Dansen och dess fiender

Den offentliga dansen har alltid setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. På 1820-talet var det en vitesbelagd förseelse både för husbönder som hos sig tillät dans och för ungdomar som arrangerade den, ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordning”. Ja, än idag betraktas dans som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd. Värst rasade förmodligen kampen mot dansen under 1920-40, då ”dansbaneeländet” fördömdes av en närmast enig politiker-, läkar- och lärarkår, liksom av prästerskapet.

Motståndet mot detta förmynderi har också funnits genom historien. Johan Norberg pekar exempelvis på hur konstnären Ambriogio Lorenzetti i en gigantisk målning på 1300-talet om det goda styret, målat in dansande kvinnor i en liten protest mot det rådande förbudet mot att dansa på gatorna.

I modern tid har vi Frank Sinatra, som i sin kärleksförklaring till staden Chicago, där folk kunde spela, dansa och ha ”the time of their life” upprepar att detta är ”The town that Billy Sunday could not shut down”. Han refererar till väckelsepredikanten Billy Sunday som bland annat var en drivande kraft bakom alkoholförbudet 1919, men som även fördömde kortspel, teater och dans.

I Sverige var en av dansens fiender ”Nalenpastorn” John Hedlund (1912-2004). Han menade att dansen var ”ett socialt problem av stora mått” och ”ett utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet.” Hedlund fick dock nöja sig med att omsjungas i en ”fyllevisa” på Svenska Tivoliägarföreningens 25-årsjubiléum. Men det är en riktigt kul text:

Pastor Hedlund
vi begär
att ni nu återgår till er affär
och frälser gubbar och gummor som inte förstår
att ungdomens nöjen bestås av vår kår.
För kollekten drag en lans –
Men för bort fingrarna från våran dans!
När var och en sig sköta får –
Det bäst för alla går
Uppå livets marknad 

(Dansen och makten är temat för en artikel jag skriver för det kommande numret av kulturtidskriften Voltaire.)