Facebookhumor
Aftonbladets Facebookparodi är riktigt kul, nästan lika kul som den här.
Aftonbladets Facebookparodi är riktigt kul, nästan lika kul som den här.
Johan Ingerö i en valanalys av några positiva inslag som jag egentligen bara kan instämma i.
”Men med en decimal till så framgår att S har minskat. I detta val fick man 24,63 procent medan man i förra valet fick 24,65 procent.”
Dick Erixon tar kalenderbitandet till nya nivåer.
”Själv vet jag inte vad jag tycker är fånigast, rädslan för tobaklukt eller kärleken till livsstilslagar.”
Nina Lekander på Expressen kultur (via Sakine).
Smickrande att så många läst och begrundat mitt inlägg om att rösta på Christofer Fjellner. Särskilt kul att rädda Magnus Betnér från Fi. Nu ska vi se om jag själv kan ta mig iväg och rösta också.
Centerns liberala ungdomsförbundsordförande Magnus Andersson riktar kritik mot min motivering för att rösta på Christofer Fjellner i EU-valet. Det gör han alldeles rätt i. Andersson påminner om IPRED-lagen och Fjellners försvar av denna (han har dock inte röstat för lagen) och listar helt korrekt kritik mot denna rättssäkerhetsvidriga lag. Stödet för IPRED är helt klart en svaghet hos Fjellner, särskilt som risken är att upphovsrättslobbyn vill utöka sina befogenheter framöver.
Jag tycker dock att över lag är Fjellner en god och konsekvent kraft mot både upphovsrättslobby och övervakningsstat. Han var exempelvis en av dem som opinionsbildade mest mot förslaget att utöka skyddet för gammal musik från 50 till 95 år och har, vilket Andersson också nämner.
Det ska också påpekas att centerkandidaten Lena Ek knappast är någon klockren integritetsförespråkare. I Metro igår talar hon sig varm för prisregleringar på SMS och datatrafik – som en integritetsfråga! Som om det skulle främja integriteten att låta staten kontrollera utbudet av vad som får erbjudas. Även energipolitiken förtjänar att nämnas. Ek är pådrivande för diverse skumma energibesparingsprogram som går ut på att företagen ska trycka på människor ”energibesparande” åtgärder, inklusive hembesök från folk som ska gå igenom våra vardagsvanor. Det är linneskåpsinventering á la Myrdal, och har som ofrivillig och EU-initierad åtgärd klart tveksamma integritetsaspekter.
Sedan har Lena Ek gjort bra saker också, men jag noterar att jag inte är den enda som tycker att det börjar bli väl många historier nu där hon tillskriver sig själv den avgörande förhandlingsrollen i en stor EU-fråga. Det gör insatserna lite svårbedömda.
Å andra sidan kan jag tipsa om en i integritetsfrågor mycket bra moderat kandidat, Pia Kinhult. Denna skånska fritänkare uttryckligen emot både IPRED och FRA-lagen. Tyvärr har hon lite för regional profil för att på allvar kunna utmana om en plats i EU-parlamentet, men det är så typiskt nya moderaterna och deras kvotering att den funkar så att man lyfter upp ett antal mähän, istället för att pusha för en verkligt stark kvinnlig kandidat.
Pajasprofessorn Bo Rothstein har gjort bort sig igen. Minnesgoda läsare minns kanske hur denne ohederlige figur försökte använda min blogg för att döma ut hela bloggosfären som en kloakbrunn och smutskasta sina meningsmotståndare med lögner. Professorn försökte bland annat göra en raljant plumphet från min sida till ett huvudargument, och fick finna sig i att bli utskrattad av en hel bloggosfär.
(Rothsteins lögner avfärdades väsentligen här, men debatten fortsatte här, i GP, och slutligen här. När en desperat Rothstein började dra paralleller till nazisternas judeutrotning hade jag inte mage att fortsätta längre.)
Nåväl, nu har Bo Rothstein alltså gjort det igen. Bort sig. I en trött artikel i Axess i höstas försökte han åberopa auktoriteter inom nationalekonomin för sin slutsats att statens bostadspolitik och regleringar alls icke hade med finanskrisen att göra, utan det var rena marknadsmisslyckanden. Tre ekonomipristagare lyfts fram, Paul Krugman, Jospeh Stiglitz och Gary Becker.
Som Johan Norberg nu visar i Axess (och på länken) är det faktiskt så genant att Stiglitz har fått betalt av Fannie May och Freddie Mac för att hävda att skattebetalarna inte tog några risker genom dessa bolag, Krugman hävdade in i det sista att de var solida, och Gary Becker, ja han har inte skrivit det Bo Rothstein citerade. Rothstein har citerat Beckers bloggkollega Richard Posner.
Ha, ha, ha! Stackars sosse-Bosse, det här med bloggosfären (eller elementär källkontroll eller seriös vetenskap för den delen) är verkligen inte din grej.
