En vän fattigare

Johan Norberg och jag har varit vänner länge, ända sedan jag upptäckte att han var anhängare av nattväktarstaten och inte anarkist på Tritnaha. Det är därför inte utan visst vemod jag konstaterar att vänskapen nu är bruten. På sin blogg skriver Johan under rubriken To whom it may concern, apropå min trosbekännelse:

”Det är obegripligt och jag kan inte se hur en sådan medveten flykt från förnuftet kan undvika att sprida sig till alla andra tankeområden. Hela Mattias tankevärld är besmittad och allt som ännu är friskt står nu under angrepp. ”Den minsta initiala avvikelsen från sanningen multipliceras sedan tusenfalt”, som Aristoteles uttryckte det, historiens visaste tänkare som Mattias nu förmodligen ser som en simpel hedning.” (Jag korrigerade ett stavfel)

Det är tråkigt att det ska sluta så här, för min del tycker jag att det hade varit mer konstruktivt att försöka förstå och förlåta. Men Johans reaktion är också rätt talande för den mentalitet av rå konkurrens, vassa armbågar och eldfängda uteslutningar som jag alltmer kommit att fjärma mig från.

Plötsligt insåg jag varför Johan Norberg framstår som en så löjlig tänkare. Eftersom han skriver som om han ensam vet världens samband är det svårt, för att inte säga omöjligt, för att inte säga onödigt, att bemöta honom. Hans bloggpost mot mig trängde fram ur kryptans djup, tycktes tillkommen före upplysningen. Receptet har två ingredienser: kapitalism som religion, opinionsbildning som delirium.

Jag har nu funit en sannare tro, och går vidare mot någonting bättre.