Argumentationsnivå Expressen-style

Infantilt, pojkrum, religiös. Det är Expressens Karin Olsson som vräker förolämpningar över mig på Expressens ledarsideblogg. Baserat på ett hårt vinklat Halal-TV igår drar hon slutsatsen att jag ”förmår knappt diskutera problemen med alkohol”. För Olsson som jobbar på en tidning borde det knappast vara raketforskning att inte anklaga en person för vad som inte sagts, på basis av några korta, redigerade klipp. Men jag kan upplysa om att diskussionen och resonerandet under det rätt långa samtalet klippts ner, med fokus på mina slutsatser och min position. Förmodligen för att vi (till viss del) var ense om problemen, men inte om slutsatserna.

Jag tycker även att jag adresserade förbudstanken rätt bra på den korta tid som gavs. Dels med konstaterandet att programledarna inte hade varit tryggare på gatorna på Al Capones tid och det är dit förbud leder (vilket alltså sker mot bakgrund av att det finns erkända problem, annars hade jag inte använt ett relativt begrepp).

Jag tar dessutom upp det enkla samband som ekonomen Richard Cowan kallar ”förbudets järnhårda lag”: Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden. Den stora kostnaden under ett förbud är kostnaden för upptäckt, vilket gynnar koncentrerade substanser. I och med förbudstiden i USA 1920-1933 ersattes ölkonsumtion med koncentrerad sprit, hembränd sprit och diverse substitut som industrisprit och hårvatten. Priset på den illegala marknaden steg för alla alkoholsorter, men medan ölpriset steg med 700 procent steg spritpriserna med 270 procent. Att starksprit och substitut såldes på en illegal marknad av mindre nogräknade aktörer ökade dödsfallen från förgiftad alkohol från ca 1000 1920 till över 4000 1925. (Källa)

Plus att jag fick in att restriktionspolitiken drabbar den breda majoritet som sköter sig, utan att göra särskilt mycket för dem som får problem. Det saknades alltså inte diskussionsunderlag eller argument.

Olsson lyckas även i sitt inlägg racka ner på boklig bildning, vilket kanske förklarar att hon använder TV som enda kunskapskälla (och dessutom missade vad som faktiskt sades i de korta klippen). Annars kan jag upplysa Olsson om att jag skrivit betydligt längre saker som hon gärna får ge sig i kast med. En kritisk historik över den svenska alkoholpolitiken, en uppgörelse med den folkhälsoideologi som ligger bakom, två delar, samt trixandet med siffror och om hon envisas med att ha statstelevisionen som enda kunskapskälla så skrev jag en artikel på SVT Opinion förra veckan.

Karin Olsson är i vanliga fall en intelligent, vaket iakttagande och stilistiskt briljant skribent. På den sida hon arbetar har det knappast saknats argument mot kontroller, förbud och förmyndarmentalitet. Det borde borga för en intressant diskussion, snarare än känsloutbrott och invektivströmmar vars orsak jag vare sig kan eller vill spekulera i. För min del är jag redo.

(Karin Olsson förtydligar att hon i sitt inlägg i kulturchefen Per Svenssons anda offrade sin moral för goda formuleringar (!?), och helt enkelt visade sina känslor för mig. Nu ska hon tänka. Det är tydligen arbetsordningen på Expressen.)