En annan utgångspunkt än politiken

Den liberala utgångspunkten i frihet som det enda politiska värdet och individuella rättigheter för att skydda dem hävdar sig rätt bra på att i praktiken låta människor åstadkomma rätt mix av andra värden: trygghet, jämlikhet, oberoende eller vad det nu kan vara.

Fri konkurrens gör exempelvis att produkt efter produkt går från lyx till vardagsvara tillgängligt för alla, och tar mest betalt av de rika under utvecklingsfasen. De rikaste och mest intresserade betalade tiotusentals kronor för knappt portabla telefonklossar vilket drev konkurrens och utveckling, så att allmänheten något decennium senare kan köpa multimediemaskiner för en bråkdel av det priset. Vilken fördelningsmatematiker kan tävla med en sådan omfördelning?

En diskussion om trygghet landar nästan alltid i en diskussion om vilket system som ska träda i kraft och skydda den som faller ifrån. Varför då? För den som vantrivs på jobbet är en dynamisk arbetsmarknad där man lätt får jobb ett bättre skydd än aldrig så generös sjukersättning efter att man bränt ut sig. Och för de Jämtländska föräldrar som fick beskedet att landstinget bara behagade finansiera ett hörselimplantat till deras barn som behövde två hade det hjälpt om det fanns en marknad där de kunde köpa ett andra implantat för egna pengar (för att inte tala om de istället för landstingets usla service för höga skatter kunnat köpa alla sjukvårdstjänster och försäkringar på marknaden).

Det är många som blivit alldeles till sig över den statsindividualism som sägs befria oss från alla band till andra, för att istället försörjas av staten. De statligt tillhandahållna tjänsterna ställs ofta mot naturatjänster; statligt finansierade dagis ställs mot hemmafruar och kommunal äldreomsorg mot vård av de äldre i det egna hemmet. Men då missar man att marknaden hade kunnat erbjuda efterfrågade tjänster om inte staten trätt in, utan att andra tvingas till samma mix och avvägningar som man själv gör.

Dessutom missar man en aspekt med att betala för tjänster själv, att de får ett annat värde. Någon som tror att universitetsstudenter lärt sig mindre och jublat över håltimmar och enkla tentor om de fått betala de verkliga kostnaderna för sin utbildning? Snarare tvärtom, synliga avgifter hade kunnat bli ett rejält kvalitetshäv för högre utbildning.

Istället för att börja (och sluta) diskussionen kring samhälleliga problem eller önskvärda värden med stat och politik, pröva att någon gång börja i vad frihet och spontana ordningar kan åstadkomma och har åstadkommit.