Brush, brush, toothbrush

Var det någon som förstod vad SvD:s Fred Andersson i lördagens kulturdel menade med sitt påstående att ”Ingen kunde demaskera det kapitalistiska samhället inifrån som Richard Avedon.”?

Bilderna som visas i tidningen är ett porträtt av en butter Henry Kissinger, och ett gäng nakna människor där även tjejen har kuk. Säkert chockerande en gång i tiden, men på vilket sätt demaskerar det kapitalismen? Eller att Avedon tagit porträttbilder av rockband och medborgarrättskämpar, liksom vid Berlinmurens fall? Det sistnämnda hade verkligen varit kul att se förklarat som en del i ”demaskeringen” av det kapitalistiska samhället.

Artikeln bär ännu ett av slentrianproggarens sanna förtecken, en beskrivning av hur konstnären genomgått ”det politiska uppvaknande som förr eller senare når framgångsrika konstnärer med samvete”. Andersson får här in både kultursideslingons vedertagna eufemism för att någon blev socialist, kryddat med ett simpelt ad hominem om att alla som inte blir det är samvetslösa. För visst kan vi gissa att meningen om det ”politiska uppvaknandet” inte betydde att Avedon blev en liberal anhängare av liv, frihet och strävan efter lycka?

Jag undrar om inte det enda som demaskeras av en sådan här artikel är att Alan Sokal börjat skriva kulturartiklar, eller borde göra det. Andersson måste ha tänkt i liknande banor: ”Lägg in något kritiskt om kapitalismen så ska du se att din långa ointressanta artikel blir publicerad. Ju obegripligare, desto mer konstnärligt, och desto mindre risk att någon vågar fråga vad f-n du menar av rädsla för att visa sig dum.”