I mål men utan att nå målet
Det blev start i Stockholm maraton till slut, även om förutsättningarna knappast var optimala. Resultatet? Tja, ett misslyckande ska kallas ett misslyckande, och 3.57.17 är ingen tid jag är nöjd med. Magen skötte sig efter omständigheterna väl, men var långt ifrån i toppslag. Kroknade totalt redan innan 30 km, och tänkte faktiskt bryta där, men det var så långt till nästa vätskekontroll att jag stapplade vidare istället. Givet detta får jag vara nöjd att ha tagit mig i mål.
Fast målet var ju att slå mitt eget personbästa och även George W Bushs rekord på 3.44.52 och det var ju en rejäl bit därifrån. Dyngpisk av den konservative, vilket jag misstänker att Roland PM kommer att påminna om när han på måndag gör sin första dag i Timbro-huset.
Desto bättre gick det för Neos Andreas Ericson som sprang på 3.25.30. Där snackar vi prestation (och upprumpning av herr Bush). Stort grattis!
maj 31, 2008 @ 8:34 e m
Sprang Bush i Stockholm? Jag stod i publiken, vilken stämning det var! Var det ditt första Marathon lopp? Trevlig kväll!:)
juni 1, 2008 @ 8:06 f m
Nä, det är en gammal tid. Från Houston. Men i alla fall.
maj 31, 2008 @ 9:12 e m
Jösses!!!
juni 1, 2008 @ 8:09 e m
Vad harKim Jong Il för personbästa?
juni 1, 2008 @ 8:20 e m
2.10.59, något långsammare än Kim Il-Sung. Enligt officiella källor.
juni 2, 2008 @ 2:51 e m
Åhåja! Du ska vara mycket nöjd. Grattis!
juni 2, 2008 @ 3:16 e m
Nja i botten ligger nog det enkla och sura faktum att jag är i sämre form än för några år sedan. Åldern, barnen eller både och. Ett barn (som ännu inte börjat på dagis) var bra för konditionen, två (och dagisstart) är smått hopplöst. Men jag har ju på det hela taget hellre två söta barn än bättre kondition om jag måste välja 🙂