Finns det en mjuk och frihetlig paternalism?

Finns det en mjuk och rentav frihetlig sorts paternalism? Kort svar: Nej. Men föreställningen har florerat sedan akademikerna Cass Sunstein och Richard Thaler 2003 försökte leda förekomsten av ett sådant djur i bevis med artikeln ”Libertarian paternalism is not an oxymoron”.

Mot denna föreställning finns mycket läsvärd kritik. Läs exempelvis Henrik Jordahl i smedjan, den här sammanställningen och Ed Glaesers kritik. Eller konstatera med Will Wilkinson att originalartikeln är förvånansvärt tom på substans. De flesta exemplen handlar om restaurangägare eller arbetsgivare, vilka naturligtvis ska vara fria att servera mat eller erbjuda pensionssparande som de önskar och kan göra detta med mer eller mindre omtanke om att få kunden/arbetstagaren att välja ”rätt”. Alternativt om misslyckanden i statliga pensionsscheman som lätt överdoserar valfriheten (och kanske inte ändå). Ingetdera leder i bevis en statlig roll att leda oss mot ”klokare” beslut rörande vårt eget liv.

Men det är för den sistnämnda uppfattningen som Sunstein och Thaler fått agera nyttiga idioter. Folkhälsoinstitutet bjöd exempelvis in dem till Sverige när de ville lansera sin idé om en fettskatt och en förmyndarplan mot fetma. Generaldirektör Gunnar Ågren har även senare försökt posera som en företrädare för ”mjuk paternalism”, en blandning mellan statliga ingrepp och eget ansvar. Blandningen går, som jag tidigare skrivit om, alltid i slutändan ut på att staten bestämmer och du har att lyda (gör du inte det behövs det alltid mer ”åtgärder”).

I Storbritannien lanserades häromveckan förslaget att den som vill röka skulle tvingas köpa ett tillstånd av staten (följaktligen också att den som säljer tobak till frivilliga köpare ska tvingas kontrollera dessa tillstånd med hot om böter, fängelse och indraget försäljningstillstånd om de inte åtar sig denna polisiära uppgift). Detta dubbla tvång, som till och med antirökningsorganisationerna kallar ”trakasserier”, menar förslagets upphovsman, en professor LeGrand, är exempel på ”libertariansk paternalism”. Som Tim Harford noterar i Financial Times är begreppet inte bara en oxymoron, utan en klassisk sådan i stil med ”military intelligence”. Förmynderi är förmynderi, om än i frihetliga dosor, och inte ens i aldrig så gyllene sådana tillåter EU att man stoppar snus.