Det goda humörets parti?

Vänsterledaren Lars Ohly intervjuas i dagens SvD. I papperstidningen finns även två kommentatorer (fd fp och fd s) som surt avfärdar den av vänsterpartiet aviserade förändringen till ett gladare parti. Det är innehållet i politiken som räknas, fnyser de, som om insidan inte hade med utsidan att göra. Jag tror att de underskattat kraften i vänsterpartiets ambition, vilket jag för övrigt tror många vänsterpartister också gjort.

Hur blir man ett ”det goda humörets parti”? Räcker det med en partiledare som drar vitsar i riksdagsdebatterna. Knappast, men notera att redan detta utesluter ett par saker. Ett leende parti kan inte samtidigt vara ledande gråterska för ”offer” och ”kränkta”. Leendet omöjliggör de inkännande krokodiltårar som duttande politiker klämmer ur sig, när de tävlar med ett bidragspåslag eller en undantagslag om sympatier från särintressen som ikläder sig offerrollen i mediernas ljus. I den senaste riksdagsdebatten kändes därför den skämtsamme Lars Ohly riktigt befriande som kontrast till de andra partiledarnas rynkade pannor och långsamma tilltal. Men det reser en fråga: varför ska vänstern i så fall vara ledande i att klämma skattepengar av hederligt folk, när de inte får gråta ikapp under utdelandet av desamma?

Det är ändå bara början. Vill vänsterpartiet göra rent hus med sin fientlighet och aggressivitet kommer de snart att inse att de måste revolutionera sina politiska slutsatser. Man kan skapa med ett leende, men man kan inte utan aggressiv fientlighet ställa krav på vad andra har skapat.

Glädje är kanske inte den produktionsfaktor som haft störst betydelse i den dialektiska historiematerialismen. Numera finns dock objektiva mått på att lycka har betydelse för produktionen. De som arbetar är lyckligare än de som inte arbetar, och egenföretagare är lyckligare ändå, även de som inte tjänar mer pengar. Kontroll över sin egen situation och att ständigt utmanas på en nivå man behärskar (vad psykologen Csíkszentmihályi kallar ”flow”) är avgörande för lyckan, och hur vi bäst förverkligar vår potential är också avgörande för produktionen.

Detta kan inte realiseras genom några krav på andra, utan genom skapande efter eget huvud. Det finns inte heller någon kollektiv balanspunkt lika för alla, vad vi finner utmanande är högst individuellt och beror på skiftande intressen, smak och förmågor. Visst kan folkmassor förenas i jubel och extas, men den varaktiga, vardagliga och produktiva lyckan spirar ur självförverkligandet, både som social varelse och i yrkeslivet.

Notera att vänsterpartiets förändring redan börjat. Inte bara med att partiledaren slutat vara gråterska och aggressiv kravställare, utan även med att han bejakar mångfald och människors valfrihet. ”Vi kommer att ha mångfalden, regnbågen, och väljarnas val kommer att påverka politikens innehåll. Det gör det inte på den borgerliga sidan.” säger Lars Ohly i SvD-intervjun. Så sant. Men om mångfald, valmöjligheter och inflytande för den enskilde nu är värdefullt, kan det inte få vara det mer än var fjärde år? Vad är meningen med att välja från en paljett av enkom inskränkningar, skatter och förbud? Hur kul är det egentligen?

Det är frågorna som vänstern nu har att brottas med i sin ideologiska nyorientering. I detta arbete kan jag inte annat än önska dem all lycka.