Den sura ateismen
Jag läser ett mycket lovande manusutkast om den idéhistoriska kampen om lyckan. För Aristoteles stod lycka, eudaimoni, i centrum som det goda livets syfte och mening. Mot denna hållning finns framför allt den kristna religiösa traditionen, influerad av Platon, där lyckan ses som förgänglig, ouppnåelig och förledande. För de kristna var världen och den materiella tillvaron ond, en jämmerdal och prövning inför nästa liv, bara i den dimensionen är lycka möjlig. Och i dessa händer har vi överlämnat vår själsliga hälsa!
Problemet är bara att konflikten inte riktigt ser ut på detta sätt längre. Eländesbeskrivningen har sekulariserats, och används nu som argument mot Gud och kristendomen. Föreningen Humanisternas Hedeniuspristagare 2007, PC Jersild, intervjuas i Humanisten nr 6, dec 2007. Där säger han:
”Det väsentliga för mig är att om Gud funnes och om han över huvud taget kunde tillmätas någon egenskap på skalan från gott till ont, så måste han vara ond, för världen är ond. Det finns alltså inget försvar för Gud. Det är det starkaste argumentet för mig. Om jag vore Gud skulle jag inte tillåta allt djävelskap som händer.”
DN:s ledarsida, där Jersild vanligen plågar oss med sina texter, tyckte att ovanstående var så klokt att det blev dagens citat. Elände anses ofta vara detsamma som djupsinne i intellektuella kretsar. Men hur väl stämmer påståendet? Visst, det finns elände och ondska i världen, men är världen ond? Är tillvaron så tom på mening, utmaningar, goda gärningar, nyfikenhet, sinnlig njutning, framsteg och hopp om en bättre morgondag? En tillvaro som i vår närtid rymmer en växande mänsklighet där kontinent efter kontinent lyft sig ur fattigdom till välstånd. Det är ett tomt påstående utan empiriskt stöd. Som argument mot Gud är det löjeväckande.
Samtidigt har jag mött många vardagstroende vars religiositet tar sig uttryck i just en vardaglig uppskattning av tillvaron och tingens ordning. ”Gud” blir helt enkelt något att rikta tacksamhet över kärlek, skönhet och lycka som man upplever i livet på jorden, en anledning att tänka en extra gång på allt som är bra. En inställning som ofta också väcker en nyfikenhet på världen och människorna omkring en. Det är klart att man, allt annat lika, blir mer intresserad av att ta sig an en värld man uppfattar som god och begriplig, än en värld man betraktar som ond och främmande. Bland de vardagsreligiösa personer jag känner hittar jag också några av de mest nyfikna och godmodiga.
Nej, jag tror inte på någon Gud. Jag anser att bibelns och den organiserade religionens budskap är både löjeväckande och ondskefulla, och kan inte riktigt förstå hur någon kan tro på sådana billiga sofismer. Men jag känner mig lika lite bekväm med den sura och cyniska ateism som PC Jersild och andra ger uttryck för. Som exempelvis Spiked varit inne på ägnar stora intellektuella som Dawkins
och Hitchens löjligt mycket utrymme och energi åt att riva ner religionens dummare uppfattningar, utan att känna igen dem i sekulär variant. Många aktiva ateister tycks ha sekulariserat det sämsta av kristendomen: domedagstänkandet, förnuftets impotens, lyckans förgänglighet och en cynisk distans till vad denna värld har att erbjuda av gott. Jag skulle istället vilja sekularisera det bästa, tacksamheten över att för en tid få vara människa på jorden.
Johanne
februari 9, 2008 @ 11:41 f m
Men du är religiös på ett sätt. Människans frihet att själv välja, är ju en grundsten.
Mattias Svensson
februari 9, 2008 @ 12:04 e m
Johanne/
Det är en av de där sofismerna jag inte köper, att man skulle vara ”religiös” för att man håller vissa utgångspunkter och principer för sanna.
jojjo
februari 9, 2008 @ 12:53 e m
Fantastiskt bra inlägg! Presis som jag själv alltid tängt fast bättre formulerat! Sedan har jag alltid förundrats över de ”djupa” människor som diskuterar om ”människan” eller ”mänskligheten” (båda i bestämd form singularis) är ond eller god. Det finns ju en massa människor som är onda och en massa som är goda då kan man väl inte säga att ”människan” är ond eller god.
Arktos
februari 9, 2008 @ 1:39 e m
Problemet för människan verkar vara att världen är allt för komplex för att vi ska kunna förstå den utan en berättelse eller annan tankestruktur.
