar att i förebyggande syfte stänga gränserna för människor på flykt undan fattigdom, förtryck och förföljelse? Caldwell vill i alla fall lyfta frågan, av omtanke om det liberala samhället.

Dambisa Moyo är en annan debattör som vill sätta hårt mot hårt. Även om hon ”i teorin” är frimarknads- och frihandelsvän menar hon att USA borde överväga att sluta sig ekonomiskt bakom tullmurar och handelshinder. Det skulle skada globala medtävlare som Kina och Indien mer än USA och därför vara ett sätt att bevara Amerikas position i världen. Slutenheten skulle också vara en legitim respons på omvärldens upphovsrättsintrång, menar Moyo, vars historik bekvämt nog inte går långt nog tillbaka för att få med att USA till stor del blev rikt genom intellektuella stölder och smuggling. Moyo vill också motverka finansiella kollapser med striktare regleringar och mer aktiv statlig styrning, samt styra folk mot utbildning genom att straffbeskatta idrottsmän. Allt för att stärka och disciplinera ett västerland som hon menar förslappats av för stora friheter.

Sådana tankar är i sin tur bara en fortsättning av de senaste tio årens krig mot terror med dess utbyggnad av övervakning, känslighet för religionskritik och där invandring gått från solidaritets- och frihetsfråga till att ses som något kriminellt och hotfullt. Sådana strömningar är inte unikt liberalkonservativa. Tony Blair och Labour i Storbritannien har som få andra byggt ut övervakningen av den egna befolkningen. Men neokonservatismens utrikespolitiska fokus får nog sägas vara den främsta intellektuella influensen, och George W Bushs republikanska styre i USA det mest talande resultatet. Bushs politik, särskilt efter terrorattentaten 9/11, blev att på i stort sett alla områden öka den federala statens makt och engagemang: detta blev lösningen för att möta en hotfull omvärld, demokratisera Mellanöstern, förbättra utbildning och välfärd, hålla igång ekonomin och sedermera för att möta finanskrisen när den statligt framstimulerade bubblan brast. Frihetstanken gick från en praktisk tumregel för att hålla staten i schack, till en korstågsliknande mission via staten och med politiken som redskap.

***

I detta nya ideologiska landskap är det långtifrån självklart att de som förvaltar tanken på frihet för människor och marknader bäst är borgerligheten eller de liberalkonservativa. När jag växte upp på 1980-talet var det kommunistiska länder som byggt murar och sköt på människor som försökte ta sig över dem. Det fick mig självklart att bli antikommunist.

Idag står murarna runt USA, Europa och Israel.

På 1980-talet var också liberalkonservatismen en levande och positiv politisk kraft. Ett ambitiöst ekonomiskt reformprogram, mycket liberalare än vad något till namnet liberalt parti vågat förespråka, lanserades av Margaret Thatcher och Ronald Reagan och blev exempel för resten av världen. Åsiktsskillnader mellan liberaler och konservativa kring personliga friheter blev en bisak. Men redan under Thatcher och Reagans tid vid makten gjorde de ekonomiska reformerna halt vid välfärdsstaten. Deras ökenvandrande efterträdare har varit mer intresserade av typiskt konservativa frågor, som hårdare tag mot kriminalitet eller invandringsmotstånd. Tepartyts nostalgiska återblickar har inte kommit förbi denna agenda och dess problem. Republikanske libertarianen Ron Pauls presidentvalskampanj 2008 kom raskt att domineras av budskapen om hårdare gränskontroll och att flyktingar var hotfulla parasiter.

Konservatismen verkar inte bättre. Istället för den brittiska socialdemokrati som tidigare åtminstone kunnat bejaka frihandel och marknadsreformer, hoppas en del svenska konservativa nu på blue labour, den sämsta kombinationen av smaklös populism och ekonomisk dumhet. Denna rörelse har samlat ett par missbelåtna intellektuella som säger sig uttolka arbetarrörelsens sanna instinkter, vilka kan sammanfattas som ekonomisk och social isolationism. Genom att motsätta sig till och med arbetskraftsrörlighet inom EU är de brittiska blue labour-tänkarna i praktisk policy förmodligen den mest invandringsrestriktiva politiska kraften i Europa. Blue labours intellektuella populister är arbetarvänliga på ungefär samma sätt som sina progressiva företrädare på 1970-talet, de som trodde att det var borgerligt att äta med kniv och gaffel och därför åt med händerna. Det avslöjar egentligen bara på ett parodiskt sätt deras egen föraktfulla syn på dem de säger sig företräda.

Dagens svenska mainstreamborgerlighet är att föredra framför sådana ytterkantsalternativ, men inte mycket att hänga i julgranen. Här har det gnabbande liberalkonservativa paret beslutat sig för att hålla ihop i en allt försiktigare allians, för maktens skull. Istället för att ta sig an tidens stora frågor kan socialkonservativa och socialliberaler stå för den ideologiska underhållningen med livfulla motsättningar kring vad som ska vara påbjudet eller förbjudet. De senare kan kräva kvoterad föräldraförsäkring och hemskoleförbud och de förra gnöla över förslag om att ändra namnlagen och inte kräva sterilisering av könsbytare. Alltmedan den politiska diskussionen handlar om ledarskap, vandel och förtroende snarare än idéer, värderingar och tidens stora utmaningar.

***

Jag tror att ambitionen att ”skydda” liberalismen, kapitalismen, demokratin och den västerländska civilisationen genom att göra avkall på dess definierande friheter är det absolut dummaste och farligaste man kan göra. Det är precis denna hybris som Isaiah Berlin varnar för i sin kritik av det positiva frihetsbegreppet. Att låta friheten omfatta för mycket – exempelvis vissa värden, åsikter och lojaliteter – blir en ursäkt att via staten uppfostra, tysta eller stänga ute människor som inte omfattar dem.

Liberalismens kardinaldygd är hur väl även meningsmotståndare behandlas. Liberalismens erbjudande till begåvade marxister är att bli välavlönade akademiker eller pr-konsulter i ett fritt samhälle. Dess erbjudande till militanta religiösa är att utöva den religion de lever för. Dess erbjudande till inskränkta och fördomsfulla människor är att få hålla sig för sig själva och leva i fred. Så ser toleransens ideologi ut.

Ett gott samhälle vilar på betydligt högre moraliska ambitioner än tolerans. Dygder som flit, sparsamhet, nyfikenhet, ärlighet och generositet. Men som de neoaristoteliska filosoferna Douglas Rasmussen och Douglas den Uyl förklarar i sitt klassiskt liberala rättighetsförsvar Norms of liberty (2005) kan relationen mellan politik och dygder aldrig vara mer än indirekt. Det är inte genom att lagstadga moral som man får ett gott samhälle. Dygder växer av ansvarstagande, felbarhet och ständigt lärande och det goda livet kan ta sig tusentals olika uttryck. Det är därför den klassiskt liberala friheten, friheten från ingrepp och restriktioner i ekonomi och personligt liv, kan vara en legitim bas för en god samhällsordning där människor kan förverkliga sina livsprojekt.

Denna insikt må vara radikalt liberal. Men nog borde den, inte minst i dagens samhälle, kunna underbyggas även av konservativ livsvisdom. Vi håller i USA och Europa på att lära oss den hårda vägen att den politiska aktivismen i mötet med finanskrisen var fundamentalt fel och förhastad. Att gräva upp Keynes och skuldsätta sig upp över öronen var ett misstag. Japan prövade lågräntestimulans redan på 1990-talet och har ännu inte fått företagsamheten att blomstra genom denna konstgjorda andning.

