Fyrverkerier: En Eberhardsk fundering

Att döma av nyhetsrapporteringen (vilket förvisso alltid är tveksamt) tycks ansvarslös och rent farlig användning av fyrverkeripjäser vara ett tilltagande problem. Vi läser om bränder, dödsfall och om raketer som fullt medvetet riktas mot folksamlingar och tunnelbanevagnar. ”Folk är helt galna, de fattar inte” säger en polis som ”aldrig varit med om så många bränder” som på nyårsnatten.

Naturligtvis ropas det på förbud, förbud, förbud.

Själv undrar jag om inte förbudet är en del av problemet. Redan årsskiftet 2000/2001 förbjöds smällare och på fyrverkeripjäser sattes en 18 årsgräns. Socialstyrelsen konstaterade redan för något år sedan att skadorna inte minskat som resultat av detta förbud. Så här efter sex år ser vi hur de första årgångarna tonåringar som förbjudits att hantera smällare under sin uppväxt går direkt på att hantera raketpjäser, och detta omkring nyår som är den enda gången det är tillåtet. Ska vi egentligen vara förvånade över att de verkar hantera dessa pjäser med mindre respekt för egen och andras säkerhet, jämfört med de tidigare generationer som vants via smatterband och ettöres-, och treöressmällare från marknader, påsk och nyår? Förbud är inte den enkla lösning som många tycks tro.

Jag kan inte heller undandra mig en mer generell Eberhardsk fundering. Det är nämligen inte bara smällare som undanhållits det uppväxande släktet, utan snart sagt varje lek med risk för skador och sveda. På min frus skola fick de för något år sedan ringa polisen för att få bukt med ett snöbollskrig. Löjligt tyckte jag, men hon menade att ungarna när de väl kommit igång var fullkomligt hänsynslösa och inte gick att stoppa (lärare vill dessutom inte riskera att ingripa fysiskt med tanke på eventuellt rättsligt efterspel). Även denna tidigare så populära lek urartade alltså i ovana tonårshänder. Kan inte detta till viss del bero på att ungar inte lärt sig från tidig ålder och genom egen erfarenhet att vilda lekar och nöjen kan göra ont och medföra skador? Dagens EU-standardiserade lekredskapsutbud och övervakade skolgårdar har minimerat alla risker, men det kanske inte bara skett till priset av minskad rörlighet, utan även till priset av bristande förståelse och respekt för att och hur man själv och andra faktiskt kan komma till skada.

I så fall ligger lösningen inte i ytterligare förbud och restriktioner, utan i den skrämmande tanken att lätta på dem till förmån för en mycket krångligare väg; uppfostran till ansvar och eftertänksamhet via stundtals hårdhänta lärdomar. Gärna innan det går alldeles över styr.