Statskulturens andliga lakejer

Josef Skvoreckys ”The engineer of human souls” var den enda skönlitterära läsningen under min alltför korta sommarsemester (Jag räknar inte min nödläsning av Maja Lundgrens Myggor och tigrar dit). Åtskilliga blinkningar och referenser gick mig säkerligen förbi, men det är en tragikomisk och mycket läsvärd skildring av en man som flytt undan förtryck lever i exiltillvaro och i alla fall bevarat ett sunt kvinnointresse. En detalj som återger tidsandan på 1970-talet var den tjeckoslovakiske flykting undan politiskt förtryck som pläderar inför en kanadensisk domstol och talar om frihet och dess principer som västliga demokratier bygger på, vilket möter total oförståelse. Bokens titel är en blinkning till Josef Stalin, som talade om ”kulturarbetarna” som människosjälens ingenjörer. Det förmodades vara hedrande.

Med stigande obehag har jag tagit del av de ”kulturupprop” (någon debatt är det ju inte tal om, även om jag gärna står till förfogande som motpart, och det finns andra utmanare.) som poppat upp på sistone. Det finns något spegelvänt tragikomiskt över denna kulturyttring, ett slags invertering av Skvoreckys lättsamma intelligens, rikliga referenser och underliggande försvar för den fria tanken. Ta bara det faktum att Teaterförbundets nystartade tankesmedja på allvar beskriver sig själva som värnare av en ”andlig infrastruktur”, ja rentav har detta som enda ideologiska lojalitet. ”Andlig infrastruktur” smaka på begreppet och fundera över om det inte är precis vad som byggs av ”själens ingenjörer” i det statliga samhällsprojekterandets tjänst.

Och så säger de att vi nyliberaler har en instrumentell syn på det här med kultur. Ja, gammelsossen Bengt Göransson kommer i SvD undan med att kalla det teknokratiska kopplandet av kulturen till några statistiska hälsoeffekter för ”nyliberalism”, trots att tanken härrör från ett aggregerat folkhälsotänkande av klassiskt kollektivistiskt snitt. Har de kritiska frågorna, eller ens kraven att folk ska förklara vad de menar när de slänger sig med termer de inte begriper, försvunnit med korrekturläsningen?

Det är ungefär lika tragikomiskt som projiceringen att nyliberaler ”mäter allt i pengar”. Vad säger Teaterförbundets nya tankesmedja om vad som är en god kulturpolitik? Ja att det i stort sett kvittar bara de får mer pengar:

”I Norge har man en kulturminister som heter Trond Giske. Han är ibland något av en driftkucku för att han så gärna deltar i och visar sig på fester, men har är också en effektiv förhandlare som lyckats få ut mera pengar åt kulturen” säger en Gabriel Byström.

”Samma sak är det i Finland där kulturministern lyckas öka kulturanslagen” säger Anna Carlsson ordförande i Teaterförbundet. (Mina fetningar, liksom tre språkliga korrigeringar.)

Fast det vore att smickra de här människorna om man sade att de bara mäter allt i pengar. Det är nämligen bara vissa pengar som är fina nog. Pengar som människor frivilligt betalar i utbyte mot deras tjänster är inte så mycket värda. Minsta steg mot att gå folk till mötes i vad de vill ha ses som någonting riktigt fult, kommersialisering och galleria. Pengar ska helst komma från staten, alltså vara tagna i skatt från hederligt arbetande människor utan deras samtycke och omfördelade av en makthavare. Om bidragen kommer i utbyte mot krav på att vara i enlighet med ”jämställdhet”, ”mångfald”, att ”motverka kommersialismen” eller något annat aldrig så ideologiskt program, desto bättre. Ropen skallar snarare höga om att göra dessa ideologiska motkrav från statsapparatens sida ännu tydligare.

Det kan inte illustreras tydligare att ”kulturmänniskorna” bakom de här uppropen är andliga lakejer. De kan fördra med publikens applåder, men vad de verkligen eftersträvar är att bli klappade på huvudet av statsmakten. Med aggressiv självrättfärdighet krävs stat och ministrar på pengar i utbyte mot en villigt erbjuden lydnad, å hela kultursektorns vägnar. Kulturministrar köper sig lite komplimanger och bekräftelse för sin personliga fåfänga, och ”kulturarbetaren” får sin fåfänga bekräftad genom dessa bidragspengar, som antas vara det främsta måttet på hur ”viktiga” de är. Det är en sjaskig affär där pengar köper underkastelse under ömsesidigt hycklade artighetsfraser, som döljer ett ömsesidigt förakt.

Jag läser en uppfriskande notis i DN där scenpoeten Lucas Duczko vill erbjuda smart underhållning på marknaden och därmed undvika ”kulturträskstämpeln”.  En välfunnen metafor. Det är detta träsk som göds av skattemedel. Här skulle andlig frihet och kreativitet kunna blomstra om politikerna bara hade modet att stänga det avlopp av kulturpolitiska subventioner som göder den förnedrande lakejmentalitet som gått i arv sedan samma mentaliteter frodades vid feodalfurstars hov. Redan blomstrar kreativiteten och det folkliga intresset vid kanterna av denna dypöl, men det är en miljö som inte lockar de andliga svin som driver kraven på korporativ kulturpolitik, de som grymtar i högan sky om man skulle ägna de kringliggande blommorna minsta uppmärksamhet. Så förpestar dessvärre träskets stank och lakejsvinens klagoläten även den bredare kulturdiskussionen.