Sak samma på andra områden. Murar och militarisering kring västvärldens gränser har inte löst några integrationsproblem eller skyddat mot hot. De har dödat fler flyktingar och gött rädsla för nytillkommande. I Ungern har det lett så långt som arbetsläger, runt om i Europa deporteras romer. Kampen mot terrorismen har legitimerat massövervakning, mobilitetsrestriktioner och åsiktskontroll. Även i Sverige diskuterar staten att övervaka folks åsikter på nätet i det goda syftet att förebygga terrordåd, precis som filter ska installeras för att hindra barnpornografi. I EU diskuteras folkviljan allt mer som ett hinder som måste kringgås när den ena efter den andra krisen hanteras med allt vidare befogenheter. När Tysklands Angela Merkel talade för att driva igenom Lissabonfördraget, trots att detta konstitutionella förslag röstats ner i Frankrike, i Holland och på Irland, var argumentet att Ryssland och Kina skrattade åt hur svårt ”Europa” hade att fatta beslut. Att det är lättare att vara diktator eller autokrat än demokratisk ledare med maktdelning, val, opposition och mediegranskning blev benchmark för EUs nuvarande beslutsordning, där konstitutionella regler kan ändras vid sittande möte av statsledare som inte kan hållas ansvariga av väljare eller parlament.

Västvärlden har på senare decennier upplevt en palett av illa genomtänkta, dåligt förankrade, vidsträckta, långtgående och kostsamma åtgärder. 2000-talets politiska konstruktivism står inte 1970-talets efter i misslyckade resultat. Nu som då delvis under liberalkonservativa regeringar.

***

Kritiken mot denna utveckling skulle kunna förena liberalism och konservatism. En konservativ skepsis mot ambitiösa politikerprojekt borde leda till samma slutsats som liberal principfasthet när det galna 2000-talet ska utvärderas. Det finns också intellektuell grogrund för en spirande samsyn. Inte minst efter finanskrisen börjar det bli dags att inse ekonomismens gränser.  Deirdre McCloskeys monumentala arbete kring kapitalismens historia är en rik inspirationskälla som visar att detta kan ske utan att man tummar på vare sig ekonomisk eller politisk frihet. Tvärtom menar McCloskey att mänskliga föreställningar om värdighet och frihet är en väsentlig förklaring till vårt unika och världsförbättrande välstånd de senaste 150 åren. I Bourgeois virtues (2006) och Bourgeois dignity (2010) lägger hon grunden för denna tes där litteratur, konst och poesi har något att säga om ekonomin, liksom alla andra vetenskaper som handlar om människan. Ekvationerna som försöker förklara vårt välstånd med investeringar, handel eller utbildning må vara exakta men de är inte i närheten av att gå ihop.

Konservativa på 1980-talet kunde gå med på att frihet var bra för ekonomin, ett budskap de fick att låta som en kameral insikt lika lockande som att äta upp grönsakerna på tallriken. Insikten nu är att frihet är så mycket mer än ekonomi. Kapitalismen och dess unika innovationskraft bygger på nyfikenhet och en positiv inställning till förändringar trots att dessa har nackdelar. Deirdre McCloskey hyllar arbetet som nöje och ambition utan att hymla med att människan också mår bra av dans och glam till helgen. En sådan etik behöver genomsyra samhället, om inte med entusiasm så i alla fall som tolerans.

Lika viktig som kritiken mot vår tids fallerade politiska projekt är den historiska insikten om att där vi inte rusade åstad och ville förstärka och försvara friheten har den utvecklats riktigt bra. Friheten är starkare än många av dess försvarare vill inse. Direkt antiliberala och antikapitalistiska strömningar och institutioner har på område efter område landat i att förstärka den kapitalism de ville utmana och avskaffa.

Att islamiska finansinstrument stundtals kan hävda sig bättre är en påminnelse om att västerlandets överlägsenhet i modern tid aldrig byggt på exkluderande av andra världsdelars lösningar, utan på att innovationer från resten av världen integrerats via öppenhet för idéer och marknader. Charles Murray kommer till en liknande slutsats i sin genomgång av mänsklighetens storverk Human accomplishment 2003. Storverken inom konst och vetenskap har till överväldigande del utförts av vita, manliga västerlänningar, men de har kunnat utföras genom ödmjuk nyfikenhet på omvärlden, inte genom att låsa in sig av rädsla för sämre kulturer.

Utmaningarna har nämligen inte varit utan poänger. Den gröna rörelsen formerades exempelvis under ett antikapitalistiskt 1970-tal och präglades länge av tankar på självhushållning, bytesekonomi och teknikskepsis. Eftersom de gröna partiernas väljare är både urbana och ungdomar för vilka innovationer mer tenderar att tas för givna än ses som ett hot blev resultatet inte en politisk omdaning, utan med tiden en ekologisk marknadsnisch. Mat odlad med större omsorg och en berättelse om var den kom ifrån, passade inte bara perfekt för välbärgade innerstadsbor med lagom dåligt samvete. De blev ett alternativ till en livsmedelsindustri som både genom statliga jordbruksstöd och med innovationer koncentrerade på standardisering, storskalighet och kostnadspress missat att detta inte var det enda allt rikare konsumenter efterfrågar.

Att industriutsläpp orsakar skador inte bara lokalt, utan över nationsgränser, är en relativt ny insikt. Det är egentligen först med försurningen, som kunde härledas till kol- och oljeeldning som släppte ut svaveldioxid, som den insikten föddes. Fenomenet uppmärksammades av markforskaren Svante Odén 1967 och i debatten på 1980-talet. Sedan dess har utsläppen av svaveloxid också reducerats kraftigt.

Så var det nämligen länge. Miljöproblemen erkändes och hanterades, inte minst av marknadsliberalt influerade konservativa som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. När farhågorna om att ozonlagret i jordens stratosfär höll på att tunnas ut var det dessa ledare ihop med Skandinavien och Kanada som drev på för Montrealprotokollet, som bland annat förbjöd freoner. I Storbritannien hade regeringens position länge varit att motsätta sig restriktionen på inrådan från industrin, men när en delegation vetenskapsmän fick göra en dragning för den kemiutbildade Margaret Thatcher ändrade hon policy. 20 år senare har Montrealprotokollet följts och utöver att ozonlagret hämtar sig har växthuseffekten minskat mer genom dessa åtgärder än genom Kyotoprotokollet.

Men även på miljöområdet har något hänt med liberalkonservatismen som gjort den räddhågsen och förnekande. Det är fortfarande inte ovanligt att ignorera eller aktivt förneka hoten från global uppvärmning som följd av växthusgasutsläpp. Inte bara genom att ifrågasätta okloka politiska lösningar, utan genom att desperat omfamna varje konträr vetenskaplig teori som skulle innebära att problemet inte finns. Att vägra ge demokraternas Al Gore erkännande för att han tidigt uppmärksammat detta hot har varit viktigare än att vara med om att lösa problemet.

Detta till trots. Kyotoprotokollet bygger på ett marknadstänkande som fungerat väl på andra miljöområden. Handel med utsläppsrätter för svaveloxid infördes i USA 1990, ett beslut över partigränserna, och betraktas idag som en succé som till lägsta möjliga kostnad och med hjälp av teknisk innovation åstadkom radikala utsläppsminskningar. Handel med fiskekvoter har gjort att fisket hämtat sig i de områden runt exempelvis Island och Nya Zeeland där kvoterna infördes redan på 1970-talet, medan den globala trenden är att översubventionerade fartyg fiskar ut världshaven. Det är också den neoklassiskt inspirerade politikkritiken public choice som kan förklara varför Kyoto hittills inte fungerat. Företag och stater har påverkat detaljer i utsläppshandelssystemen till sin fördel, detaljer som hur den totala utsläppsmängden beräknas och att slippa betala för sig. Ändå är klimatfrågan ett område utan några betydande insatser från ideologiska liberaler och konservativa.

