Gamla artiklar: Räntefritt

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om islam.

”Vårt långsiktiga mål är en ekonomi utan ränta.” Citatet är hämtat från miljöpartiets partiprogram från 2005 och påminner om att kritiken mot avkastning på pengar och drömmen om en alternativ ekonomisk ordning inte är särskilt främmande för vår tankevärld. Skepsis mot ränta finns i alla de abrahamitiska religionerna och även hos klassiska filosofer som Aristoteles.

Skepsis mot räntan finns förvisso även inom nationalekonomin. Även en av 1900-talets ekonomiska giganter John Maynard Keynes såg framför sig ett räntefritt samhälle (eller rättare sagt ett samhälle där priset på pengar drivits ner till noll) där merparten av tunga investeringar var gjorda och kapitalknappheten därmed avskaffad. Under efterkrigstiden experimenterade Sverige och stora delar av västvärlden med låga räntor, som dock huvudsakligen reserverades för stat och storföretag.

I modern tid är det dock försöken att skapa en islamisk ekonomi som representerar det mest långtgående ambitionen att erbjuda ett alternativ till räntan. Detta försök har också hyllats av dem som gärna skulle se ett alternativ till den västerländska kapitalismen. I denna anda presenteras exempelvis Islamisk ekonomi (Studentlitteratur, 2000) av islamologen Jan Samuelsson som ett alternativ där moraliska hänsyn trumfar rent ekonomiskt kalkylerande (Samuelsson och många andra som ogillar marknadernas frivilliga utbyte glömmer gärna att nationalekonomin redan från början formulerades av en moralfilosof, Adam Smith). Islamisk ekonomi framställs också ofta som en tredje och mer högtstående väg som varken är amerikansk kapitalism eller sovjetisk planekonomi. Ibland, vilket Samuelsson påpekar, med de skandinaviska länderna som lite av en förlaga.

Men det är flera som har anledning att följa det islamiska experimentet. Globala företag och västerländska marknader har på senare år sett islamska finansiärer som en ny källa till likviditet, något som accentuerats av finanskrisen. Så köptes exempelvis brittiska biltillverkaren Aston Martin – känd för att göra bilarna som James Bond kör i sina filmer – av två kuwaitiska investmentbolag 2007 med hjälp av finansiella instrument kompatibla med sharia, den muslimska lagen. Samma år innebar ett genombrott i Asien, då Aeon Credit Service blev det första asiatiska bolag utanför den muslimska delen att få in en del av sitt nya kapital via sukuk, islamiska obligationer. Dessa obligationsinstrument har vuxit från närmare noll vid millennieskiftet till 52 miljarder dollar 2007, och den totala marknadsandelen för islamiska finansinstrument har skattats till omkring 750 miljarder dollar. Det finns omkring 250 islamiska banker som verkar i 75 länder.

***

Trots referenserna till islams gyllene år mellan år 622 och 661 under Muhammeds sista tio år och under de första kaliferna, liksom försök att återskapa finansiella instrument från den längre period fram till ungefär 1300-talet som var islams renässansperiod – då skapades en mängd finansiella instrument som handelsbolag, dubbel bokföring, checkar, spar- och transaktionskonton och legala kontrakt på basis av en stabil valuta (dinaren) – så är islamsk ekonomi ett 1900-talsfenomen. Det var pakistaniern Abul-Ala Mawdudi (1903-1979) som först formulerade vad han menade var ett unikt muslimskt perspektiv på ekonomi, en del i det ideologiska projektet att visa att islam bar relevans för varje del av livet. Mawdudi ville på detta sätt värna och ena den muslimska befolkningen mot västerländskt inflytande.

