Per Ahlmark 70 år
I torsdags fyllde Per Ahlmark 70 år. Vi träffades mycket kring millennieskiftet ofta i samband med olika aktiviteter för Taiwans frihet. Dessutom minns jag Pers release av ”Det öppna såret” på Timbro som en av de där smått magiska kvällarna under taknocken på Grev Turegatan. Det är också den Ahlmark-bok jag gillar bäst, med tunga inledningskapitel där han driver hem den i förstone inte helt självklara tesen att diktatur inte sällan är värre än krig (som Ayn Rand påpekade är det förra också ett stadium av krig, fast mot obeväpnade). Men visst är Ahlmark också läsvärd i de stycken han tar sig an renhållningsarbetet att göra upp med diktaturkramande och medlöperi hos intellektuella.
Det senare har renderat Per Ahlmark något slags rykte som en aggressiv och oförsonlig person. Mera fel kan det inte bli. Alla som träffat Per Ahlmark vet att han är oerhört älskvärd och lågmäld, även om han inte kompromissar eller låter sig bli illa behandlad, och har fräckheten i detta janteland att tänka höga tankar om sig själv och sin gärning (med all rätt).
Ahlmark är snarare det hoppfulla exemplet på att även en socialliberal kan vara annat än mesig och velig. I inrikespolitiken duger de inte så mycket till – som så många andra är det först efter den politiska karriären som Ahlmark kom till sin rätt – men Ahlmark pekar med rätta ut att vissa saker är väldigt enkla och svartvita: Demokrati och frihet är att föredra framför diktatur och förtryck. Detta är en hädisk tanke för ynkryggar och överintellektuella pladderkvarnar i alla politiska läger – de som tror att en rynkad panna och ett ”så enkelt är det inte” är ett djupsinnigt bidrag till varje debatt – och de avskyr därför Per Ahlmark med emfas. (Ett exempel på denna intellektuella typ ges i min post Rosenbergs käpphäst)
Just därför gillar jag Per Ahlmark. Inte för att jag alltid håller med. Tvärtom finner jag ”Det är demokratin, dumbom” ganska ihålig i sitt överoptimistiska antagande om att ett vunnet krig innebär befrielse, jag delar inte heller Pers EU-entusiasm och det riktigt kryper i mig varje gång denne intellektuella gigant ynkar sig med ett ”men jag är ju för ett högt bistånd” som värn mot anklagelsen att han skulle vara hård och cynisk, som om välvilja följde av att man vill låta staten skeppa iväg pengar till krig, misär och biståndsindustri. Men även när han har fel är Per Ahlmark tydlig med var han står och redo att ge svar på tal, det är vad jag gillar med honom.
Fler har uppmärksammat 70-åringen, särskilt läsvärd är Dick Erixons samling av citat från debatten kring Ahlmarks uppgörelse med 1970-talsvänsterns medlöperi:
”Människor som inte är bekanta med de debatter som den bygger på får otvivelaktigt en bild av att landet varit från sina sinnen” TOMAS LAPPALAINEN (i Aftonbladet 11/2 1994)
Ungefär så.
januari 18, 2009 @ 4:16 e m
Jag har på ”äldre dar” (nå, allt är relativt) börjat känna viss uppskattning för Ahlmarks gärning. Det beror på att hans motstånd mot diktatur, totalitarism och antisemitism är ett mostånd mot just dessa saker och inte ett camouflage för en allmän högerpolitik. Jag har just skrivit på en namninsamling mot antisemitism. Om något svenskt initiativ likt Euston-manifestet bildas så ser jag fram emot att vara på samma sida som både $vensson och Ahlmark. En samling mot totalitarismen och för demokratin, som är så bred och tvärpolitisk som möjligt, ligger i tiden.
Men när jag började engagera mig politiskt i början av 90-talet såg frontlinjerna inte ut så. Då var det för eller mot välfärdspolitik. Göran Greider kallades för ”välfärdsstalinist” (vilket hån mot Gulags offer!) och begreppet ”totalitarism” användes, bl.a. i tidningen Nyliberalen, för att beteckna folkhemmet. Att liknande missbruk av diktaturbegreppet finns kvar hos nyliberaler såg jag mer nyligen i debatten om TV-licens efter Stegö Chilos avgång, då Christian Gergils sa i TV att ”politiskt styrd TV” (dvs public service) hör hemma i dikaturer. Upplysningsvis kommer idén med Public Service från Storbritannien och BBC, inte från Nordkorea.
