Hur 30 kronor i veckan kan vara dyrare än 300 000 miljarder

EU har precis klubbat ett paket med restriktioner på det mesta av mänsklig aktivitet och rörelse för att hejda den globala uppvärmningen. Det sker enligt EU till en kostnad av 30 kronor i veckan för varje EU-medborgare. Det låter ju överkomligt, och är framlagt så. Säg drygt 6000 kronor om året för en fyrabarnsfamilj och det är inte lika kul.

Vad får vi då för pengarna? Ja, räddar vi jorden från undergång ska vi inte knussla. Mera realistiskt är att dessa restriktioner i bästa fall leder till en något mindre uppvärmning än annars. Ett dramatiskt positivt antagande är att den globala uppvärmningen minskar så att det i Sverige motsvarar högkostnads- snarare än lågkostnadsalternativet i regeringens egen utredning av klimateffekterna under de kommande nittio åren. Då har vi till en årskostnad av 1560 kronor per person undvikit en kostnad på 987 kronor per person och år. Låter det smart?

Lägg till att det finns vinster med ett varmare klimat som i Sverige är i stort sett lika stora. Räknar vi diskrepansen mellan vinster och förluster innebär det att vi går från en förlust på 191 kronor per år till en vinst på 80 kronor, eller att vi betalar 1560 kronor per person och år för att undvika att förlora 271 kronor per person och år.

Här om dagen kom en utredning av miljökostnaderna för samtliga större globala föroreningar de senaste fyrtio åren: uppvärmning, ozonlagret, jordbruk, fiske, skogsskövling you name it. De uppgick till den aktningsvärda siffran 300 000 miljarder kronor. Räknat med att vi varit 5 miljarder personer i genomsnitt under denna tid betyder det en årskostnad per person och år på 1500 kronor. Vi kan alltså åtgärda alla stora miljöproblem till ungefär samma årskostnad som vi nu betalar för restriktioner med högst osäkra effekter på ett problem (Fisket och jordbruket är dessutom en ren vinst att åtgärda eftersom det finns stora miljövinster i att sluta subventionera dem. Skogsskövlingen kan åtgärdas med äganderätter vilket också ger vinst.)

Men, vi kan inte spendera samma pengar två gånger. Antingen tar vi på oss stora kostnader för restriktionsprogram i förhoppningen att inga problem ska dyka upp i framtiden, och kallar det miljöpolitik. Eller så lägger vi betydligt mindre summor på att åtgärda miljöproblemen, inklusive rent vinstgivande reformer som att sluta subventionera övergödning och utfiskning, och etablera äganderätter till skog och fiske.