Utmärkande för denna islamska ekonomi är egentligen bara tre delar: kravet på förbud mot ränta, det som i Koranen kallas riba, kravet på en viss andel av en persons inkomster ska gå till välgörenhet, zakat, samt att moraliska hänsyn gör att viss produktion ska undvikas. Det senare fungerar ungefär som ett västerländskt ”etiskt fondsparande”, som ju också vilar på rätt primitiva religiösa förbud snarare än någon Aristotelisk, utilitaristisk, Kantiansk eller objektivistisk etisk teori. Således är investeringar i spel, sprit och sex förbjudna. Lägg till griskött på förbudslistan och addera tolerans för att välgörenhetspengar går till Koranskolor, och även ger kompensation till självmordsbombare, så har du den praktiska innebörden av etiken. System för lagstiftad zakat, som prövats i exempelvis Pakistan, har härjats av korruption och nepotism, de flesta har undvikit att betala och utdelningarna har inte sällan gynnat religiösa personer på bekostnad av de stora mängder fattiga som fått betala avgiften. Frivillig zakat har dock haft en lokal omfördelande effekt, och i exempelvis Egypten bildat basen för bättre social trygghet och billigare välfärdstjänster, vilket är en anledning till islamisternas goda rykte. Någon märkbar inkomstutjämning har välgörenhetsavgiften inte inneburit, särskilt som dess effekt i ekonomin ofta mångfalt motverkas av stelbenta regleringar som gynnar lokala och nationella monopol.

***

Det spännande är alltså ränteförbudet och de finansiella instrumenten som följer av detta. Enligt förespråkarna för islamisk ekonomi innebär Koranens förbud mot riba ett förbud mot att riskfritt tjäna en bestämd summa pengar på pengar. Kritiken mot räntan är att den gör människor giriga och att ekonomiska transaktioner bara syftar till att tjäna pengar, liksom att detta fenomen ökar skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har pengar.

Detta är en tolkning som ifrågasatts även av muslimer. Den företeelse, riba, som kritiseras av Muhammed i Koranen handlar nämligen om den praxis som rådde bland penningutlånare att fördubbla skulden för den som missade en betalning, vilket upprepades och snabbt ledde till att människor hamnade i slaveri. Det var detta som Muhammed vände sig emot som ett oacceptabelt sätt att utnyttja människors svaghet. Förbudet mot riba, som kombineras med tal om att vara återhållsam och generös mot den som häftar i skuld, kan ses som ett tidigt slags konkursinstitut, något som inte fanns vid den här tiden. Med denna tolkning behöver inte all slags ränta förbjudas, utan det som avses är snarare ocker.

En annan tolkning som upphäver ränteförbudet är att det gällde lika slag, att riba innebär att man kräver mera guld tillbaka för att ha lånat guld eller mera vete för att ha lånat vete etc, men att detta inte borde gälla dagens pappersvalutor som inte är någon varaktig måttstock på värde.

***

Precis som med islamisk ekonomi är experimenten med räntefria finansiella experiment av sent datum. Den första framgångsrika islamiska banken är av så sent datum som 1963, då en sparbank startades i den Egyptiska staden Mit Ghamir. Förlagan här var dock inte så mycket Koranen och den islamiska guldåldern, utan lokala sparbanker i Västtyskland. Samtidigt appellerade banken till troende muslimska bönder med sin islamiska identitet. In- och utlåning skedde räntefritt och investeringar var gemensamma andelar i eventuell vinst. Banken bidrog till att lyfta den lokala ekonomin, men den egyptiska regeringen, som var skeptisk till både religiösa och privata initiativ, förbjöd banken på tveksamma grunder 1968. Verksamheten kunde dock återupptas på 1970-talet.

Det var också på 1970-talet som det startades uttryckligt islamiska banker. 1975 startades Dubai Islamic Bank med ett brett utbud av tjänster, banken är än idag marknadsledande. Samma år startades den mellanstatliga Islamic Development Bank med ambitioner att investera i fattigare muslimska områden. Idag har banken 56 medlemsländer, men ledande aktieägare är Saudiarabien. Bankerna utmärks av ett sharia-råd av juridiska och religiösa uttolkare som garanterar att verksamheten utövas i enlighet med islams påbud.

Att bankväsendet startade vid denna tidpunkt berodde naturligtvis på att det fanns stora penningflöden från oljeexporten i och med de prisökningar som oljekartellen OPEC drev igenom. Det är fortfarande dessa pengar som ger islamiska finansinstrument globala muskler. Att Pakistan och Iran på 1970-talet beslutade att på politisk väg islamisera sina ekonomier bidrog också.

