Storpotäter, småpotatis och en smula självkritik
Igår skrev jag av mig om mina känslor, och om dem som gjorde mig besviken. Känslor är nu inte, som varje Randian vet, några kunskapsverktyg. Efter att ha promenerat runt i bloggosfären är det läge att påpeka ett par självklarheter. Skurkarna bakom massövervakningen heter inte Fredrick Federley och Annie Johansson. De vek sig, men de vek sig i stort sett sist. Ansvaret för detta missfoster vilar på regeringen och partiledarna, och alla de som utan minsta besvär ordnade in sig i ledet och som mobbat in andra.
Riksdagen blir väldigt lätt en sekt, särskilt när tiden är knapp. Medan vi andra debatterat, läst och reflekterat har riksdagsgrupperna isolerats för sig. Det har hållits möte efter möte med ledamöter utan sömn, utan uppdatering, utan markkontakt, utan fakta, utan känsla för vad som pågår, utan tanke och reflektion. De mest påpassade ledamöterna har förmodligen vetat minst av alla, mail och journalistfrågor till trots. Den omgivande sekten av jasägande regeringslojalister, deras input och påtryckningar, har under några dagar utgjort hela deras världsbild. Det är därför politiker så ofta kallar denna riksdagsvardag för ”verkligheten”.
Jag har tittat på krisuppgörelsen 1992, när landets politiska elit skulle ta fram förslag för att avvärja ett akut ekonomiskt hot. I dagsljus är det generande, vilket jag skriver om i nästa nummer av Magasinet Neo. Förslag som inte håller, siffror huller om buller, några för flera år, några årligen men räknade som ett år, svepande ambitioner och tom retorik. Det är kanske inte så förvånande. Om jag sömndrucken på liten yta utan att läsa och tänka tvingades komma överens skulle resultatet antagligen också bli idiotiskt.
Jag kan förstå att man på sådana villkor viker ner sig. Det är ynkedom, men har sin förklaring. Men då erkänner man att det är vad man gjort. Man tar framför allt inte på sig rollen att i grötmyndig ton spela hjälte och avfärda all kritik om svek som extremism. När Annie och Fredrick sovit på saken kommer de nog till insikt om hur bortgjorda de har blivit. Då är det så dags, men har de modet att erkänna det har jag åtminstone mina vänner tillbaka. Är de fega kommer de i självförsvar skylla på kritikernas elaka omdömen, och i riksdagsgruppernas gemenskap söka ytterligare bekräftelse att de gjorde rätt som valde tillhörighet framför sak. Carl Bildt och Mona Sahlin (jo, hon var med) tycker vad jag vet fortfarande att kronkursförsvaret var en bra idé.
Varför låter man då beslut med bäring på landets säkerhet fattas på detta sätt? Inte minst faller ansvaret nu tungt på Fredrik Reinfeldt. FRA-turerna är framför allt ett haveri för det borgerliga ledarskapet. Lojalitetsförklaringar och pennalism har ersatt reflektion och fingertoppskänsla. I andra frågor har regeringen tagit till sig kritik och backat, exempelvis rörande lagstadgade tak på ersättningar i privata socialförsäkringar. Varför slog ledningen nu dövörat till?
Kanske finns det anledning till självkritik. Blev det kanske från oss utomstående för mycket fokus på de ledamöter vi hoppades skulle stå upp och göra revolt? Som dröm var det vackert att få, men drömmen om riktiga hjältar fick oss att glömma skurkarna. Vi ägnade oss för mycket åt småpotatis (som vi förvisso trodde var av en bättre sort) medan Storpotäten obekymrad kunde fly landet för en annan medioker tillställning.
Grundproblemet är en antiliberal regering som just givit ännu ett besked om hur bagatellartat lite liberaler och liberalism betyder för dem. Se uppräkningen hos Ingerö och fundera över den fråga hans inlägg ställer. Alla som tycker att Annie och Fredrick sålde sig för billigt (och det inbegriper mig själv), hur billigt är ni beredda att sälja era röster i nästa val? Tänker ni ge bort den till vem som helst? Till Alliansen för att de inte är SAP? Till sverigedemokraterna för att de inte är etablissemang (jo, jag har sett den sjuka tanken i diverse kommentarstrådar)? Snacka om sten i glashus, billigt fnaskande eller vad ni vill kalla det.
Gör din röst dyrbar och värdefull istället. Nu är det dags att stå upp och kräva verklig frihet i utbyte för din röst och ditt engagemang. Då är bara frågan: Hur?
(Ingerö har ett första svar. Facebookgruppen Alliansväljare mot alliansen. När jag klurat ur hur man går med ska jag göra det.)
Daniel
juni 19, 2008 @ 5:48 e m
Maria Abrahamsson (http://mariaabrahamsson.blogspot.com/2008/06/p-nskelistan-ett-nytt-liberalt-parti.html) föreslår ett nytt parti, hur ett sådant kan skapas utan att hamna i samma ställning som det klassiskt liberala partiet vet jag inte, men sällan har väl läget varit bättre just nu. Jag mailade gruppledarna för de tre ”liberala” partierna och lämnade in min avskedansökan från alliansen, med förklaringen att det blir blankt tills FRA-lagen är borta.
