Videovåldet i repris
”Vi föräldrar når inte fram, och barnen hör oss knappt längre i bruset av en skrikig och skränig kultur, ständigt påhejad av medieutbud i tv, radio, kvällstidningar och veckopress.”
Föräldrar som står maktlösa inför kommersiella krafter som förleder ungdomen med simpla och förråande nöjen, ett allvarligt samhällsproblem, ”något” som ”måste göras”. Det hade kunnat vara tidigt 1900-tal och handlat om kinematografin. Det hade kunnat vara 1930- och 1940-tal och handlat om ”dansbaneeländet”. Det hade kunnat vara 1950-tal och handlat om serietidningarna som ”mentalhygieniskt problem”. Det hade kunnat vara 1980-tal och handlat om videovåldet.
Men det är 2007 och… nämen vänta nu. Det handlar fortfarande om videovåldet! ”Bojkotta videobutiker som tillhandahåller våldsvideo, framför allt till ungdomar.” skriver en psykolog på SvD Brännpunkt (27/12). Detta i en fantastiskt stofil artikel som även försöker förklara ungdomens förfall med ”musik och pladder i radions alla kanaler”, ”tv med oavbruten sändningstid och ett enormt stort kanalval” och att man numera lyssnar på musik i ipod istället för i freestyle (portabel kassettbandspelare med lurar för er ungdomar).
Grattis, Anita Blomgren Rotschild. Du är bara knappt trettio år för sent ute för att rädda den generation som ”förråades” av Jason, Freddy Krueger och Motorsågsmassakern. Det blev folk av oss också, fast vi till och med lyssnade på WASP i strid med Hem & Skolaföreningarnas och statstelevisionens rekommendationer.
Jonas V
december 29, 2007 @ 12:12 e m
Efter att ha läst hennes artikel är jag mer rädd för vilken bildningsnivå hon befinner sig på. Språket och meningsbyggnaden hon använder är minst sagt torftigt. Har de inte högre krav än så på en psykolog?
Henrik Sundholm
december 29, 2007 @ 12:40 e m
Till och med WASP ja. Då är det illa! Ingen verkar nämnvärt upprörd över att både Dimmu Borgir och Cradle of Filth finns i min playlist, så på det området har man nått framsteg i alla fall.
Men det är så sant som det är sagt: vad man missar här får man ta igen där. Och det gör man ju tyvärr.
Todorin
december 29, 2007 @ 2:23 e m
Glöm inte att vi hade ett instick med ”Dataspelen” under nittiotalet, de är ju så hemskt hemst farliga, titta bara hur många liv de skördat… dataspelen…
Internet är nog nästa offerlamm, det är ju så uppenbart hälsovådligt, här finns det både våld, porr, dataspel, serier, bloggar med massa farliga åsikter etc. snart kommer påbud från socialstyrelsen om att för folkhälsans bästa ”reglera” internetanvändandet. De kanske kan åka på studieresa till Kina och lära sig hur man gör rent praktiskt.
Anonym
december 29, 2007 @ 11:47 e m
rollspel ansågs riktigt dödligt ett tag också…
Anders B Westin
december 30, 2007 @ 12:17 f m
Hej!
Tycker inte att det raljerande tilltalet har någon funktion.
Om nu inte psykologen har rätt så skulle det vara spännande att få en utbildning av herr blogginnehavare. Vilka metoder kan vi välja för att minimera våldsanvändningen i samhället.
Själv är jag ganska säker att orsakerna är mångfasetterade. Våldsscheman i generna, brister i tidig föräldraanknytning, flockbeteende, gruppkollektiv smitta, kulturellt attitydmode, klasspänningar, vi mot dom och sist men inte minst härmapan i oss.
Att destruktiva och våldsinriktade dataspel påverkar är en självklarhet i en kombination med andra sårbarhetsfaktorer.
Det är just kombinationen av bland annat alla uppräknade faktorer som gör frågan komplex. Självklart är då lätt att försöka ta bort det som verkar enklast att åtgärda dvs den av henne upplevt meningslösa konsumtionen av våldskultur i alla former.
Ställ dig i ett utifrånperspektiv. Är det inte lite skämmigt för oss män att vi har så trevligt med det våldsinriktade. Känns det ändå inte lite patetiskt och vi är så förbannat billiga vi män.
Tänker Anders B Westin
Gurraguzz
december 30, 2007 @ 10:23 f m
Jag vet inte. Jag måste nog säga att det finns en objektiv skillnad mellan dagens dataspel och ”dansbaneeländet”. Har ni spelat de nya spelen eller?
De helt otroligt råa faktiskt. Klart de inte ska förbjudas men jag förstår att ett och annat rynkigt ögonbryn höjs.
Mattias Svensson
december 30, 2007 @ 11:22 f m
Gurra/
Allvarligt, en del serietidningar på 1950-talet var inget för barn, med grafiskt åskådliggjord tortyr i ett nytt medium. Idag har vi nya medier för samma sak. Men som sagt, de som växte upp på 1950-talet anses trots seriemagasinen inte vara en förslösad generation, utan i eftervärldens sken rätt skötsam. Omdöme kommer naturligtvis alltid att krävas för att skilja ut avarter, men det är något annat än att komma med svepande anklagelser mot allt nytt.
Anders Westin/
Vilka metoder vi kan använda för att minimera våldsanvändning? Tja, att beivra brott med rejäla straff har visat sig vara mycket effektivt. Moralpanik över det uppväxande släktets nöjesvanor och nya medier har inte samma track-record för att uttrycka sig försiktigt.
Våld kommer alltid att ha sin lockelse och spänning, det har sin del i många klassiska berättelser. Att sätta barnen i en bubbla där de isoleras från detta lär dem inte att handskas med våldet, som ju definitivt kan ha sitt rättfärdiga syfte (polis och militärt försvar) eller sitt oskadliga och kanske rent kreativa utlopp (kampsporter, fiktion etc).
Göran Eurenius
december 30, 2007 @ 8:04 e m
Moralpanik! Porr-chock! Reglera gården!Storslagen underhållning. Fäll ner pungen och landa, som Killinggänget säger.
Anonym
december 4, 2009 @ 6:48 e m
Ursäkta en latecomer.
Men det kan väl aldrig vara fel att föräldrar sätter gränser? Det är väl en del av föräldraskapet?
Men jag undrar jag hur många våldsverkare som kommer ifrån hem där det förkommer misshandel, missbruk och annat elände. Det är gissningsvis vanligare än att någon unge ser filmer eller lyssnar på hårdrock och blir våldsverkare av det.
Mattias Svensson
december 4, 2009 @ 10:38 e m
Nja, att det ingår i föräldraskapet att sätta gränser gör det på intet sätt ”alltid rätt” att sätta gränser. Vi kan, särskilt historiskt, konstatera att detta inte sällan varit en både onödig och skadlig omsorg när föräldrar satt för snäva gränser.
Anonym
december 20, 2009 @ 9:30 e m
Nej, att sätta alltför snäva gränser är inte heller bra. Men det verkar svårt det där med lagom.
Men angående det här med våldsverkare som själva blivit misshandlade som barn: Är det någon som vet hur vanligt det är? För jag kan tänka mig att det är fan så mycket vanligare än att man har sett på våldsfilmer och blir våldsam av det. Att bara skylla på mediavåld är att göra det väl enkelt för sig.