Den enda segern

”Svenska folket, som tidigare uppfattades som en grå massa av undersåtar, har nu sagt ifrån. Ordentligt. De valde att tänka själva och fatta ett eget beslut framför att lita till politiker eller lockas av valfläsk. Med hela 56-42 röstades förslaget ned om att bli en del av EU:s valutaunion och ta ytterligare steg mot maktkoncentration i Bryssel. Lydriket Sverige finns inte längre. Bara det är tillräckligt skäl att jubla.”

Så skrev jag under rubriken ”Lydriket Sverige finns inte längre” om segern i EMU-valet för exakt fyra år sedan idag. Jag jobbade 2003 i valkampanjen för Medborgare mot EMU, och det är något av det roligaste jag gjort.

En del har hänt sedan dess. Moderata ungdomsförbundet har glädjande nog lärt sig av tidigare misstag, andra inte. Ser man tillbaka idag så har sakskälen för att stå utanför den monetära unionen stärkts på punkt efter punkt. Räntan i Sverige blev inte högre utan lägre, tillväxten i euroområdet sackar, ECB:s ställning som oberoende centralbank är utelämnat ur förslaget till EU-konstitution, och ifrågasatt i praktiken. Därtill har ECB börjat pumpa ut massiva, billiga krediter till stackars bankirer som gjort dåliga affärer. EU har med konstitutionen  tagit ytterligare kliv mot överstat och maktfullkomlighet.

För mig personligen kommer den 14 september alltid att vara en särskild dag. Som liberal i ett socialistiskt land har man sällan anledning att jubla över valutslag eller det dagspolitiska läget. Visst var jag aktiv i MUF-kampanjen och vann valet 1991, men jag fick också uppleva baksmällan med en regering som svek löftet att sänka skatterna men dåraktigt höll fast vid den fasta växelkursen och slog världsrekord i statsutgifter, ja utöver att ge oss pappamånad och folkhälsoinstitut. Så jag håller nog EMU-valet den 14 september 2003 som den enda segern.