I skydd av stenregnet planeras massmord

Överdriver hon inte nu? Man kan inte läsa Ayn Rand utan att gång på gång ställa sig den frågan. I helgen har jag läst manus till Timbros urval av texter för sista gången, och när Rand i ”Avundens tid” går till storms mot det oförställda hatet mot det goda för att det är gott, ett hat mot allt vad människan skapat och åstadkommit, den del av avundsjukan som vanligen är för grotesk och omänsklig för att artikulera, då slår tanken mig igen. Nu tar hon väl ändå i i överkant. Kan sådan ondska verkligen finnas på riktigt?

Jodå, det kan den. Jag slår upp DN Kultur och läser ett stort uppslaget reportage från European Social Forum i Malmö, om filosofen John Zerzan. Zerzan är ännu en av de där figurerna som får skurkgalleriet i en Randroman att framstå som pojkscouter. Hans idé är kort och gott att utrota all mänsklig civilisation, all teknik, ja till och med själva språket. Vi ska bokstavligen tas åter till grottstadiet. Ja, det minimala fåtal av oss som skulle överleva en sådan transformation.

Någon respekt för mänskligt liv hyser inte Zerzan. Han var personligen bekant med UNA-bombaren, vars dåd Zerzan tyckte var så sympatiska att han sökte upp honom, och försvarar naturligtvis allsköns kravaller och förstörelse. Det är ändå bara småpotatis jämfört med det massmord på de flesta idag levande människor och det utplånande av varje mänsklig bedrift som Zerzan själv pläderar för i skydd av stenregnet på Malmös gator.

För det är ju det oundvikliga resultatet av en sådan samhällsordning som Zerzan pläderar för, även om denne teoretiske fluktare själv nöjer sig med att tala om metoder som ”småskalighet, avteknifiering och de-urbanisering”, samtidigt som han uppenbart dras till våldspornografin hos de stenkastare och mördare som samma lära lockar till sig.

Varför bjuds en sådan mordisk kuf till ett ”socialt” forum? Förmodligen av samma anledning som får filosofen Thomas Anderberg att uppmärksamma honom. De är lockade av de gemensamma grundpremisserna. Notera Anderbergs devota ton. Trots att han karaktäriserar Zerzans lösning som ”halshuggning mot huvudvärk”, så förespråkar Anderberg både sin egen variant av halshuggning – ”Miljöproblemen kräver förvisso drakoniska lösningar” – och försöker göra huvudvärken – ”ekologisk ödeläggelse” – till en åkomma som får den egna medgett drakoniska boten att blekna. Den påstådda ”ekologiska ödeläggelsen” använder Anderberg också för att ursäkta att Zerzan lyfts upp som ”en förgrundsgestalt” och för att själv kalla honom ”en viktig företrädare” för den radikalekologiska rörelsen.

Under skydd av en sådan extrem som Zerzan kan man själv komma undan med sin egen ”drakoniska” agenda; varje förstörelse, varje maktutvidgning, varje kränkning, varje massmord, men kan samtidigt dölja sådana avsikter genom att inte ”hålla med fullt ut”. Däri ligger lockelsen för Anderberg, och för den miljö- och antglobaliseringsrörelse som slutit Zerzan till sina hjärtan. Kufen sänker trösklarna för det politiskt möjliga, men avslöjar samtidigt vilka möjligheter det är som intresserar vänstern av idag.

Kravaller är en fråga för polisen, miljonsubventionerna som ESF fått en fråga för kommunalpolitiken. Indignationen över detta är adekvat, men knappast proportionerlig jämfört med den uppmärksamhet som borde ägnas vänsterns planer för morgondagen. Den intellektuella utmaning som varje deltagare vid detta ”sociala” forum bör ställas inför handlar inte om inställningen till krossade skyltfönster, utan om hur de kan samsas med och applådera teorier som i praktiken innebär förtryck, stagnation och blodbad på en skala som vida överträffar allt vi hittills sett i den vägen.

(Uppdatering: Arrangören av European Social Forum gör klart att John Zerzan inte var inbjuden dit. DN-artikeln kopplar Zerzan till ”dagens radikala tänkare” på ESF i Malmö, vilket jag slarvigt läste som att han var inbjuden och accepterad i dessa kretsar. Då gäller min kritik Anderbergs och DN-Kulturs svassande, medan jag ber ESF om ursäkt för sammankopplingen.)