Den berättelse man väljer att struktura sin upplevelse av världen formar så klart hur man ser på den. Berättelsen om världen och världen i sig faller samman och man tror att berättelsen om världen är världen.
Denna berättelse kan vara en religiös sådan, eller så kan den vara den moderna berättelsen om människans framsteg med vetenskap och förnuft som ledstjärna och verktyg. Denna berättelse finns i en liberal och en socialistisk variant.
När man väl förstått detta så kan man börja kritisera allt och säga att vi inte förstår någonting att allt bara är en berättelse där vi väljer att tro på olika delar av vad man sre av världen. Att alltså vara skeptisk till vad sinnen och förnuft kan tala om vår verklighet (neomarxism etc). Men det säger egentligen inte mer än att den värld vi upplever som sann inte behöver vara sann. Då måste jag säga att den berättelse där världen framställs på ett positivt sätt och alltså gör min värld till en positiv värld är betydligt mer konstruktivt än en värld som framställs negativt.
Henrik Sundholm
februari 9, 2008 @ 3:36 e m
Skulle inte kunna instämma mer.
JohanH
februari 9, 2008 @ 4:18 e m
Mattis:
Givetvis håller jag med. Det har varit något av en modern folksport hos (vänstern) att kleta religiositet på liberaler. Rent intellektuellt bisarrt förstås. Vore det inte bättre att bemöda sig att bemöta liberalers argument istället för att hitta på etiketter för dem?
Emellertid återkommer jag till ett kärt ämne i ditt svar. Du säger att du ”håller vissa utgångspunkter och principer för sanna”. Inte religion såklart – men frågan är ändå: Hur i hela friden vet du att en princip eller en utgångspunkt är ”sann”? Jag fattar det inte. De går ju rimligen inte att bevisa att principerna är sann, varken ur härledning eller empiri.
Förklara tack.
Hansa
februari 9, 2008 @ 5:42 e m
Djupt inlägg!Det du skriver om Hitchens och Dawkins tycker jag är väldigt intressant; de slösar mycket tid och energi på att dissa dumreligiositet utan att känna igen dess sekulära varianter. Har du läst senaste numret av Axess möjligen? Om inte så kan rekommendera det-”Religionens återkomst” är temat!
Todorin
februari 10, 2008 @ 4:33 f m
Mycket bra Mattias. Det bästa du skrivit.
Ulf L
februari 10, 2008 @ 7:57 f m
Intressant men texten förtjänar några rättelser.
Det är inte ”framför allt den kristna religiösa traditionen” som hävdar att jorden är en jämmerdal. Buddismen, som är äldre, hävdar att allt är lidande och när man inser det slipper man återfödas.
Tanken att världen är ond är ett gammalt argument mot Guds existens och har diskuterats under kristendomens hela historia, men framför allt under medeltiden.
Det är heller inte ett nytt fenomen för religösa att uppskatta världen. Den judiska/kristna traditionen hävdar att Gud skapat världen vacker, för oss att glädjas åt. Bibeln är full av lovsånger (och klagovisor).
Per-Olof Samuelsson
februari 10, 2008 @ 9:23 f m
Inte för att Jersild hör till mina favoriter, men jag kan inte hålla med om att hans argument är löjeväckande.
För visserligen är det sant att världen består av mer än bara ondska och elände. Men det finns ändå tillräckligt mycket av den varan för att det ska vara ett fullt giltigt argument mot Gud.
Per-Olof Samuelsson
februari 10, 2008 @ 9:27 f m
JohanH: Jag kan inte se annat än att du ber Mattias att göra rent hus med all skepticism i en enda kort bloggpost.
Det låter sig inte göras. Människor vars utgångspunkt är att det inte finns några utgångspunkter låter sig *aldrig* rubbas ur denna dogmatiska övertygelse.
Mattias Svensson
februari 10, 2008 @ 11:04 f m
P-O, Ulf
Visst teodicéproblemet är ett gott argument mot existensen av en allgod gud. Men konstaterandet att den värld vi lever i är alltigenom eller på det hela taget ond är något annat, och något som framför allt använts av asketiska och världsfrånvända religiösa läror. Ulf har rätt i att Buddhismen är ledande i detta, och att det finns bibliska hyllningar till världen.
Fabian
februari 10, 2008 @ 12:06 e m
Hej, bra inlägg som vanligt. Jag kan tipsa om Dawkins bok ”Unweaving the Rainbow” som alltid lyckas fylla mig med förundran, inspiration och livsglädje.
Per-Olof Samuelsson
februari 10, 2008 @ 6:01 e m
Mattias: Jersild spetsade nog avsiktligt till sin formulering, för jag tror inte han sitter och tänker att världen är *alltigenom* ond.
