Besvikelse

Det ska f-n rösta in liberala kandidater i riksdagen. 2002 var det Rojas, som tackade genom att rösta för Perssons undantagslagar mot östeuropéer. Nu stod Fredrick Federley i talarstolen och balanserade floskulösa storheter om lydnad mot parti och regering och egenhändigt uppblåsta hotbilder mot vilka allmän mailövervakning nyttar föga, mot ack så få konkreta aspekter av det lagda förslaget. Att en sådan avvägning varit jämn skvallrar egentligen bara om att den gjorts av en svajig själ.

Jag är grymt besviken. Nu ska FRA-förslaget alltså snurra ett varv till, ge arbete åt lite ytterligare utredare och organ, men väsentligen lägga den statliga näsan precis lika mycket i blöt. Vad med de vida övervakningsbefogenheterna, över finansmarknadens placeringar och annat som inte alls har med rikets säkerhet att göra? Däri ligger ju huvudproblemet, inte i att garnera med lite ”integritetsaspekter” när maktapparaten väl är på plats.

Måtte Federley motbevisa mig på den här punkten, men den resignerade inordning jag såg idag får mig att tänka på Karl-Petter Thorwaldsson. För länge sedan ordförande i SSU. Sedan dess en partigödd pamp som levt på ryktet att en gång för länge sedan ha varit intressant och relevant i den politiska debatten, fast ingen längre minns riktigt för vad.

Måtte Federley återfå balans och själförtroende. Någon måste nämligen påminna den här regeringen att den är skyldig liberalerna big time, inte tvärtom. Att ett vansinnesförslag stoppas och arbetas om lite räcker inte. Det har gått en halv mandatperiod av väsentligen socialism, nya regleringar och statsutgifter, utöver några som bidrag utformade skattesänkningar och tre nedlagda myndigheter. Det är inte bra nog. Det är inte bra alls.

Annie Johansson var i varje fall tydlig med sin kritik mot förslaget i sak. Och tragiskt trogen rollen som Dagny Taggart. Hon tänker tappert uthärda och försvara de orättvisor och pålagor som regeringen med FRA tänker ålägga oss, bara hon får fortsätta moderera lite. Annie, Annie, Annie, det här var läget då du skulle ha ryckt på axlarna och lämnat regeringen åt ett rättmätigt nederlag.

Visst, Annie, Fredrick, Karl Sigfrid och några till är oändligt mycket bättre än alla de tragiska figurer som satt och tryckte i kammaren som den darrande röstboskap de valt att bli. Man såg något tragiskt drömmande i blicken på Tomas Tobé, Christian Holm och andra lakejer när Annie talade med den rätt någon kan göra när hon tagit strid för det hon trott på. Det krävs mod att ta striden så långt de ändå gjort. Men mina förväntningar är nu inte relativa. De handlar inte om mindre än att något gott (inte bara minimerad skada) ska komma ur den här situationen. Visst var det väl därför ni valde att engagera er en gång i tiden?

(Uppdatering: Det är tydligen värre än vad jag trott. Läs hos Oscar och HAX. Jag ska vänta med mitt omdöme till imorgon.)