Migrationen, auktoriteterna och nyliberalt trams

Nationalekonomen Tino Sanandaji är på många sätt ett välbehövligt salt i migrationsdebatten. På sin fritid har han granskat och avslöjat ohederlig hantering av siffror, som när en märklig rapport försökt lyfta invandring som en samhällsekonomisk vinst för Sandviken. Han ska efter en mycket framgångsrik crowdfunding nu skriva en bok med titeln Moral superpower: A book on immigration. Expressens ledarsida har nyligen lyft fram honom som en sanningssägare som medierna borde våga läsa och lyssna mer på.

Det borde vi definitivt göra, men då även läsa kritiskt. Allt Tino Sanandaji skriver är nämligen inte lika oantastligt. Jag kommer nedan att lista exempel på hur han åberopar auktoriteter med svag täckning, osakligt avfärdar kritik och klipper citat så att de ser ut att stödja hans ideologiska teser (scrolla till passagen om Hayek längst ner för det sistnämnda).

Redan i en tidigare diskussion har jag noterat Sanandajis tendens att byta fokus och bemöta egna representationer av motståndarens argument. Ännu ett exempel på det sistnämnda finns här där han tillskriver mig den påhittade ståndpunkten att jag skulle vara för en svensk offentlig välfärd till hela världen (planeten!), på basis av ett blogginlägg jag skrivit som uttryckligen handlar om begränsade kostnader för vård och skola till gömda flyktingar i Sverige (och länkar till ett inlägg med ytterligare reservationer). Men jag förstår att det kan framstå som tjafsigt att ta upp en flera år gammal debatt och ett perifert exempel.

 

Så låt oss istället ta oss an några mer centrala påståenden som ofta återkommer. När de dök upp igen i två inlägg nyligen beslöt jag mig titta lite närmare på dem. Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan!

Tino Sanandaji gillar att framställa det som att han har stöd av i stort sett varenda tung ekonom i vad han hävdar.

”Som jag påpekade finns det en konsensus bland nationalekonomer att fri invandring och välfärdsstat inte kan kombineras. Exempel inkluderar Milton Friedman, Gunnar Myrdal, Friedrich Hayek, James Buchanan, Gary Becker och Paul Krugman.”

Sanandaji menar sig genom dessa auktoriteter ha presenterat belägg för ”när entydig forskning säger att välfärdsstat är oförenligt med fri invandring”.

De han polemiserar mot attackeras tvärtom för att ha oseriösa källor.

”Karin Petterson stödjer inte sin radikala syn på fri invandring på forskning. För henne räcker det att citera den nyliberala debattören Philippe Lagrange”

Philippe Legrain (Lagrange är en ekonom med en annan funktion, EDIT: fel av mig, Lagrange var astronom och matematiker, dock med en funktion som även förekommer inom nationalekonomin) har skrivit boken Immigrants – Your country needs them, som Sanandaji raskt avfärdar som ”nyliberal smörja”.

Sex ekonomipristagare, och gärna Assar Lindbeck på det. Och i andra ringhörnan nån ”nyliberal debattör från tankesmedjevärlden”. Låter som knock-out i första ronden.

Men vad har egentligen Sanandaji på fötterna? Han refererar en rad av de tyngsta ekonomerna, men verkar mest göra det för att han hittat någon mening som stöder en tes han har. Lite som fyllot använder en lyktstolpe mer som stöd än för upplysning. Det är herrar med omfattande intellektuell produktion så jag kan säkert ha förbisett någonting, men såvitt jag kunnat konstatera har ingen av dem forskat i migrationsfrågan. Ingen har vad jag sett skrivit en bok eller ens ägnat ett kapitel av en bok åt frågan. De har resonerat en passant, stundtals på vaga premisser och skakig empiri.

I Paul Krugmans fall citeras ett blogginlägg, för Assar Lindbeck, ett föredrag, för Milton Friedman, ett föredrag (där han också sade att illegal invandring är bra och var positiv till USA:s öppna gränser före 1914). Gunnar Myrdal är kanske den ekonom som mest berört migrationen. Han såg enligt detta referat massmigrationen av svarta från den amerikanska södern som flyttade norrut – 7 miljoner under 1900-talet, de flesta under 40- och 50-talet – som på det hela taget en positiv trend eftersom fler svarta därmed fick bättre ekonomiska möjligheter och rösträtt. Han utvecklar å andra sidan ihop med Alva Myrdal i Kris i befolkningsfrågan ett antal argument för svenska invandringsrestriktioner, bland dem att ”det socialpolitiska systemet kommer så att kräva ett immigrationsskydd” liksom att ”immigranterna till följd av själva den lägre levnadsstandard, som gör det önskligt för dem att flytta över, komma att te sig såsom i förhållande till svenska arbetare mindervärdigt folkmaterial.” (s 107) Detta samtidigt som Myrdals distanserar sig från detta som sin egen åsikt: ”Författarna till denna skrift hata uppriktigt alla slags nationella skrankor”. (s 108) Invandring ägnas sammantaget sju ganska motsägelsefulla sidor i denna bok från 1934. Det var knappast för dessa tankar Gunnar Myrdal fick ekonomipriset.