Jag var i mitten av 90-talet ofrivilligt långtidsarbetslös länge och varje dag kunde jag läsa hur inte bara högermän och nyliberaler utan även ”förnyelsesossar”, t.ex. den häromdan avlidne Anders Isaksson, hetsade mot oss arbetslösa som utmålades som parasiter. Mitt första ”scoop” för Internationalen 1996, sedan jag fått jobb där, var ett avslöjande av vilka politiska ideologier som drev Mats Hinze och Anders Varveus, männen bakom Docklands, vilka omfamnades av en del aningslösa inom vänstern (bl a Gudrun Schyman) som tyckte sig känna en doft av sin ungdoms flower power. I själva verket ville ju Hinze avskaffa både välfärdsstaten och den representativa demokratin.
Jag hittade en hemvist inom en vänster som stött revolterna mot stalinismen i Tjeckoslovakien (1968) och Polen (80-talet), var emot alla nutida diktaturer (bortsett från ibland viss idealisering av Kuba) och emot det anarkistiska AFA-tänket (som faktiskt har vissa totalitära drag vilket vi såg i Göteborg 2001), men vars egna politiska alternativ var lagom oklart.
Först senare började jag upptäcka att mycket av det jag tycker är viktigt – deltagande demokrati, generell välfärd, arbete åt alla, engagemang för fattiga länder, motstånd mot våld – faktiskt ryms inom den västerländska liberalismen. Det var inte så lätt att förstå det när liberalismen bl.a. representerades av en Anders Åslund som läntagde efter ”det borgerliga tvåtredjedelssamhället” och en Marian Radetzki som menade att en orsak till Sveriges ekonomiska problem är att folk tillåts äta sig mätta, produktionen skulle bli bättre om folk var hungriga, menade Radetzki, för ”hungriga lejon jagar bäst”.
Mer nyligen har jag börjat känna enorm uppskttning för vissa socialliberala skribenter, särskilt Isobel, och jag gjorde mitt examensarbete i juridik om den socialliberale tänkaren Joseph Raz. Jag gillar även väldigt mycket Katrine Kielos tappning av socialdemokratin och hoppas att det är i den riktningen sossarna går. Jag har definitvt mer gemensamt i tänkandet med Isobel än med Fidel Castro.
Jag tycker alltså att en bred samling mot diktatur och totalitarism är viktig just nu. Men om det (som väl bl.a. Boris Benulic verkar vara inne på) blir ett manifet mot ”etatismen”, i själva verket mot välfärdsstaten, är jag inte intresserad.
januari 18, 2009 @ 9:19 e m
Jag tror att en ”bred” samling mot diktatur och totalitarism är lite svårt att få till just nu. Huvuddelen av alla vänsterorganisationer i Göteborg var t ex med på gårdagens march mot Israel, under paroller som ”leve intifadan” och Hamas och Hizbollahs flaggor. Är man inte mer demokratiskt sinnad än så har man inte i en samling mot totalitarism att göra.
Trevlig kommentar av David, dock. Känns nästan ovant med resonerande bloggkommentarer i dessa tider 😉
januari 24, 2009 @ 11:48 e m
Jag upphör aldrig att förvånas över frihetliga, och förment frihetliga, människors beundran för Ahlmark.
Detta är en av de hätskaste fienderna till yttrandefrihet i Sverige, matchad bara av några kommunister. Dessutom ljuger han hela tiden i sina böcker — med exakt samma metod som Andreas Malm. Men i _den_ striden var det tydligen viktigt för ”liberalerna” vem som sagt vad.
Det är tydligen bara jag som funnit att både Per Ahlmark och Naomi Klein i allmänhet är lögnare (och svaga tänkare). Men så avskyr jag ju alla ideologier också.
januari 25, 2009 @ 12:53 f m
Men mumla inte i skägget. Det låter ju väldigt intressant om du har belägg.
januari 25, 2009 @ 1:37 f m
Ja, varför inte kolla länken …
februari 4, 2009 @ 7:25 e m
Man glömmer väl aldrig valkampanjen ”sociala reformer utan socialism” som folpartiet förde på sjuttiotalet. Per Ahlmark lika löjeväckande som kampamjen i sig. Nä, jag har svårt för honom..