***

Enligt den islamiska ekonomiska teorin bör bankväsende bedrivas så att alla inblandade delar risktagandet och därmed eventuella förluster och vinster. Idealt bör formerna för bankernas drift ske genom att den som lånar ut pengar gör detta mot en andel i en konkret investering (i en verksamhet som är förenlig med islam), och den summa pengar man får tillbaka beror av hur investeringen artar sig. Formerna för detta kallas antingen mudaraba eller musharaka, beroende på om den som lånar pengarna själv även riskerar pengar eller alternativt bara riskerar sitt arbete. Samma företeelse går i väst under namnet joint venture.

Lite lustigt är det att de i väst som pläderar för en räntefri ekonomi ofta är kritiska mot osäkerhet och risktagande. Det är nämligen risktagande som påbjuds av islam. I denna lära finns nämligen inget fult med överskott från investeringar i produktiv verksamhet eller från handel, tvärtom. Räntan kritiseras för att ge säkra värdeökningar som inte kräver risktagande av den ena parten.

Man kan jämföra med den svenska pensionsreformen på 1990-talet. Från att tidigare med ATP ha utlovats en garanterad summa i pension baserat på inbetalda pengar oavsett hur ekonomin gick, är systemet numera beroende av hur tillväxten blir i Sverige: blir tillväxten hög blir den framtida pensionen högre, blir tillväxten låg blir pensionen lägre. Alla har andelar i detta gemensamma produktiva åtagande. Denna konstruktion, och särskilt den lilla del av pensionen som var och en får placera själv i fonder, har ådragit sig enorm kritik från precis de ekonomiska läger, som exempelvis Attac, som pläderat för alternativ till kapitalismen.

***

Att dela vinst och förlust låter som en fin tanke, och är det också i vissa fall. Men ekonomiprofessorn Timur Kuran, som även är islamkännare, pekar på två problem med vinstdelning jämfört med ränteinstrument. Ett är så kallad adverse selection. I de flesta islamiska länder är konventionella banker och finansbolag tillåtna (och även i Pakistan där ränta är förbjudet tillåts internationella placeringar, vilket skapar konkurrens). Den som har en affärsidé kan alltså välja och här uppstår en självselektion bland kunderna. Den som tror på hög och säker avkastning av sitt projekt kommer att vilja betala tillbaka en fast del i ränta och går till den traditionella banken, medan den som är osäker på avkastningen gärna delar risken med andra och går till den islamiska banken.

Kuran pekar också på att vinstdelning kräver betydligt mer information om företaget, information som ofta är svårttillgänglig och lätt att manipulera. Räntan på ett lån kräver bara en fast summa som ska betalas. En andel av vinsten kräver information om företagets räkenskaper, som kan manipuleras så att överskott tas ut på andra sätt än genom vinst i redovisningen. Företagen har redan anledning att undanhålla vinst för att slippa att betala skatt. I ekonomier med många familjeföretag som ofta inte har någon klar åtskillnad mellan företagets och familjemedlemmarnas personliga ekonomi blir problemet naturligtvis ännu större. I Saudiarabien har exempelvis hela 90 procent av företagen färre än tio anställda, och man kan även säga att hela landet drivs som ett familjeföretag med klaner i kontroll över oljeintäkter (90 procent av exportintäkterna) och statskassa.

***

Det är alltså svårt att klara sig utan ränteinstrumentet i sin låneverksamhet, i praktiken för svårt. Därför finns en finansiell övning som kallas murabaha. I en räntebaserad ekonomi lånar du till exempel ett visst belopp för att köpa ett hus eller en bil, och betalar sedan tillbaka det beloppet plus ränta under en bestämd tid. Med murabaha kommer du som kund överens med banken om att banken ska köpa ett hus eller en bil, som de sedan säljer till dig för ett högre belopp som du exempelvis betalar igen månatligen under några år. Det högre återbetalningsbeloppet rättfärdigas som en serviceavgift, och bankens köp av produkten innebär i teorin ett visst risktagande eftersom bilen exempelvis skulle kunna hinna bli defekt och därmed inte kunna säljas vidare för det tänkta beloppet (eftersom transaktionen går på ett ögonblick händer detta sällan i praktiken). Det är också ett faktum att avkastningen på sparande i islamiska banker från vinstdelningsandelarna tenderar att ganska exakt motsvara ränteavkastningen på motsvarande sparande, och att banktjänstemän även i exempelvis Pakistan där ränta är förbjudet ändå talar om garanterad avkastning.