Annars finns det ju vackra sommarkvällar också, när man kan tro att världen är alltigenom god…
Mattias Svensson
februari 10, 2008 @ 7:44 e m
P-O/
Ja, eller bortasegrar mot U****d.
Jersild säger trots allt att världen är ond. I bästa fall betyder det att det kanske finns något gott men att det mesta är åt h-te. En billig sofism.
Per-Olof Samuelsson
februari 10, 2008 @ 10:01 e m
Vadå? Om United kan torska på Old Trafford, bevisar det väl med all önskvärd evidens att Gud är ond?
Återkommmer med något mera seriöst när jag har hämtat mig från detta dråpslag. 😉
JohanH
februari 11, 2008 @ 10:28 f m
In väntan på Maatias svar får jag väl svara på Per-Olof, som jag tycker missar poängen. Jag anser ju själv att det absolut är vettigt att resonera i termer av utgångspunkter. Däremot inte att dessa utgångspunkter är (bevisat) ”sanna”, eller att det finns något annat ”högre värde” man kan utgå ifrån.
Vilket får mig tillbaks till min första fråga till Mattias: Hur i hela friden vet du att en princip eller en utgångspunkt är ”sann”?
Mattias Svensson
februari 11, 2008 @ 11:41 f m
Johan H/
Sant är vad som är reducerbart tillbaka till Aristoteles axiom om sakers natur och att existensen existerar. Jag börjar med andra ord inte dagen med att fundera över vem det är jag ser i spegeln (vissa mornar undrar jag dock, men det är sällan en fundering av filosofisk natur), eller om de leksaksdrivor som hotar att kännas otrevliga om man kliver på dem verkligen existerar eller inte. I mer avancerade diskussioner tycker jag det är mer givande att hålla vissa saker för sanna och kanske få se sig motbevisad så att man lär sig.
JohanH
februari 11, 2008 @ 2:51 e m
Mattias:
Nu slingrar du dig, och landar (vad jag kan se) på samma ställe som jag. Eller vad säger du egentligen?
Man kan ju tycka att vissa principer är moraliskt överlägsna – men det innebär ju inte att de är ”sanna” för det. Sanning är ju en helt annan sak än väl underbyggt moraliskt tyckande.
Inte sjutton är det heller samma sak som de direkta sanningar vi får i oss genom enkla observationer. Eller menar du att dina principer är lika enkla att se (och uppleva som sanna) som det där leksaksberget?
Mattias Svensson
februari 11, 2008 @ 6:47 e m
JohanH/
Ibland är moralen förvisso lättare att upptäcka än de där små vassa leksakerna på golvet. Men moraliska principer är härledbara från vad som är bra för en människas liv; vissa breda handlingsmönster är det, andra inte och om några tvista de lärde. Är man inte intresserad av att leva spelar det ingen roll vad man gör.
JohanH
februari 11, 2008 @ 7:26 e m
Mattias:
Det blir alltmer cykeltur av detta.
Nu menar du alltså att moraliska principer är ”härledbara” och den utgångspunkt du väljer är ”vad som är bra för en människas liv” (!).
Den här socialliberala linjen kommer sannerligen som en överraskning för mig (och kanske för andra liberaler också).
Vet du ”vad som är bra för en människas liv”? Vet du det t.o.m. så bra att det är ”sant”?
Hur i hela friden kan du sitta inne med denna fundamentala kunskap?
Och vad menar du egentligen med ”bra” i den meningen?
Frågor blir allt fler…
Jag är medveten om att du inte kan skriva en hel uppsats till svar om detta – men det torde räcka med ett par enkla rader för att åtminstone ange grunderna i ditt resonemang.
Mattias Svensson
februari 11, 2008 @ 9:02 e m
JohanH/
Väldigt enkelt och väldigt förenklat: Det finns saker du kan göra som befrämjar ditt liv i en objektiv mening och det finns saker som inte gör det. Produktivt arbete sorterar exempelvis i den första kategorin och drogmissbruk i den andra. Långa maildiskussioner är lite mer av en gränsfallsproblematik. Ur dessa fakta kan man härleda principer som blir till ytterligare vägledning. Läs lite Rand så klarnar det säkert. Finns snart lite filosofi och politik på svenska.
Pekka S
februari 12, 2008 @ 10:39 f m
Världen är givetvis inte rakt igenom ond. Det finns mycket gott på vår planet men det mesta av sådan karaktär är ett resultat av mänskliga handlingar. Och sådant kan vi inte tacka Gud för.
Samtidigt finns det mycket ”ondska” vars existens inte direkt talar för en Gud av god natur.
