Regeringen I: Som druckna sjömän

I och med Mikael Odenbergs avgång uppmärksammas regeringens enda besparing, dumt nog på ett statligt kärnområde. Annars har ju regeringen de senaste dagarna varit fullt upptagna med att avisera den ena ökade statsutgiften efter den andra.

Ta bara efterträdaren Sten Tolgfors förslag att öka statsanslagen till exporten, 75 respektive 50 miljoner mer än socialdemokraterna, som det heter på politiskt snoppmätarspråk. Det är hål i huvdet! Hela poängen med att sälja varor är att det ska generera intäkter, inte att det ska kosta pengar. Regeringen vill istället att vanligt folk ska betala företagens marknadsföring och administration med några hundra miljoner varje år. De hade lika gärna kunnat göra inbrott hos några hundra hushåll, stulit deras TV-apparater och sålt dem för en krona till någon utlänning.

Ta det lydnadsbidrag som presenterades dagen innan, en bonusklapp på huvudet à 3000 kronor i månaden till föräldrar som lever enligt statens jämställdhetsnorm. Som om det inte räckte med pappamånader. Till detta kommunala vårdnadsbidrag som förvisso kan motiveras av rättviseskäl, men det är knappast fler bidrag som familjerna behöver. Sänk skatten så man kan leva på inkomsten istället.

Ta Eskil Erlandssons aviserande av ytterligare bidrag på 31 miljoner till ”en samlad livsmedelsstrategi ” (dvs byråkrati) och 9 miljoner till småskalig slakt (dvs tjänster som inte bär sig på marknaden). Riktat stöd ska bland annat ges till ekologisk produktion, trots att ekologisk odling ger större utsläpp av växthusgaser. Men vad är att vänta av en regering som slagit fast att ekologisk odling inte får använda genetisk modifiering, GMO. Den teknik som är effektivast för att minska jordbrukets växthusgasutsläpp.

Eller ta statsministerns och kulturministerns löfte om 20 miljoner till att rädda Ingemar Bergmans filmer (utmärkt sågat av Ingerö). Vilket fattigdomsbevis för Sverige som välbärgat land och kulturnation att regeringen måste plocka upp en sådan nota, och vilket fattigdomsbevis för politisk debatt att statsministern lanserar ett sådant förslag på den viktigaste arenan för samhällsfrågor.

Den ena ökade utgiften efter den andra. Den ena dummare och mer kontraproduktiv än den andra. Men det värsta är inte att utgifterna ökas, utan att de alls sker på områden som borde läggas ner helt och hållet. Staten ska vare sig stödja export eller ekologiskt jordbruk, styra familjer eller lansera populistiska tramsutgifter för att sola sig i glansen av döda konstnärer. På område efter område går den här regeringen åt helt fel håll.