? men inte för dem?
”Samtidigt är vi måna om att stå upp för den yttrandefrihet som är grundlagsfäst och som är naturlig för oss”
Så kommenterar Fredrik Reinfeldt att totalitära länder kritiserar att Nerikes Allehanda publicerat Lars Vilks rondellhundsteckningar. Det kan låta som ett starkt försvar för yttrandefriheten, men i praktiken försvaras den bara som en svensk sedvänja, inte som universell rättighet som självklart borde gälla även i Iran och Pakistan.
En olycklig formulering? Skulle inte tro det. Fredrik Reinfeldt förde samma resonemang i somras när Kinas diktator var på besök. Mänskliga rättigheter reducerades till något vi svenskar ”gillar”, inte något vi hävdar ska gälla även i den kinesiska diktaturen (påpekat av Johan Norberg här).
Fredrik Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker som både vill framstå som en stark försvarare av rättigheter och undvika att stöta sig med diktaturer och förtryckare. Utöver det skamliga i att likställa dessa två mål och att han därigenom misslyckas med att förstå och försvara grundläggande rättigheter, är frågan om han ens lyckas hålla diktatorerna på gott humör. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Leffe
september 1, 2007 @ 8:11 f m
Visst har du en poäng, samtidigt är det väl rätt tacksamt om någon försöker dämpa denna potentiella konflikt istället för att elda på?
Som statsminister måste ju Reinfeldt, till skillnad från bloggande ”teoriliberaler” då, faktiskt i första hand hantera den praktiska verkligheten så som den ser ut.
Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet. Ett civiliserat samhälle har inga absoluta rättigheter.
Mattias Svensson
september 1, 2007 @ 9:29 f m
Den praktiska verkligheten sån den ser ut är att när man stryker diktatorer medhårs så kräver de mer. ”Peace in our time” är inte en strategi som fungerar. Ursäktandet av yttrandefriheten har redan haft sina konkreta offer i att diktatorer i Mellanöstern känner sig friare att fängsla oppositionella.
Om absoluta rättigheters plats i ett civiliserat samhälle har vi absolut divergerande meningar. Men låt det för all del inte stanna vid en principdiskussion. Du, Leffe, får gärna börja räkna upp vilka konstverk som ska brännas, vilka filmer som ska censureras och vilka publicister som ska fängslas för att uppfylla din definition på ”civilisation”. För det är ju vad ditt påstående om att rättigheter inte bör vara absoluta innebär – i praktiken.
Todorin
september 1, 2007 @ 11:41 f m
Håller med dig om biten med absoluta rättigheter, allt annat är pladder.
Men Mattias du måste förtydliga detta.
Tror du inte på pragmatism som metod i _praktisk_ politik? Reinfelds tanke kan ju vara som följer: ”Goda relationer” med Kina = mer handel med Kina = ökad politisk ”sekularisering” = ökade krav på demokratisering = ja.. du förstår vad jag menar, det är ju inte direkt nån ny idé. tror du inte att detta är en väg att gå? och hur vill du isåfall lägga upp det? Låta den kinesiska diktaturen hållas och nöja oss med att attackera dem verbalt? inleda bojkotter och handelsblockad mot världens folkrikaste land? Konfrontera dem med vapen i hand?
Leffe
september 1, 2007 @ 7:11 e m
Jag kan tänka mig att man precis som idag kan bli åtalad för brott i den mån man genom utnyttjande av yttrandefrihet försöker eller lyckas skada andra, t.ex. genom förtal eller olaga hot.
Menar herr teoriliberalen att brottet olaga hot skall strykas ur brottsbalken? Det skulle nog onekligen glädja bl.a. den organiserade brottsligheten om så skedde.
Vad denna diskussion borde handla om är inte om yttrandefriheten är helig, utan om var dess gränser bör dras. Och jag tycker att man kan dra gränser där den riskerar att bli farlig för enskilda, dvs. även för sådant som hets mot folkgrupp.
Men i just det här sammanhanget så tycker jag att Reinfeldt gör rätt, som inte ytterligare späder på konflikten. Det han ska göra är att låta bli att ingripa mot publiceringen, han behöver absolut inte applådera den eller glädja sig åt att den på annat sätt.
Det räcker om Reinfeldt konstatera att publiceringen inte strider mot svensk lag och att regeringen och dess myndigheter faktiskt är bundna av lagen. Rättssamhälle kallar vi det på svenska, rule of law kallas det på engelska. Han behöver inte ens diskutera yttrandefrihet med Iran och Pakistan.
Mattias Svensson
september 1, 2007 @ 10:42 e m
Leffe/
Du får gärna titulera mig praktikliberal också om du så önskar, bara liberal duger gott det med.
Bara för att rättigheter är absoluta så innebär inte det att tillämpningen av dem är problemfri eller utan gränsdragningar. Den grundläggande rättigheten för att garantera frihet är att skydda människor från våld eller hot om våld, det senare uttrycks med ord men är ändå straffbart. Jag kan även tänka mig att vissa former av direkt uppvigling är straffbara, det är i alla fall en gränsdragningsproblematik värd att diskutera. Hets mot folkgrupp är däremot en lagstiftning som godtyckligt kriminaliserar vissa åsikter, således oacceptabel.
Jag håller med om att Reinfeldt inte har någon anledning att diskutera yttrandefrihet med galna diktatorer, än mindre att han gör sig till smakdomare över vad som publiceras i Sverige. Men när man kommunicerar hur man ser på yttrandefrihet bör det görs klart att detta är en universell rättighet som inte bara gäller svenskar eller europeer. Annars viker man undan helt i onödan.
Todorin/
Visst finns det plats för statskonst i umgänget med stater vars politiska system man föraktar. Krig är väldigt sällan en bra lösning, men inte heller låtsad enighet som ger indirekt moralisk sanktion åt diktatorerna att förstrycka sitt eget folk.
Jag tror inte på pragmatism, att det skulle finnas något att vinna på att ge upp sina värden. Det finns goda anledningar till att stat och kapital ska hållas i varsin båt, en av dem är att staten inte ska bedriva eller diskutera affärer med diktaturer, och kapitalet inte diktera utrikespolitiska eftergifter för att det gynnar den egna plånboken.
JohanH
september 3, 2007 @ 10:03 f m
Leffe:
Du pratar om att inte ”spä på konflikten”. Men då måste du/vi först klara ut VILKEN konflikt som avses.
Wijks teckningar var ju ett inspel i debatten om yttrandefrihet, konst-livets ev. självcensur och hur man förhåller sig till detta. Å ena sidan de som värnar yttrandefriheten, även om den ”kränker” religioner/politik/ideologier, etc. Å andra sidan de som rankar ytterandefrihetes lägre än andra värden (kränkingar etc).
Om man ”dämpar” i just DEN konflikten är det ju detsamma som att ge den senare sidan rätt. För det äer ju just dämpningar, återhållsamhet, relativiserande de vill uppnå.
Eller så försöker man få det till att detta är en slags vi-mot-dom konflikt om öst vs väst, islam vs kristenheten, rik vs fattig eller whatever. Det är hirt alla vänsterrelativister och även de upprörda religiös försöker få diskussionen att hamna (du också?). Om det nu vore så kanske det vore bra att ”dämpa”, men även detta är ju att ge upp och acceptera yttrandefrihetsfiendernas problemformulering.
Som vanligt när det rör sig om debatter vänster vs liberaler så kokar det ned till två olika särtt att se på världen: vi-mot-dom eller rätt-vs-fel.
Olyxa
september 3, 2007 @ 4:30 e m
Man kan äta kakan och ha den kvar..
Se och lär av kvinnofolket.