Stadens flanörer diskriminerar personer med torgskräck

Så var det dags igen. Ännu en artikel om att rörelsehindrade, främst rullstolsburna, är ”diskriminerade” för att de inte kan ta sig fram överallt. I dagens SvD klagas över att de rullstolsburna inte har någon att stämma för detta. Ansvarige ministern Nyamko Sabuni menar att det självklart att ”bristande tillgänglighet” ska vara med i lagen mot ”diskriminering”. Nej, det är inte självklart, det är idiotiskt.

Vems fel är det att en del människor saknar förmåga att gå? Ingens naturligtvis. Varför ska man då straffa andra för det? För det är ju vad lagar om tillgänglighet mynnar ut i. Den som startat ett fik i en mysig lokal en halv trappa ner är plötsligt en brottsling drivandes ett illegalt etablissemang. Sak samma med alla som till äventyrs vill bygga balkonger i sin bostadsrättsförening, för kraven är idag att allt som byggs överallt ska vara handikappanpassat, inklusive alla större ombyggnationer. Det innebär att helt oskyldiga människor straffas helt i onödan med antingen enorma kostnader eller att avstå från att leva, bo och driva affärsverksamhet som de vill, bara för att några människor inte kan gå. Varför ska de, det vill säga de flesta av oss och särskilt affärsidkare av olika slag, betraktas som kriminella så fort alla lokaler inte är tillgängliga för precis alla?

I USA används sådana här lagar för att jaga hotellägare och småföretag som inte alltid lever upp till alla krav och direktiv. Advokater tjänar storkovan, företagen hotas av kostnader som äventyrar hela verksamheten. På samma sätt fördyras husbyggen av den obligatoriska handikappanpassningen, vilket försämrar tillgängligheten för alla som inte är mångmiljonärer.

Jag både förstår och delar sympatin med människor som inte kan gå, liksom ambitionen att undanröja hinder så att deras tillvaro blir enklare. Åtminstone till en gräns. Att ena sommaren klaga på restauranger som är otillgängliga, och nästa på att uteserveringar blockerar trottoaren är att både ha och äta kakan. Man kan inte trolla fram plats i en storstad. På samma sätt låter det fint att säga att samhället ska handikappanpassas, men om det innebär att alla vardags- och affärsbeslut ska fattas utan hänsyn till kostnader eller självbestämmande, och bara med tanke på några rörelsehindrade, då är jag inte med längre. Någras olycka kan inte rättfärdiga att man straffar andra människor för att leva, bo och driva affärer.

Men okej, en del menar verkligen allvar med det fullständigt handikappanpassade samhället, och lagar och stämningar som vägen dit. Då har jag två förslag.

För det första: Om det nu ska stämmas hit och dit för att rörelsehindrade inte kan ta sig fram överallt föreslår jag att de börjar med att stämma sina föräldrar. Orimligt? Definitivt, men om skulden för rörelsehindrades begränsade framkomlighet kan läggas på kaféägare en halv trappa ner eller en bostadsrättsinnehavare som vill bygga en balkong till sin lägenhet, så kan den definitivt härledas tillbaka till ursprunget. Lycka till.

För det andra: Varför stanna vid de rörelsehindrade? Personer med torgskräck ”diskrimineras” av alla stadens flanörer, varför vi med samma logik borde skaffa de senare ur vägen med hot om legala sanktioner för att de med sitt shoppande, promenerande och jobbande gör staden otillgänglig för den handikappade? Eller är inte psykiska handikapp lika mycket värda som fysiska.

Den där tiden när mänsklig hänsyn och mellanmänskliga relationer inte behövde detaljregleras i lag, var den verkligen så fyrkantig och kall i jämförelse?