Michelangelo
februari 5, 2009 @ 7:13 f m
Vaddå, det är väl folkpartiet i ett nötskal, ett slags fiiinare socialister? Min egen favorit är från EU-valet 1995 när folkpartiet lovade att ”minska den onödiga byråkratin”.
augusti 20, 2009 @ 5:26 f m
I olika debatter, särskilt i dessa dagar, blir ofta de som modigt och rättmätigt kritiserat Israels krigsmakt för krigsförbrytelser och massakrerna i Libanon och Gaza beskyllda för att vara ”antisemiter”. Denna meningslösa etikett är givetvis avsedd att skam- och skuldbelägga alla som inte hukar för den mediala förkärleken att framställa Israels arroganta och självsvåldiga uppträdande i försonande dager.
Begreppet semiter är en på 1700-talet införd benämning på en grupp forntida eller ännu levande folk som antogs härstamma från Noaks son Sem (1.Mosebok 10 kap). Numera avser man med semiter de folk som vid sitt första framträdande i historien talat semitiska språk. Dessa språk utgör en av undergrupperna inom den afroasiatiska språkgruppen, och med en utbredning inom ett avsevärt område i norra och nordöstra Afrika samt Mellanöstern/Asien. Det största språket är arabiska.
Att klassas som prosemit eller antisemit är alltså meningslöst när man talar om staten Israel, dess befolkning eller den judiska religionen. Begreppet antisemit har gjorts till en tyvärr förlamande skrämseletikett som utan urskillning fästes på var och en som ens vågar antyda ett uns av kritik mot den sionistiska staten Israel. Jag har ett stort antal judiska vänner både i Sverige och utomlands som är aktiva i organisationer som tar kraftigt avstånd från sionismen som ideologi då den står i stark konflikt med Torah, d v s det judiska `gamla testamentet`. Dessa antisionistiska judar kallas ”självhatare” (eng. self-hating jews) av sionisterna.
Sionismen som är en världslig politisk rörelse hänvisar trots detta till att de är ”Guds egendomsfolk” och att man har fått ”sitt land” av Gud. Egendomligt nog låtsas dom aldrig om sina halvsyskon araberna som i Bibeln kallas Ismaeliter. I gamla testamentet berättas om Abram och hans hustru Sarai som Gud lovat egen avkomma trots att de var mycket gamla. (1.Mos 15 t.o.m. 18). De litade dock inte på Guds löften utan Sarai ”lånade ut” sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till Abram för att få den utlovade avkomman vilket resulterade i en son som hette Ismael.
Gud förtydligade emellertid löftet om den utlovade egna avkomman och ändrade makarnas namn till Abraham och Sara, och tretton år därefter föddes deras gemensamma son Isak. Sionisterna åberopar också ett av Guds löften till Abraham som finns i 1.Mos 15:18 ..”åt din säd (avkomma) skall jag giva detta land, från Egyptens flod (Nilen) ända till den stora floden Frat (Eufrat)..
Den judiske hedersmannen Alfred Lilienthal har redogjort för den sionistiska Kivunim-planen för ett Stor-Israel med denna utsträckning och att de blå ränderna i Israels flagga symboliserar dessa floder (med sionisternas symbol, den sexuddiga stjärnan, mellan dessa). Israels flagga fastställdes dessutom i en kuppartad omröstning i det provisoriska styret för den nya staten 1948.
Sionisterna åberopar även andra förbund med Gud, ex-vis då israeliterna genom Moses fick budorden under vandringen i Sinai, men som de bröt redan innan Moses kom tillbaka med stentavlorna. (2. Mos 19 t.o.m. 32).
Genom hela den historia som åberopas som ”bevis” för ”äganderätten” till sin statsbildning så förekommer ständiga brott mot de förbund som de ingått med Gud.
Gå gärna in på websidan för de Torah-trogna judarnas världsorganisation http://www.nkusa.org och läs vad de tycker om denna statsbildning som västmakterna och den sionistiska världsorganisationen med våld tvingade fram i Palestinaområdet efter andra världskriget i svallvågorna efter de nazistiska massmorden på judar.
Diverse ”experter”, mediarepresentanter, historielärare och andra som åberopas eller yttrar sig i dessa dagar är förvånansvärt okunniga om sionismens historia som gradvis framtonade under 1600-talet för att sedermera få en organiserad form genom Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. Det lönar sig att söka kunskap hos många judiska organisationer och inte blint låta sig ledas av den dominanta och resursstarka sionistiska propagandan.
Vi kommer aldrig att få en bättre värld om vi ska acceptera att GÅRDAGENS OFFER ÄR DAGENS BÖDLAR.