”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet”
Så här blev det förstås inte alls. Ett stabilt nej i folkomröstningen 2003 följdes av en borgerlig allians, borgerlig valseger och borgerligt regeringsinnehav sedan 2006. En utveckling som förstås både gynnades och fick kraft av att debatten 2003 inte stod mellan vänsternej mot högermittenja, som ja-sidan önskade, utan där borgerligt ja mötte borgerligt nej, och vänsterja mötte vänsternej helt enligt den modell vi på Medborgare mot EMU pläderade och fick genomslag för. Vår kampanj gav genomslag för såväl marknadsliberala perspektiv som klassiska borgerliga frihetssymboler, och ledde till att nederlaget mer blev regeringen Perssons än borgerlighetens.
Men det var ett utbrett argument i ja-kretsar att ett nej till euron skulle leda till ett maktövertagande från den reaktionära vänstern. ”Vem tror du kommer att sitta i tv-soffan dagen efter ett nej?” var en indignerad retorisk fråga där poängen var att ingen från det borgerliga nej-lägret skulle få plats i eftervalsdebatten. Nej-vänstern skulle ta över landet, och vi som var emot av marknadsliberala skäl var bara verklighetsfrämmande teoretiker som gick deras ärenden.
För kampanjorganisationen Sverige i Europa skrev Jonas Hellman rapporten “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”. Jag har tyvärr inte sparat den, men däremot mina kommentarer från när rapporten kom ut som återges nedan. Som ett minne över det förmodligen mest kontraproduktiva ja-argumentet. Det fick ja-organisationen att helt ignorera och ta på allvar alla de borgerliga väljare och företagare som trots den massiva ja-kampanjen funderade på att rösta nej. Och som också i stor utsträckning gjorde det. Enligt valu 03 röstade 41 procent av de borgerliga väljarna nej, trots att tre av fyra partier var på ja-sidan. Och ekonomin var en viktigare fråga för dem som röstade nej än för dem som röstade ja. Att ignorera de borgerliga eurokritiskerna var rentav, vilket framgår av fotnoten längst ner, ja-kampanjens uttalade strategi.
Skrämskott som missar målet
Kritik av skriften “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”, Jonas Hellman (Sverige i Europa)
av Mattias Svensson
Sammanfattning av skriften
”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet” Jonas Hellman i kommentar till skriften.
”Om nej-sidan segrar kommer det att leda till ökade inslag av konservatism och nationell självgodhet i den svenska samhällsdebatten.” Jonas Hellman i förordet.
Ett nej i höstens folkomröstning kommer att få långtgående inrikespolitiska konsekvenser genom att gynna populism, vänsterkrafter och kanske rentav främlingsfientliga partier. Jonas Hellmans analys av Danmark, Norge och av svenska EMU-motståndare påstås underbygga denna tes. Hellman hävdar att detta resultat varit ”ytterst avgörande” för hans ställningstagande i EMU-frågan.
Kritik i korthet
Hellmans argument är perifert. Att folkomröstningen kan få inrikespolitiska konsekvenser väger relativt lätt när vi har att ta ställning till deltagande i en hel ekonomisk och monetär union.
Analysen att ett nej skulle stärka vänstern (och ett ja försvaga dem) stämmer inte med vad som hände i Sverige efter folkomröstningen 1994 om EU. Förlorarpartierna v och mp har tvärtom stärkts i väljarstöd och politiskt inflytande efter 1994.
Syftet med skriften är att osynliggöra det utbredda motstånd mot EMU som finns i ja-partier och näringsliv och att skrämma borgerliga och s-sympatisörer att rösta ja, trots deras tvivel på EMU. I detta syfte manipulerar Hellman siffror och faktauppgifter.
Ett irrelevant argument
Tyngden i ett argument bygger dels på dess relevans och dels på dess korrekthet i sak. Eventuella inrikespolitiska konsekvenser i partipolitiken har låg relevans i en folkomröstning som handlar om inträde i EU:s valutaunion, EMU. Relevansen blir inte högre av att det dröjer tre år till dess att mandatfördelningen i riksdag, landsting eller kommuner kan förändras över huvud taget. Nästa riksdagsval inträffar hösten 2006. Bara den som till varje pris önskar sky sakfrågan i höstens omröstning har anledning att alls ta upp Hellmans argument, även om det vore ett sakligt korrekt påstående.
…och fel i sak
Inte heller i sak stämmer Hellmans argument. Den stora svagheten är att han inte jämför med utvecklingen i Sverige efter folkomröstningen om EU, eller på kontinenten utan folkomröstningar. I Frankrike, Österrike och senast i Belgien har främlingsfientliga partier eller presidentkandidater firat stora framgångar, före som efter eurons införande. I Sverige blev det ett ja till EU efter folkomröstning, men vänsterpartiet och miljöpartiet försvagades inte av detta. Tvärtom har de upplevt såväl uppsving i väljarstöd som att bli regeringens samarbetspartier. Hellman har däremot inte lyckats konstatera annat än högst tillfälliga uppgångar för nej-partiernas väljarstöd i studieobjekten Danmark och Norge. Att isolera vare sig nej-resultat eller folkomröstningar som orsaker till framgångar för vänsterpopulister eller nationalister strider alltså mot lättillgänglig empiri.
Om Danmark och Norge
Hellman tvingas konstatera att Danske folkeparti i Danmark faktiskt låg högre i opinionen innan folkomröstningen och att utfallet i eurofolkomröstningen 2000 ”inte direkt” avspeglade sig i form av ökat stöd för de danska nej-partierna. Han är tvungen att ta till en spekulation om att anledningen till att ny folkomröstning i EMU-frågan inte beslutats tre år senare, trots att EMU-opinionen svängt de senaste månaderna, bekräftar att nej-partierna fått ökat inrikespolitiskt inflytande. Det imponerar inte.
I Norge konstaterar Hellman att nej-et i folkomröstningen 1994 innebar ett kraftigt ökat väljarstöd för senterpartiet och Anne Enger Lahnstein, men att senterpartiet idag åter är ett småparti som står utanför den sittande borgerliga regeringen. Väljarna förmådde alltså i både Danmark och Norge att (med kortsiktiga undantag) skilja folkomröstningarna från ordinarie val. Då handlar det ändå om partier med varsin tydlig ”nej-drottning”. En svensk sådan skulle lika gärna kunna bli Maud Olofsson som någon av vänsterns eller miljöpartiets företrädare. Är det så farligt?
Hellman ägnar sig också åt att leta exempel på ”nationell självgodhet”, vilken han ju hävdar ska öka. Så kan man förvisso välja att beskriva att det inför EU-omröstningen 1994 i Norge lanserades slagordet ”Annerlendeslandet”. ”Norge skulle vara det annorlunda landet som går sin egen väg.” Varför det skulle vara förkastligt att välja sin egen väg framgår inte, men för en utpräglad ja-sägare är det kanske en självklar ryggmärgsreaktion. Intressant att notera är också att, enligt Hellman, ”mycket talar för” att Norge kommer att stå utanför EU och EMU under lång tid. Andra på ja-sidan har tvärtom varit snabba att räkna in alla länder utom Ryssland i ett framtida EMU-område.
Ohederligt försök att förminska borgerligt nej
När det kommer till Sverige ägnar sig Hellman åt ren mytbildning i sin beskrivning av EMU-motståndet. Hellman försöker få EMU-frågan till att följa samma spår som EU-omröstningen. Han konstaterar att EU-frågan var en höger-vänsterfråga, och fortsätter:
”Mönstret är i grunden detsamma i eurofrågan. Enligt opinionsmätningarna är de borgerliga euromotståndarna relativt få.”
Detta är ett uppenbart försök att förminska den borgerliga nej-sidan gränsande till ren lögn (beroende på hur välvilligt man tolkar ord som ”relativt” och ”i grunden”).[1] I DN-SIFO:s opinionsmätning i april 2003 var det helt jämnt mellan ja och nej bland de borgerliga sympatisörerna. Gallup i maj 2003 bekräftar att nej-opinionen överväger i hälften av de borgerliga partierna, c och kd. Hellman nämner att centern är emot EMU, men hävdar att partiet är splittrat och att nästan hälften av centerpartisterna är för EMU. Enligt Gallup i maj 2003 är bara 17 procent av centerpartisterna för en EMU-anslutning.
Hellman ägnar sedan större utrymme åt Sverigedemokraterna och kpml(r) än han gör åt det samlade borgerliga EMU-motståndet. Medan han utmålar de borgerliga EMU-motståndarnas politiska inflytande som ”obefintligt”, så menar han att yttervänstern ”har betydelse” för att kpml(r) ingår i ett nätverk i Malmö med v och mp.
När Hellman beskriver det socialdemokratiska EMU-motståndet så nämns en känd EMU-motståndare som näringsminister Leif Pagrotsky bara i förbigående i en uppräkning. Utrymmet ägnas istället åt att en person på Socialdemokrater mot EMU:s kansli vill ha löntagarfonder eller för att återge ett långt resonemang från Enn Kokk i en socialdemokratisk studentskrift. Hellman försöker på detta vis skapa intrycket att de senare kommer att få mer inflytande över regeringens politik än exempelvis Pagrotsky efter valet. Tror han på det själv?