I brist på marknadsliberala, teknikoptimistiska röster i miljödebatten har miljörörelsen själva fått uppfinna dem. Den tidigare gröna vågaren Stewart Brand bevistade FNs första miljömöte i Stockholm 1972, bland annat för att håna kritiker mot Paul Ehrlich som varnade för överbefolkning och massvält. Ehrlichs profetior till trots undveks svälten, tack vare Norman Borlaugs modifierade vetegrödor och den gröna revolutionen. Brand har tänkt om och hyllar numera storstäder för dess myllrande, spontana uppfinningsrikedom och resurssnålhet, liksom genmodifiering, kärnkraft och geoingenjörskap, möjligheten att motverka global uppvärmning genom andra ingrepp i naturen. Han har nyligen fått en brittisk efterföljare i den tidigare miljöaktivisten och tårtkastaren Mark Lynas.

Det finns liknande frön överallt. Kritiken mot en upphovsrätt vars monopolprivilegier skapat ett politiskt intresse som idag driver på utvecklingen mot ständigt nya och mer inträngande befogenheter, har till stor del kommit från vänster. Den upphovsrätt som från början var ett tolererat monopol i innovationens tjänst, har blivit ett intresse, en kontrollapparat och ett hinder för innovation genom att ständigt utsträckas i tid och omfattning.

Antiglobaliseringsrörelsen har blandat sin vurm för skatter och skepsis mot handel med en relevant kritik av att upphovsrätten via TRIPS invaderat handelspolitiken och hur överstatliga biståndsorgan som IMF och Världsbanken misslyckats med sina uppdrag. Även den konservativa högern har sina bidrag genom att lyfta civilsamhällets betydelse, exempelvis hemskolning – som förvisso också sker enligt vänsterpedagogik. Dessa alternativ är både en möjlighet för elever att lära sig bättre och en motvikt mot en statsmakt som är beredd att köra över både självbestämmande och goda studieresultat i sin iver att ta över fostrings- och värderingsuppdraget.

Läxan är alltså denna: Liberaler har kunnat ha fel och missa hela områden. Kapitalismen har tålt att kritiseras, demonstreras mot och hatas. Precis detta är kapitalismens, liberalismens och frihetens styrka, att sila ut det bästa ur det kritiska och berikas av det. Friheten är starkare som praktiskt ramverk än som teoretisk ideologi. Detta betyder förstås inte att allt löser sig och att det inte behövs politisk frihetskamp och argument till marknadsekonomins, yttrandefrihetens och den personliga frihetens försvar. Tvärtom. Friheten behöver försvaras, men den behöver inte beskyddas av restriktioner. Det är faktiskt så enkelt som att frihetens fiender är de som inskränker friheten, oavsett om det görs av realpolitiska eller idealistiska syften.

Aktuella frågor som integritet, invandring och innovation får mig att att fundera på om det inte blir vänstern som räddar liberalismen, som högern gjorde på 1980-talet med ekonomiska reformprogram. Samtidigt: Att liberala friheter kan undermineras av välvilliga försvarare som går för långt talar i sin tur för ett evigt behov av ett visst slags konservatism. En konservatism byggd på insikten att väl beprövade institutioner som yttrandefrihet, marknader, tolerans, öppenhet mot omvärlden och livsstilspluralism visat sig vara ett hyfsat pålitligt ramverk för att hantera de galnaste influenser, men att det behövs en broms på ambitionerna att använda politiken i det godas och utvecklingens tjänst. Denna konservatism skulle berika varje frihetlig koalition. Jag skulle, så liberal jag är, vilja hävda att den komponenten är nödvändig.

Text till kulturmagasinet Voltaire om det orimliga i att beundra falska skojare som Moder Theresa.

Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.

***

En överdrift? Jag tror dessvärre inte det. Låt oss ta ett uppenbart exempel, Moder Teresa. Denna kvinna översköljdes med priser och utmärkelser, inklusive Nobels Fredspris 1979, och hon kanoniserades som helgon av den katolska kyrkan 2003 rekordsnabbt efter hennes död 1997. Hon nämns än idag som en förebild och något av den snällaste människan i världen.

Inget kunde vara längre från sanningen. De hem för döende som drivs av Moder Teresas Välgörenhetsmissionärer lider av konstaterade brister på mediciner och särskilt på smärtstillande medel. Syftet är inte att bota sjuka eller minska lidande. Omhändertagandet är självvalt primitivt och amatörmässigt. De enorma penningsummor som Välgörenhetsmissionärerna samlat in har huvudsakligen gått till att anlägga kloster, och till Vatikanens bankvalv. Moder Teresa själv bejakade andras smärta och elände. Fattigdomen var inget som skulle avhjälpas, utan en dygd att uthärda. Likaså smärta. En känd anekdot är när Moder Teresa till en cancersjuk patient i svåra plågor sade att ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.” Svaret, ”Då önskar jag att han slutade”, fick henne inte att vekna.

Sant är förvisso att Moder Teresa levde enkelt och utan stora åthävor. Och led gjorde hon av det liv hon valt. I femtio år sökte hon den gud hon sade sig tjäna och älska, enligt korrespondens med höga katolska företrädare som nu gjorts tillgänglig. Moder Teresa fann aldrig någon gud, bara ”mörker”, ”ensamhet” och ”tortyr”. Hon talade om sitt leende som ”en mask” och kommenterade hennes föregivna kärlek till gud som hon talade om på möten som ”hyckleri”.

Moder Teresas liv och gärning är en enda orgie i lidande, för andra och för henne själv. Just för detta hyllas hon av katolska kyrkan. Postulator Flavio Capucci skrev i samband med kanoniseringen 2003:

”Det är inte bara mot konsumtionssamhället som hon uppreser sig; inte heller är hennes ideal av allmänt filantropiskt slag och hon försvarar inte endast deras värdighet som inte äger något. Istället är hon exempel på en iver att föra fram fattigdomens kompromisslösa dygd, som inte ens vill ta emot de minimala bidragen som utvecklingsländerna ger till socialt skydd av de sämst lottade. … Hennes kärlek till fattigdomen är ett rejält slag mot flykten från smärta och hågen till bekvämlighet som de tekniska framstegen i västvärlden har vant oss vid.” (min kursivering)

Katolska kyrkan berömmer alltså ”kärleken till fattigdomen” och skiljer denna gärning från att hjälpa andra och att se till enskilda människors värdighet. Capucci hånar ”flykten från smärta” i den civiliserade världen, liksom ”utvecklandet av tjusiga sjukvårdsprogram”. Samma skribent hyllar Moder Teresa för att hon själv led av sin gärning:

”År 1956 anförtrodde hon till ärkebiskopen av Calcutta: ’Jag vill bli glädjens apostel.’ Men ödet ville att hon skulle bli tvungen att genomföra detta apostolat i ångesten över Guds frånvaro som hon fann outhärdlig.”

Hur kommer det sig då att Moder Teresa bland allmänheten ändå ses som en snäll tant som ödmjukt tjänade de fattiga? För att hon levde enkelt och självuppoffrande. Därför har hon helt enkelt med detta liv antagits göra gott för de fattiga, trots alla bevis om motsatsen. Folk som skulle rygga tillbaka inför Moder Teresas verkliga gärning, ett outhärdligt liv i lidandets tjänst, har valt att låta sig luras om hennes godhet och upphöjdhet på basis av att hon straffade sig själv.

***

Detta är ett mönster som går igen. Även i den mer sekulära moralfilosofin finns en lidandekult. Immanuel Kant menade att bara det man gjorde av ”plikt” och inte av ”böjelse” – bara att göra det man verkligen inte vill göra och utan tanke på framtida belöningar – har moralisk halt. Kant skriver exempelvis i Grundläggande av sedernas metafysik:
”När … motgångar och en hopplös sorg fullständigt borttagit lusten att leva, när den olycklige, stark till själen och mera upprörd över sitt öde än försagd eller nedslagen, önskar sig döden och dock bevarar sitt liv utan att älska det – icke av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk halt.”

