Förmyndarpropaganda i SvD

“Politiker vill förbjuda all alkohol i riksdagen” skriker rubriken på SvD:s förstasida idag. Det visade sig att några politiker i riksdagens grupp av helnykterister (14 av 349 ledamöter) vill förbjuda all alkohol. SvD ägnar en hel huvudartikel åt denna marginella riksdagsgrupps förhoppningsvis inte helt representativa åsikter. Samtliga 14 medlemmar i nykterhetsgruppen har intervjuats, men SvD var tvungna att även inkludera Gudrun Schyman för att få ett otvetydigt pratminus om totalförbud för alkohol i riksdagen, det som alltså fick bli framsidans rubrik (miljöpartisten Helena Leander vill ”egentligen” ha alkoholfri representation, men kräver bara en ”policy”).

Det vore naturligtvis dumt att införa både policy och totalförbud. Riksdagens ledamöter är valda för att efter eget omdöme utöva betydlig makt över hur landet styrs, de måste kunna hantera även festliga arrangemang efter eget omdöme. Inskränkningar i representationen skulle göra riksdagsarbetet tråkigare, därmed skrämma bort vanliga människor och utgöra en osund dragning för folk som gillar att införa restriktioner på hur andra lever sina liv. Dessutom vore det ett slag i luften eftersom de flesta arrangemang där ledamöter frestas med alkohol ordnas av andra än riksdagen.

Det som stör mig mest med artikeln är dock det mönster över SvD:s journalistik som börjat formeras. Tidningen har på senare år blivit ett veritabelt propagandaorgan för förmynderi, för förbud och restriktioner rörande livsstilsval. Dagens huvudartikel är bara ett exempel: Vinklat urval, enbart problematiserande perspektiv, maximal uppmärksamhet åt den mest långtgående politiska åtgärden och inte en kritisk fråga om förbudsvurmen, inte en enda.

I samma tidning finns en artikel om EU-länders restriktioner för rökning, liksom planerna på en skärpt politik på EU-nivå (då har EU ändå gått så långt som att förbjuda tobaksliknande godis!). Bara förbudsvänner har intervjuats; en person på Folkhälsoinstitutet, EU:s hälsokommissionär och Margot Wallströms pressekreterare. De får säga saker som att vissa länder ”skulle behöva ett bindande [EU-]direktiv” eftersom de motsätter sig förbud och restriktioner. Journalisten ställer inga kritiska frågor, utan fyller själv i att dessa motsträviga länder ”släpar efter”, som om maximala förbud vore det självklara målet, och återger lika okritiskt att EU:s antirökkampanj varit ”effektiv” utan andra bevis för detta än att räkna upp alla olika rökförbud som kan komma att införas.

Det var bara någon dag sedan SvD uppmärksammade de svenska rökförbuden i kommuner och landsting på samma okritiska sätt. När SvD för ett tag sedan grävde upp den gamla förmyndarplanen för att få svenskar att äta nyttigt var vinkeln att politikerna inte gör tillräckligt. Bara förmyndarvänner intervjuades, vinkeln låg på maximalt av förbud och restriktioner och inte en kritisk fråga ställdes. Lika okritiskt beskrev SvD WHO:s överstatliga ambitioner i samma syfte (en plan som bland annat kräver att medier ska skriva positivt om statliga folkhälsoåtgärder!).

Det kan knappast vara en slump att SvD på så många områden bara intervjuat förbuds- och restriktionsvänner, att deras journalister ofelbart valt denna vinkel på sina ofta mycket uppmärksammade nyheter och att inte en enda kritisk fråga ställts vid något av dessa tillfällen. Frågan blir då om det beror på en medveten journalistisk policy från SvD:s sida, eller om okritiska journalister hamnat i händerna på en gravt skatteunderstödd nationell och internationell folkhälsolobby.

(Uppdatering: Apropå mediekritik noterar jag att dn.se rippat samtliga sex citat och samtliga sakuppgifter utom en från SvD-reportaget och av detta gjort en egen ”artikel” signerad Ossi Carp. Måste varit en tuff dag på jobbet, Ossi.)