Samma falska matematik används för att hävda att frånvaron av ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti av betydelse i Sverige innebär att ett nej i Sverige blir ett tydligare vänster-nej. (”Det är uppenbart att om Sverige säger nej till euron blir det ett mer markerat vänster-nej än det danska nejet.”) Men ekvationen går inte ihop eftersom det breda EMU-motståndet finns i andra grupper. Det krävs exempelvis en betydande mängd borgerliga sympatisörer för att det ska kunna bli ett nej – och de är vare sig vänster, populister eller främlingsfientliga.
V och mp stärktes efter EU-omröstningen
Någon analys av effekterna av vår egen folkomröstning 1994 finns som sagt inte i Hellmans bok, utan det är en ren beskrivning av ”nej-sidan”. Det har sina skäl. Låt oss därför titta på vad som hände med nej-partierna v och mp före och efter nederlaget i folkomröstningen 1994. I valet 1994 någon månad innan folkomröstningen fick v 6,2 % och mp 5,0 %. Om Hellmans logik stämmer borde de ha försvagats sedan dess. Men mp steg i stället till 17,2 % och v till 12,9 % i valet till EU-parlamentet året därpå. I nästkommande riksdagsval 1998 backar mp något till 4,5 % och de fick 4,6 % 2002. Vänsterpartiet fördubblades i nästkommande riksdagsval 1998 med 12,0 % och även resultatet 2002 på 8,3 % ligger väsentligt över nivåerna före EU-omröstningen. (Källa: Valmyndigheten, http://www.val.se)
V och mp har inte bara upplevt ett ökat stöd bland väljarna sedan 1994, utan ingår sedan 1998 i regeringsunderlaget med ökat politiskt inflytande som följd. Påståendet att ett nederlag i en folkomröstning långsiktigt försvagar de förlorande partiernas stöd och inflytande (eller stärker segrarnas) kan alltså avfärdas.
Med vare sig argument, logik eller matematik på Hellmans sida vore det tragiskt om han lyckades vrida fokus från EMU-omröstningens sakfrågor med denna.
[1] Det är Sverige i Europas uttalade strategi att försöka göra EMU-frågan till en höger-vänster fråga där slaget främst står kring socialdemokratiska marginalväljare. Denna strategi har bekräftats av till exempel Birgitta Ed, VD Sverige i Europa, i tidningen Initierat 1/2003. Att Hellmans skrift försöker osynliggöra den borgerliga nej-opinionen för att istället ägna stort utrymme åt att lyfta fram perifera vänsterresonemang är alltså ingen slump.
Strax efter folkomröstningen 2003 författade jag ihop med Margit Gennser ett kapitel om det borgerliga EMU-motstånd som kom att organiseras i kampanjorganisationen Medborgare mot EMU. Margit var ordförande och jag pressansvarig och skribent. Det publicerades i Dahlsson/Johansson (red) Folkets nej – elitens ja: EMU-omröstningen 2003 (Carlsson Bokförlag). Många minns inte så här långt i efterhand att det fanns en betydande aktivism för ett nej på den borgerliga kanten och bland företagare. Margit Gennser, Nils Lundgren, Sture Eskilsson, Björn von der Esch, Birgitta Swedenborg, Rolf Englund, Henrik Alexandersson, Sven Bergström, Fredrik Saweståhl, Karolin A Johansson, Erik Lakomaa, Karl Sigfrid, Lars Wohlin och Johan Norberg för att nämna några. Jag hoppas därför att det är okej att återpublicera texten så att inte kunskaperna faller i glömska.
P.S. Tack vare Rolf Englund kan man nu läsa denna långa text som pdf D.S.
”Medborgare mot EMU” bröt borgerliga ja-partiers dominans
Europa är en unik världsdel – liten med många självständiga stater och olikheter som har drivit på utveckling, förändring och konkurrens.
I dag har Sverige och Storbritannien ersatt fasta valutakurser med flytande. Ekonomiska felgrepp har kunnat rättats till. Varför skall man då överge en lyckosam politik för en fast EMU-regim 1997, 1999 eller 2002? En gemensam valuta kan inte fungera från Palermo till Korpilombolo eller från Lands End till Jena? Vi är för olika. Vi talar olika språk, vår kultur, vårt näringsliv, våra traditioner och vår historia bygger på olikheter.
Den gemensamma valutan är ett politiskt, inte ett ekonomiskt, projekt. En gemensam valuta kräver en gemensam penning- och finanspolitik. Det är därför eurofederalisterna är så angelägna om EMU. Den folkliga legitimiteten för projektet är svag. Vad händer om EMU misslyckas – hur återställer man kronan, pundet, D-marken? Problemet liknar att återskapa fisken från fisksoppan.
Ett stabilt, samarbetsvilligt och rikt Europa måste byggas utan en gemensam valuta. Varför inte i stället lyssna till F A Hayek som länge letade efter lösningar – först såg han fasta växelkurser som idealet, sedan stödde han rörliga för att 1974 anse att konkurrerande valutor kunde vara lösningen. Vi bör inte huvudstupa kasta oss in i EMU-äventyret. Det finns många bättre lösningar än EMU som väntar på oss.
Den 11 oktober 1995 var första gången som EMU kritiserades från marknadsekonomiska utgångspunkter i Sveriges Riksdag. Margit Gennser (m) framförde kritiken i den allmänpolitiska debatten. Varför valde hon att frondera i en av sitt partis profilfrågor? Hon kunde inte blunda för motsättningen mellan marknadsekonomins krav på mångfald och EMUs krav på enhetlighet och överstat. Inlägget hade antagligen aldrig uppmärksammats om inte Rolf Englund, en gång talskrivare åt Gösta Bohman, hade sett till att TV och press var på plats.
Margits EMU-kritik bemöttes dock aldrig av den moderata partiledningen. ”Tystnad” är ett enkelt sätt att bli kvitt kritiker Det krävdes därför nya grepp för att driva en brittisk typ av EMU-motstånd, en kritik från höger. Lösningen var nya ”kanaler” for information, analys och debatt och medlet hette IT och websida.
Björn von der Esch, som 1998 blev riksdagsledamot för kristdemokraterna, Margit Gennser och givetvis Rolf Englund tog kontakt med industrimannen Rune Andersson för finansiellt stöd. Den ”naturaliserade” skåningen Rune Andersson och Margit Gennser kände varandra sedan tidigare. Bland annat hade han skrivit förordet till hennes bok ”EMU – en kritisk analys” 1997. Han blev genast positiv och ställde upp. Nejtillemu.com lanserades vid en sparsamt besökt presskonferens november 1999. Moderaterna hade dock sänt en ”spion”, partiet var inte helt oberört av den spirande EMU-oppositionen.
Nejtillemu.com fann snabbt läsare. Ett omfattande material av ekonomisk och statsrättslig analys om EMU publicerades, liksom artiklar som var både för och emot EMU. Ambitionen var en hemsida med bredd och balans och antalet besök växte snabbt till många 10 000-tals läsare.
Motstånd och samarbete växer
Intressenterna bakom hemsidan förstärkta med centerpartisten Sven Bergström och moderaten Tom Heyman arbetade allt mer tillsammans. En av orsakerna var den intensivare aktiviteten inom EU att förvandla EUs fria stater till en statsbildning med EU som en överstat. EMU var endast en del av den ”europeiska revolutionen”. I snabb takt skulle riksdagen ta ställning till Amsterdamfördraget, Schengen, EUs framtidsfrågor, Nicefördraget, Eurojust, Eurodoc och rambeslut om arresteringsorder.
Intresset för dessa frågor var begränsat. Att de nya lagarna undergrävde den svenska suveräniteten var det få som insåg, och den bristande diskussionen i riksdagen stärkte gruppledningarnas makt över frågan.
EMU-frågan var alltsedan folkomröstningen 1994 inflammerad. Ja-kampanjen hade försäkrat att ett inträde i EU inte var liktydigt med att gå in i valutaunionen. En av EU-kampanjens organisatörer, Janerik Larsson, avslöjade senare att ja-kampanjen medvetet varit otydlig om EMU för att få ett ja i folkomröstningen om EU. Otydligheten skapade dock nya EMU-problem. Den socialdemokratiska regeringen lämnade slutligen under hösten 1997 besked om att Sverige inte skulle ansöka om ett EMU-inträde inför starten 1999.
Riksdagsdebatten visade på splittring mellan de olika borgerliga partierna men också inom socialdemokratin. Den respekterade (s)-riksdagsmannen Bengt-Ola Ryttar från Gagnef avslutade debatten så här: ”Enda möjligheten för en socialdemokratisk regering, om den till äventyrs skulle komma på idén att vi ska gå med i EMU, är en folkomröstning.”
Hans klara krav på folkomröstning ledde efter debatten till ett spontant tack för klarspråk från Margit Gennser. Det var på den vägen den marknadsliberala Margit Gennser och socialdemokraten Bengt-Ola Ryttar började diskutera valutaunionen. Det fick betydelse för EMU-motståndet.
