Spädbarnsdödligheten, tillväxten och välfärdsstaten

På DN Debatt har ett antal forskare försökt leda i bevis att en stor och generell välfärdsstat med omfattande familjepolitik som ensidigt gynnar förskolor och två arbetande föräldrar, minskar spädbarnsdödligheten. Något de menar sig ha ”ett moraliskt ansvar att analysera och kommunicera”.

I papperstidningen finns ett diagram som sägs visa att skillnader i spädbarnsdödlighet följer ”generositet” i familjepolitiken. Med Sverige och Norge som ”generösast” och med lite över tre döda spädbarn per tusen födda, men där Japan har någon decimal lägre dödlighet trots en låg skattning av ”generositeten”. I stort sett alla andra länder ligger sedan i ett spann mellan fyra och sex döda per tusen födda, med USA strax över sju. Att forskarna lyft ut detta diagram och resonemang måste betyda att det är ett av deras tyngsta argument för den tes om den universalistiska, nordiska välfärdsmodellens överlägsenhet.

I så fall är det inte mycket att yvas över. Sett över tid är sådana skillnader negligerbara. Sverige gick exempelvis från sex till fyra per tusen i spädbarnsdödlighet, alltså det spann där i stor sett alla nämnda länder ligger, på bara fyra år mellan 1991-1995 (Fig 2.10 här). (Extra pinsamt måste det vara för Ingvar Carlsson att den största minskningen av spädbarnsdödligheten i Sverige på senare år kom under den borgerliga regeringsperiod 1991-94 som han i ett desperat försök att skrämmas försökte hävda skulle fördubbla dödligheten ”eftersom de ville ha det som i USA”.)

Går vi tillbaka ytterligare ett decennium till början av 1980-talet hade Sverige den spädbarnsdödlighet som USA har idag, större skillnad än så är det inte mellan länderna i hela diagrammet.

De stora skillnaderna sker alltså över tid, och är en gemensam trend för i stort sett alla västländer. De som legat efter har dessutom kommit ikapp. Portugal går på 20 år från 1970-talet till 1990-talet från 50 till under tio döda spädbarn per 1000 och ligger idag omkring sex. Det är alltså tillväxten över tid som verkar vara den stora drivkraften bakom minskad spädbarnsdödlighet. Momentana skillnader bleknar i jämförelse, liksom naturligtvis Joakim Palmes et consortes slutsatser om skillnader i välfärdssystem.

Men det finns anledning att sätta frågetecken även för den momentana statistik som DN-forskarna använt sig av. Tittar man på FN:s statistik över 2004 så visar den att exempelvis Spanien (misstänkt frånvarande från DN-forskarnas diagram) har lägre spädbarnsdödlighet än Sverige och Finland, och längre ner i samma tabell kommer Frankrike och Grekland före Danmark och Norge. Denna momentanbild ger alltså inte alls samma entydiga stöd för den nordiska, eller ”generösa”, familjepolitikens överlägsenhet, vilket blir ytterligare en illustration av det vanskliga, för att inte säga bedrägliga, i hävdandet att decimalskillnader i ett i västvärlden som helhet väl hanterat samhällsproblem beror på skillnader i valet av välfärdsmodell.

Lägg till detta att två av forskarna kommer från det famösa ”Institutet för framtidsstudier” som tidigare gjort sig kända för hävdandet att sänkt fastighetsskatt hotar nativiteten (!), ja de visste tom att slå fast att det blir 20 000 färre barn. Då kan man med tillräcklig säkerhet konstatera att här handlar det om junk-science där forskarna letat belägg för en slutsats de redan bestämt sig för och sympatiserar med.

Det reser en annan fråga: Hur länge ska Framtidsinstitutets tendentiösa ideologiproduktion finansieras med skattemedel?

(Uppdatering: Fredrik Segerfeldt påminner om en rapport som visar att Sverige reda på 1960-talet hade längre livslängd och lägre spädbarnsdödlighet än andra jämförbara länder. Samt lägre skattetryck. Den stora staten som förklaringsvärde till välfärd är alltså ännu svagare.)