Gary Becker är vad jag kunnat hitta den på Sanandajis lista som faktiskt tagit sig an migrationen. Han har åtminstone skrivit en rapport åt en nyliberal tankesmedja. Rapporten lanserar förslaget att istället för kvoter ta betalt för möjligheten att invandra. Detta som ett sätt att kunna öka USA:s invandring från dagens nivåer, även med en välfärdsstat och även fler från fattiga länder.

Philippe Legrain har till skillnad från samtliga dessa herrar faktiskt skrivit en bok i ämnet migration, utgiven på Princeton University Press och med hyllningar av både ekonomer och affärspress. Apropå omdömet ”nyliberalt trams” kan den som orkar läsa så mycket som baksidestexten notera att den vänder sig till ”[l]eft and right; free-marketeers and campaigners for global justice; enlightened patriots” och att etiketten nyliberal därmed inte är särskilt adekvat (att den refererats positivt på en socialdemokratisk ledarsida borde kanske ha varit en tillräcklig ledtråd). På samma baksidestext kan man, apropå Sanandajis polemik mot meningsmotståndarens ”radikala syn på fri invandring”, också notera att argumentationen är för ”freer migration”, i slutkapitlet utvecklat i en mängd reformförslag och steg mot friare migration, helt fri med EU som förebild efter bilaterala avtal, fri rörlighet för servicepersonal i samband med friare tjänstehandel, och skatter istället för kvoter för att reglera arbetskraftsinvandring om man prompt vill det. Legrain, med ekonomexamen, ägnar sig precis som Sanandaji, med ekonomexamen, inte åt forskning på migrationsområdet, utan åt att referera forskning och erfarenheter och argumentera utifrån detta.

Tino Sanandajis referens till tunga ekonomer är alltså inte vad han försöker ge sken av. Det stämmer förvisso att de beskrivit en motsättning mellan välfärdsstat och helt fri migration, men inte heller sådana meningar är så relevanta som de i förstone kan låta. Som andra ekonomer pekat ut kan denna motsättning hanteras genom ”keyhole solutions”, undantag från delar av välfärdsstaten. Och/eller, som flera av dem varit inne på, genom att göra dagens möjligheter att migrera gradvis större. Så har exempelvis EU:s 28 medlemsstater idag fri rörlighet, trots omfattande välfärdsstater och inkomstskillnader. Och enligt den forskning som finns är denna rörlighet, även från de fattigaste medlemsländerna, lönsam för den svenska statskassan (Ruist 2013). Den utgör därmed ett bevis för att fri invandring och välfärdsstat kan kombineras på ekonomiskt fördelaktiga sätt, inte alltid och överallt, men givet rätt villkor för välfärdstillträde och inte alltför stora skillnader i välstånd.

 

En god och vass kritiker som Tino Sanandaji hade kunnat påpeka att inget av dessa förslag rör den betydande flyktinginvandring som Sverige har, och som primärt sker av humanitära skäl. Den är förstås allt annat än fri, utan omgärdad med allehanda restriktioner; transportförbud, visumkrav, allt mer bevakade gränser och om man ändå tar sig hit en personlig prövning av asylskäl. Sanandaji hade, istället för ovanstående retoriska krumbukter, kunnat nöja sig med att de flesta även på motståndarsidan nog ställer upp på denna hans beskrivning:

Sverige har idag inte fri invandring och har därför fortsatt en generös välfärdsstat. Den underliggande konflikten är en gradfråga. Om Sverige rör sig mot fri invandring med allt snabbare flyktinginvandring och skenande kostnader tillräckligt länge så passeras förr eller senare en punkt där resurserna inte längre räcker till en generös välfärd. Var exakt punkten ligger är svårt att veta och inte avgörande för att konstatera att Sverige har begränsade resurser och följaktligen inte kan ta emot hur många som helst.