EU-kritiska rådet med bland annat socialdemokrater, vänster-, miljö-, centerpartister och fackliga representanter bjöd så småningom in Rolf Englund och Margit Gennser till deras sammanträden trots de tvås nyliberala etikett. När Rolf på första sammanträdet hyllade ”sin hjälte” Sture Eskilsson – löntagarfondernas fiende nr 1 – fruktade Margit att det var första och sista sammanträdet med EU-kritikerna, men de övriga lät taktfullt sådana meningsskiljaktigheter stå tillbaka för en saklig EU-diskussion. Trots vår litenhet var vi inte blyga. Utan nya borgerliga väljare skulle EMU- liksom EU-omröstningen ge ett ja. EU-kritikerna behövde oss som allierade för en nej-seger.
Motståndet mot EMU, websidan och vår gemensamma kritik mot Nice-avtalet och ändringen av Rf 10:5 skapade en gemenskap över blockgränsen. Redan två år före folkomröstningen hade vi lärt oss hur ideologiska skillnader kunde hanteras. Takt, tolerans, förståelse för olika perspektiv och värderingar grundlade det kampanjsamarbete som gav seger.
Föreningen bildas…
Det var en begränsad skara som samlats till konstituerande möte för föreningen Medborgare mot EMU. Riksdagsledamöterna Björn von der Esch (kd), Margit Gennser (m), Tom Heyman (m) och Sven Bergström (c) fanns på plats, liksom webmastern för nejtillemu Rolf Englund. Därutöver civilekonomen Leif Widén, Hans Lindqvist (c), doktoranden Jesper Katz och Margits son Mikael Gennser, MD och fysiolog.
Redan från början stod det klart att föreningen skulle ha en begränsad krets invalda medlemmar samt en yttre krets av sympatisörer. Rune Andersson hade varit kretsens beskyddare sedan länge och var självklart medlem (formellt 7/11) liksom förre riksdagsledamoten och professorn Hugo Hegeland och professor Sven Rydenfelt.
Föreningen hade levt ett informellt liv under ett halvår före bildandet. Formella, byråkratiska detaljer som föreningsbildning sköts upp. Sakfrågor var det som tände intresset. Namnet var dessutom svårt. Rolf Englund fann lösningen: ”Medborgare mot EMU” och föreningen registrerades den 22 april 2002.
Utan organisation och pengar var personliga kontakter avgörande. Rolf Englund hade under våren tagit kontakt med sin gamle vän från motståndet mot löntagarfonder, Leif Widén. Widén hade i sin tur en EMU-kritisk släkting vid namn Lars Wohlin, tidigare statssekreterare åt moderatledaren Gösta Bohman, VD på Statshypotek och framför allt riksbankschef 1979-82. Wohlin anslöt sig till Medborgare mot EMU i juni och kom att ha en enorm betydelse som affischnamn, kampanjlokomotiv och genom sitt engagemang.
… och blir känd
”Näringslivsprofiler och en tidigare riksbankschef varnar för EMU! – Medlemskapet är slutet för Riksbanken” var en uppmärksammad rubrik på DN Debatt 2 juli. En artikel som även gav internationellt eko. Bland undertecknarna fanns Lars Wohlin, som var den som mest hållit i pennan, Rune Andersson, och Per-Olof Eriksson, styrelseproffs. De varnade för att medlemskap i EMU skulle var farligt för svensk ekonomi. Sverige skulle förlora sin självständiga ekonomiska politik. Att avskaffa Sveriges riksbank som fört en framgångsrik penningpolitik och begränsat inflationen vore obetänksamt. Av artikeln framgick att de anslutit sig till en motståndsgrupp mot EMU.
De som läst Ayn Rands roman Atlas Shrugged kan inte undgå att dra paralleller till hur EMU-kampen bedrevs under resten av år 2002. En efter en rycktes ledande personer undan från ja-sidans mobilisering. Genom Lars Wohlins försorg kom Sven Hagströmer (Hagströmer & Qviberg), Birgitta Swedenborg (forskningsledare på Studieförbundet näringsliv och samhälle), Staffan Ahlberg (styrelseproffs) och Krister Ljungqvist (Carmeda AB). Margit Gennser värvade Kurt Wickman (fil dr och författare) och hans hustru Viveka. Rolf Englund fick den legendariske informationschefen på SAF, Sture Eskilsson att ansluta sig. Viktigt var också att f d riksbankschefen Bengt Dennis anslöt sig till kritiken av EMU, dock inte till vår organisation.
Den 19 november – 10 årsdagen för den flytande valutakursen – presenterades Medborgare mot EMU för press och TV. Den 10 år gamla penningpolitiken fungerade bra. De finansiella ”vakthundarna med sina Reuterskärmar” höll bättre kontroll på budgetunderskott och statsskuld än politikerna i Stockholm eller Bryssel. Margit Gennser presenterade ”Medborgare mot EMU” som en ny folkrörelse. Den bröt som sina föregångare mot den konventionella visdomen. Dagens gällde EMU som vägen mot den ideala penningpolitiken. Sedan kom den viktigaste presentationen – av de nya medlemmarna Rune Andersson, Lars Wohlin och Sven Hagströmer och så släpptes Lars Wohlin först ut att förklara varför man till varje pris skulle undvika fasta växelkurser. Sven Hagströmer och Rune Andersson tog berättade ur sina perspektiv varför en EMU-anslutning skulle vara rasande olycklig. Sedan tävlade journalisterna om att få intervjua de fyra nya EMU-motståndarna.
Budskapen framfördes knappast på den prosa journalister var vana vid. Lars Wohlin höll utläggningar på en nivå som översteg intervjuarnas förkunskaper i makroekonomi, medan Sven Hagströmer visade sig vara en naturbegåvning i kärnfulla formuleringar och roande liknelser. En av journalisterna från TV kom fram till Margit och sade: ”Nu måste du vara nöjd” Det var hon.
Nya medlemmar och sympatisörer anmälde sig själva. Ofta började det med en artikel i Dagens Industri och ett snabbt telefonsamtal. Men trycket från ja-sidan hårdnade. Direktörer och borgerliga politiker skulle rätta in sig i ja-ledet. Inte så få valde att tiga om sin sympati för nej-sidan. Ett antal tunga personer backade i sista stund och teg månaderna fram till valet.
En som vågade ta klivet över till nej-sidan var tidigare chefredaktören på DN, Svante Nycander, som skrev på DN-debatt och senare anslöt sig till Medborgare mot EMU. En annan var småföretagaren Gunnar M Carlsson, som även han visade sig vara en praktisk och pedagogisk begåvning, när han förklarade hur växlingskostnader minskas med eurokonto. Den liberala idédebattören Johan Norberg blev också allt tydligare i sin EMU-kritik, modigt med tanke på hans anställning i näringslivets Timbro.
Våra framgångar grundlades redan i slutet av 2002 och under första kvartalet 2003. Det berodde inte på samordnade utspel. Tvärtom! Våra medlemmar, sympatisörer och för oss helt främmande skribenter började skriva intressanta EMU-artiklar, som främst kom att publiceras i Dagens Industri på Margareta Gandys välredigerade debattsida. EMU-problemet belystes ur många perspektiv – ekonomiska, politiska, statsrättsliga, nationella och internationella. Debatten blev intressant och kunnig.
Nej-sidan hade sakfrågorna på sin sida – vi hade helt enkelt rätt – och det började märkas på opinionssiffrorna, som successivt gav nej en växande ledning. I maj låg gapet till nejsidans favör stabilt på cirka 15 procentenheter – det uppnåddes med något så ovanligt som saklig argumentering.
En kampanjorganisation tar form
Medborgare mot EMU hade många handikapp när kampanjorganisationen skulle byggas upp. För det först saknade vi pengar. Vi skulle få kampanjpengar men när och hur mycket? Det var äventyrligt att dra på sig stora fasta kostnader innan riksdagen fattat det definitiva beslutet om folkomröstning. Med sviktande opinionssiffror för ja-sidan och Irakkriget hade Göran Persson haft alla möjligheter att dra tillbaka propositionen. När Björn von der Esch och Margit Gennser skrev på hyreskontrakt med Nordea såg de risken och garderade sig. Att pengarna kom sent betydde att Gennser fick be om anstånd med hyresbetalningen. Men lokalen som Lars Wohlin spårat upp var för bra att säga nej till.
För det andra hur stor organisation hade vi råd med? Här fanns kulturskillnader. Lars Wohlin kom från statsförvaltningen och Hypoteksbanken. Margit visste hur problemen såg ut i betydligt mindre organisationer och tvingades bromsa. Bromsklossar utsätts för kritik men Sture Eskilsson var ett stort stöd i den situationen. Nu när facit finns visar det sig att våra pengar räckte precis. En begränsad organisation och fokus på kontaktkostnaderna vid val av media var en framgångsrik väg.
Kampanjchefen
Erik Lakomaa, konsult på Burton Marsteller och redaktör för tidningen Nyliberalen var ovärderlig för oss som deltidsanställd kampanjledare. Erik hade stor erfarenhet från politik och politiskt kampanjarbete.
