Neo vs media i sandlådan
Ibland kan man på sin kammare få för sig att man hittat ett riktigt bra resonemang som avslöjar en revolutionerande sanning. Då är det bra om man har vänner som hinner bromsa en i tid med frågor och invändningar, i händelse av att resonemanget inte var fullt så briljant som man intalat sig själv. Idag känner jag mig lite skamsen över att ha svikit som sådan vän.
Peter Wennblad på magasinet Neo har nämligen hastat iväg en artikel till SvD där han avslöjar att kvällspressen inte följer skattelagstiftningen, och därför vill han avskaffa tryckfrihetsförordningen. Ni hängde inte med heller där va?
Grunden är ett ”det var dom som började”-resonemang som hämtat från sandlådan. Medierna har varit elaka mot regeringsledamöter och Alliansföreträdare för struntsaker, och nu har Wennblad grävt fram en struntsak att kasta tillbaka på dessa medier. De har inte skickat kontrolluppgift på tipspengar. Detta förvisso av det goda skälet att skydda källor från att avslöjas, men i strid med Skatteverkets reglemente.
Någon som höll på enskilda människors integritet, var kritisk till högskattestaten eller myndigheters ivriga detaljövervakning har förvisso anledning att applådera detta förfarande. Någon som tycker att nyheter borde vara annat än en diskussion kring löjliga detaljfrågor skulle åtminstone ha överseende med saken. Men som ridderlig Alliansförsvararare på mediekritiskt korståg väljer Wennblad istället att beskriva det hela som ”skatteskandalen” och hajpa det hela som magasinet Neos ”stora avslöjande” i senaste numret. Håhåjaja.
För att verkligen dumpa alla rimlighetskrav och liberala principer över bord vill Wennblad, på basis av denna ”skandal”, också ifrågasätta tryckfrihetsförordningen. God journalistik ska istället garanteras av att det statliga Konsumentverket breddar sin verksamhet till att inkorporera mediekritik. Varför inte införa ett Statens verk för Tidningsutgivande (SVT) rakt av, måhända lett av generaldirektör Wennblad själv?
(Uppdatering: Indignationen från Wennblads sida visade sig vara ett skämt, eller experiment. Dessvärre gäller det inte hans slutsats om tyrckfriheten.)
valentin
januari 14, 2008 @ 4:22 e m
I din presentation skriver du att du hatar översitteri! Kolla in din egen text… jag tycker mig se hur mycket som helst av den varan bakom texten. Lycka till med processen.
vänliga hälsningar
V.B
Henrik Sundholm
januari 14, 2008 @ 4:28 e m
Om det är något som inte behöver garanteras, så är det existensen av det fria ordet 😉
Men okej, Sanningsministeriet är förstås en bra lösning enligt somliga. Tydligen.
JohanH
januari 14, 2008 @ 5:53 e m
Hm… Att ta fram information som visar att någon varit hycklande och brutit emot saker man själv pompöst klagat på – är det verkligen ”sandlåda”?
Per-Olof Samuelsson
januari 14, 2008 @ 6:01 e m
Jamen, att låta Konsumentverket administrera yttrandefriheten var väl en fullständigt lysande idé? Fast helst då i nära samarbete med Socialstyrelsen, så vi inte får oss några hälsofarliga idéer till livs!
McVicar
januari 14, 2008 @ 8:48 e m
valentin:
Läs igen.
Hansa
januari 14, 2008 @ 10:10 e m
Jag håller med Valentin; det var ett jävligt översittaraktigt inlägg.
Världens bästa NÅGON
januari 15, 2008 @ 7:42 f m
Du det har hänt mig lite märkliga saker, min blogg dyker liksom inte upp på listorna längre va. Det känns lite suspekt och jag undrar om vad du tycker skulle vara en lämplig åtgärd isåfall?
Neoliberalen
januari 15, 2008 @ 12:15 e m
http://www.magasinetneo.se/blog/archive/2008/01/15/forlat-mig-jag-erkanner-2013-min-skandal-var-fejkad