Murabaha dominerar de islamiska bankernas affärer. Andelen genuin vinst/förlustdelning ligger vanligen på någon enstaka procent. Inte ens den statsstödda Islamic Development Bank har hållit sig särskilt renlärig, andelen vinst/förlustdelning sjönk från ungefär 55 procent initialt 1975 till runt en procent 1986, medan murabaha steg från noll till 80 procent. Detta efter att de initiala investeringarna resulterat i stora förluster. Överlag bedöms murabaha och liknande tekniker stå för omkring 80-95 procent av alla islamiska bankers investeringar.

Försök har gjorts att helt få bort räntan ur ekonomin. Pakistan lagstiftade redan på 1980-talet och täppte till ytterligare kryphål 1992, men många politiker erkänner att den ekonomiska aktiviteten utgår ifrån ett räntetänkande än idag och regimen har sett sig tvungen att öppna och underlätta för internationella placeringar för att inte tappa för mycket affärer. Iran har också gjort försök, men det hindrar inte iranska myndigheter från att låna pengar till varandra mot ränta, som helt enkelt bara kallas något annat i transaktioner mellan myndigheter.

En annan diskussion har rört om det åtminstone får ske en indexering av lånebeloppen som kompensation för inflation. Två internationella konferenser om indexering, 1986 och 1987 kom fram till att detta inte var förenligt med räntefria lån, men påbudet har helt enkelt ignorerats. Den som i mitten på 1980-talet sparade pengar i Turkiet fick fem gånger högre murabahabestämd avkastning jämfört med i Pakistan, en skillnad som följde den fem gånger högre turkiska inflationen.

***

Denna praktik ådrar sig förstås kritik för det hyckleri mellan till förväxling lika förfaranden som uppstår. Här finns en dubbel besvikelse. Dels hos religiösa kritiker som menar att hyckleriet står i motsats till islam som en sanningens lära och att ränteförbudet därför borde avskaffas hellre än låtsas upprätthållas. Andra är besvikna över att de islamiska bankerna lagt sig så nära de kommersiella västerländska bankerna i sin praktik, och därmed inte försökt förverkliga visionen om ett alternativt ekonomiskt system. Detta gäller även många av de tidiga aktörerna inom den islamiska ekonomin, bland annat ägaren till den egyptiska föregångaren i Mit Ghamir.

Men ska å andra sidan komma ihåg att majoriteten muslimer och i muslimska länder inte är kunder i uttalat islamiska banker, och många har bekymmersfritt sparat och lånat mot ränta. De islamiska bankerna är relativt nystartade och expanderande, men inte i majoritet. I vissa länder som exempelvis Saudi Arabien och Egypten finns en ambivalens beroende på att etiketten islamisk bank antyder att andra banker och finansaktörer inte skulle agera i enlighet med islam. I Saudi Arabien och andra oljestater finns internationella finansaktörer, och i Egypten har staten under 1900-talet försökt driva bank- och låneverksamhet med sociala motiv, vilket vissa muslimska ledare ansetts som tillräckligt skäl för att emellanåt rucka på det absoluta förbudet mot ränta.

Banksektorn är medveten om kritiken. Den som besöker hemsidan för Islami Bank Bangladesh hittar en lång, förklarande och resonerande text med noter och referenser kring hur de finansiella instrumenten fungerar. Här finns referenser till västerländska banksystem och till nationalekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman, och texten är också mycket öppen med problemen för islamiska banker. Så medger Islami Bank Bangladesh att islamiska banker har svårt att locka till sig projekt som förväntas ge hög avkastning och höga vinster. Medan murabaha och liknande tekniker som medger en förutbestämd avkastning eller betalning är tillåtna, så är de likafullt inte att jämställa med vinstdelningstekniker som mudaraba eller musharaka. De bör därför ”bara användas när det är absolut nödvändigt”.