Redan vid förhandlingarna om kampanjpengarna var hans råd viktiga. Medborgare mot EMU skulle undvika dyra annons- och affischkostnader. Varför? Affischer har ett syfte att motivera de egna valarbetarna. Medborgare mot EMU hade en begränsad kader av kampanjarbetare, som kunde motiveras utan affischer. Vår kampanjstrategi måste skilja sig från t ex miljöpartiets, vänsterns och även socialdemokraternas, vilket var ett reellt problem. En stor gemensam pott för en slutkampanj passade dem men inte oss. Lösningen blev något mindre kampanjbidrag för oss men större frihet.
Eriks kunnighet och intuition var den rätta. Vår satsning på radioreklam med låg kontaktkostnad har antagligen haft betydelse för de bra siffrorna på ungdomssidan. Satsningen på tre genomtänkta broschyrer och i valrörelsens slutskede en valtidning till 1 350 000 hushåll gav bra utdelning för var vad vi finansiellt orkade med. Tillsammans med Henrik Alexandersson på Nordinform utformades en grafisk profil med tydliga borgerliga kännetecken. Måsen – med litet nytt utseende – användes som politisk symbol för frihet och självständighet precis som moderaterna på 70- och 80-talet.
Ett borgerligt och sakligt nej
Vår strävan att nå fram till människors köksbord med fakta och argument lyckades – först med en broschyr med sex nej-argument och sedan med valtidningen. Radioreklamen som givetvis hade fler målgrupper än ungdomar och de två broschyrerna med bild och kort text om våra kända företrädare bidrog till att legitimera en borgerlig nej-röst.
Strategin för vårt budskap vilade på dessa två ben. För det första att det fanns ett borgerligt nej. Ett nej som i utgångspunkterna och argument skilde sig från ett traditionellt vänster-nej. För det andra skulle sakfrågan stå i fokus.
Vår ”kampanjupptakt” med presskonferensen den 19 november och sedan alla artiklar som våra medlemmar och sympatisörer skrev gjorde denna inriktning självklar. Vår kampanj var sakinriktad i motsats till ja-sidans. Nej-sidan talade om för- och nackdelar med den ekonomiska och monetära unionen (EMU), problem med en centraliserad penningpolitik och riskerna med finanspolitiska beslut på EU-nivå. Ja-sidan talade däremot hellre om de gemensamma sedlarna och mynten, alltså om euron och att vissa ”kändisar” från olika samhällsskikt röstade ja för att de tyckte EU var bra i största allmänhet, för samarbetet, för freden och solidariteten.
Ett viktigt medel för att förverkliga vår strategi var att debatter skulle ske mellan borgerliga ja-företrädare och borgerliga nej- företrädare. Sådana debatter bidrog till att legitimera ett borgerligt nej, men blev också mer sakfrågeinriktade genom att handla om EMU istället för om skillnader på den politiska höger-vänster-skalan. Jesper Katz tog, som den inbitna akademiker han är, fram en fyrfältare för att illustrera EMU-debattens dimensioner (ja/nej respektive borgerlig/vänster), vilket var en välfungerande pedagogisk modell.
Organisationsuppbyggnad
I februari tillsattes två heltidstjänster. Jesper Katz, doktorand i nationalekonomi, anställdes som ekonom och utbildningsansvarig och Mattias Svensson, som skribent och pressansvarig. Rolf Englund som arbetat med EMU-motståndet i många år, startat hemsidan och byggt ut vårt kontaktnät fortsatte med det arbetat men fick också ta ansvar för den löpande ekonomin och en rad av de göromål som någon måste sköta på en liten – och det ska villigt erkännas – underbemannad organisation.
Ett av de tidigaste strategiska besluten som togs var att bygga upp lokala organisationer ute i landet. Målet var att ha aktivister på varje högskoleort. Välfungerande verksamhet fanns förutom i Stockholm, i Göteborg med omnejd, Gävle, Västerås, Örebro, Växjö och Uppsala och Lund, Helsingborg och Malmö. Bäst fungerade lokalaktiviteterna i Östergötland och Skåne.
Rekryteringen av aktivister skedde främst från moderata ungdomsförbundet (MUF) och Fria moderata studentförbundet (FMSF). Mattias Svensson hade goda kontakter i båda organisationerna och i februari tillträdde han som redaktör för FMSF:s tidning Svensk Linje, en utnämning som delvis hängde samman med hans EMU-kritiska hållning.
MUF fattade under hösten 2002 ett stämmobeslut att ställa sig bakom ett EMU-ja. En talför tredjedel av stämmodelegaterna hade dock röstat emot. Bland dem fanns bröderna Adrian och Emil Borin som organiserade verksamheten i Skåne, förbundsstyrelseledamoten Fredrik Saweståhl som kom att leda en bilturné och kampanjen under Almedalsveckan och dåvarande ordföranden för Moderat Skolungdom, Oscar Hållén (vars aktiva deltagande i nej-kampanjen dock hindrades av att han blev anställd på moderaternas pressavdelning).
Fria moderata studentförbundet tog i maj 2003 ställning mot EMU efter en proposition från förbundets presidium, främst författad av viceordförande Anna Bergqvist. Röstsiffrorna blev överlägsna 37-12 för ett nej. Förbundet drev ingen aktiv kampanj, men många medlemmar var aktiva i Medborgare mot EMU.
Jesper höll under april och maj kurser på hög nivå runt om i landet. Våra aktivister växte med uppgiften och gjorde strålande insatser på skolor, insändarsidor, i debatter och intervjuer. Vi undvek också några av de barnsjukdomar som andra politiska organisationer ofta drabbas av i form av infiltreringsförsök från ovälkomna politiska rörelser eller att främst locka till sig kufar.
Ledning i ekonomidebatten
Tidigt i april lyckades vi ta initiativet i den ekonomiska debatten. Genom Rolf Englunds och Margit Gennsers kontakter hade vi fått kännedom om en konferens i Venedig 2001, där åtta ekonomipristagare diskuterade EMU. Efter kontakter med Venedig fick vi rätt att presentera utdrag och videoklipp från symposiet. Sju av de ekonomipristagare som deltog i panelen var kritiska, från Robert Solow till Milton Friedman. Bara Robert Mundell, själv inblandad i EMU-projektet, var positiv.
Videobanden presenterades för pressen och efter presskonferensen lades de ut på vår hemsida och har sedan laddats ner av tusentals hemsidesbesökare. Ekonomipristagarnas synpunkter användes till och med i EMU-debatter på Lunarstorm.
Verksamhet med begränsad budget
Som redan påpekats hyrde vi våra lokaler på Vasagatan 40 på kredit. Än värre var att våra anställda också fick ge föreningen uppskov att betala lön. Först i april fick vi kampanjpengarna, 6 miljoner.
Våra finansiella resurser var en droppe i havet jämfört med Svenskt Näringslivs satsningar på ja-kampanjen. Vi tvingades till sparsamhet och eftertanke. Vi gjorde billiga punktinsatser till låga eller inga kostnader. Till och med broschyrutdelande fick ske med eftertanke. I Stockholm skedde utdelningar vid knutpunkter som Ropsten, Danderyds sjukhus, Slussen och Östra station, liksom till pendlande tågresenärer. På så vis kunde vi nå borgerliga väljargrupper, men också få folk att läsa vår broschyr medan de väntade eller reste på buss eller tåg. Jonas Virdalm, kontaktperson för Solna-Sundbyberg och en av de tidigaste utdelarna rapporterade om en ovanligt vänlig valrörelse. Glada tillrop och intresse var vardagsmat.
I Stockholm bjöd vi in till ”mingel mot EMU” på Biffi bar & restaurang varje torsdag på Vasagatan för att träffa olika människor och utbyta tankar och idéer. Den profilstarke kyparen Carlos delade flitigt ut broschyrer och knappar till sina gäster.
Vi kunde endast klara av ett begränsat antal egna aktiviteter utan var beroende av andras arrangemang – rotaryluncher, debatter och talarkvällar. Rune Andersson, Lars Wohlin, Margit Gennser och Björn von der Esch var allra flitigast i att åka runt på små och stora arrangemang.
Redan tidigt på våren vid ett besök i Hässleholm upptäckte Margit att gensvaret för den sakliga EMU-debatten var positivt. Ca 20 folkpartister var närvarande, men endast den folkpartistiske debattören och en representant från Svenskt Näringsliv pläderade för ja, alla de andra häftigt och mycket kunnigt för ett nej.
Bitarna faller på plats
Inte förrän framemot sommaren började organisationens olika bitar falla på plats och den utåtriktade verksamheten ta fart. Vi fick efter långt sökande äntligen tag på en kompetent sekreterare, Gitte Enander, som kunde organisera upp talarbokningar, leverera materialbeställningar och svara i den ständigt ringande telefonen. Medborgare mot EMU:s hemsida blev fräschare och mer användbar. Med Christoffer von Sabsay fick vi en rask och skicklig webdesigner på halvtidstjänst. Hans design och Mattias korta faktatexter gjorde att vår hemsida fick goda vitsord i SvD till skillnad från ja-sidans långt dyrare men röriga sidor. Kansliet förstärktes också med Karl Sigfrid, som bland annat skrev en rapport om de massiva prisökningarna när euron infördes.