Bara om du hatar att leva, är det moraliskt att leva. Det låtar naturligtvis absurt som ett påstående rakt ut, och är det också. Men det finns en halvsanning att dölja det bakom. Alla vet att framgång och långsiktig måluppfyllelse kräver att man är beredd att försaka mycket av det som är nöjsamt för stunden. Människan kan inte leva ett lyckligt liv genom att bara ge efter för stundens lockelser och glädjeämnen, utan vi måste planera och agera långsiktigt. Målmedvetet kreativa människor har inte sällan gjort stora uppoffringar för att uppnå ett större mål som gjort mödan värd. Denna insikt är vad som utnyttjas. Ta målet och placera det bortom vår jordiska tillvaro, och du har lagat ett recept för död och lidande på jorden. Så lockar exempelvis Irans president Ahmadinejad folk till sina självmordsstyrkor genom att beskriva självmordet i jihad som en etisk och estetisk fulländning (det som lockar desperata människoskaror är dock ofta den utlovade pekuniära belöningen till deras nära och kära). Eller förkunna som Kant att målet för din strävan inte är ditt att välja, att det är att följa en plikt för pliktens egen skull. Då har du också dömt människan till glädjelöst slit.

***

Denna moral är vida spridd, om än inte vida praktiserad. Även till vardags tenderar moralen att uppfattas som något som nödvändigtvis måste innebära lidande. Vanligtvis innebär det inte annat än att anständigt folk håller sig ifrån moralen. Ingen avundas helgonen. Det blir egentligen bara frestande att ta fram den där standarden när man vill ta ner någon. Cynikern kan alltid hitta någon inkonsistens att förlöjliga. Den som söker makt över andra någon svaghet att fördöma och utnyttja för att kräva bot och bättring. Det är betydligt fler som av intresse, illvilja eller intellektuell lättja håller moralens lidandekult vid liv, än som har avsikt att praktisera den.

Det gäller inte bara religiösa tokar och knastertorra akademiker. I det offentliga livet trumfar lidandet ofta andra förmågor. Minns du republikanernas presidentkandidat 2008 John McCain? Minns du någonting om denne senator så är det förmodligen att han torterades i Vietnam, där han satt i flera år. McCain är även känd som en gladlynt och skämtsam fritänkare. Men han är aldrig var allvarligare än när han återvänder till att han en gång uthärdat fruktansvärd tortyr i ett Vietnamesiskt fångläger. Han ställde det gång på gång mot att andra fått ha det trevligt eller till och med att de åstadkommit saker i livet.

Han utnyttjade det när han sökte bli senator för Arizona, och någon invände att han inte bott där länge nog för att representera delstaten. Svaret har upprepats som legendariskt:

”Okej, kompis. Jag tillbringade 22 år i flottan. Min far var i flottan. Min farfar var i flottan. Vi militärer tenderar att flytta runt en hel del. Vi fick bo på olika ställen i landet, och på olika ställen i världen. Jag önskar att jag, som du, hade haft lyxen att växa upp och leva och bo hela mitt liv på ett trevligt ställe som First District i Arizona, men jag gjorde annat. I själva verket, när jag tänker efter, har jag nog aldrig levt så länge på samma plats som i Hanoi.”

I det republikanska provvalet snäste McCain av en av sina konkurrenter, affärsmannen Mitt Romney, med att han gjort saker ”av patriotiska skäl, inte för profit”, alltmedan anhängare som William Kristol i New York Times ekade att medan Romney reste till Frankrike som missionär och studerade juridik och företagsekonomi vid Harvard i slutet på 1960 och början av 1970-talet så levde McCain inte det goda livet i landets huvudstad, han var ”uppbunden vid den tiden”. Med andra ord: lidande trumfar välgörenhet och god utbildning.

Att den som torterats i fångläger förtjänar vår fulla sympati är en självklarhet. McCain uthärdade dessutom mer smärta än mänskligt fattbart hellre än att ställa upp på Vietnamesernas krav på bekännelser vilket är beundransvärt. Men är det meriterande? För att åstadkomma vad då? Och är det verkligen mer meriterande för att leda landet än att förkovra sig på högsta nivå? Inte om man tänker efter. Ändå fungerar det att dra upp lidande som ett trumfkort mot att andra varit nöjda och haft det bra, ett trumfkort som raderar och raserar allt vad gott de kan ha åstadkommit.

***

Så här är det på område efter område. Varför hyllas Albert Schweitzer för att ha startat ett sjukhus i Afrika mer än Bill Gates som skänkt mer än någon annan person till välgörenhet, nog för tusentals sjukhus? Därför att Schweitzer gav upp sin karriär som kompositör och musiker för att vid 30 års ålder mödosamt skola om sig till läkare för att personligen ”tjäna mänskligheten”, medan mångmiljardären Gates förvisso skänkt bort stora delar av sin förmögenhet, men lever gott på det som är kvar och dessutom verkar lycklig och målmedveten i sin filantropiska gärning. Enligt alla objektiva mått har Gates gjort mer gott för andra, tjänat mänskligheten bättre, Schweitzer har bara lidit och offrat mer. Ändå är det Schweitzer som ses som det etiska föredömet och som fått Nobels fredspris (1952). Gates kan enkelt avfärdas med att han hade kunnat göra mycket mer, eftersom han uppenbarligen inte lider.

Eller ta det faktum att politiska grupper som kämpar och offrar sig i kampen anses ha mer rätt. Så anses exempelvis inte civil olydnad vara ”riktig” sådan om inte förövaren står beredd att ta det stipulerade fängelsestraffet. Men om lagen är orimlig är ju hela poängen att det påbjudna straffet också är det, så varför ska den som tar straffet anses mervärdig? Ändå finns ett romantikens skimmer kring fängelsestraff av politiska skäl. Och den som inte offrat något, kan förvänta sig föga sympati för sin politiska sak.

Sak samma gäller martyrskapet. Politiken älskar sina martyrer, de som dog för en rättfärdig sak, eller åtminstone i kampen mot något orättfärdigt. När debatten om kommunismens brott tog fart i slutet på 1990-talet gav Ung vänster ut boken Utan heder där en bärande berättelse var att lyfta fram de unga kommunister som åkte till Spanien och dog i kampen mot fascismen (medan meningsmotståndarna stannade hemma och hade det bra, känns tongångarna igen?). Den döda ynglingen på fotot eller i berättelsen om den rättfärdiga kampen kommer aldrig att vinna den, ta makten och sitta som diktator i femtio år, eller leda exekutionspatruller och skicka politiska motståndare i fängelse. Detta trots att vi ledda av bevisen i sak kan veta eller tro att vid seger skulle många av dessa personer vara diktatoriska och samvetslösa. Så hyllas även Trotskij eller de anarkistiska upprorsmännen vid Kronstadt eftersom de låter revolutionären fortsätta drömma om ett bättre slut, ett klokare styre, samtidigt som de kan tala om det högsta av offer för den rättfärdiga saken, döden. Döden är ren och ädel och låter vårt romantiska sinnelag fylla i ett bättre slut.

***

Det finns alltså gott om skäl till varför lidandekulten hålls vid liv, som ett mått både på rättfärdighet och moral. Problemet är bara att dessa skäl är allt annat än trevliga, snarare cynism och kontrollbegär. Hjältarna är med förlov sagt inte särskilt trevliga och inspirerande de heller. Framför allt bidrar lidandemoralen till att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Inget av detta har lidande som en konstruktiv komponent. Tvärtom finns ett empiriskt välbelagt samband i stort och i smått mellan lycka, kreativitet och generositet. När några forskare 1987 gav små oväntade gåvor som en liten godispåse noterade de att personerna blev glada av detta, men även bättre på problemlösning och intellektuella uppgifter och mer benägna att dela med sig. Kreativitet och glädje, liv och produktion, är alltså välviljans grund – inte offervilja, lidande och martyrskap.

