Apostroferad i årets kufigaste bok

Insåg igår kväll när jag läste Sanna Raymans blogginlägg som idag är ledarartikel om vad som i alla fall verkar vara en seriös kandidat till årets kufigaste bok, ”Fallet Nogger Black” (Agora 2008), av Oscar Pripp och Magnus Öhlander, att jag blivit en del i deras fantastiska konspirationsteori till glasskampens försvar.

För den som inte minns manade alltså 2005 den bidragsunderstödda och korrupta föreningen Centrum mot rasism (som typ var tre personer på ett exklusivt och dyrt kontor) till bojkott av glassen Nogger Black för att denna skulle vara ”smaklös med rasistisk anknytning”. Nu har den socialdemokratiska tankesmedjan Agora engagerat sig till den numera nedlagda föreningens försvar.

Det är förmodligen jag som är den i boken apostroferade nyliberala bloggaren som behagade skämta om hur de onda strukturella tomtar som befolkade loftet hos Centrum mot rasism-kufarna hade besatt den stackars glassen ”Nogger black”. Jag skrev ett inlägg på smedjans gruppblogg här, vilket socialdemokraten Jonas Morian uppmärksammade här, och uppmärksammar ånyo idag. Bland annat:

”De rackarns strukturerna finns verkligen överallt. Nu har de till och med satt tänderna i en lakritsglass. Jo, det finns folk som är dumma nog att tro att en lakritsglass som är svart och heter black därför är rasistisk. Den heter dessutom nogger (en glassort som med annan smak funnits länge) vilket skulle kunna förväxlas med ”nigger”. Åtminstone av människor som hör ”djävulsbudskap” när de snurrar en hårdrocksskiva baklänges.”

Jag erkänner. Jag hånade de ”antirasistiska” krafter som manade till bojkott mot lakritsglass, precis som jag kritiserade de tomtar i Afrosvenska riksförbundet som förra året ville förbjuda ”Tintin i Kongo”. ”Antirasismen” som bidragsindustriellt komplex med fallenhet för strukturella konspirationsteorier, återkommande rasistiska utfall mot meningsmotståndare och ständiga försök att kleta rasismens bruna sörja på alla idéer man tycker illa om, hur illa det än stämmer med verkligheten, har inte bara mitt hån utan mitt djupa förakt. Det hör till den sittande regeringens kanske enda hedervärda insats att bidragsfloden till dessa åtminstone mattats av, och glasskonspiratorikerna slipar knivarna i opposition.

Men skämt och tomtar åsido. Jag vet inte vilka Agoraförfattarna Pripp och Öhlander är och jag tror inte att man behöver lägga deras namn på minnet, men om de i sin bok försöker tillskriva mig uppfattningen att håna verklig antirasism har jag bara en sak att säga: Dra åt helvete! Och en tankesmedja som lånar sig åt sådana resonemang har naturligtvis förverkat sin trovärdighet.

Att det behövs en seriös och självkritisk prövning på alla håll för att inte trampa i främlingsfientlighetens fällor, som ibland inte är uppenbara eller avsiktliga, hanteras med fördel utan de konspiratoriska tomtarna och deras kamp mot glassar, bakverk och seriealbum. De senare fyller sin enda funktion som underhållning.