Även med reservationerna att den fria rörlighet vi har inom EU är lönsam även för statskassan och att det sannolikt går att i viss mån reformera den regelomgärdade flyktingmottagningen med sikte på kostnaderna snarare än människorna, går det inte att komma ifrån att dagens höga flyktingmottagande utgör ett tryck på statens kostnader och med låg sysselsättningsgrad även på samhällsekonomin. Dessa kostnader ska dock inte överdrivas och det kan vara önskvärt att erbjuda människor skydd undan krig och förföljelser också till en kostnad för statskassan.

 

Men motsättningen är inte bara praktisk utan också ideologisk. Tino Sanandaji återkommer till de liberala ekonomerna för att driva hem sin ideologiska tes: Att de egentligen inte är för fri rörlighet för människor, utan tvärtom är ideologiska motståndare till denna tanke (Invandring, liberalism och välfärdsstaten, Svensk Tidskrift 15/4 2011).

Ekonomipristagaren Friedrich Hayek diskuterar frågan kort i boken Law, legislation and liberty från vilken Tino Sanandaji ofta upprepar citatet: ”a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society”. Här blir det intressant.

Ska vi ta hela meningen som citatet är taget ur för det första, därför att det låter ju som att Hayek är för kollektivt ägande av landets resurser, eller hur?

”Even the recognition of a claim by every citizen or inhabitant of a country to a certain minimum standard, dependent upon the average standard of wealth of a country involves, however, a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society and which raises serious problems.” (LL&L, s 55-56)

Hayek pläderar i avsnittet citatet är hämtat från för att samhällen som blivit välbärgade bör garantera en universell miniminivå av socialt skydd för gamla, handikappade, föräldralösa och andra som inte kan försörja sig på marknaden. Men han bygger alltså inte sitt resonemang på att han är för kollektivt ägande och mot ett öppet samhälle, som det verkar när Sanandaji citerar. Tvärtom, Hayek medger med sedvanlig intellektuell hederlighet att det är ett seriöst problem för den liberal som vill se en universell rätt till grundläggande välfärd att det också implicerar ett erkännande av ett slags kollektiv äganderätt, strikt avgränsad men ändå.

Hayeks argument för det legitima i en sådan välfärdsgaranti är istället att skydda mot vissa risker vi alla är utsatta för. Samt, vilket blir lite lustigt med tanke på de konservativa som gärna citerar passagen för dess invandringskritiska konsekvenser, även på en statsindividualistisk premiss: att det ligger ett värde i att människor för sin grundläggande välfärd inte är beroende av sina nära utan av staten (”a necessary part of the Great Society in which the individual no longer has specific claims on the particular small group into which he was born.”, s 55).

Detta grundläggande välfärdsåtagande i sin tur ”necessitates certain limitations on the free movement across frontiers” (s 56). Så Hayek var alltså emot öppna gränser, en av tre liberala tänkare som av Sanandaji åberopas för att de ”inte av princip stödde fri invandring”? Men det är just vad Hayek gör. Från samma stycke: ”We must face the fact that we here encounter a limit to the universal application of those liberal principles of policy which the existing facts of the present world make unavoidable.” (min kursivering) Ett öppet samhälle med helt fri rörlighet är en liberal princip, som vi i vissa specificerade och avgränsade lägen kan behöva göra vissa undantag ifrån.

Den som vill göra sådana undantag har förvisso emellanåt en vän i Hayek. Utöver grundläggande välfärdsåtaganden menar han i LL&L att skillnader i nationella och etniska traditioner samt i födelsetal också nödvändiggör ”vissa begränsningar av den fria rörligheten för människor över gränser”. På 1970-talet skrev Hayek en insändare i London Times där han till och med försvarade ett dagspolitiskt krav på striktare invandringsregler med argumentet att man annars skulle få se en växande nationalism. Även här var Hayek dock klar över den önskvärda riktningen i stort: ”I look forward, as an ultimate ideal, to a state of affairs in which national boundaries have ceased to be obstacles to the free movement of men”.

Sanandajis kreativa citerande blir mer försåtligt eftersom han själv (punkt två i detta inlägg) utgår ifrån den motsatta principen: kollektiv äganderätt som regel. Han är emot det öppna samhället, mot mobilitet som rättighet över huvud taget, och han medger bara undantagsvis att människor alls ska få komma till ett annat land (detta tycks f ö vara den kollektiva äganderättens enda praktiska funktion).

Swedish citizens, regardless of gender and race, are collective and equal owners of Sweden. This type of ownership is as legitimate and as absolute as private ownership. It developed in the same way as private property, organically through the formation of spontaneous order.

…

It is up to Swedish citizens to decide who gets to come to their club and who doesn’t.

I denna ideologiska ansats är Tino Sanandaji Hayeks och liberalernas motpol.

 

(Mer om argumentet att äganderätt skulle innebära invandringsrestriktioner här)