Filosofen Ayn Rand menade att detta är grunden för att utmana den 2000-åriga tanketradition, tillbaka till Jesu lidande på korset. Vi förundras och förfäras med rätta över extrema självbestraffningar – från självmordsbombare som försakar livet i kamp mot västerländskt leverne, till tonårsflickor som skär sig själva – men funderar mer sällan över det destruktiva i den grundläggande värderingen av lidande. Det borde vi göra. Rand förespråkar en moral som inte ser det egna självförverkligandet som motsatt andras självförverkligande och lycka; att en rätt och rationellt förstådd egoism ligger i varje människas intresse. Det är dags att i grunden göra upp med synen på lidande och bestraffande av sig själv som meriterande och gott.

Stora delar av den här texten publicerades som Dansen och makten till kulturmagasinet Voltaires temanummer om dekadens, men eftersom jag hittade en längre version i gömmorna som även inkluderar kyrkan och socialdemokratins historia så blir det den jag postar här.

 

Dansen följer människorna från deras barnaålder. Dess väsen är dunkelt som en drifts. Den låter sig inte förkvävas. Undertryckt spränger den sina bojor, bryter sig fram med en urkrafts våldsamhet. Den låter sig inte länkas och bindas, men den följer människorna och bevarande sitt eget väsen speglar den deras.

Matts A Stenström, Dansen, 1918.

Dansen i sig är en naturlig urkraft, något som närmast springer ur vårt väsen. Något som funnits i alla kulturer och från tidig barndom, liksom bland flera djurarter. Dansen är ett uttryck för lekfullhet, rytmkänsla och kreativitet, för kroppslig och andlig förfining, men också nära sammankopplad med lust, berusning och extas. Som ett sätt att komma det andra könet nära, betydligt närmare än vad som annars varit socialt acceptabelt, har dansen vunnit bred popularitet i alla ungdomsgenerationer. Och romaren Cato satte ord på en annan samvarians med sina bevingade ord om att ingen dansar nykter, nemo saltat sobrius.

En sådan kraft har självklart väckt begäret att tämja och kontrollera. Inte minst den offentliga dansen, sällskapsdansen med dess nära koppling till både lust och berusning, har setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. Monarker, kyrka och stat har alla stundom försökt kväsa dansen, framför allt dans bland vanligt folk. De har också blivit tagna på en rejäl svängom i sina försök att kontrollera och exploatera dansen för egna syften. Kampen mellan dansen och makten har böljat fram och tillbaka genom historien, men också format 1900-talet i högre utsträckning än man kanske tänker på.

En böljande kamp

Dans betraktas faktiskt än idag som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd från vederbörlig myndighet. Så var det redan i 1800-talets bondesamhälle. I många socknar var det en vitesbelagd förseelse för husbönder som hos sig tillät dans, och för ungdomar som arrangerade den, på andra datum än de tillåtna. Ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordningar” bland ungdomen i torp och gårdar. Medeltida predikanter som hotade med både helvetet och beskrev djävulens lockelser i ringdansen, fick ändå uppleva att det dansades inte bara vid offentliga fester, utan även i munk- och nunnekloster. ”Dansen är inte en sådan företeelse, som kan bringas ur världen genom kyrkomötesbeslut och dundrande straffpredikningar.” konstaterar Matts Stenström i sin eleganta historik över dansens historia.

Dansen har mött auktoriteters motstånd genom att elegant glida åt sidan, men den har också gäckat alltför intima försök till omfamning. Dansens popularitet vid hoven har aldrig varit större än under Ludvig XIV av Frankrike, själv en mycket skicklig dansare som uppträdde i balettföreställningar. För de mängder av mindre nödvändiga uppassare som befolkade hovet var dansskicklighet en av de viktigaste färdigheterna för att göra karriär. Baletten dominerade allt umgänge och alla ceremonier komponerades som en ballett med rörelser som krävde professionell färdighet. Ett helt skrå av danslärare stod redo att lära ynglingar i denna umgängeskost.

1662 fick dansen även en egen akademi i Paris. I statuterna ses dansen som grunden för ett både förfinat, socialt och lyckligt leverne, men den verkliga avsikten framgick av den sista meningen: ”[Dansen] gör till sist envar mer ägnad att tjäna sin furste.” Dansen som redskap för både individuell karaktärsdaning och träning i konsten att lyda och underordna sig hade varit en dröm sedan Platon skrev sitt verk om Republiken. Nu var den alltså förvekligad.

Men dansen slet sig under påföljande regenter och decennier ur det kontrollerande greppet. Ballettens hårda krav ledde till att den professionaliserades. De övertaliga danskunniga i societén utvecklar då sällskapsdansen, där menuetten bli ”dansens drottning”. Men till danslärarskråets fasa och förakt tröttnar allt fler på menuettens sirlighet och formbundenhet, och lägger sig till med den betydligt folkligare countrydansen vid sina festligheter, en dans som därtill importerats från England.

Dansen och kyrkan

Få institutioner har representerat maktens olika försök att få grepp om dansen som kyrkan. Från början råder alltså en tolerant och bejakande inställning till dans från kyrkans sida. Trots att vissa restriktioner hävdas för att ta avstånd från hedniska danser, så frodas och utvecklas social, teatralisk och religiös dans inom kyrkans ramar. Referenserna till dans i Gamla Testamentet är otaliga, och de förekommer även i Nya Testamentet, exempelvis Jesus kommentar ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte” (Matt 11:17).

Det utvecklas ganska tidigt två traditioner av religiöst dansande, en rituell och en mera folklig. Under gudstjänsterna var dansen en del av de högtidliga ritualerna och framfördes av prästerna, framåt natten övergick man sedan till att ”bedja med benen” i mer lössläppta former. De första biskoparna kallades rentav fördansare. De båda danstraditionerna kom dock att separeras av tilltagande hierarki under medeltiden, där biskopar och präster så småningom inte ville beblanda sig med folket.

Ganska snart övergick de nattliga danserna i vilda orgier och föranledde restriktioner, vilket ledde till att de fortsatte utanför kyrkans regi. De som fortsätter att försvara dansandet betonar alltmer dess spirituella och högtidliga sida, som när Gregorius av Nyssa på 300-talet beskriver Jesus som den ende koreografen och dansledaren, i himlen och på jorden. Excesserna gjorde samtidigt att Augustinus och andra med stark betoning på att separera andligt och kroppsligt som högt och lågt blev skeptiska mot all dans, även den högtidligt rituella, och att förespråka böner framför dans i gudstjänsterna. Med Konstantinus konvertering på 300-talet blir kyrkan även en politisk maktfaktor med större behov av att slå fast regler för hela samhället.

Folkliga danser i samband med religiösa högtider fortsatte dock under hela medeltiden (och naturligtvis därefter, men då utan religiös innebörd och motarbetade av kyrkan). Det dansas på gator, på fester och i badhus(!), trots ideliga dansförbud i städernas stadgar, som inte efterlevs. En av anledningarna till restriktioner och fördömanden av dans är mörkare. Under Pestens tid på 1400-talet utbryter veritabla dansepidemier, dansmani, då hela byar i förtvivlan, ofta i samband med begravningar, dansade från by till by alltmer maniskt till de föll ihop och dog i plågor. Kyrkan stod maktlös, den världsliga makten likaså, och utbrotten skylldes på djävulen. Härefter fördöms dansen i alltmer kategoriska ordalag, den ses som sexuellt förledande, en aktivitet för hedonister, ateister och bibliska syndare som Herodes.

