Farväl Washington
Det var gråkallt och lite regnigt när jag tog farväl till Washington med en rejäl löprunda i morse. Följde Potomac River upp mot Georgetown, byggnaderna där är lite lika Howard Roark skapelserna i Fountainheadfilmatiseringen. Över en fantastisk hög bro till Virginia, där man i alla fall kan se några skyskrapor, en runda i skogen på Theodore Roosevelt Island bland höstfärgade träd och sedan längs kusten tillbaka och förbi Jefferson monument. Underbar tur på runt två och en halv timme.
Svängde förbi Dupont Circle där det skulle vara rally utanför Egyptiska ambassaden till stöd för att frige den fängslade egyptiske bloggaren Kareem, men hittade bara två fackmedlemmar som stod och skrek utanför ett hotell. (De var visst två kvarter bort) Nåväl, Kareem, mina tankar är hos dig idag.
Mina tankar har varit hos andra offer under veckan när jag passerat minnesmärkena över dem som stupade i andra världskriget. Vi har inga sådana minnesmärken i Sverige. Det fanns knappast några svenskar att resa dem över, men här högtidlighålls de amerikanska soldater som dog i svenskarnas ställe. De dog får att befria Europa, medan Sverige i tysthet stödde diktaturerna och gjorde goda affärer. Vore det för mycket begärt att vi reste något monument över dem även i Sverige som tack för den frihet vi inte gjorde oss förtjänta av?
Häröver träffar jag många krigsmotståndare, och jag förstår deras argument. Samtidigt kan jag inte stå helt på deras sida när jag vet att min frihet beror på att USA faktiskt grep in. Jag passerar parkerna och monumenten med både en högtidlig känsla av djup tacksamhet, och en stickande biton av skam.
november 10, 2007 @ 1:06 e m
Vad ska du skämmas för forna svenskars beteenden för? Du har väl inget mer gemensamt med dem än att du råkat födas på samma del av jorden som dem? Låter misstänkt kollektivistiskt i mina öron.
november 10, 2007 @ 5:19 e m
Nja.. så vitt jag vet så dog ungefär 2500 svenskar i Andra världskriget i antingen i krigshandlingar som direkt drabbade Sverige, som sjömän på fartyg eller i tjänst i utländska arméer. Av dessa i utrikes tjänst så dog inte en föraktlig del i de allierades tjänst, dvs de fanns svenskar som dog för att de avskydde nazismen. Ett faktum som fortfarande är obekvämt.
Gemensamt för de alla dock är att de med några få undantag inte har några monument resta efter sig. Till och med ett erkännande för Raoul Wallenberg satt jävligt långt inne.
Vi svenskar tenderar att göra allt för friheten utom att just göra något för den.
november 10, 2007 @ 8:31 e m
Jag kan förstå att man som svensk kan vara tacksam för att USA’s militär grep in under andra världskriget, men inga krig som inträffat sen dess har gjort dig ett dugg mer eller mindre fri. Det här med att det krävs krig och mord för att försvara frihet är totalt absurt.
Amerikaner säger att soldaterna försvarar deras frihet, men detta är skitsnack. Att soldater åker omkring i världen och krigar gör inte USA mer fritt.
november 11, 2007 @ 9:51 e m
Det räcker ju att åka tvärs över Österjön till Polen för att dagligen och stundligen påminnas om andra världskrigets fasor och uppoffringar. Att vistas i Warszawa utan att känna historiens vingslag när det gäller kampen för frihet och mot förtryck såväl med kommunistiskt som nazistiskt tryne är omöjligt. Man förstår lätt polackernas stolthet över sin frihetskamp och sina värderingar. Utan deras heroiska kamp hade även vår frihet varit hotad. Vi lät som vanligt andras liv spillas i vårt ställe. Sverige borde självklart ha stått upp tydligt mot både nazismens härjningar och kommunismens fruktansvärda illdåd, men vi kröp. Det är svårt att känna stolthet när man ser på vår nutidshistioria i detta perspektiv. Fred utan frihet är ingenting värt. Därför måste man slåss mot förtryck och diktatur på alla sätt, även med vapen om så krävs. När ska Sverige och svenskarna inse det och sluta hyckla? Vi har inget att slå oss för bröstet för.
november 12, 2007 @ 2:26 e m
USA-hatarna (eller ”kritikerna”) har ju lyckats få in en fullträff i språkbruket kring insatsen i Irak i det att man kallar det för ”krig” fortfarande.
I själva verket så varade ju kriget bara i några veckor och var en enastående succé för USA (och det irakiska folket som slapp blodbad). Så kriget var extemt lyckat och tog slut i maj 2003. Det man (USA/UK) har haft problem med sedan dess är ju att säkra freden i landet.
Det är som om man skulle kalla situationen 1945-50 i Tyskland & Japan för ”krig”, vilket även det känns lite barnsligt.
För övrigt skall vi nog vara glada att väst hade sin militärmaskin igång under det Tredje Världskriget (det ”kalla kriget”). Det var ju ytterst när att fel sida vunnit detsamma. Och då hade vi inte suttit här och bloggat…
november 12, 2007 @ 3:26 e m
Det här är minnesmärket över det senaste slaget Sverige deltog i. Slaget vid Sävar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:S%C3%A4var_monument-2007-06-15.jpg
För övrigt deltog frivilliga i finska vinterkriget. Jag tycker att det låter som ett bättre alternativ än att gå i krig med en värnpliktsarmé. Sen kommer den rätt meningslösa diskutionen om vem som var värre av Hitler och Stalin. Jag säger att båda var dåliga.
/B