Alla är förvisso inte lika återhållsamma, marknadsledande Dubai Islamic Bank lockar i reklam för sitt billån med att ”Ditt drömfordon är bara en signatur bort!”. Men spänningen är intressant och diskussionen levande även bland islamiska bankaktörer. Visst vore det intressant att hitta en liknande akademiskt initierad självkritik och systemreflektion på hemsidorna hos någon västerländsk bank, särskilt som de knappast drivits problemfritt och smidigt de heller.

***

De som hoppades på islamisk ekonomi och räntefrihet som ett alternativ till kapitalismen har förvisso anledning att vara besvikna. Charles Tripp vid University of London konstaterar att ”islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.” Häri ligger den islamiska finanssektorns dygd. Kapital som av religiösa skäl legat vilande i exempelvis fasta tillgångar och varor som guld har tack vare en uttalat islamisk banksektor kunnat göras tillgängliga för investeringar i företag och handel.

Man kan naturligtvis se det som humbug att av religiösa skäl avstå från ränta och traditionella bankkonton, men givet denna övertygelse har den innovativa explosionen av islamiska vägar kring detta förbud för många muslimer i alla delar av världen inneburit gradvis bättre, fler och billigare finansiella tjänster. Och det är inte bara islam som påbjuder fördyrande och krångliga regler. I Egypten innebar den islamiska finanssektorn länge ett bättre alternativ för kunderna till en sönderreglerad statlig finanssektor. Här tvingades regimen till avregleringar för att kunna erbjuda lika bra service. Där konkurrensen är friare märks en tydlig konvergens i avkastning och lånevillkor.

Även i väst innebär den islamiska finanssektorn en vitalisering av ekonomin. Stater tvingas tänka ett varv till på regelringar och beskattning. De islamiska transaktionerna för att komma runt räntan beskattas i många västländer i flera led, vilket lett till en konkurrensnackdel och till att en stor del av den islamiska finanssektorn bedrivits via skatteparadis. På 2000-talet har alltfler länder anpassat börser och lagar efter de islamiska villkoren för att locka verksamheterna dit. Börserna i London och New York lanserade 1999 särskilda index för företag med islamisk profil, den första brittiska islamiska banken med bostadslån för muslimer öppnade 2003 och i Tyskland noterades en islamisk obligationsfond 2004. Många internationella bankgrupper, som exempelvis amerikanska Citibank, har särskilda islamiska avdelningar. I Storbritannien förklarade regeringen 2007 att de ville ha en ledande roll för islamiska investeringar och de utreder för närvarande anpassningar i lagar och skatter för obligationer, bostadslån och försäkringar med islamiska finansverktyg.

Denna öppenhet ger inte bara kapitaltillskott till landets företag utan är i sig en liberalisering för fler sätt att driva finansaffärer. (Vi kan återigen konstatera att den skatt på finanstransaktioner, Tobinskatten, som ett tag var populär på vänsterkanten särskilt hade missgynnat de islamiska bankerna). I vissa fall också bättre sätt, de islamiska obligationerna med sin koppling till vinstandelar och real ekonomi har inte drabbats av samma värdefall som de övervärderade bostadsobligationer och subprimelån som blåste upp finansbubblan i USA. Att islamiska finansinstrument stundtals kan hävda sig bättre är en påminnelse om att västerlandets överlägsenhet i modern tid aldrig byggt på exkluderande av andra världsdelars lösningar, utan tvärtom på att innovationer från resten av världen integrerats via öppenhet för idéer och marknader.

