Det rationella i att klaga på hur irrationella vi är
Jag tänkte på det när jag lyssnade på Fredrik Lindströms sommarprogram där han förklarade att förnuftet bara är känslornas slav och det är därför som vi inte alls är särskilt förnuftiga. Detta skulle bevisas av att män vanligen agerar just förnuftigt och kalkylerat för att få kvinnor som våra känslor fått oss att gå igång sexuellt på. Han kunde inte valt sämre exempel, om folk skulle ha agerat på ens i närheten av varje sexuell impuls de får från sitt känsloliv bleve det inte mycket annat gjort. Och det är ju inte heller så att förnuftet är utelämnat till att styras av känslorna, som Lindström också hävdade. Visst, det kanske är känslan som väljer semestermål, men det kan ju lika gärna ses som att förnuftet serverar känslorna lite läsporr över vad som finns att göra på semestern, när förnuftet ändå har planerat lite ledigt (med baktanken att det är ett väldigt bra sätt att få och leka med nya idéer).
Lindström ser i denna ”mänskliga” irrationalitet kommande års storsäljare. Han har säkert tänkt rätt i detta. Många tycker om att gnälla på hur ynkliga och irrationella vi är som inte kan fatta beslut och agerar så korkat. Det är förvisso i sig (kortsiktigt) kalkylerat eftersom det är en bekväm ursäkt för att fortsätta med ”dåliga” vanor, vare sig man verkligen ångrar det eller inte. En rökare som säger ”Jag vill ju egentligen sluta” kan med denna replik både undvika kritik för stunden och till och med håva in sympati som ”offer”. Trots att vederbörande antingen ljuger eller lider av en allvarlig brist på karaktär som inte drabbat den överväldigande majoritet som någon gång varit dagligrökare men sedan slutat. Än mer lönar sig ynkligheten för den som skriver och pratar, eftersom det uppenbarligen tilltalar en bred och kravlös publik att höra om hur framgångsrika yrkesmän och –kvinnor inte klarar av att välja telefonbolag eller sluta stirra på ett frodigt dekolletage fast de ”egentligen” vill.
Nu tänker jag åter styra min egen kreativitet till bokmanuset, från vilket detta smått onödiga blogginlägg tagit mer tid än beräknat. Sympatier och uppmuntrande tillrop hänvisas till kommentarsfältet.
Henrik Sundholm
juli 5, 2008 @ 1:37 e m
Se där. Jag hade ingen aning om att Lindström är anhängare av Humes kunskapsteori. Man får beklaga. Men det stämmer ju väl överens med hans ”språkfilosofi”, så det är på intet sätt oväntat.
Hansa
juli 5, 2008 @ 2:59 e m
Läs Lindströms ”Jag är en sån som bara vill ligga med dig”! En underbar liten bok full av sköna reflexioner.
Mattias Svensson
juli 5, 2008 @ 4:20 e m
Jo, han är jävligt kul. Men med den intellektuelle Fredrik Lindström är jag inte alltid ense.
Jonas V
juli 5, 2008 @ 8:52 e m
Verkligen synd! För annars är ju Fredrik Lindström en väldigt rolig person. (Det går förvisso hemska rykten om honom att han skulle vara djurgårdare. Det får vi hoppas att det bara är elakt förtal.)
Mattias Svensson
juli 5, 2008 @ 10:40 e m
Det är mycket nedrigt förtal, oavsett sanningshalt.
Cookie & Pecan
juli 6, 2008 @ 12:35 f m
Precis! 🙂
JohanH
juli 6, 2008 @ 12:12 e m
Det är återigen den vä(n)sterländska vurmen för att alltid se saker som motsatspar, dvs den s.k. antingen/eller-sjukan. Det är antagligen vänsterlänningarnas allra sämsta bidrag till den moderna filosofin.
Känslor och rationellt tänkande är en utmärkt kombination och antagligen just den som gör oss mänskliga. Det finns ju ingen som helst anledning att utropa dem som antingen/eller – eller den ena som ”slav” till den andra. Bägge behövs.
Sense and sensibility.
Mattias Svensson
juli 6, 2008 @ 1:26 e m
Vanudå? Vi är ju överens 🙂
Tomas
juli 6, 2008 @ 3:57 e m
Oj, nej det är väl inte så många män som agerar rationellt när de fått span på en dam? Snarare är det väl så att förnuftet åker raka vägen ut när det ska raggas? 🙂
Mattias Svensson
juli 6, 2008 @ 4:28 e m
Om du jämför känsloresponsen med ditt agerande tror jag ändå att jämförelsen blir hyfsat gentlemannamässig 🙂
Dessutom är det ju rationellt att bete sig lite oborstat om man vill få napp, det finns det ju numera vetenskapliga belägg för.