Traditionen med dansritualer i kyrkan kom också, med några mellanspel av teatraliskt dansande, att slutligen stampas ut i samband med reformationen. Detta mer av misstag, då försöken att formalisera gudstjänsterna kvävde kreativiteten. Så försvinner dansen i början av 1500-talet, med några få undantag, från både den katolska och protestantiska traditionen, och blir en helt privat och folklig angelägenhet. Det är som sådan den kommer att attackeras och fördömas av senare religiösa företrädare.

Förbuden och fördömandena till trots förekom dans även i munk- och nunnekloster, och en sträng orden som jesuiterna kunde trots dansförbud för kyrkans män fira helgonförklaringen av sin instiftare med en ballett. Som Matts Stenström konstaterar var det stränga förbudet mot dans, både som deltagare och åskådare, ”ej … utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”

I 1800-talets bondesamhälle har rollerna renodlats, med kyrkan som vakandes över sedligheten, och ungdomens dansande tävlandes med utomäktenskaliga graviditeter som det vanligaste klagomålet. De visste inte då att början av 1900-talet – med ökande fritid och växande välstånd för folkflertalet, och dansbanor och nöjesfält som kommersiella aktörer – skulle innebära en större konfrontation i detta avseende.

Dansen och rörelsen

Efter att Per Albin Hansson 1928 hållit sitt i efterhand så omtalade folkhemstal i riksdagen uppstod viss debatt. Den gällde främst restaurangdansen. Folkhemsmetaforen var väl fin, tyckte de borgerliga, men menade Per Albin verkligen det där om att det kanske inte var så viktigt att reglera restaurangdansen? Var den verkligen att betrakta som en småsak? Vad med ungdomens sedlighet, och alla de sociala problem som dansbanorna initierade? Den framväxande kommersiella nöjesindustrin sågs i breda folklager inte som någon småfråga.

Per Albin var tvungen att förtydliga att han inte för egen del såg behovet att ”gå ut och motionera mig på restauranger” samt att han hade ”en corpus, som icke vidare lämpar sig för offentligt dansande”. Däremot menade han att det var ”olämpligt … med restriktiva åtgärder”, vilket han baserade på ”en allmän känsla av att samhället har gott av ett visst mått av frihet”.

I sin toleranta, om än personligen svala, inställning till dansen representerar Per Albin Hansson här, ungefär ett halvår innan han blev vald till partiledare, lite av samma inställning till dansen som den tidiga kyrkan. Det är inte undra på. Precis som dansen var en del av de tidiga gudstjänsterna, var nöjesdans på lokal en lukrativ verksamhet inte bara för privata ägare, utan också för föreningslivet, fackföreningar och folkets hus. Den finansierade många hus byggda även för politiska möten och annan verksamhet, och lockade stora medlemsantal. Dansen var således integrerad i arbetarrörelsen, som därför inte ser något särdeles stort behov av att reglera den. Precis som för kyrkan kom denna inställning att ändras när socialdemokratin på 1930-talet erövrar regeringsmakten, och får ansvaret för regler rörande hela samhället.

Redan 1932 väcker socialdemokraten Åkerman i första kammaren en fråga han fått ifrån bekymrade föräldrar: ”Kan ingenting göras för att stävja dansen?” Motioner om restriktioner för dans och andra delar av ungdomens nöjesliv läggs 1934, 1936 och 1938. Den sista, av John Björk folkpartist från Borås, vill ingripa mot ”underhaltig film, offentlig dans, särskilt i förening med utskänkande av rusdrycker samt den kriminellt betonade och pornografiska litteratur som redan i skolåldern och på hemliga vägar når ungdomen.” Björk tillägger att ”på landsbygden äro dansbanorna ofta moraliska pesthärdar”.

Det verkliga trycket i dansfrågan kom dock utifrån, inte minst från kyrkan. Från domkapitlet i Växjö kom sensommaren 1938 en skrivelse till regeringen ifrån biskop Yngve Brilioth.  Han krävde en statlig undersökning av vilka ingripanden som var nödvändiga för att hejda ett fortgående förfall. Detta resulterade i tillsättandet av 1939 års Ungdomsvårdskommitté, som i huvudsak skulle undersöka ungdomsbrottsligheten, men även granska det offentliga nöjeslivet och föreslå ”lämpliga åtgärder till sanering därav”. När utredningen av diverse skäl ännu inte kommit igång hösten 1941 kulminerar istället en våldsam debatt kring ”dansbaneeländet”. som väl beskrivits av etnologen Jonas Frykman i en bok med denna titel.

”Dansbaneeländet”

Med debatten kring ”dansbaneeländet” i början av 1940-talet kulminerade förmodligen maktens kamp mot dansen i modern tid. Den gamla tidens sedlighetsbevarare, kyrkan, stod på samma sida som den nya tidens makthavare, den demokratiska statens politiker och det växande antalet tjänstemän och akademiker. ”Dansbaneeländet” fördömdes inte bara av prästerskapet, utan även av en närmast enig politiker-, läkar- och lärarkår. Den moderna dansen, swing och jitterbugg, liksom andra ungdomsnöjen som film och veckopress, sågs som ett stort socialt och moraliskt problem. Så stort att det blev föremål för en utredning och så småningom födde den ungdomspolitik, med stöd till föreningar och annan ”uppbygglig” ungdomsverksamhet, som finns kvar än idag. Allt i syfte att utgöra motkrafter till den privata nöjesindustrins kommersiella drivkrafter och oemotståndliga lockelse på ungdomen. Allt för att hålla ungdomen borta från dansbanan.

Mot bakgrund av detta kan man inte annat än imponeras av att dansen överlevde denna strid, och att dess motståndare idag framstår som så fullständiga förlorare. Fler mönster än man kan tro kan dock kännas igen i våra dagar.

Den främsta anledningen till att 1940-talets dansbanemotstånd känns så främmande är förmodligen upprördheten kring sex, och möjligen också moral. ”En våg av tygellös sexualitet har sköljt över världen. De mest primitiva nöjesformer har sett dagens ljus. En sådan är den moderna dansen. Den är ett utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet.” dundrade exempelvis den vid tiden unge predikanten John Hedlund vid ett anförande på nöjespalatset Nalen i februari 1946, som skulle ge honom epitetet ”Nalenpastorn”. Föredraget höll han vid flera tillfällen vid talarkvällar landet runt.

Hedlund menade att ”[d]en moderna dansen appellerar först och främst till den sexuella driften.” Detta hade andra hävdat före honom. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, och en centralgestalt i kampen mot dansen, slog fast att ”modern dans är utan tvivel en parningslek” och i en enkät utförd och redigerad av Svantesson menar kyrkoherden på Ekerö att ”[d]ansbanan är en förtäckt bordell.”

Likaså sågs dansbanan som en låg och primitiv nöjesform, något som inte sällan uttrycktes med referenser till ”negroid s.k. musik” som ungdomen dansade till. Som det formuleras i Yngve Brilioth skrivelse till regeringen: ”[D]et är också påtagligt att den offentliga dansen tar ett orimligt utrymme i anspråk, och att den musik av jazz-typ, som härvid bjudes, ingalunda är ägnad att tjäna smakens och livsstilens förkovran.”

Dansen och nöjesindustrin seglade, genom kopplingen till ungdomen och därmed till framtiden, upp som tidens viktigaste fråga.

”Ingenting kan därför vara mer angeläget för samhället just nu än att ta itu med denna fara för vårt folk och inte heller kan det försvaras, att statliga och kommunala inrättningar skola hålla intresse och finanser vid liv genom att legalisera ungdomens och därmed vårt samhälles största fiende. Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.”