Varför föds en del barn med grava missbildningar, smärtsamma och dödliga sjukdomar eller utvecklingsstörningar?
Varför lider och dör miljontals barn av cancer, malaria, difteri, kolera, tyfoidfeber och andra sjukdomar?
Varför dödas tusentals människor varje år av naturkatastrofer (tsunamin, jordskred, jordskalv, vulkanutbrott, översvämningar…)?
Varför finns sjukdomar som t ex Parkinsons, senildemens, cancer, ALS, MS, Tay Sachs, osv?
Inget av det ovanstående är nödvändiga inslag i en värld bevakad och beskyddad av en god, allsmäktig Gud. Och oss människor kan man heller inte skylla på – vi har inte skapat parasiterna, bakterierna, virusen, osv som leder till allt misär.
Betänk hur mycket mänskligt lidande som Gud skulle kunna stoppa, men låter bli. Är det såhär vi tror att en god Gud skulle handla?
JohanH
februari 12, 2008 @ 11:05 f m
Mattias:
Ursäkta att jag ligger på om detta. Jag måste lägga till att jag verkligen uppskattar att du tar sådana här debatter. Du är den ende lberala bloggare (vad jag vet) som tar upp den filosofiska grunden för liberalism och detta intresserar mig massor. Därför hugger jag också så snart jag får chansen.
Du pratar om att ”befrämja sitt liv” i en ”objektiv meing” och att det är ”fakta”…. jag häpnar.
Om detta är Rand har jag tydligen gjort helt rätt i att inte intressera mig för henne som filosof. Och jag hade nog hoppats på lite mer än bara en slö referens till att jag borde läsa lite Rand… Du kan ju tänka själv om borde kunna förklara detta på ett par rader utan referens till några heliga skrifter.
Men…
Det är ju socialliberalt nonsens!
Du skall bygga en hel filosofi på vad du anser ”objektivt befrämjar folks liv”?!
Hur i hela friden kan du veta detta?! Och varför är just ”befrämjande av ens liv” något som är moraliskt bättre än allt annat?
Det här är ju snarast snäppet värre än den goda socialdemokratiska socialingenjören som skall styra upp folks liv till det bättre genom att hon vet bäst.
Alla argument de förtjänstfullt har givit oss emot socialstaten (inte minst på denna blogg)gäller ju såklart även emot denna filosofi – byggd på samma grundantagande: Att du/någon vet lite bättre om hur folk borde leva än de själva.
Mattias Svensson
februari 12, 2008 @ 1:25 e m
JohanH/
Men Johan, en sak man kan belägga är ju att hur mycket mer man än vet, så är man inte särskilt lämpad att leva andras liv, även om de vet mindre. Hayek påvisar detta på ekonomins område, och det finns goda skäl att anta att detsamma gäller privatlivet.
Det är inte ”socialliberalt” att hävda sig veta saker, även om det är en vanlig konflikt i den liberala historien. Liberalismen är ju en tanke som både föds ur upplysningen, men också ur dennas kritik mot rådande ordning, makt och moral. Att jag kommer med referenser är inte för att sätta mig på höga hästar eller någon löjlig autoritetstro utan helt enkelt för att om man ska grotta ner sig i ämnet så är det inte gjort på en fiskvart. En vacker dag har jag tänkt att jag ska försöka bena ut det där i en längre artikel, helst arvoderat.
JohanH
februari 14, 2008 @ 11:42 f m
”helst arvoderat”
hahaha!
Förresten – är inte du ”fellow” i en organisation som just sysslar med att arvodera sådant?
Jag är på samma sätt sugen på att skriva min version av det hela. Om du fixar arvode så gärna en slant till mig också – så kan vi få en bra debatt med en gång.
Jag kan redan nu avge en spoiler: Min utgångspunkt är att det inte finns några högre värden alls. Man måste därför välja ett rent relationistiskt (finns det ordet?) resonemang för att kunna definiera människors rättigheter.
Per-Olof Samuelsson
februari 15, 2008 @ 7:52 e m
POS: ”Människor vars utgångspunkt är att det inte finns några utgångspunkter låter sig *aldrig* rubbas ur denna dogmatiska övertygelse.”
Måste nog formulera om detta:
”Människor vars utgångspunkt är att inga utgångspunkter kan vara sanna låter sig *aldrig* rubbas ur denna dogmatiska övertygelse.”
Som svar på nästa korkade invändning jag förutser:
”Människor vars utgångspunkt är att inga utgångspunkter någonsin kan bevisas vara sanna låter sig *aldrig* rubbas ur denna dogmatiska övertygelse.”
Etcetera, ad infinitum. Poängen är att de aldrig låter sig övertygas.