Mesighet kommer aldrig att ge bättre borgerlighet
Jag får fullständigt krupp på den borgerliga lakejmentaliteten. Johan Norberg har fått välförtjänt beröm för sin artikel på SVT-opinion, men jag delar på intet sätt hans cynism. Norberg skriver:
”Löften om att avpolitisera utnämningsmakten höll inte länge när de såg poängen med att själva använda den till att belöna eller utvisa. Avregleringar skulle göra slut på krångel-Sverige, men enligt Nutek har företagens kostnader för byråkrati tvärtom ökat med två miljarder eftersom de borgerliga också har en massa världsförbättrande idéer som företagen ska tvingas stå för.
Jag är cynisk nog att inte förvänta mig något annat.”
Ursäkta, det är inte cynism utan ett hållninglöst daltande. Man ursäktar inte någon som pissar på en med att de faktiskt hade kunnat slå ner en och ta ens plånbok också. Då är man inte en cyniker, utan en mes. Även om man hade förväntat sig en sådan behandling, så skäller man ut förövaren och förväntar sig bättring till nästa gång. Man måste visa var gränsen ska dras om den inte ska överträdas, det är vad borgerlig hyfs och anständighet kräver.
Av samma skäl måste man faktiskt kräva av människor man känner och fört civiliserade resonerande politiska samtal med, att de inte beter sig som svin så fort de sitter vid makten. Att de inte spenderar och reglerar som galningar och att de åtminstone levererar det fåtal liberala utfästelser som gavs före valet, som att avskaffa den statliga opinionsbildningen, avpolitisera utnämningarna och sätta stopp för Bodströmsamhällets övervakningsiver.
En del går längre än cynism, till omotiverat beröm. Inte minst genom vesselordet ”reformer” som Johhny Munkhammar använder när han deklarerar ”Därför går jag med i moderaterna” (Jag var ung och jag behövde pengarna?).
Många tjattrar om att vi har den mest ”reforminriktade” regeringen i Europa. Vad betyder det? Liberala reformer? Tja, modesta och kontantbidragsliknande inkomstskattesäkningar och motsvarande modesta besparingar i statliga socialförsäkringssystem, något enstaka sålt statsföretag, ett halvhjärtat försök att oligopolisera apoteksmonopolet, en utredning om avskaffad värnplikt sedan den näst intill avskaffats i praktiken och tre nedlagda myndigheter av över femhundra. Bättre än ingenting, men knappast någon anledning till överord.
Särskilt inte som enda områden där det råder genuint ”reformtryck” (och som Munkhammar knappt nämner) går åt det antiliberala hållet. FRA-lagen och datalagringslagen, nedrustningen av försvaret, förslaget att kriminalisera sexbilder på fullt utvecklade vuxna och skärpa en idiotisk prostitutionslag, merkantilistisk handelspolitik med ökat statsstöd till export, den utbyggda folkhälsopolitiken med högre moralskatter på tobak och alkohol och större statsanslag, lydnadsbidrag i familjepolitiken, kravet på körkort för moppe och båt, och miljöpolitiken som i princip bara varit skattehöjningar och restriktionstänkande.
Andra går ännu längre i sin proggiga förlåtarmentalitet och lovar sin röst oavsett vad regeringen gör, därför att alternativet vore värre. För det första vet vi inte om alternativet är värre. Det var socialdemokratin som inledde den senaste reformeran i Sverige på 1980-talet, medan vi nu som på 1970-talet har en borgerlig regering som administrerar det bestående. Precis som det inte är liberala frasradikaler från ungdomsförbunden som blir de pålitligaste borgerliga politikerna, så är inte borgerligheten bättre i sak för att de säger bättre saker. Politik är ett praktiskt hantverk.
För det andra så är det dumt att deklarera att man tänker kasta bort sin röst på det ”minst dåliga” alternativet oavsett hur dåligt det är. Som Johan Ingerö så riktigt påpekar försitter man därmed sin främsta möjlighet att låta kritiken gå fram. Marknadsvänner om några borde se röstandet som en affärstransaktion, att åtminstone kräva lite liberalism i utbyte mot omaket att rösta är inte för mycket, att nöja sig med mindre är att be om att bli blåst.
Det är inte för extremt att kräva betydligt mer än tre nedlagda myndigheter, att vilja se idiotiska skatter sänkta och avskaffade istället för bara omflyttade eller att kräva att skattepengar åtminstone inte borde gå till saker som är till uppenbar skada, som subventionerad utfiskning, biståndsunderstödda krig eller statlig opinionsbildning. Inte heller ett krav på åtminstone några genuint framåtsyftande och välbeprövade liberala reformer för att lösa samhällsproblem; marknadshyror mot bostadsköer, säljbara fiskerättigheter mot utfiskning, en framstöt för avskaffade handelshinder och avskaffad jordbrukspolitik i EU, sålda statliga företag och lägre skatt mot offentlig förmögenhetskoncentration och dålig privatekonomisk trygghet. Där någonstans ligger anständighetens lägre gräns.
