Krönika: Alla skulle skratta åt Sverigedemokraterna

Publicerad i Allehanda 26/10. Den 17 oktober 1937 hölls en stor demonstration utanför Grand Hôtel i Stockholm. Den arrangerades av Svenska Musikerförbundets Stockholmsavdelning och avslutades med att Hugo Alfvén dirigerade en konsert.Anledningen till missnöjet? Grand Hôtel hade anlitat en orkester med utländska musiker.
När Bob Dylan och hans utländska musiker besökte Sverige i oktober i år var det ingen som protesterade. Numera välkomnar vi sådana kulturella influenser.På 1920-talet motarbetades däremot hela musikstilar av Musikerförbundet. ”Jazz är importerad från Amerika” varnade förbundets ordförande Hjalmar Meissner och manade alla goda krafter att ”anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter” för att hålla Sverige rent från den jazzepidemi som drabbat Europa.Facket ville förstås främst skydda medlemmarnas intresse och det fackliga motståndet mjuknade när även jazzmusikerna blivit medlemmar. Men de kunde ändå appellera till kulturnationalistiska stämningar bland allmänheten.Sådana appeller är av senare datum än man kan tro. ”Fronten mot Stålmannen är bred och mäktig” skrev psykiatern Nils Bejerot 1954 i boken Barn – serier – samhälle. Där varnade han för att amerikanska serier skulle göra ungdomar till sadister, fascister och homosexuella. ”Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land” skrev ABF:s Gunnar Hirdman i förordet. Boken gavs ut i nyupplaga 1981 av Folket i bild/Kulturfront ”i förvissningen att boken ännu har mycket att tillföra dagens kulturkamp”.

På samma 1980-tal dök videotekniken upp. Sveriges Författarförbund och dess socialdemokratiske ledare Per Kågeson krävde en strikt licens för import och uthyrning av film, eller allra minst ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska kulturen”. Gick inte detta ville Kågeson utreda möjligheten för Sverige ”att helt avstå” från tekniken.

Fram till för några decennier sedan sågs musik, serier och film från utlandet som hot mot svensk kultur, ett så starkt hot att det var berättigat att försöka stoppa musiker, tekniker och kulturformer vid gränsen. Involverade i denna kamp var intellektuella, politiker, fackliga företrädare och andra samhällets stöttepelare.

Jämför med dagens organiserade främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna skulle bli utskrattade om de drev en lika nationalistisk kulturpolitik. Främlingsfientliga kulturströmningar saknar idag företrädare bland traditionella politiska partier, intellektuella och expertis. Det är sannolikt därför denna rörelse numera är så aggressiv och fördummad. Trots sin betydande parlamentariska representation har den blivit betydligt svagare.