Bakom kulisserna fördes tålamodskrävande förhandlingar om TV:s slutdebatter. I början medverkade Mattias men Jesper tog alltmer över uppgiften. Det övergripande målet var att få en bra blandning av medverkande, men vi var naturligtvis stolta över att få med Rune Andersson i SVT:s slutdebatt och Lars Wohlin och Gunnar M Carlsson som vittnen i den TV-sända rättegången. Sven Hagströmer plockades på egna meriter till debatten i TV4.
Under Almedalsveckan arrangerade vi en debatt i samarbete med Hill & Knowlton. Moderaterna vågade inte skicka någon av sina kända företrädare att möta Margit Gennser. Folkpartiets Carl B Hamilton ställde däremot upp omgående på en debatt mot Lars Wohlin. Debatten blev lite seg, men vi fick bra pressbevakning.
Den stora insatsen i Almedalen gjordes av det kampanjteam som under ledning av Fredrik Saweståhl syntes överallt i Visby och kringliggande stränder. Förutom husrum och ersättning för mat fick våra kampanjare stå för alla kostnader själva. Trots att de kampanjade på sin semester gjorde de ett betydligt seriösare jobb än ja-sidans aktivister med 100 kr/timme.
Medborgare mot EMU fick god reklam tack vare sina kampanjarbetare, vilket följande citat från Expressen den 9 juli visar:
”Ja-sidans problem är tydliga här i Visby. På den borgerliga kanten har strategin varit att utmåla nejsägarna som skumma extremister. När jag redan på måndagen stötte ihop med en grupp typiska ungmoderater, den moderna sorten, snygga, etniskt heterogena och klädda i tajta ljusblå t-shirts, trodde jag förstås att de jobbade i någon av ja-kampanjerna. På nära håll såg jag att i mörkare blått på deras tröjor stod Medborgare mot EMU. De kampanjade alltså för ett nej. Ja-sidans strategi har minst sagt misslyckats.”
Ljusa idéer
Under ett möte klagades det på våra knappar. Mattias kläckte då idén att vi skulle trycka upp nej-knappar i de allsvenska fotbollslagens färger, först och främst svartgula (AIK) och dela ut dem före matcherna. Knapparna tog slut i förtid.
Hårdrocksbandet Iron Maiden besökte Stockholm. Raskt komponerades en lista med ”lämplig bakgrundsmusik” där varje titel illustrerade något om EMU. ”Can I play with madness?” parades ihop med en text om havererade europeiska penningprojekt. ”The number of the beast” fick en text om omställningskostnaderna för euron – som per person vida överstiger 666 kronor. Listan med texterna delades ut före konserten, och på gräsmattorna runt Stadion blandades konsertsnack med EMU-debatter.
Bra initiativ ska återanvändas. Så skedde vid Rolling Stones och Per Gessles konserter, EMU-temat för tjejmilen blev ”Sverige springer ifrån EMU” medan ett antal ”Eurotips” kompletterade knapputdelningen vid fotbollsarenor.
Slutspurten som kom av sig
Arbetet med valtidning och affischer avslutades i månadsskiftet juli-augusti. I augusti vidtog istället den traditionella valrörelsen, som för vår del innebar debatter, tre egna seminarier samt slutdebatterna i TV.
Vår strategi att ställa borgerligt ja mot borgerligt nej och motsvarande på den socialistiska sidan lyckades. Speciellt roligt var det att få fram Staffan Ahlberg och Maud Olofsson i en TV-debatt mot Bo Lundgren och en ja-företagare. Där fick vi jämbördiga villkor för en EMU-diskussion bland både borgerliga och företagare på en gång.
Ja-sidan kontrade med höger-vänster-debatter. När vänsterpartiet backade från ett antal debatter till förmån för företrädare för exempelvis Medborgare mot EMU ställde ja-sidan ofta in debatten helt. Heder dock åt Johnny Gylling (kd) som debatterade mot Mattias på Klaipeda-platsen i Karlskrona och Hans Wallmark som mötte Margit i Ängelholm. Lars Wohlin visade senare i Karlskrona att han utvecklats till ett fullfjädrat vallokomotiv. Rappt och vasst jämförde han EMU-projektet med tunnelbygget genom Hallandsåsen. Kanske lite effektivare, om det någonsin fungerar.
När vi måndagen den 25 augusti skulle ordna ett seminarium med brittiska besökare, för att introducera argument och synsätt från ett EU-land utanför EMU, var vi nervösa. Vi fruktade da capo på ja-sidans personangrepp på ekonomijournalisten och labourpolitikern Janet Bush på centerns ekonomiska seminarium i Almedalen. Lösryckta ironiska kommentarer angående en känd brittisk komiker i en av den brittiska nej-sidans filmer användes för att koppla samman Bush med nazism och högerextremism.
Det är bättre att förekomma än förekommas. Före seminariet skicka vi ut ett pressmeddelande med spekulationer om möjliga personangrepp på den tidigare EU-tjänstemannen Bernard Connolly, som åtalats för blasfemi (hädelse) för den EMU-kritiska boken ”The Rotten Heart of Europe”. Efter det var smutskastning närmast omöjligt och ja-sidan stod svarslös.
Seminariet blev en succé. Våra tre gäster, förutom Connolly även Dr Sean Gabb och Madsen Pierie från Adam Smith Institute – excellerade i sakkunskap, hisnande historiska paralleller och drastisk humor. När Dr Gabb i slutet av sitt anförande sade ”I was told not to mention the war” exploderade hela salen i skratt. Tidningar och TV bevakade seminariet.
Veckan därefter gästades vi av lord Lamont, tidigare brittisk finansminister med erfarenhet av att ge upp pundets knytning till ERM. Seminariet bjöd på bra diskussion kring EMU och penningpolitik med Lars Wohlin som inte övergett ERM men väl ormen. Själva seminariet intresserade dock inte Expressenjournalisten Per Wendel som istället tipsats om att Lamont tagit emot en orden av Chiles f d diktator Pinochet. Wendel ville nu försöka få Medborgare mot EMU att framstå som Pinochetkramare genom ännu ett försök till guilt-by-association. För att få ihop den artikel han ville skriva var han förvisso tvungen att falskcitera Margit, som alls inte ville stödja Lamont i denna del. Det gjorde hela saken lätt att dementera och smutskastningsförsöket rann ut i sanden.
I månadsskiftet augusti-september delades valtidningen ut till 1 350 000 hushåll. Informativa artiklar och sakliga argument gick hem bra. Spontant beröm och intresseanmälningar strömmade in. Margit, med erfarenhet av 10 valrörelser, kan inte dra sig till minnes att något valmaterial varit i närheten av samma uppskattning.
Den sista veckan balanserade vi det anglofila med en EMU-kritisk fransman, Charles Gave, författare till boken ”Lions Led by Donkeys”. Han talade på en presslunch på onsdagen och förutspådde bland annat att kronan vid ett nej skulle sjunka i två dagar för att sedan stiga. (Han hade lite fel – den sjönk endast en halv dag!) Hans besök kom dock i skuggan av det brutala överfallet på utrikesminister Anna Lindh.
Mordet på Anna Lindh innebar stopp för kampanjen och slutdebatterna i TV. Beskedet nådde Mattias, Jesper, Rune Andersson och Sven Hagströmer i fikarummet på miljöpartiets riksdagskansli under medieträning. Plötsligt kändes EMU-valet väldigt futtigt.
De sista dagarna var frustrerande. Den energi vi samlat för finalen fick inget utlopp och oron att den givna nejsegern skulle gå förlorad fanns där. Det var viktigt att våra medlemmar avhöll sig från spekulationer kring mordet och det var förbjudet att ens andas att mordet kunde ändra nej-röster till ja-röster.
Men kampanjen var trots allt inte riktigt slut. TV4 la in en utfrågning och Jesper fick snabbt använda all sin kraft för att i sista minuten ersätta Gudrun Schyman med Birgitta Swedenborg så att inte alla fyra på nej-sidan skulle vara vänster. Jesper lyckades. Han och Birgitta såg därmed till att avsluta en framgångsrik valrörelse med att ännu en gång ordna genomslag för ett borgerligt nej.
Bokslut i siffror
Centerns ja-sägare behandlades generöst. Utbrytarna i vänstern och miljöpartiet fick betydande stöd från ja-sidans kampanjfonder. Moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet kunde däremot inte tänka sig att avstå kampanjresurser till sina EMU-kritiker.
De tre borgerliga ja-partierna fick tillsammans del av 30 miljoner kronor i direkta partistöd ur statskassan, ett organisationsstöd på 20 miljoner till Sverige i Europa och hade tillgång till Svenskt Näringslivs kampanjpengar, åtminstone 500 miljoner kronor. Medborgare mot EMU hade en kampanjbudget på 6 miljoner.
Den borgerliga ja-sidan hade tre hela partiapparater med särskilda EMU-staber och ombudsmän runt om i landet. Svenskt Näringsliv avlönade tusentals personer till och med för flygbladsutdelning och bemanning av valstugor. Medborgare mot EMU hade ett kontor med tre heltids- och fyra halvtidstjänster.