Jag har skrivit en längre artikel till kulturmagasinet Voltaire om Margaret Thatcher. Hon menade att de största motståndarna mot hennes ambition att förändra Storbritannien till det bättre var konservativa partikollegor med Edward Heath i spetsen. De hade investerat hela sitt politiska liv i att man inte kunde förvänta sig något bättre än att genom samarbete och konsensus bromsa utvecklingen mot socialism. De motsatte sig de då kontroversiella tankarna på låg inflation, sänkta skatter, spritt ägande och ett stopp för regleringssamhället, miljardslukande statliga företag och maktfullkomliga och våldsamma fackföreningar, ofta för att det helt enkelt inte var förenligt med deras världsbild att ha en positiv vision av vad som kan åstadkommas politiskt. Allt sådant tal var bara skrämmande, extremt och teoretiskt.
Den livsviktiga läxan är att aldrig sätta ambitionen för lågt. Om inte vi som vill ha liberal förändring uppfostrar borgerligheten till elementär anständighet – via ett välförtjänt valnederlag om så krävs (ett förnedrande nederlag var vad som krävdes för att göra valvinnande reformist av den tidigare högspenderande utbildningsministern Margaret Thatcher) – så kommer ingen annan att göra det åt oss.
En regering som snubblat när den på stapplande steg varit på väg mot ett liberalare samhälle hade onekligen varit värd att stötta och hjälpa. En regering som bestämt och avsiktligt (beslutet att spendera på offentlig verksamhet fram till 2010 är strategiskt och ideologiskt) marscherar åt motsatt håll förtjänar ingen hjälp och inga ursäkter.
(Se också: Den liberala rösten.)
Ragnar D.
september 11, 2008 @ 5:10 e m
Instämmer till 100.000%.
hajjen
september 11, 2008 @ 5:15 e m
Bra skrivet!
Sebastian
september 11, 2008 @ 5:33 e m
Manuell trackback: http://kulturrevolution.wordpress.com/2008/09/11/ingero-tells-it-like-it-is/
Erik
september 11, 2008 @ 7:29 e m
…Bra!
/Erik
Anonym
september 11, 2008 @ 8:35 e m
Wow!
Jag får gåshud av att läsa din text.
Detta var grymt.
”Man ursäktar inte någon som pissar på en med att de faktiskt hade kunnat slå ner en och ta ens plånbok också”
Tack.
Anonym
september 11, 2008 @ 9:03 e m
Mattias, du är en utmärkt skribent, analytisk och påläst till tusen. Din ilska över uteblivna liberaliseringar kan jag också hålla med om, men att se fyra hånleende vänsterledare stå tillsammans och hylla varandra på valnatten får det att knottra sig på skinnet mitt av vämjelse.
Det är nog så tyvärr, att svensken är tämligen nöjd med överhetssamhållet även om man bland yngre människor hoppfullt kan se en ändring och mycket ska vi tacka datoriseringen för, den datorkunnige är ofta internationalist och kan se alternativ till den svenska modellen. Därför är det så svårt för Alliansen att göra några mera radikala förändringar i denna första mandatperiod, man försöker men det blir ofta bara halvmesyrer. Det finns liberaler i alla partier utom kd och dessa borde börja röra på sig nu och kräva lite mera, framförallt se till att Reinfeldt går på offensiven med ett budskap som verkligen vågar gå emot allt invant och förlegat, annars finns det inte en chans att Sverige klarar globaliseringens hårda villkor.
Det mittens rike som alla nu rör sig i gör, åtminstone för min del, att intresset för politik avtar. Det blir extrempartier som sd som kan gynnas av detta tillstånd, så låt oss hoppas på bättring.
D
september 11, 2008 @ 9:32 e m
Ett annat sätt att se på det är att alliansens underläge i opinionsmätningarna gör att de bara siktar in sig mer och mer på den s.k. mitten och avstår från liberala reformer inte för att de inte vill utan för att de inte vågar. Man verkar vara så stressad av de dåliga siffrorna att man hellre bevarar status quo än riskerar ytterligare kritik. Ta värnskatten t.ex., den hade knappast blivit kvar om alliansen haft ett stöd på säg 50-55 % av väljarna.