Så citeras Dr Nils Frykman från Nässjö med gillande i Nalenpastor John Hedlunds dansföredrag. Detta var alltså en nationens ödesfråga, åtminstone i dansfiendernas ögon.

Med tanke på ingredienserna i pläderingarna mot dansen är det kanske inte så konstigt att de inblandade såg saken på det sättet. Här finner vi alla de alarmismens varningssignaler som senare kopplats till så många andra ungdomsrelaterade aktiviteter och problem.

Dansen beskrevs inte bara som en frestelse till synd, utan även som inkörsport till brott, hetsande till slagsmål och lockande till stöld för att finansiera sitt uteliv. Det var som del i en utredning om ungdomsbrottsligheten som dansen och nöjesindustrin kom att utredas av riksdagen.

Dansen beskrevs också som i sig berusande. ”Vad betyder väl i detta avseende närvaron av en eller annan lätt berusad person i jämförelse med den dansmusik, vars karaktär innefattar bland annat ­den fysiska och mentala hållningen hos en lallande och raglande fyllerist?” skrev exempelvis folkskolläraren Erik Walles i boken Jazzen anfaller. Andra rapporterade om att musiken drev ungdomarna ”till en onaturlig sinneshets”. Ja, det finns rentav ett ofta refererat vittnesmål från en tidigare dansbanebesökare som till punkt och pricka följer hur dagens drogmissbruk ser ut:

”Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek. Har man börjat så är man fast.

Första gången går man dit liksom på prov. Det finns alltid någon som får en att följa med. Inte tycker man, att det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske, som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt vad det är blir man gripen. Man märker det inte själv genast. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns att jag började trivas sämre på jobbet. Dansen! – Musiken! Eggande är för litet sagt om den. Den arbetar sig sakta upp till en höjd där man inte har intresse för något annat än rytmen, glidandet. Flickan följer med smidigt, mjukt, farligt, rasande…

Ibland är det så att man vill bitas eller slåss. Man blir lättstött, man blir ovänlig. Och så förskräckligt trött. Det enda som gör en till folk igen är en ny danskväll. Man lever för den. Man tänker inte längre. Man är ett trögdjur.… Jag har försökt slita mig loss från dansbanan och balsalen. Varit borta en tid, men så har man träffat någon från gänget … Och så är man klippt igen.”

Budskapen framfördes av auktoriteter och expertis i stor enighet. I riksdagen drevs frågan över blockgränserna med socialdemokraterna och folkpartiet som främsta pådrivare. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, författade inte bara egna skrifter som Ungdomens fiende nr 1, den offentliga, moderna dansen och Undergång eller upprensning? Nöjesindustri, idealitet, ungdomsråd. Svantesson lät även sammanställa en enkät om Folkmoral och nöjesliv 1942. I denna hävdas att 74 procent av prästerna ansåg att de ungas tillstånd var dåligt, lågt, slappt och opålitligt. Nio av tio såg förbud som främsta botemedlet. Nio av tio läkare ansåg att det moderna nöjeslivet skadade ungdomens moral. 80 procent rekommenderade sanering eller censur. Dansbanorna skulle stängas eller förbjudas för minderåriga. Läkarna bjuder även på flertaliga och ingående skildringar av påföljder som aborter och könssjukdomar, liksom en del andra recept i tiden: ”det finns dock i utlandet en hel del att studera om saken, t ex ’Kraft durch Freude’ ehuru den ej torde anses förebildlig för de liberalistiskt inställda opinionsbildande krafterna här i landet.”

Vanliga teman i budskapen från denna expertis var att närmast demonisera nöjesidkare och kommersialism. ”En sanering inom nöjeslivet måste företas. Dika ut träskmarkerna! Vidare måste de kallt beräknande affärsmännen, som ekonomiskt exploatera ungdomens svagheter, ”oskadliggöras” säger exempelvis Nalenpastor Hedlund. Andra talade om en kulturkris, och om en ”kulturkapitalism” med ”vederstyggliga förförelseinrättningar” som ”gjorde affärer av mänsklig svaghet.”

Mot denna kommersialismens lockelse förmodades familjer och ”goda” samhällsinstitutioner föra en ojämn kamp, det var helt enkelt för svårt för andra än de viljestarkaste ungdomar att välja den rätta vägen, till scoutrörelse, föreningsliv och kyrksamhet, bort från dansbanan och filmen. Stora delar av folkrörelserna, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, idrotten och ABF slöt upp med de kanske inte helt oegennyttiga kraven på dels ”stöd för sin uppbyggande verksamhet”, dels restriktioner för nöjeslivet.

Enkäterna och åberopandet av auktoriteterna var inte den enda formen av empiri som förekom i debatten. Utöver hälso- och missbruksproblematiken hävdades samband mellan dansbanor och flickor som hamnade i prostitution, liksom dans och brottslighet. Dansbanorna kopplades till tidens andra stora problematik, befolkningsfrågan, genom att sägas skapa ett minskat intresse för familjeliv (Alva och Gunnar Myrdal nämner i sin tur att ungdomen drivs till dansbanorna som en följd av den trångboddhet de menade även låg bakom sjunkande nativitet).

Mot detta ”drev” stod i debatten endast ett fåtal liberaler och kommunister, några avvikande rapportörer bland läkare och präster, vars berättelser resandes bort när Allan Svantesson sammanställde sin enkät till en rapport, några oberoende akademiker samt naturligtvis nöjesindustrins företrädare. Det vanligaste motmedlet var att inför detta samlade allvar raljera om ”mamsellpanik” och ”Grönköping”. Ändå är det i efterhand slående hur lite av dansmotståndarnas empiri som håller. Jonas Frykman beskriver i Dansbaneeländet hur siffror och statistik redan på denna tid konsekvent går mot minskande antal aborter, födslar utanför äktenskapet och könssjukdomar (redan innan preventivmedel blir legala 1938), hur 1940-talet beskrivits som familiarismens höjdpunkt och hur enkätundersökningar bland värnpliktiga visar på en uppgång för stadigvarande förhållanden.

Och när två sociologer skickas att studera en dansbana i landsorten, dessa ”moraliska pesthärdar”, konstaterar de att inget av pressens ”sensationsmakeri stämmer, ”dansbanan [är] en accepterad och integrerande del av Medelbys liv”, ett Medelby där höjdpunkten för ortens ungdom annars är ”när kvällståget kommer”.

Det är inte utan att man här anar förlagan till det ”Fucking Åmål” på 1990-talet dit ravevågen aldrig hinner komma innan den förklaras vara ”ute”. Eller som Frykman konstaterade: ”Det var tristessen i municipalsamhället som skapade liknöjdhet och vantrivsel – inte det kommersiella nöjesutbudet som tvärtom fick sommarkvällarna att glittra lite extra.”

Kamp mot sex blir kamp mot öl

Attacken på 1940-talet riktades i första hand främst mot sexualiteten, som många förvisso menade var omöjlig att skilja från den moderna typen av dans. Det är kanske främst av det skälet som den idag framstår som så mossig och förlegad. Även i modern tid har makten bekämpat dansen, och med betydligt större framgång, men då har attacken gått via sällskapsdansens andra intima följeslagare, berusningen.

Alkoholen och dansen har åtminstone sedan Catos dagar varit förknippade. Även när striden stod kring dansbanorna klagades på att vissa av besökarna var berusade och att många stärkt sig med spritklunkar. Men medan sällskapsdansen är beroende av en viss berusningsmöjlighet, gäller inte det omvända. I Matts Stenströms historik över dansen konstateras tvärtom att ”den från England utgående puritanismen … gjorde att krogarna utträngde dansen och alkoholen ersatte violinen” på 1800-talet. Kampanjen mot det frigjorda dansandet fick de nöjeslystna att gå direkt på supandet, vilket för puritanerna förmodligen var en oavsiktlig konsekvens.