Ändå bröt markant färre av centerns, miljöpartiets och vänsterns väljare mot partilinjen jämfört med den borgerliga ja-sidan. Hela 41 procent av de borgerliga väljarna röstade nej (valu 03), trots att 3 av de 4 borgerliga partierna förespråkade ja. EMUs inverkan på den svenska ekonomin var viktigare för nej-röstare än för ja-röstare. I företagstäta Gnosjö vann nej-sidan med 59,3 procent mot 38,7 för ja.
Ja-partiet framför andra, moderaterna, hade 27 procent nej-röstande. Jämför man med valu från hösten 2002 (då Medborgare mot EMU ännu inte presenterats) gjorde nej-sidan stora framryckningar hos moderata väljare. Vid valu 2002 tänkte bara 14 procent av moderaternas väljare rösta nej.
Av allt detta kan man dra mycket positiva slutsatser: Pengar är inte allt och väljarna är mycket klokare än vad ombudsmän, organisationsföreträdare och politiker tror.
Följande text är en essä från 2012 till Franke, Ulrik (red) Perspektiv på politik, Festskrift till Fria Moderata Studentförbundet 1942–2012. Den bygger på mina personliga minnen och upplevelser av hur det inom Moderaterna och Fria Moderata studentförbundet intrigerats och diskuterats kring EMU fram till och med kulmen i kampanjen mot EMU 2003. Jag publicerar den här därför här med anledning av att det är tio år sedan folkomröstningen. Texten nedan kan skilja sig något från den publicerade då den kan vara en tidigare version.
P.S. Tack vare Rolf Englund kan man nu läsa denna text som pdf D.S.
Radikalismen som pose
Av Mattias Svensson
Satan vad arga folk blev. De värsta elakheterna har jag förträngt, de kom ändå bara på Studentförbundsplanket på Moderaternas bbs och teknikens utveckling har dragit en barmhärtighetens slöja över de elektroniska meningsutbytena. Att ett fontänbad skulle göra att jag anklagades för kommunistsympatier var mest komiskt, men säger också det något om tonläget och den allt annat än klockrena analysen under eurovalrörelsen 2003. Jag ska återkomma till anledningen.
Euron var i vilket fall länge en infekterad fråga i Fria moderata studentförbundet, och detta på ett sätt som inte minst rör relationen det första ordet i FMSF har till det andra. Fram till dess att jag som redaktör för Svensk linje 2003 och anställd i den borgerliga nejkampanjen Medborgare mot EMU skulle hamna i händelsernas centrum med ett vad jag trodde okontroversiellt avslöjande, följde jag det hela på lagom avstånd.[1]
Ganska långt in på 1990-talet gick det bra att i studentförbundets livliga debatter tänka fria tankar och fundera högt över om det fanns någon nytta med en monetär union. Några studentförbundare var även med på ett hörn i Marknadsekonomiskt nej till EG, den enda borgerliga nej-organisationen utanför Centern i folkomröstningen om EG 1994. I praktiken bestod dock kampanjen av undertecknad som ordförande, samt Johan Norberg, Markus Johansson och faxen på Frihetsfrontens kontor, med stöd och uppmuntran från Sven Rydenfeldt nere i Lund. EG-kritiska studentförbundare var helst ”skeptiska”, men utan att ta tydlig ställning eller engagera sig i kampanjen.
Den attityden präglade även EMU-frågan vid den här tiden. Man skulle framför allt inte vara bestämt emot. Det var nämligen onödigt dogmatiskt eftersom alla förstod att det inte skulle bli någonting av EMU-projektet.
Historien förskräcker
Det är något de flesta kanske inte tänker på idag – även om jag brukade göra en pedagogisk poäng av det 2003 – men den monetära unionen har kraschat många gånger förut och aldrig tidigare så spektakulärt som vid 1990-talets början.
Den så kallade valutaormen bildades 1972 och låste tio europeiska länders växelkurser inom ett spann på +-2.25 procent. Det höll i två år. Frankrike blev 1974 det femte landet efter Storbritannien, Irland, Danmark och Italien som lämnade växelkurssamarbetet och devalverade.
Sedan kom EMS, European monetary system (med ERM, Exchange rate mechanism) 1979. Trots att variation för upp till 6 procent för exempelvis Storbritannien hade de fastlåsta växelkurserna i ERM tio år senare redan justerats 11 gånger.
Det hindrade inte EG-politikerna från att 1991 i Maastricht fatta beslutet att bilda EMU, en ekonomisk och monetär union. Det skulle ske tidigast 1997 och senast 1999. EMU sprack dock redan hösten året därpå, då Italien, Spanien och Storbritannien övergav växelkursen. Liksom Sverige, som knutit valutan till den gemensamma valutakorgen ecun och fåfängt försvarade den övervärderade kronan med räntor upp till 500 procent. Sverige fick – lyckligtvis – släppa taget och kunde istället gå vidare med en marknadsvärderad valuta och en tid därefter reformer som gav oss en självständig riksbank och varaktigt låg inflation. Andra skulle följa efter. Den 2 augusti 1993 medgavs den vida fluktuationen +- 15 procent för att inte fler länder skulle lämna EMU. Bara den tyska d-marken och den holländska gulden fanns kvar i den ursprungliga fasta växelkursen +- 2,25 procent.
Många trodde och hoppades de här åren att den gemensamma valutan med detta dramatiska haveri var död och begraven. Det var helt klart en öppen fråga eftersom bara politisk fåfänga hos Europas ledare talade för att euron skulle bli av. Alltså, hävdades det ofta i studentförbundsdiskussionerna, var det ingenting man skulle lägga tid på att kritisera alltför hårt. (Samma personer hävdade vid den här tiden att det var onödigt att kritisera EU:s jordbrukspolitik. Den skulle ändå avskaffas när öststaterna gick med och det skulle bli alldeles för dyrt att ha kvar så generösa bidragssystem.)
Dagisargument och konvergenskriterier
Valutaprojektet hade förvisso sina entusiaster. En av dem var Studentförbundsprofilen Anders Borg. Någon gång kring 1994-95 besökte han Frihetsfrontens tisdagspub för att förklara fördelarna med EMU. Det skulle lära folket ekonomisk disciplin, vilket de omöjligt skulle förstå värdet av annars. ”När en dagisfröken undrar varför ni vill skära ner offentliga utgifter kan ni ju inte komma och säga: ’Vi har ett ideologiskt projekt.’” hånade Borg den nyliberala publiken.
Det där var ett vanligt sätt att resonera inom Studentförbundet. Sverige sågs som hopplöst sossifierat. Folket skulle aldrig gå att bilda eller få med sig för frihetliga tankar. Därför ägnades åtskillig energi åt att diskutera konstitutionella ordningar som skulle få dem dit i alla fall. Så föddes tankar i en uppmärksammad Svensk linje-artikel på 1990-talet om graderad rösträtt. Liksom entusiasmen för euron.
I sak finns inget stöd för Borgs analys. Sverige liberaliserade sin ekonomi före och efter kronförsvaret, men inte tack vare eller under det. Krispaketen bestod av bluffbesparingar och skattehöjningar. Samtidigt rådde ett intolerant klimat mot ekonomisk debatt. De få som ifrågasatte kronförsvaret utmålades och behandlades som landsförrädare. När förtroendet för kronan något år senare åter var skakigt hotade finansminister Göran Persson från riksdagens talarstol med brännmärkning om någon talade illa om Sveriges ekonomi utomlands. Facit i valutakristider är alltså skattehöjningar och hot om politiskt åsiktsförtryck. Perssons budgetsanering, även den i allt väsentligt skattehöjningar, markerade snarare slutet för en liberal ekonomisk reformperiod som inleddes i relativt goda tider på 1980-talet. Tron på disciplinen under en ekonomisk kris som liberaliserande är en ingrodd föreställning. Som så ofta med den typen av ”hårdföra sanningar” är den i realiteten mest en pervers högerfantasi.
Redan på plats punkterades den retoriska sufflén när en frågeställare undrade om Anders Borg verkligen skulle ha större framgång när han motiverade nedskärningar för den där dagisfröken med: ”Vi har konvergenskrav.” Borgs enda svar var att få ett raseriutbrott mot den typen av ”slaskargument”.
Att tänka stort och att tänka fritt
Konvergenskriterierna, ja. Bland annat krav på budgetunderskott (max 3 procent av BNP) och statsskuld (max 60 procent av BNP). De var villkoren för att få ta det tredje och avgörande steget mot att införa en gemensam valuta, och behövdes förstås för att inte skötsamma länder skulle behöva ta ökade kostnader för länder med sämre koll på sin ekonomi. Jag vill minnas att en euroanhängare på den här tiden beskrev dem som ”ristade i sten”.
Så vad hände, skapade de budgetdisciplin i Europa? Knappast. De behövde bara uppfyllas för ett enda år, 1997, men bara tre länder – Frankrike, Finland och Luxemburg – uppfyllde konvergenskriterierna. Detta trots öppna otillåtna manipulationer. Italien införde en engångsskatt för att täcka över budgetunderskottet och Frankrike klarade kraven genom att mjölka de statsägda företagen på kapitaltillgångar. De som idag rasar över Greklands fusk med kriterierna är historielösa. Hela euron är byggd på öppet fusk med strikta utfästelser. Att den nu diskuterade stabilitetspaktens krav på budgetdisciplin skulle vara mer än ett skådespel för att lugna finansmarknaderna är osannolikt om man ser till eurons historia.