Ur det här perspektivet är det alltså rationellt att ”alltid” uppge att man skulle rösta på alliansen. Jag är dock inte opinionsbildare utan bara vanlig väljare (sagt utan sarkasm) kanske bör påpekas.
Per Hagwall
september 11, 2008 @ 11:48 e m
Man kan tycka en hel del om partiernas makt i Sverige, men det är nu så det är, och om de principfasta lämnar partierna blir bara ja-sägarna kvar… Jag är inte nöjd med allt men jag stannar kvar för att påverka både inifrån och utifrån. Jag har offentligt i egenskap av förtroendevald moderat kritiserat både sexköpslagen och FRA-lagen för att de strider mot vår ideologi. Naturligtvis kan man inte driva opinion genom att i förväg deklarera att man accepterar och röstar för vilka beslut som helst, bara de läggs av en regering med rätt färg. Men man kan inte heller påverka genom att deklarera att man ställer sig utanför partipolitiken.
F ö borde regeringen lära sig av de goda opinionssiffrorna för oss i Stockholm. De har vi just för att vi för en _konsekvent_borgerlig_politik_ utan nervösa blickar åt vänster, med valfrihetsreformer i förskola, skola och äldrevård och små men stadiga skattesänkningar.
Mattias Svensson
september 12, 2008 @ 8:38 f m
Thatcher stannade som sagt också kvar och bidade sin tid. Hon var inte ens särskilt kritisk innan hon kandiderade till partiledarposten. Är man inne bör man gräva där man står. Men bara för att du röstar och engagerar dig lokalt innebär ju inte att du röstar för sossen i Rosenbad.
J
september 12, 2008 @ 12:34 f m
Instämmer.
KLP 2010 för mig. Alliansen kan dra åt *******! Jag är trött på att bli huggen i ryggen dagligen av Reinfeldt & Borg.
Dina referenser till Thatcher var mycket intressanta. Skänkte lite hopp i dessa dystra tider.
Dags för TOUGH LOVE!
Jonas V
september 12, 2008 @ 7:26 f m
Det som förvånar är att den enda ordentliga strid mesen till statsminister har tagit handlar om FRA. Varför var den frågan så viktig för honom? Vill han bli hågkommen som den som införde massavlyssning av svenska folket?
Roberth Ström
september 12, 2008 @ 9:08 f m
Vad söker partierna? Naturligtvis en ökad procent av väljarskaran. Inse det nu atta etablerade partier är mer eller mindre prostituerade som gör vad som helst för att sitta vid köttgrytorna. M detta företagarparti har gjort en helomvänding när det gäller företag, tull och polis. Varför? För att närma sig mitten och sno sossarnas röster. Det finns inget parti i riksdagen värdigt ens röst längre. Frågan är vill du ha Mona Sahlin som statsminister med stöd av MP och kanske V? Då kapar jag hellre stortån!
Mårten
september 12, 2008 @ 9:50 f m
Bra skrivet Mattias. Instämmer helt.
Ulf Börgesson
september 12, 2008 @ 9:53 f m
Till Per Hagwall: Men de principfasta har ju redan lämnat in? I vårt nuvarande valsystem premieras ju lojalitet mot partiet, inte mot väljarna. Jag vill faktiskt gå så långt som att säga att partierna har stulit demokratin, och istället för demokrati infört oligarki.
Personligen tror jag att det bästa för svensk demokrati vore ett kraftigt sjunkande valdeltagande i nästa val. Det skulle ge skinn på näsan åt dem som företräder nya fräscha alternativ – till höger eller vänster.
Dessutom är ju hela karriärsystemet inom partierna uppbyggt för att gynna anpasslingar och fila bort eventuellt återstående personliga ställningstaganden.
Detta är inte unikt för moderaterna, utan jag har har upplevt samma sak under min tid i SSU. Och jag är helt övertygad om att det är likadant i andra partier.
Marcus
september 12, 2008 @ 10:08 f m
Manuell trackback: Realist eller idealist?
Rickard Ström
september 12, 2008 @ 10:23 f m
Per Hagwall,
?Men man kan inte heller påverka genom att deklarera att man ställer sig utanför partipolitiken.?
Jo det kan man. Man kan göra klart för politikerna varför man inte stödjer dem samt vägra medverka. Vad tror du alliansen kommer att dra för slutsatser av en rungande valförlust i nästa val? Att FRA-lagen och djupt besvikna kärnväljare var rätt väg att gå?
För min del finns det krav för att rösta borgerligt igen:
– FRA-lagen skall rivas upp och grävas ned, djupt.
– Borg och Reinfeldt skall röjas ur partiet. Alltså, de skall avsättas, uteslutas och nekas några som helst offentligfinansierade poster.
