En glad debatt

Anders Wallner blir väldigt glad när han läser min replikhans replik på min postning om tillväxt. Anledningen är att vi kan avfärda tillväxten (BNP) som självändamål från agendan, min enkla poäng är att det är viktigare med frihet.

Själv blir jag på samma sätt glad över de unga miljöpartisternas enorma distans till sina skäggiga företrädare rörande synen på global handel och företagande. Anders Wallner slår fast:

”Det finns inga gröna som har något emot handel, företag och entreprenörskap – och inte heller när det går bra för handeln, företagen och entreprenörerna. Tvärtom!”

Det är en svidande uppgörelse med den isoleringsideologi som en gång formade miljöpartiet. Som Per Gahrton skriver i sin bok Vad vill de gröna? (1988):

”Ska vi släppa loss frihandel också inom jordbruket – och därmed låta vårt jordbruk helt konkurreras ut av billig import? Och därmed krossa självförsörjningsförmågan? Miljöpartiets svar är nej och vi vill istället öka självförsörjningsförmågan när det gäller mat, kläder och energi.” (sid 47)

I samma bok citeras även miljöpartiets officiella inställning till handel med omvärlden:

”Sveriges beroende av utlandet måste minska. Vår traditionella frihandel måste inskränkas för de produkter som är viktiga för landets självförsörjning.” (sid 47f)

Gahrton ville ha mindre frihandel än Sverige hade då, men jag tror knappast att Wallner är någon vän av EU:s tullmurar mot fattiga länders exportprodukter, kläder och mat.

Därmed ska vi inte låtsas att vi är överens. Wallner är berömvärt klar över att han inte är liberal, frihetliga inslag till trots. Även om han förkastar Per Gahrtons snäva nations- och bygränser för vad ”naturen” tillåter människan att göra, så vill han fortfarande peta i våra vardagsbeslut med gröna fingrar, och även om han inte vill hindra ekonomin från att växa helt, som Christer Sanne, så är det uppenbart att han vill tukta människors ekonomiska friheter. Nu ska du få köpa t-shirtar från H&M, men de ska vara ekologiska (lite ironiskt eftersom ekologisk odling förvärrar växthuseffekten och är ohållbar för att föda mänskligheten).

Wallner drömmer även den teknokratiska drömmen om ett alltings mått som politiken kan följa ut, men vill ha alternativa välfärdsmått som FN:s UNDP-index (där vi exempelvis blir rikare om våra rikare grannar blir fattigare), snarare än BNP. Jag menar att det stora misstaget ligger i att upphöja ett teknokratiskt mått till lag överordnat människors fri- och rättigheter, oavsett vilket mått.

Vissa gröna ajabajafingrar till trots så finns det en bra grogrund för vidare debatt.