Mattias Svensson
juni 19, 2008 @ 6:37 e m
Problemet med att starta nya partier är dessvärre att det mest lockar kufar. Fast lockande är det. Hm, alltså är jag en…
Aewheros
juni 19, 2008 @ 5:56 e m
Men som Oscar Swartz skriver så var det Fredrick Federley och Annie Johansson som genom att backa ur fick motståndet mot propositionen att kollapsa.
Anonym
juni 19, 2008 @ 6:18 e m
Nej, känslor är inga kunskapsverktyg. Men känslor kan mycket väl vara en rationell reaktion på fakta. Och visst har det varit mycket fokus på Fredrick och Annie när andra är lika skyldiga. Men samtidigt har de själva byggt sin egen fallhöjd. De är just Fredrick och Annie som profilerat sig så hårt i dessa frågor.
Faktum 1: Det räcker med ett enda argument för att fälla förslaget, ett enda. Och det är ett argument de mycket väl känner till. Nämligen att det i en demokrati är oacceptabelt att övervaka människor som inte är misstänkta för brott. Ganska grundläggande tycker man. Faktum är att de valde sin karriär framför vad som är rätt.
Faktum 2: Fredrick och Annie får 50 papp (minst) i månaden för att utföra ett jobb de själva åtagit sig. Obekväma beslut ingår i paketet. Om de inte pallar trycket i en så här viktig och självklar fråga så borde de söka ett annat jobb. Behandla dem inte som småbarn.
Faktum 3: De har haft 1 år på sig att inhämta fakta om ärendet. Det är klart, om du förutsätter att de skulle använda dagarna innan voteringen till att inhämta underlag för sitt beslut så har du ju en poäng. Men faktum är att de har haft betydligt mer tid på sig än så. Jämförelsen med krisuppgörelsen 1992 haltar rejält. FRA omröstningen har inte kommit som en chock.
Visst skulle det vara bra om de vände och erkände att de fattat fel beslut. Att de istället kommer arbeta för att riva upp förslaget. Men att hoppas på det är så naivt att det inte borde yttras.
JonasS
juni 19, 2008 @ 7:47 e m
Om man kan få med en och annan redan sittande riksdagsledamot så skulle bildandet av ett nytt parti gå mycket lättare.
Mattias Svensson
juni 19, 2008 @ 8:12 e m
Måste vara många du är sugen på i dagsläget…
Louise
juni 19, 2008 @ 7:53 e m
Vi är kufar, i mening minoritet med udda idéer.
I så fall är jag stolt kuf.
Det finns inget kvar att hämta i de etablerade partierna.
Tor
juni 20, 2008 @ 1:26 e m
Här är min stenseriösa hyllningssång till regeringen som i all sin oändliga vishet beslutat att övervaka oss undersåtar för vårt eget bästa:
Sjungom regeringens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i lönndomens vår!
Än nappar riksda’n på våran lag,
och den ljusnande FRA-tid är vår.
Några ormar än-se’n, i våra sinnen bo
folket är ens vän, när de ens löften tro,
när vi knyta förbund i den avgrund
där de förfärliga lagarna bo,
där de förfärliga lagarna bo,
FRA!
a
juni 20, 2008 @ 3:35 e m
Vår röst kan aldrig bli speciellt infltelserik så länge vi inte har personval i enmansvalkretsar. Det nuvarande systemet ger folket ett mycket begränsat inflytande.
Mattias Svensson
juni 20, 2008 @ 5:50 e m
Mitt argument mot enmansvalkretsar är att jag som ideologisk väljare inte nödvändigtvis vill rösta på den som råkar bo närmast.
Roberth ström
juni 22, 2008 @ 7:45 e m
Nej jag ger min röst till Sd för de belyser den största och viktigaste frågan i landet. Vi har flera hundratusen invandrare utan jobb, utan drömmar, utan framtid. Det är den absolut viktigaste frågan.
Mattias Svensson
juni 22, 2008 @ 10:16 e m
De drömmer nog minst av allt om att bli utkastade. Sd är ju bara ett fårskalligt välfärdsstatsparti. Det räcker ju inte att tala om den viktiga frågan om man inte har någon lösning.
Robert
juni 23, 2008 @ 12:41 f m
När partier så att säga faller isär utifrån någon/några riksdagsledamöter är det inte alltid det blir kufigt. I Sverige är FI ett exempel på ett parti som var både-och: Där finns tillräckligt många seriösa för att de skulle ha kunnat fungera som parti i riksdag och på en del lokala nivåer. I Danmark finns dock långt bättre exempel. Vägval vänster hade också kunnat nå denna nivå.
Man måste ju undra vad som skulle hända om ett par namnkunniga liberaler – med olika grad av ”hårdhet” (dvs fokus på ekonomi och rättigheter kontra fokus på livsstilsfrihet m.m.) – verkligen gick ut med budskapet att ett parti ska bildas, och med riksdagsnamn i bakfickan strax efteråt.
Simon Englund
juni 28, 2008 @ 9:01 f m
Liberala partiet finns redan. Se länk nedan.
http://www.liberalapartiet.se/