Så länge dessa krav inte tillgodoses så blir det sofflocket för min del. Jag kan nämligen inte belöna vad som helst med motiveringen ?det kunde ha varit värre?.
/Rickard (f.d. Moderat kärnväljare)
Johan Norberg
september 12, 2008 @ 12:39 e m
Mattias,
Om inte ens du förstår att mitt ständigt skrivande om regeringens tillkortakommanden är just ett sätt att skälla ut förövaren, utan du läser det som ”hållninglöst daltande” och ursäkter från en mes så är jag i sanning en uslare pedagog än jag kunnat drömma om och ska nog fundera på en annan karriär.
Mattias Svensson
september 12, 2008 @ 2:56 e m
Utskällningen var bra, det är cynismen jag tyckte var omotiverad.
Jonas Lundqvist
september 12, 2008 @ 2:19 e m
Jag tillhör en av dem som kommer att rösta på alliansregeringen. Inte för att jag menar att de är på väg att skapa mitt personliga utopia, men för att jag ser dem som det bästa av de två möjliga alternativen.
Vilket skulle betyda att, om jag använder din handfasta liknelse, jag föredrar faktiskt lite kiss på mig jämfört med att bli misshandlad och rånad. Hur någon skulle kunna föredra det senare övergår mitt förstånd.
Dessutom har jag svårt att acceptera synen att alliansen pissar på sina väljare. I realpolitiska frågor som påverkar mig i min vardag så har de definitivt gjort ett bättre jobb än vänstergänget, jag dristar mig till och med till att säga att de har gjort ett riktigt bra jobb. De har haft en hög takt på de reformer som påverkar min vardag. Att de inte har haft en lika hög reformtakt när det gäller vissa liberala metafrågor kan jag bara beklaga, men de är just metafrågor. Kul att sitta och surra om på nätet, men ärligt talat finns det egentligen någon som på allvar tror att FRA-lagen kommer att någon reell inverkan IRL?
Avslutningsvis, jag hoppas att alliansen vinner 2010 och fortsätter att vinna val efter val efter val?
Mattias Svensson
september 12, 2008 @ 3:03 e m
Ansatsen är rätt, men resonemanget håller inte. Ölen kostar mer, bensinen kostar mer pga höjda skatter. 17.10 kostar en burk Boddington. Är det vardag nog? Fisken är på väg att fiskas ut tack vare subventioner till fisket, regeringen vill öka subventionerna. Är det vardag nog? Regeringen låtsades vilja göra något åt EU:s jordbrukspolitik, men istället har vi en minister som åker ner och pratar om kupering av hundsvansar. Är det vardag nog? Och nog hade åtminstone min vardag varit lite ljusare utan att min mailbox gåtts igenom och mina mat- och dryckesvanor föremål för utredningar och byråkrati.
benke
september 12, 2008 @ 7:59 e m
$vensson, du skriver för det mesta insiktsfulla och pålästa inlägg. Så ock denna gång. Jag har problem med en sak dock. Att försöka ”uppfostra” alliansen ”till elementär anständighet” genom att hoppas på att: ”via ett välförtjänt valnederlag om så krävs” så kommer alla fel rättas till framgent, de kommer att lära sig läxan alltså, det är det Du menar? Den tanken är väldigt naiv. Helt rätt känslomässigt förstås. Jag håller med. Man kan ju hoppas. Att försöka ”bestraffa” alliansen genom att inte rösta på dem och därigenom tro att en konservativ/liberal tro kommer att uppenbara sig framöver är bara dumt och naivt. Jag kommer inte att rösta på något av Alliansens partier som det ser ut idag. Blank är min röst. Jag ser det inte som en bestraffning som kommer att få dem att skärpa till sig (även om jag hoppas på det). För mig är det inte en bestraffning utan ett moraliskt ställningstagande. Vad det kommer att leda till är en röst på vänstern tyvärr, men vi har redan en vänsterregering om du frågar mig.
Mattias Svensson
september 12, 2008 @ 8:38 e m
Jag håller med dig, det är ett eget moraliskt ställningstagande att inte rösta för socialistisk politik. Det är alliansens bekymmer om de inte vill vinna liberala röster och val, inte mitt. Vill de ändra sig är de varmt välkomna, jag röstar gärna.
Jonas
september 14, 2008 @ 11:36 e m
Vilket bra inlägg, tack!
Hansa
september 17, 2008 @ 11:47 e m
Hej
Jag tycker att Johnny Munkhammars argumentation är stark, här är länken som svar på ditt inlägg.http://www.munkhammar.org/blog/index.aspx?page=display_entry&ID=2205