Fp: Spirande nyfikenhet utanför Alliansens skugga

Var på min första bloggträff idag, på inbjudan av folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag. Med tanke på vad jag tycker om Alliansen, folkpartiet och socialliberalismen var det lite modigt av dem att bjuda in mig.

Från början kändes det som om jag skulle få alla dessa förutfattade meningar bekräftade. Ullenhag var pompöst självgod över vad regeringen uträttar. Hans story är att det skapas ett nytt jobb var fjärde minut, regeringen revolutionerar skolområdet och förbättrar rättsväsendet. Jag tänkte på dödläget rörande arbetsmarknadsregleringar och företagsförenkling, förslaget om ett lärarskrå, och rättsskandaler som att sätta en MS-sjuk kvinna i fängelse liksom förslag om övervakning och skärpta straff för näringsidkare. Ullenhag talade om de tuffa beslut som regeringen fattat (avskaffad förmögenhetsskatt och sänkta ersättningsnivåer) och de enkla som nu kommer (höjda offentliga utgifter och höjda skatter på bensin och koldioxid). Jag tänkte på att en regering som skyr avskaffade skatter och tänker ägna återstoden av mandatperioden åt att höja skatter och bidrag inte riktigt var vad jag röstade för 2006. Vi gör kort sagt inte samma värdering av situationen.

Ändå verkar det pågå ett intressant värderingsskifte i folkpartiet. Jag har noterat det när Mauricio Rojas talar om att överge synen på den ”skyddande staten” när det gäller människors TV-val och när Camilla Lindberg gör dataspel och dataspelande till en utvecklande tillgång istället för något att vara rädd för och reglera. Ullenhag är inne på samma sak i klimatfrågan. Han säger att folkpartiet där vill bli ett värn mot moralpanik. Ett parti som försöker tackla klimatproblemen utan att peka ut eller försöker reglera fram exempelvis biobränslen som morgondagens teknik, eller lägga sig i detaljer i människors liv

Över huvud taget verkar Ullenhag öppen för att sätta upp gränser för vad staten ska göra, värna exempelvis hälften kvar som skatteprincip och insikten att politiker ”inte kan leva livet åt människor eller skapa lycka”. Han ser arbetslinjen som en början på ett resonemang om eget ansvar som även får genomslag i privatlivet, och förklarar sig vara emot exempelvis det nyligen lagstiftade rökförbudet på krogen.

Det är inte illa för ett parti som traditionellt ofta varit moralpanikens och förmynderiets främsta tillskyndare. Och som ingångsvärden för en sakpolitisk och ideologisk omprövning som fp nu ger sig på i diverse arbetsgrupper är det smått hoppingivande. Vi får se vad det blir av det.