En liknande sådan inträffar faktiskt i Sverige när mellanölet förbjuds 1977. Dessförinnan hade dansställen riktade till ungdomar 16-20 år kunnat servera mellanöl till konserter och dans. Efter förbudet var de antingen tvungna att höja åldersgränserna till 20 år för att kunna servera starköl i kombination med ”musik och blinkande lampor”, eller ge sig på att driva ”drogfritt” dansställe för vuxna ungdomar. De konkurrerade med barer och restauranger som utan dans, men med fullt sprittillstånd, fick utskänkningstillstånd från 18 år. I praktiken blev det därför svårt för ungdomar under 20 år att gå ut och dansa, en svårighet som trots vissa liberaliseringar av utskänkningstillstånden lever kvar än idag. Likt så många historiska föregångare lyckades 1970-talets politiker trampa de dansande på tårna när de klampade fram i andra syften.

Men dansglädjen skulle återuppstå och ställa makten inför ett nytt huvudbry på 1990-talet, i kombination med nya berusningsmedel.

Rejv och Docklands

För bara tio år sedan kom den senaste stora kraftmätningen mellan dansen och makten. Rejv var en ny dans- och ungdomskultur med rötter i Storbritannien som fick genomslag i Sverige och övriga västvärlden under 1990-talet. Dansen sker till olika slags elektronisk musik, och sker ofta på andra ställen än traditionella dansställen, exempelvis utomhus eller i lagerlokaler. Det senare är ett typiskt exempel på de kreativa utlopp vi sett dansen ta genom historien som gensvar på intensiva kontrollförsök.

Ihop med en inte sällan förhärligande inställning till droger som ecstasy, amfetamin och lsd, som förstärker dansupplevelsen och underlättar förmågan att dansa nätterna igenom till långt fram på morgonen, kom de ovanliga och svårkontrollerade festplatserna att bidra till allmänhetens och maktens misstänksamhet mot hela fenomenet rave. Den annorlunda drogkulturen, framför allt det faktum att ingen alkohol krävs för att locka folk till danserna, gjorde samtidigt att statens vanliga kontrollmekanism genom utskänkningstillstånd och myndighetsprövning inte fungerade. Istället slog polisen till mot festerna med razzior.

Hösten 1995 öppnade rejvklubben Docklands i Nackahamnen. Arrangörerna hade tidigare erfarenhet av festbaserad civil olydnad från svartklubben Tritnaha, där mötesfrihet och politisk verksamhet utnyttjades för att även bedriva klubbverksamhet med alkoholutskänkning och sena öppettider. Nu satte de istället fingret på det i sig absurda kravet på tillstånd för att dansa, och hävdade att de bedrev grundlagsskyddad ”allmän sammankomst” till vilket även konserter och ”framförande av konstnärliga verk” ingår, detta till skillnad från ”offentlig tillställning” dit dans ihop med exempelvis tivoli, marknader eller fotbollsmatcher ingår.

Vintern-våren 1996 utkämpades ett veritabelt slag mellan Docklands och Nackapolisen. Med start den 11 februari och återkommande under våren slog kravallutrustad polis till mot festerna, tonåriga rejvare kastades ut i vinterkylan i svettiga t-shirts och undersöktes stundtals brutalt och kränkande efter droger. Docklandsarrangörerna svarade någon gång med att fortsätta festen i en annan lokal, och en annan gång genom att svetsa igen proppskåpet och hissa upp discjockeyn i taket. Danstillståndet drogs in men genom att söka tillstånd för opinionsmöten eller konserter kringgicks detta, mest känt när dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman besökte Docklands den 10 mars.

Ganska snart märkte dock polisen att arrangemangen var en ursäkt att få dansa. Efter mötena började man spela musik, och folk började dansa. ”[S]å fort vi varit där drog dom undan sofforna och började dansa igen” kommenterar en av poliserna i Mikael Jägerbrands Docklandsboken. ”Nackapolisen kommer att bevaka festen från början till slut för att kontrollera att det inte förkommer narkotika eller att det dansas” rapporterades i DN, som även vid ett annat tillfälle toppade en notis om en razzia med en något ironisk rubrik om att en ravekonsert ”urartade” i dans.

Med anledning av Docklands hade polisen även bildat en ”ravekommission” med uppdrag att bevaka rejvarrangemang runtom i landet, något som flera, däribland tidningen Nöjesguiden kallat en kulturpolis. Ravekommissionen skulle även 1999 kritiseras av brottsförebyggande rådet för godtyckliga insatser. Efter de många razziorna stängdes Docklands, och öppnade först i december samma år med nya arrangörer som bland annat fick lova att det inte skulle förekomma någon dans.

Mikael Jägerbrant sammanfattar lagarna och polisinsatserna så här:

”Resultatet av myndigheternas syn på spontandansen har gjort att det finns en musikstil som i princip är förbjuden i Sverige: rave/techno. Det är inte tillåtet för en musiker att spela techno eller rave offentligt. Gör man det ändå anser sig polisen ha rätt att göra razzia.”

Fortfarande oordning

Här står vi alltså idag (för om vi dansar skulle det krävas tillstånd). Trots att äldre tiders dansmotstånd genom sin sexfixering har en mossighetens stämpel, kan den offentliga dansen som ungdomsfenomen knappast sägas vara mindre laddad i modern tid än tidigare i historien. Och medan dansmotståndarna på 1940-talet gick till aggressivare verbal och medial attack, så har den moderna tidens nöjesmotståndare, måhända med andra mål i siktet, varit betydligt snarare på att ta till lagar och polis. Frågan är om man inte i framtiden kommer att se tillbaka även på dessa incidenter som groteska överreaktioner mot ungdomar som försöker roa sig i tristessen.

Annars får man kanske försöka roa sig på det sätt som alltid stått till buds för nöjesanhängare, satir över dansens motståndare. Motståndet mot dansförbudens förmynderi har funnits genom historien. I en gigantisk målning på 1300-talet om det goda styret, målade konstnären Ambriogio Lorenzetti in dansande kvinnor i en liten protest mot det rådande förbudet mot att dansa på gatorna.

I modern tid har vi Frank Sinatra, som i sin kärleksförklaring till staden Chicago, där folk kunde spela, dansa och ha ”the time of their life” upprepar att detta är ”The town that Billy Sunday could not shut down”. Han refererar till väckelsepredikanten Billy Sunday som bland annat var en drivande kraft bakom alkoholförbudet 1919, men som även fördömde kortspel, teater och dans. ”Nalenpastorn” John Hedlund här i Sverige fick dock nöja sig med att omsjungas i en ”fyllevisa” på Svenska Tivoliägarföreningens 25-årsjubiléum.

Fast bästa satiren är kanske att låta kontrollapparaten tala för sig själv. Så här lät det när DN på Stan ringde upp Eva Jegart på Stockholms Stads tillståndsenhet, 11 januari 2002:

DN: Vi har inte bestämt var än, men vi hade tänkt spela lite schyst musik och hänga. Om vi inte söker ett danstillstånd – är det ok så länge ingen dansar då?

EJ: Njaae, så länge det inte är någon dans i lokalen är det okej, men många förknippar ju musik med dans, och då måste ni vara väldigt väldigt noga med att avstyra alla tecken på dans så fort de uppstår. Om gästerna plötsligt börjar att dansa, då måste ni genast gå in och hindra det.

DN: Och om vi inte gör det?

EJ: Då bryter ni mot lagen och det kan faktiskt ge kraftiga böter. … [D]et händer ju att Operation Krogsanering dyker upp oanmäld och då ligger man illa till. Dans är nämligen oordning.

DN: Dans är oordning?

EJ: Ja, enligt lagen. Ska jag skicka ansökningshandlingarna?