Förbjud feta människor att äta choklad utomhus, ingen står väl ut med deras dallrande valkar och den hedonistiska livsstil som ligger bakom. Förbjud smackande vid matbordet, foppatofflor och långsamma människor i rusningstrafik. Förbjud allt som folk kan ta anstöt av; bötfäll överträdelser, sätt serieförbrytare i fängelse och knussla för allt i världen inte med polisresurserna.
Ja, jag skojar så klart, men Hotell- och restaurangfackets Ella Niia och ledamöter från Svenskt Nätverk för Tobaksprevention skojar inte när de kräver förbud mot rökning – utomhus. Därmed är fältet fritt att kräva förbud mot allt människor gör som andra tycker är störande och obehagligt. Inomhusrök kan, om man struntar i alla osäkerhetsmarginaler och enbart går på statistiken, sägas utgöra en minimal hälsorisk för andra (en helnykterist löper minst lika stor risk för hjärtsjukdomar som den som väljer att leva ihop med en dagligrökare eller arbeta i rökig miljö). Utomhusrökning har inga negativa hälsoeffekter på andra.
Men allergikerna då? Ja, vaddå allergikerna. Var är rökhatarna när det serveras jordnötter? Varför är det ingen som gråter å nötallergikernas vägnar och kräver nötförbud på landets krogar? Och parfymförbud när de ändå håller på? Nä, lägg av, det här handlar inte om hälsa. Alltså är vi inne på personligt obehag, samma kategori som dålig andedräkt, utpräglad dialekt eller djurgårdssympatier. Sådant får personal i serviceyrken hantera dagligen, trots obehaget.
Rökförbudet på krogar och restauranger genomdrevs faktiskt som ett arbetsmiljökrav, inte ens svenska myndigheter kunde hävda att det var krogbesökarnas hälsa man tänkte på. Men tänk på personalen! Ja, fackordföranden gör det så klart, fattas bara annat. Men hur många andra arbetsmiljöfrågor för restaurangpersonal tror ni att rökförbudsentusiasterna engagerat sig i på senare tid? Arbetstiderna, lönevillkoren eller skaderiskerna, någon? (Ja, Ella Niia hur är det egentligen med dessa för personalen viktigare frågor som du valt bort för politiskt korrekta utspel mot rökare?) Nä, det handlade bara om att få förbjuda vad ni inte gillar, eller hur?
Och svenskar gillar förbud. Ju större majoritet, desto mer ogenerat och ostraffat kan man visa sitt förakt för minoriteten. Så i takt med att allt färre röker (det är trots allt en vana som kostar en sju år av ditt liv och en helsikes massa pengar även utan straffskatt), desto mer drakoniska, långtgående och fåniga blir restriktionerna. Bara den logiken borde ju få rimliga människor att fundera ett extra varv och kanske stilla sig lite.
Och om inte det hjälper, be my guest för all del. Ingen förbjuder den som så vill att öppna och driva ett nöjesetablissemang som förbjuder rökning på sin uteservering. Det är helt upp till ägaren, precis som det ska vara. Om detta är en åtgärd som verkligen efterfrågas av majoriteten eller ens en substantiell minoritet, så är det bara att sätta igång. Varsågod! Och ingen hindrar ju heller människor från att klaga eller kommentera andras brist på hyfs eller appellera till deras välvilja istället för att att ropa på lagstiftare om man ”upplever besvär”.
Man får naturligtvis hata tobaksrök så mycket man vill, det är bara det där föbudskravet som stör mig. Att majoriteten tycker illa om något andra personer ägnar sig åt är inte på något sätt ett argument för att lagstifta. I många fall är det precis då en rättighetsbaserad demokrati ska se till att majoriteten via staten inte får diktera villkoren för minoriteten. Det kallas civilisation.
”I Sverige är vad jag vet sprit lagligt. De flesta gillar dessutom sprit.”
Fredrick Federley om kvällstidningarnas krystade indignationsnummer kring en fest på hans bar sponsrad av ett vodkamärke. Annars kan man ju tycka att det är rätt naturligt med sprit på en bar, men vad vet jag.
Nästa tisdag ordnar Neo för övrigt vinprovning för prenumeranter ihop med Australian Wine Club, vars exklusiva sortiment inte finns på Systembolaget men tack vare EU kan importeras av privatpersoner.
Förrförra året var det värmen, förra året magsjuka, i år fanns det inga ursäkter. Så blev årets Stockholm marathon också ett närmast perfekt lopp tekniskt sett, jämn fart och till och med en spurt sista två kilometrarna där jag bland annat klippte en sillstrypare och en vänsterpartist på upploppet. Att tiden är betydligt sämre än för några år sedan beror helt enkelt på sämre träningsdisciplin, i dagsläget är jag helt enkelt inte bättre än så här. Nåja, there’s always next season.
Intressanta ställen att få kramp på: örat, fingrarna och tårna, fast värst var nog när det högg till i magen när jag satte mig på toa efter loppet.