I skuggan av hotbilden

Har ni märkt att människor som vill ha en ursäkt att styra och ställa med andras liv verkligen älskar tillvaron i skuggan av en maffig hotbild?

Till exempel när Nina Björk använder påståendet att ”världen brinner”  för att misstänkliggöra och kritisera alla som bryr sig om något annat, inte minst den egna tillvaron, och för att själv framstå som dygdig i sitt hyllande av passivitet och fulhet i den egna vardagen. Så fungerar domedagsdogmen på ett personligt plan, som ett redskap för den missunnsamma själ som hellre bevakar andra än bejakar sig själv.

Eller när klimatfrågan exploateras för att kräva politisk makt över andra. Göran Greider vill ha planekonomi för att isen smälter och Andreas Malm för att ”klotet [inte] slutgiltigt ska fatta eld” (DN 13/11 2006). Nu senast är det Ann Charlott Ahlstadt på Aftonbladet Kultur som vill att staten ska ”lägga livet tillrätta” för folk (jo, hon skriver så) ”om vi ska ha en chans att överleva som art.”

Så där håller de på. Göran Greider vill planera vår tillvaro för att vissa äter för mycket, och Nina Björk för att andra inte äter och dricker tillräckligt. Huvudsaken de har något att hota med, för varför skulle vi annars lyda?

Kommer ni ihåg vad som diskuterades på 1930- och 1940-talet? Då totade Alva och Gunnar Myrdal ihop att det var ”Kris i befolkningsfrågan” och att frågan gällde ”om vårt folk överhuvudtaget ska leva.” Två decennier av utredande, reformerande, tvångssteriliserande och statsexpanderande skedde under enad politikerkår och enad expertis, alltmedan folkmängden steg för varje år, precis som den gjort sedan dess och gjorde dessförinnan.

På 1960-talet bekymrade sig folk över ”befolkningsexplosionen” och i storsäljande böcker hävdades att ”kampen för att föda världen är förlorad”. Svält förutspåddes inte bara för u-länderna, utan också för den rika världen. Planering och ransonering var enda hoppet. Då dök Norman Borlaug upp, mannen bakom det förbättrade vete som mångdubblat skördarna och vars effekt på världen kallas ’den gröna revolutionen’. Borlaugs gärning har räddat uppskattningsvis över en miljard människors liv – och därtill stora skogs- och naturområden från exploatering. Vad gjorde domedagsvänstern? De motarbetade Borlaug och lyckades sånär strypa hans forskningsfinansiering från Rockefeller Foundation.

De forskare som löser problemen med växthusgasutsläppen lär dessvärre möta samma reaktioner. För visst handlar domedagsneurosen om något annat än omsorg om naturen eller sin nästa.

Lyd och försaka, eller förgås i eviga plågor. Så höll redan svavelosande predikanter och härskare av Guds nåde mänskligheten i schack innan upplysningen, kapitalismen och de mänskliga rättigheterna. De nya mörkermännen där i domedagens skugga är åtminstone öppna med att de har liknande planer.