Året därpå, 1998, blev nämligen det politiska beslutet att låta elva EU-länder, alla ansökande utom Grekland, gå vidare med valutaunionens tredje steg och fastlåsta växelkurser från den 1 januari 1999. Euron infördes som sedlar och mynt 2002, då hade även Greklands ekonomi godkänts. ”Politik är att vilja” hävdas det ibland. Euron är en av de mest renodlade produkterna av politisk vilja, även om tyska ledare förstås snarare motvilligt accepterade projektet i utbyte mot att Tyskland skulle få återförenas och befolkningarna sällan tillfrågats.
Någon gång kring 1997–1998, med indikationerna om att europrojektet faktiskt skulle bli av, tyckte också den moderata partiledningen att det fick vara slut med fritänkeriet i frågan. Fria moderata studentförbundet var vid denna tid den särklassigt viktigaste rekryteringsbasen för partiets tjänstemän och det passade sig inte riktigt att ha en massa EMU-kritiker i staben kring partiledningen. Alltså tog Moderaterna det udda greppet att ordna ett EMU-seminarium för sitt Studentförbund. Det skulle i efterhand omtalas som ”Inpiskningsseminariet”. Avsikten var ungefär densamma som när dåvarande partisekreteraren Gunnar Hökmark äntrade talarstolen på Moderaternas partistämma 1993 och förklarade att det var kränkande för de befriade folken i Baltikum att ifrågasätta värnplikten. Ingen köpte argumentet, men det skickade en tydlig signal från partiledningen om vad man borde tycka och vad man gjorde bäst i att åtminstone inte tycka högt för att ha en framtid i partiet. Vi kan väl säga att de här konvergenskriterierna efterlevdes bättre än de från Maastricht.
Men när det drog ihop sig till folkomröstning 2003 hade mycket hänt. Carl Bildt och hans bunkergäng var borta. Moderaterna var efter ett svidande valnederlag i valet 2002 ett 15-procentsparti och gick in i eurovalrörelsen med en starkt kritiserad och avgående partiordförande. Få hade tid och ork att hålla koll på ungdoms- och studentförbund, där eurokritiken frodades hos en ny generation.
I studentförbundet fanns hastigt och lustigt vad som skulle visa sig vara en klar majoritet för ett nej. Det var anledningen till att jag senhösten 2002 skulle få en fråga jag inte hade väntat mig som fyllda 30, gift, med bostadsrätt och anställning på moderaternas partikansli: Ville jag bli redaktör för studentförbundets tidning Svensk linje? Det var alldeles för roligt för att tacka nej till. Jag blev både förvånad och glad av att höra att en av de saker som fått presidiet att fråga just mig var min position i eurofrågan.
Vad var då min position? Jag var uttalad EMU-motståndare och har en bakgrund som lika uttalad EU-kritiker. Faktum är dock att jag i början av 2000-talet försökt att vara positiv till euron. Allt annat lika är jag för en gemensam valuta över ett så stort område som möjligt. Även om effekterna överdrivits är det ingen som förnekar att det underlättar handel och prisjämförelser. Dessutom hade det varit roligt att vara för någonting som omväxling. Jag var som sagt på nej-sidan i EG-omröstningen 1994. Politiskt tycker jag fortfarande att skälen håller. Men jag hade underskattat medlemskapets effekter för att kulturellt och för enskilda medborgare öppna ett relativt inskränkt Sverige för nya impulser: möjligheten att studera, liberalare alkoholpolitik, den inre marknaden, nyfikenheten på hur andra länder löser problem. Mentalt blev Sverige friare av EU-medlemskapet.
Samtidigt. Det finns inga framgångsrika projekt i Bryssel, snarare en korrupt, planekonomisk och stundom rent totalitär administration av jordbruk, fiske, rymdprojekt, gränsövervakning med mera. Till detta kan vi förstås efter ovanstående historik och senare års skeenden lägga den gemensamma valutan. Att därför ge mer makt och befogenheter till Bryssel som det idag fungerar är politiskt vanvett. Dessutom fungerade svensk penningpolitik bra med flytande krona och oberoende riksbank. Och gör det fortfarande, med låg inflation och en valuta som anpassar sig i svåra tider, vilket inte minst svensk exportindustri drog nytta av i finanskrisens inledningsskede.
Och så var det de trötta, korkade ja-argumenten. När Mats Johansson tog över Svenska Dagbladets ledarredaktion och ändrade tidningens kritiska linje var det stora argumentet att man skulle vara för euron eftersom kommunister och miljöpartister var emot. Ridå. Där och då kom alla argument jag försökt använda för att svälja euron upp igen. Fler skulle med tiden gå igenom samma process. Den floskulöst antiintellektuella och Jehovasvittnenpåstridiga ja-kampanjen för euron måste sett till kostnader, kommunikation och resultat vara en seriös kandidat till den mest misslyckade politiska kampanjen genom tiderna. Bananutdelning och strutsdräkt, någon?
Det blev alltså nej-sidan och ett jobb som pressansvarig på Medborgare mot EMU för min del. Och min ståndpunkt var alltså till min fördel när jag rekryterades till Svensk Linje.
Vikten av ett nej
Med ett sätt att se det kom Fria moderata studentförbundet att spela en betydelsefull roll för att Sverige 2003 röstade nej till att införa euron som valuta. Till Gimo i maj samma år fanns en presidiemotion om ett nej till att införa euron som valuta. Som jag minns välartikulerad, balanserande fördelar och motargument. Det blev en lång debatt, mitt eget anförande tog runt 40 minuter och var ändå inte det allra längsta. Slutligen var det så dags för omröstning där en klar majoritet på 37 röster mot 12 biföll motionen.
Utanför Centern var FMSF den enda organisationen på den borgerliga kanten som tog ställning för ett nej. Att detta ställningstagande blev en nyhet under kampanjåret gjorde inte saken sämre. Det var betydelsefullt för folkomröstningen.
Den avgörande förändringen jämfört med omröstningen om EG-medlemskap 1994 var just den betydligt högre andelen borgerliga nej-röster. Hela 41 procent av de borgerliga väljarna röstade nej, trots att tre av fyra borgerliga partier och Svenskt näringsliv kampanjade aktivt för ett ja. Mycket av denna opinionsförskjutning skedde dessutom under själva kampanjen. I valu 2002 var det bara 14 procent av moderata väljare som var emot euron. Ett år senare, i själva omröstningen, hade den andelen i stort sett fördubblats till 27 procent. Självklart hade kännedomen om att det fanns moderater som var emot en roll i detta. Och utöver de äldre som Margit Gennser och Lars Wohlin, med karriären bakom sig, var det framför allt personer från MUF och FMSF som blev ansiktena utåt.
Meningen var förstås att FMSFs ställningstagande aldrig skulle komma ut. Minoriteten på ja-sidan hade förberett en liten kupp. Mot slutet av debatten om euromotionen yrkades på en tilläggs-att-sats om att valutor inte borde vara statliga utan privata. En kul och radikal twist helt i enlighet med exempelvis Friedrich Hayeks skissande på konkurrerande valutor eller andra österrikares plädering för guldmyntfot och avskaffande av centralbank.
Baktanken var dock att göra detta ställningstagande till huvudsak och därmed vips befinna sig på bekvämt avstånd från alternativen i höstens folkomröstning. Något sådant föresvävade aldrig Hayek, som tvärtom, bland annat i en intervju i Svensk linje, redogjorde för sin kritik mot EMU-projektet och den ekonomisk-politiska samordning som skulle bli resultatet.
Så blev det inte eftersom jag via kolleger på Medborgare mot EMUs kansli sett till att tipsa medierna om ställningstagandet i eurofrågan, vilket medierna förstås fann intressantare.
Själv befann jag mig plötsligt i en veritabel skitstorm på studentförbundets plank, där ett antal personer var vansinniga. Visst gjordes misstag i formen då resultatet kommunicerades genom ett pressmeddelande med oklar avsändare. Men ilskan gällde i mångt och mycket att ställningstagandet alls kommit ut.
Här invänder säkert vän av ordning att Studentförbundet stoltserar med devisen: ”Där diskussionen är viktigare än besluten.” Javisst. Hela diskussionen på Gimo rörde ett ja eller nej till euron. Motionen som diskussionen utgick ifrån argumenterade förtjänstfullt varför fördelarna med ett nej övervägde nackdelarna. Och som siffrorna ändå indikerar var det en överlägsen seger för nej-sidan. Det var privata valutor som beslutades i en tillagd att-sats. Utan debatt. Och det var förstås enbart charader att låtsas något annat. Charader som dock spelades upp i offentligheten under resten av kampanjen. Studentförbundet skulle bara vara för privata valutor.
