Lästips: Björn Lomborg Cool it

Det är onekligen surrealistiskt att läsa Björn Lomborgs Cool it, som i tysthet smugits ut på den svenska marknaden av SNS förlag, parallellt med helgens larmrapporter kring IPCC:s nya rapport. Lomborg är resonerande, refererande och pedagogisk, medierna är fullmatade med bilder på väderkatastrofer, dramatiska krav på att tiden att handla är nu och vetenskapsmän som talar i taktiska termer av att rapporten kommit fram till ”så skarpa formuleringar som man kan göra på basis av det vetenskapliga underlag som finns” (SvD 17/11).

Några myter som Lomborg passar på att avliva. Nej isbjörnarna dör inte på grund av växthuseffekten, vilket exempelvis Världsnaturfonden och Al Gore påstått. De senare hade läst en rapport som visade att en eller möjligen två populationer av sammanlagt tjugo minskade, att två ökade och de övriga var stabila nämndes inte. För övrigt är jakt en mycket större faktor bakom isbjörnspopulationens storlek än växthuseffekten, och lättare att reglera.

Nej, att glaciärerna på Himalaya smälter har inte heller särskilt mycket med växthuseffekten att göra, de har smält sedan lilla istiden vilket faktiskt bidragit till ökande vattenflöden i de floder som försörjs därifrån (och kommer att fortsätta öka i femtio år, så det finns tid att hitta nya sätt att ta hand om vattenförsörjningen). Och nej, inget talar för att golfströmmen avstannar eller att Grönlandsisen smälter bort för att ta två andra populära katastrofscenarier.

Vad Lomborg framför allt gör är dock att sätta den globala uppvärmningen med förväntad temperaturhöjning, vattennivåhöjning och nya levnadsvillkor i ett sammanhang. Den förutspådda vattennivåhöjningen på tre decimeter under hundra år är exempelvis motsvarande höjningen sedan 1850. Till relativt små kostnader för kända tekniska åtgärder kan hotade landområden räddas, t ex krävs 0,04 procent av Maldivernas BNP för att rädda de 77 procent av landet som skulle hotas vid vattennivåhöjningen. Lomborg visar hur problem efter problem kan hanteras, men att reduktioner av koldioxidutsläpp idag på grund av rikedoms- och effektivitetsförluster är ett extremt ineffektivt sätt att hantera problemen till följd av den globala uppvärmning människan orsakar.

Till en årlig kostnad av 180 miljarder dollar om året i femtio år kan Kyotoprotokollet (förutsatt att USA vore med) reducera temperaturen med 0,07 grader C eller i andra termer skjuta upp den väntade temperaturhöjningen 2100 till 2103, vattennivåhöjningen skulle med ett liknande resonemang fördröjas från 2100 till 2104 om USA och Australien skrev på. Räknat per räddat liv (och blundandes för att ökad värme räddar betydligt fler liv på alla kontinenter utom Afrika) skulle Kyotoprotokollet kosta 300 miljoner dollar per räddat liv, att jämföra med de mindre än 2000 dollar som räddar liv idag genom insatser mot HIV-prevention eller rent vatten. Detta i en framtid då afrikaner förmodas ha ett välstånd motsvarande dagens portugiser. Dramatisk koldioxidreduktion som i Kyotoprotokollet idag är helt enkelt en dyr, ineffektiv och i ljuset av möjliga alternativ oförsvarlig väg, moraliskt och ekonomiskt. Det gäller naturligtvis i tilltagande grad för än mer drastiska åtgärder.

Vem ska man då lita på? Tja, även om exemplen kommer från Lomborg själv så är det bemötande han fått talande för nivån hos vissa meningsmotståndare. Britten Mark Lynas, som hyllas i av DN:s planekonomiförespråkande kulturdebattörer, hade exempelvis inget bättre argument mot Lomborg än att trycka en paj i ansiktet på honom. Lomborgs kritiska resonemang om kostnader och effektiva åtgärder fick även IPCC:s politiskt följsamme vetenskapschef R.K. Pachauri att explicit likna Lomborg vid Hitler (!). Det är två så kallade experter som med råge borde ha straffat ut sig från det vetenskapliga samtalet och seriöst bemötande.

Lomborgs bok är en lättfattlig och imponerande genomgång som gav mig många nya insikter. Jag har egentligen bara en kritisk synpunkt, men det är dessvärre en avgörande sådan. Det argument som framför allt bär fram de värsta klimatscenarierna är att om vi inte vid en viss tröskel hejdar temperaturökningarna, så kan en irreversibel uppvärmningsprocess startas (exempelvis genom att isen smälter och att det mörkare vattnet drar till sig mera värme, tjälen smälter i Sibirien och avger mer metangas till ytterligare uppvärmning etc). Jag kanske läst slarvigt, men jag hittar inte någon explicit behandling av denna fråga i Lomborgs bok. Nog för att problemen under överskådlig framtid verkar hanterbara, men det är svårt att komma undan att kontinuerliga temperaturhöjningar utan slut är en värld vi knappast vill lämna efter oss. Denna fråga vill jag ha utredd innan jag helt och fullt är med Lomborg.