Gunnar Ågren och folkhälsoideologin, del II: Ågren vs nyliberalismen

”Varför älskar inte nyliberaler folkhälsa?” frågar sig Gunnar Ågren, och svarar med tre skiljelinjer mellan folkhälsoideologin och liberalismen.

Den första är ”ifall man skall se hälsa som en mänsklig rättighet eller som en handelsvara”. Ågren konstaterar med beklagande att vi köper saker som befrämjar vår hälsa istället för att ”få” dem via staten. Det är ironiskt att folkhälsoförespråkare som Ågren, som i detta hänvisar till brittiske epidemiologen Michael Marmot, vill vidga folkhälsobegreppet till att gälla arbetsliv och ekonomi i sin helhet, eftersom detta givetvis har konsekvenser för vår hälsa, och samtidigt vill göra hälso- och sjukvård till ett reservat för det offentliga. Ingenstans är nämligen sjukligheten så hög som inom de offentliga monopolen för sjukvård. Sjukskrivningarna är lägre hos privata arbetsgivare, både som grupp och inom samma bransch. Samma mönster går igen i svenska kommuner.

Den som militant försvarar sjukvården som ”rättighet” som ska fredas från varje inslag av marknadstänkande, från valfrihet och konkurrens till privat finansiering, måste göra sig blind för dessa stora hälsoproblem och att de skapats av precis den brist på kontroll över sitt arbete. Sjukvård som en ”rättighet” innebär att den som jobbar med sjukvård har en ”skyldighet”, ett kall, att tillhandahålla den. Därav bristen på kontroll och den relativt låga ersättningen.

”Den andra skärningspunkten” menar Ågren, ”handlar om synen på marknaden och dess förmåga att lösa grundläggande fördelningsproblem och därmed också hälsoproblem.” Här ryms dels den bisarra förväntan att ”marknaden” ska vara något slags väsen som ”ger” alla lika mycket, snarare än en mekanism för att samordna människors olika värderingar och frivilliga transaktioner. Med den förra förväntan är det klart att marknaden ”misslyckas”, på marknaden belönas människor i relation till hur andra värderar deras insats, inte efter en teoretisk skrivbordsmall om hur mycket den ena eller den andra borde ”få”.

Har detta med hälsa att göra? Nej. Mickael Marmot själv, som Ågren hänvisar till, konstaterar i sin bok Statussyndromet att det inte finns några belägg för att en ”ojämlik fördelning” är skadligt för livslängden totalt sett. De skillnader som konstateras kan förklaras av andra faktorer. Vad Marmot klagar på är att den drastiskt förbättrade hälsa som alla grupper upplever med ekonomisk tillväxt inte är jämlikt fördelad. Hans förslag går ut på att genom att slå ner på de faktorer som ger bäst hälsa, som inkomster och ”status” försöka omfördela hälsa och levnadsår inom gruppen, alltså att ta från de ena för att i bästa fall ge till de andra.

Att försöka påskina att höga skatter botar sjuka är alltså rent kvacksalveri, eller folkhälsoideologi. Att det dessutom alltid är friheten – från friheten att tjäna pengar, till friheten att värdera, belöna och ha åsikter om andras förtjänster (om man inte är byråkrat förstås) – som attackeras innebär i praktiken att folkhälsoideologerna vill attackera den mekanism som ligger till grund för bättre levnadsvillkor och stadigt förbättrad hälsa för alla, över tid.

Ågren ger också uttryck för en naiv tilltro till lagstiftning som grund för sociala framsteg, som att det skulle vara lagstiftning snarare än ekonomisk utveckling som fick bukt med barnarbetet (lagstiftning flyttar i praktiken barnarbetet från stora och moderna fabriker till mindre och sämre, precis som bojkotten av barntillverkade fotbollar för några år sedan innebar att många barn istället hamnade i prostitution, se exempelvis här).

Den tredje motpolen mellan folkhälsoideologin och liberalismen handlar om ”handlar om individen kontra samhället och staten.” Ågren menar att kritiken om förmynderi enbart riktar sig mot att människor inte kan ta ansvar för sina liv och att detta är fel eftersom även folkhälsoideologerna förespråkar ”ansvar”. Det är som jag påpekat tidigare en försåtlig glidning där Ågren och hans gelikar förespråkar att staten sätter upp mål för hur människor ska leva, medan människors ”ansvar” är att leva upp till detta, inte att göra sin egen avvägning mellan ett leverne för att maximera livslängd och nöjen och njutningar på kortare sikt.

Vad som står emot varandra är alltså liberalernas syn att ansvaret för avvägningen mellan livslängd och hälsa och andra värden i livet är upp till var och en, och folkhälsoideologernas syn att dessa avvägningar ska göras åt alla av stat och myndigheter och enbart syfta till att maximera långsiktigt mätbara hälsoparametrar. Frihet står mot en fyrkantig och tunnelseende teknokrati, som i praktiken går ut inte bara över människors frihet, utan inte sällan även över demokrati, lagstyre och integritet, och där hälsovinsterna i praktiken är mycket små.