En tripp i kultursfären
Det här kan vara bland det fånigaste jag varit med om. Skrev här om vad som egentligen var en lite platt debatt hos Popvänstern om vänstern och muslimerna, med lite polemiserande mellan paneldeltagarna och Dilsa Demirbag-Sten i publiken. Jag valde att stanna efteråt, andra i sällskapet skulle vidare eller hemåt. Ingen större dramatik så långt.
Men hem till den ena redaktionen gick kulturchefen Karin Olsson och fantiserade ihop ett inlägg om ”morrande kamphundar” i panelen som hatiskt angripit medarbetare på den egna kultursidan som ädelt försvarat den klassiska liberalismen. (I praktiken en längre harang från Dilsa som svar på att ha blivit apostroferad av panelen, som bland annat handlade om Israel och såvitt jag kunde bedöma en rätt ogin tolkning av vad som hävdats från scenen.) Att Ali Esbati varit löjligt övertydligt pedagogisk om att Vilks har rätt att yttra vad han vill, hindrade inte Olsson från att anklaga panelen för att ”inte stå upp för Vilks”. Och citerandet av Esbati om att religionskritik skulle vara rasism är om ens korrekt helt ryckt ur varje sammanhang (Esbati utvecklar här).
Det är inte säkert att denna beskrivning var något olycksfall i arbetet. Olsson har en lite udda arbetsordning där personangrepp och känslor är viktigare än argument och fakta. Det har hon tillstått tidigare, liksom att hon lärt av Per Svensson att det är så man jobbar på Expressens kultursida. Då var det jag som blev föremål för Olssons fantasier (svar här och här).
Hem till den andra kulturredaktionen gick Åsa Linderborg, som inte ville vara sämre utan kokade ihop en egen konspirationsteori om att borgerlighetens intellektuella saboterat hela arrangemanget genom att grimasera och fälla elaka kommentarer. Till det förra kan jag mycket väl tillstå, det är svårt att lyssna på Andreas Malm med ett helt neutralt ansiktsuttryck när han går loss om borgerlighetens skuld till den fascism som varje person som kan Mussolinis historia vet har beröring och rekryteringsbaser även till vänster. Det senare hördes åtminstone inte två meter bort, där jag stod. Linderborg verkade fö ganska tidigt under debatten rätt trött – hon duckade en tidig fråga med att hon inte orkade svara och lutade sig demonstrativt över bordet – så att skylla på gästerna för att debatten inte rockade bär alla tecken av efterhandskonstruktion. Liksom påståendet att vårt sällskap på sex personer utgjorde ”en stor del” av publiken. Och då vill jag inte ens gå in på det där med höger…
Men det stannar inte vid att två kulturchefer fantiserar ihop varsin konspirationsteori kring hur jättejätteelak den andra sidan är. De var ändå där. Sedan dess har folk på var sitt håll på basis av vad respektive kulturchef skrivit klurat ihop sina egna konspirationer. Johanne Hildebrant låter Olssons fantasi möta sina egna fördomar om patriarkala strukturer och vips har vi en parallell mellan Ali Esbati och Jesu manliga lärjungar. Jo, det är precis så skruvat som det låter.
Alltmedan två genier Daniel Swedin och Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet byggt vidare på den andra kulturchefens fantasi, och vips var en spontant organiserad festkväll som efter en inställt teaterföreställning landar på ett politiskt arrangemang i en fråga som engagerar blivit en fientlig ”aktion” som gränsar till kränkning av mötesfriheten. (Uppdatering: Detta ska tydligen ha varit ett skämt. Vad kan jag säga? Jag gick på det.)
Som sagt, det här kan vara det fånigaste jag varit med om. På kultursidorna är det uppenbarligen människors yrke.
april 4, 2010 @ 11:23 e m
Det är slående vilken ankdamm det svenska kulturlivet är. Vuxna människor som bråkar på sandlådestadie. Vad är det för poäng att ha kultursidor om charlataner får leka fritt utan konsekvenser?
april 5, 2010 @ 5:08 e m
Håller med Fredrik! Sandlådorna för vuxna blir bara större och större för varje dag som går verkar det som… Frihet under ansvar!
april 6, 2010 @ 1:13 e m
Rent trams, Mattias. Läs vad Esbati skriver på sin blogg om evenemanget. Han visar att Karin Olsson och Johanne Hildebrandt med all sannolikt återgivit hans uttalanden korrekt. Esbati skriver:
**Olsson ?citerar? mig bland annat så här: ?Religionskritiken är den form i vilken västerländsk rasism fortsätter i dag?. Nu var det naturligtvis inte alls det jag sade. Jag förklarade att islamofobi, diskriminering av och hets mot muslimer, eller i själva verket alla som kan uppfattas som muslimer, är den mest framträdande formen för västerländsk rasism i dag.**
Dvs han anser att islamofobi – som egentligen är ovilja mot religionen islam och ideologin islamism – skulle vara detsamma som ”hets” mot muslimer (samt implicit att muslimer är en etnisk kategori).
Därmed är det fullt korrekt att dra slutsatsen att han anser att religionskritik är detsamma som rasism, och att han anser att alla som tror på islam skulle tillhöra någon etnisk eller rasmässigt homogen grupp.
april 6, 2010 @ 2:23 e m
Så här blir det alltid. Det finns för många människor som inte klarar av att föra en saklig debatt utan endast är ute efter billiga poänger och svartmålning, dessa återfinns för tydlighetens skull på båda sidor, ingen nämnd ingen glömd…. Som tur är finns även intellektuell hederlighet på båda sidor, jag uppfattar både bloggägaren och Ali Esbati som representanter för denna lite mer hoppingivande grupp.
april 6, 2010 @ 6:02 e m
Sådana kommentarer som Henriks gör mig så trött så trött… vilken oerhörd uppförsbacke det finns.
april 6, 2010 @ 9:19 e m
Henrik/
$vensson var där, han vet nog vad som sades. Och alldeles oavsett att jag tycker att Esbati och Malm är otäcka typer med stolliga åsikter så känner jag större förtroende för $venssons version än för Olssons.
april 8, 2010 @ 7:00 e m
Snälla kulturgiganter, spela in era sandlådedebatter så vi, den obildade pöbeln, kan ta del av dem och slipper era evinnerliga efterdebatter om vad som sades. för att inte tala om era faiblesse att i var och varannan debatt hamna i något slags ställningskrig om vad respektive person sagt. Det är som att halva debatterna går åt till att tjafsa om vad ni sagt och skrivit. Demirbag-Steen gör ett påstående om vad Malm sagt och kritiserar det. VArpå Malm i regel dementerar påståendet om vad han skulle ha sagt, och betalar sen tillbaka med samma mynt. Jag raljerar, men min poäng är att hederliga och modiga debattörer tar reda på vad den andre verkligen sagt och håller sig till det och inget annat. Vid minsta osäkerhet frågar man: ”Du Andreas/Dilsa, har du sagt detta/hur menar du med det här med yada yada yada?”