Tio saker att slå upp

10. s 32 Den filosofiska detektivmetoden. ”Allt filosofiskt falskspel bygger på att du använder orden vagt och på ett ungefär.” skriver Rand och förespråkar den jordnära metoden att pröva idéers hållbarhet genom att – åtminstone för ett kort tag – acceptera uttrycket och fråga sig vad det innebär i verkligheten.

9. s 193 Konkurrenslagstiftningen. ”Om en liten grupp människor alltid fick skulden i varje konfrontation med varje annan grupp, oavsett vad det gällde eller vilka omständigheterna var, skulle du kalla det förföljelse?” inleder Rand retoriskt inför en vänstersinnad universitetspublik, och går sedan igenom hur konkurrenslagstiftningen utelämnar företag åt godtycke och illvilja. En del har velat tolka detta grepp som en tävling där de grupper vi vanligtvis anser utsatta skulle negligeras, men Rand menar att just de som kämpar för minoriteters rättigheter i andra sammanhang borde kunna erkänna dem även när den förföljda gruppen är företagare (eller individer, den minsta minoriteten av dem alla).

8. s 220 Fredsrörelsen och våldet.
”Observera hur dagens så kallade fredsrörelser beter sig. Samtidigt som de säger sig älska mänskligheten och arbeta för dess överlevnad, hojtar de om att kapprustningen med kärnvapen måste stoppas, att nationerna måste hindras från att använda sina väpnade styrkor för att avgöra internationella konflikter och att krig måste förklaras olagligt i humanitetens namn. Men samma fredsrörelse motsätter sig inte diktatur; dess medlemmars politiska åsikter omfattar alla olika yttringar av etatism, från välfärdsstatskramande till socialism, fascism och kommunism. Det innebär att de motsätter sig våld mellan länder, men inte när ett lands regering angriper sina egna medborgare; det innebär att de motsätter sig våld mot beväpnade motståndare, men inte mot obeväpnade.”
Rand pekar på att förutsättningen för fred är frihet, att initierandet av våld är det fundamentala onda.

7. s 234 ”Jag som inte tror på Gud frågar mig varför människor som gör det är färdiga att tillskriva honom så sadistiska avsikter” skriver Rand i en förundrad inledning till ett kapitel om den påvliga encyklikan om sex, där hela meningen är att människor ska hyckla och bryta mot omöjliga och irrationella påbud. Som avslöjas på s 251 är det enda målet ditt böjda huvud, den som accepterat oförtjänst skuld är lätt att styra.

6. s 197-198. Här reder Rand kort och koncist ut skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt. Det handlar om frivillighet eller tvång, att erbjuda något positivt eller hota med något negativt, om värden eller rädsla. Därför är det ett misstag att klumpa ihop dessa båda storheter som samma sak.

5. Rand har en viktig not om människosynen på s 47, som närmast parodiskt illustrerats av debatten mellan Nina Björk och Per Wirtén. Människan ses ofta som skild från naturen. Antingen ska vi styras av naturen eller så gäller ”anything goes”. Lösningen är naturligtvis identitetslagen, att även människan har en unik natur som förnuftsvarelse. Missa inte heller avklädningen av miljörörelsen med dess klasspaternalistiska syn på lyx, reaktionen kommer alltid när konsumtionsvaror blir tillgängliga för en bredare allmänhet (s 304) och dessa föregivna ”radikaler” är underdånigt konservativa rörande naturen, inget får förändras av människan (s 302). Nog hade en radikal Rand kunnat berika förra årets ”väskdebatt”.

Vad är det som saknas? En rationell bedömning av vad som är ett värde och för vem.

3. Etiken ja. Rand tar ett tjusigt steg tillbaka. Hon börjar inte med frågan vilka värden som definierar en god moral. Hon börjar med frågan (s 62) behöver människan ett värde och varför, och vidare med frågan ”av värde, för vem och för vad?” (s 64). Som tydliggörs i kapitlet Plikt eller orsak och verkan är utgångspunkten för en objektiv moral att om du vill leva följer ett antal fakta X, Y, Z (om den frågan inte bekymrar en så kommer naturen att ha sin gång). Rands ansats innebär ett elegant språng över klyftan mellan vara och böra (s 67).
Detta resonemang har även sitt intellektuella underhållningsvärde. Vill du se en vördnadsfull skeptiker ska du nämna Humes lag (alltså, att man aldrig kan härleda ett böra ur ett vara eller att vad människan bör göra har något med verkligheten att göra, en föreställning så idiotisk att den bara kan accepteras som en trossats.). Vill du se en auktoritetstroende skeptiker ska du bryta mot Humes lag, och det gör Rand så flagrant att den blaserade skeptikern blir en rytande testuggare. Testa får du se.

2. På tal om intellektuellt underhållningsvåld. Uppgörelsen med John Rawls i ”Utan titel” tillhör det bästa i den kategorin. ”Kommer En teori om rättvisa att läsas i breda kretsar? Nej. Kommer den att bli inflytelserik? Ja – av just den anledningen.” (s 274) Rand menar att ”rättviseteoretiker” av Rawls typ har samma människosyn som den vi möter i sagornas värld där sagoféer kastar egenskaper över det nyfödda barnet (s 267), som om de inte behövde utvecklas och användas av ständiga val. Därefter visar Rand hur monstruöst det är att straffa människor för att de gör bruk av sina goda egenskaper och talanger.
Som så ofta tänker kanske någon, nu överdriver hon väl? Men idag har världen snarare begåvats med en person som skippat alla Rawls intellektuella pretenser och går direkt på att varje personlig egenskap och hur vi skattar dem ska vara lika fördelad. Han heter Michael Marmot och har adlats för dessa teorier som en del rentav betraktar som ”vetenskapliga” eftersom Marmot mätt de skillnader han vill utplåna.

1. Mitt favoritkapitel är ändå Det metafysiska versus det människan skapat (s 43-58), som tar sin utgångspunkt i Francis Bacons klassiska devis att vi måste lyda naturen för att kunna behärska den. Rand fortsätter med distinktionen att människan inte kan behärskas. Allt människan skapat hade kunnat vara annorlunda (hindrar inte att vi är av en viss natur).
Det kanske vanligaste misstaget inom politiken är att man låser fast sig mentalt inom snäva ramar av andras tyckande som inte får ifrågasättas, som bara tas för givna. Det är alltid lika tragiskt att se. Jag tog som exempel min träff med regeringens handelsminister. Hon vill egentligen vara en frihandelsminister, men fungerar i praktiken som en prinsessa som marknadsför storföretag i halvtotalitära länder, i enlighet med regeringens merkantilistiska filosofi. För att ”inte göra sig obekväma” i EU:s institutionella ramar (som hade kunnat vara, och kan göras, annorlunda) arbetar inte regeringen för att avskaffa handelshinder, knappt ens för det näst bästa alternativet (multilateral handel), möjligen tredje bästa alternativet (handelsavtal med varje enskilt land). Den ekonomiska verkligheten har fått stå tillbaka för politisk fåfänga som upphöjts till ”verkligheten” av aktörer som låst sig själva mentalt och praktiskt.
Det kanske är därför den politiska debatten handlar om invandrarkontrakt, hur många barn det ska vara i en dagisgrupp eller kvotering i företagsstyrelser. Mentalt når man nog inte vidare än så utan principer som fångar någonting större.