***

Visst finns baksidor med den islamiska finansmarknaden. Att välgörenhetspengar går till religiös indoktrinering och för att kompensera självmordsbombare är svårt att rättfärdiga, särskilt som ett överlägset etiskt förhållningssätt. Likaså är det svårt för en icke-muslim att se något värde i att bygga en muslimsk identitet genom att handla särskilda nischtjänster som shariakompatibla finanstjänster, åtminstone om de kostar mer eller är krångligare. Shariavälsignelsen för ekonomiska aktiviteter är också ett geschäft med klara paralleller till avlatshandeln. En del av den ”islamiska ekonomin” som man inte läser om i den akademiska litteraturen, men väl i Christopher Hitchens religionskritik, är de iranska mullornas handel med tillfälliga äktenskapsbevis, vanligen i samband med en speciell lokal där de ”gifta” kan umgås, för att sedan skiljas, allt mot en rundhänt summa och alltmedan prostitution och otrohet är haram, förbjudet. Det blir förmodligen svårt att vänja prästerskapet av med den här typen av intäkter, och risken är att de snarare kräver att, mot en avgift, få välsigna fler aspekter av människors liv.

Vissa kritiker har förföljts. Så fick exempelvis akademikern Nasr Hamid Abu Zayd sitt äktenskap upplöst i Egypten på 1990-talet efter att ha förklarats som kättare av samma lagkunniga klass som han kritiserat. Kritiken var inte bara av religiös natur utan rörde hur dessa religiösa auktoriteter hade väl tilltagna arvoden från islamiska finansföretag som de satt i shariarådet för, samtidigt som de predikade mot vanliga banker. Abu Zaid menade att de islamiska finansbolagen ofta skörtade upp den muslimska allmänheten med rejäla påslag. Han fick lämna Egypten efter mordhot och verkar nu i Nederländerna.

Samtidigt representerar den islamiska finanssektorn idag, liksom under islams renässansperiod, en sektor som öppet medger och diskuterar problem och som inbjuder till olika lösningar. De som sitter i finansbolagens shariaråd uppmuntrar explicit till itjihad, att man gör en förnuftig snarare än en bokstavstrogen tolkning av Koranen, anpassad efter den tid och de villkor man lever i. Med framväxten av de nya finansinstrumenten fostras också ett öppet samtal. Det är välkommet i länder som ofta är auktoritära och saknar demokrati.

Ett annat drag hos den islamiska finanssektorn är öppenheten över religionsgränserna. Ett uttalat mål hos sektorns ledande talesmän är att vara så konkurrenskraftiga att man behåller och tilltalar icke-muslimska kunder, exempelvis de stora kinesiska folkgrupperna i Malaysia. Medan det ideologiska målet för islamisk ekonomi var att stärka muslimers egenart, skapar affärsintresset ofrånkomligen band med andra befolkningsgrupper.

***

I andra delar av världen ska vi kanske också passa oss för att kasta stenar i glashus mot omotiverade och fördyrande regler för den finansiella sektorn. I EU och USA vässar reglerare lagarna och vill detaljstyra bonusar och bilda nya övervakande myndigheter, eller är på väg mot nollränta i desperata kreditexpansioner (åtgärder som för övrigt redan lett till ett förlorat decennium i tidigare tillväxtledande Japan.). Då kan det raskt komma att bli andra världsdelars finansmarknader som erbjuder likviditet och avkastningsmöjligheter. Kanske kan de islamiska finansinstrumenten, trots att de har sina sidor, rentav bli kapitalismens hopp där de verkar i skatteparadis bortom reglerarnas kontroller, eller driver avregleringar i väst?

Talet om den islamiska banksektorn som ett ekonomiskt alternativ till kapitalismen verkar i vilket fall ha varit mer en produkt av 1970-talet än av islam. Idag låter det annorlunda. Mohamed Elgar, som är shariarådgivare och professor vid Centre for Research in Islamic Economics vid King Abdulaziz University i Saudiarabien, föreläste i början av 2007 om islamisk finanssektor vid London School of Economics (LSE) i ett samarbete med Harvard Law School. Där angrep han bland annat prisregleringar med referens till Koranen. Elgar berättar hur folk kom till Muhammed och bad honom ingripa mot höga priser, men Muhammed avfärdade dem med att det är Allah som avgör priserna. Enligt Elgar menade Muhammed med detta att det är tillgång och efterfrågan som ska avgöra priser och löner, det är inget som människor bör försöka styra eller reglera annat än vid undantagsfall där någon bevisligen styr priserna och drar nytta av människors grundläggande behov. Det är nog inte alla studenter eller professorer vid Harvard som har en så liberal syn på marknader.