I enskildhet fick jag beröm av en presidial för att ha läckt det verkliga ställningstagandet och sett till att förbundet fick tv-soffor och medialt genomslag. Det var aldrig något förtroendeproblem för mig som redaktör, jag och dåvarande ordföranden Peter O Sellgren var ense om de misstag som begåtts och klarade snabbt ut detta. De arga tillhörde tidigare, inpiskade, generationer. Men inför deras elektroniska raseri stod jag relativt ensam. Jag förstod först i efterhand att jag rekryterats till Svensk Linje inte för att min uppfattning om EMU låg i linje med vad förbundet ville driva, utan för att stå upp för vad de egentligen tyckte men drog sig för att kommunicera. Det var förvisso inget unikt för studentförbundet. Jag mötte många av borgerlighetens profilerade namn som privat hyllade mitt och andras arbete för ett nej, men som själva inte tog ställning offentligt.
Att tala och att tiga
Attityden och förfaringssättet är dock något jag ofta mött i just studentförbundet och därför kommit att förknippa med det. Vi kan kalla det radikalismen som pose. Att vara ideologiskt stringent och utrerad när man skrävlar i baren, men slaviskt försvara partilinjen nio till fem. När jag i riksdagskansliet emellanåt tog mig för att kritisera antiliberala avsteg var det påfallande ofta gamla studentförbundare som kom med det etatistiska försvaret. Det är rätt typiskt att de två tjänstemän som försvarade flygbolagssubventioner som en rimlig, ja den fullkomligt nödvändiga, responsen på 9/11-attacken och menade att inte ett enda av världens flygplan skulle lyfta utan staten som garant för deras ekonomi, hade sin bakgrund som profilerade marknadsliberaler i studentförbundet.
Det här tangerar men ska inte förväxlas med ett av politikens ständiga dilemman, konflikten mellan vision och verklighet, mellan mål på kort och lång sikt. Ska man teoretisera om nattväktarstaten eller försöka sänka kommunalskatten med 25 öre? Det behöver inte vara en motsättning. Den som finner nattväktarstaten sympatisk borde värdesätta varje steg på vägen dit. Kan man dessutom något om politikens villkor borde uppskattningen vara än större. Men alla strider engagerar inte alla, och man bör låta folk engagera sig för det de tycker är roligast, vare sig det är den politiska hetluften, de svala teorierna eller en dynamisk mix. Radikalismen som pose vore snarare att inte ta strid för en utebliven skattesänkning eller acceptera en skattehöjning eftersom att det inte spelar någon roll då all skatt är stöld. Det är först då man gör sina idéer en otjänst och sig själv irrelevant.
Vad passade en sådan attityd bättre än en ideologiskt radikal men i sakfrågan harmlös hållning när vi skulle rösta om euron? Många var förstås ärligt övertygade om att euron var bra och argumenterade väl för detta. Frågan var ingen ideologisk vattendelare. Allt annat lika är jag som sagt också för en gemensam valuta och jag kan förstå den som gör en annan avvägning och agerar efter den. Men att posera med en irrelevant radikalism, är det egentligen modigt eller är det… följsamt? En ledtråd kan vara att ställningstagandet för privata valutor vad jag vet inte varit lika aktuellt när väl folkomröstningen var över.
Nu blev förvisso studentförbundet relevant. Inte bara genom ett ställningstagande som blev medialt uppmärksammat. Diskussionen var förstås i slutänden viktigare. Hur många av dem som förtjänstfullt genom åren fram till omröstningen kunde diskutera optimala valutaområden, konvergenskriterier och liberaliseringsstrategier var inte skolade i studentförbundet. I diskussioner med sådana likasinnande meningsmotståndare på ja-sidan gjordes liberala ståndpunkter till gemensamma utgångspunkter. Så förskjuts agendan inte bara i eurofrågan.
Det skadar inte heller att ha lekt med abstrakta resonemang och absurda scenarier när man står inför dagens ekonomiska situation i euroområdet. Fast inte ens på Gimo 2003 diskuterade vi att EU vid en kris för ett euroland (inte sällan skapad eller förvärrad av systemets konstruktion som överhettningen på Irland för att de inte kunde höja räntan, eller förvisso det ständiga fuskandet med budgetdisciplin) kommer att vara berett att med skattemedel som insats stötta inte bara banker, utan finansiella sektorer och inte bara sektorer utan hela stater. Och att detta kommer att ske genom att man åsidosätter demokratin och sätter hela länder under ekonomiskt förmyndarskap. Den som gjort det hade nog även i ett sådant sammanhang betraktats som för extrem och smått galen. Visst är det att föredra att följa sådana skeenden från läktaren.
Mitt kommunistiska fontänbad
Låt mig apropå galenskaper återvända till mitt förmodat kommunistiska fontänbad. Hur var det egentligen? Eftersom nejsegern i folkomröstningen 2003 var min första politiska seger sedan valnatten 1991 ville jag förstås fira den ordentligt. Efter tre valvakor, en båt och en bar var det så dags för att avrunda kvällen i Sergelfontänen, vilket jag också skrev om dagen efter på planket.
Det skulle jag inte ha gjort! Strax rasade en förbittrad tjänsteman som efter att ha utformat moderaternas ”Rösta på din frisör”-kampanj 2002 året därpå satts på omvärldsbevakning av kanske inte högsta dignitet i ja-kampanjen och således läst Ung vänsters tidning Röd press från pärm till pärm. I denna tidning hade dåvarande ordföranden Ali Esbati skrivit om att vänstern skulle ha anledning att bada i fontänerna ibland annat Stockholm efter folkomröstningen. Saken var klar. Jag hade antingen brustit i omdöme som i detta avseende agerade som en kommunist, eller i omvärldsbevakning genom att händelsevis ha förbigått denna artikel. Det sistnämnda kunde jag med glatt humör tillstå.
Över huvud taget var det många lustiga argument i omlopp under folkomröstningen. Ett vanligt och ofta aggressivt framfört argument var: ”Vem vill du ska sitta i tv-soffan morgonen därpå?” Tanken var att eftersom det var fler till vänster som röstade nej, och de partier och organisationer som var för ett nej också var på den kanten, så skulle morgonsoffan domineras av vänsterprofiler och de skulle få en skjuts i opinionen. Vi kan lugnt konstatera att vänsterns valframgångar uteblivit. Är det någon som ens minns vem som satt i tv-soffan?
[1] När jag under min studietid ville engagera mig i FMSF föll det sig inte bättre än att studentföreningen Ateneum i Lund där jag inledde mina studier 1992 precis hade lämnat FMSF. Föreningen var konservativ och kunde inte fördra med ”kanyliberalerna” i Stockholm. Jag hade för min del svårt att fördra med konservatismen. (Bakgrunden till det nyliberala 90-talet i en lång text här)
Jag var pressansvarig och skribent på den borgerliga nejkampanjens organisation Medborgare mot EMU (bakgrund här) på kansliet på Vasagatan 40 ihop med Jesper Katz, Rolf Englund, Gitte Enander, Margit Gennser och flera andra. Jag kom närmast från en anställning på Moderaternas riksdagskansli och var redaktör för Fria moderata studentförbundets tidning Svensk Linje (personliga minnen från Moderaterna, studentförbundet och eurokampanjen här). Jag var också krönikör på Timbros nättidning smedjan.com.
Så här inför tioårsjubileet av folkomröstningen 2003 har jag grävt i mina gamla arkiv och hittat texter både av mig och från kampanjen som jag tycker är av värde att de finns uppe. Bland annat två längre texter jag skrivit om kampanjen, men också citat, hyss, Hitler och Nobelpristagare, allting taggat Euroomröstningen 2003.
En del behöver dock inte grävas fram utan kan länkas. Här är några saker jag skrev i eurofrågan:
Stäng in maten så kräks vi mindre (Aftonbladet 9/8 2003) Jo, rubriken stämmer. Den här repliken på en debattartikel av Christian Gergils, som i slutskedet försökte få liv i en liberal ja-kampanj, blev tack vare rubriken kanske min mest lästa artikel. Folk förväntade sig nog vildsinta personangrepp. Men det var en redigeringsmiss, dummyrubriken från en text om vinterkräksjukan låg kvar av misstag.
Rösta nej för frihetens skull (SvD brännpunkt 2/8 2003) Det fina med vår kampanjstrategi att ställa borgerligt ja mot borgerligt nej och vänsterja mot vänsternej var att man aldrig behövde förställa sig ideologiskt. Jag kunde istället dundra på med marknadsliberala Hong Kong-argument för ett nej.
Räknas Sverige i Europa? (Smedjan 27/2 2003) Den här artikeln ingick också i ett kompendium med texter från ett antal företrädare för Medborgare mot EMU som du hittar här.
Osaklig EMU-kampanj från ja-sidan (Folket 10/2 2003) Stiftelsen Sverige i Europa bjöd på många misstag. De var bland annat vänliga nog att bjuda på skriften ”Hög tid för euron” där de första två orden nog skulle ha skrivits ihop. Här skrev de både om sin strategi att inte söka debatt med övertygade meningsmotståndare och lyckades säga emot sig själva med några sidor emellan.
Låt marknaden avgöra EMU-frågan (Smedjan 21/11 2002) Utveckling av en gammal Metrokolumn. Man kan använda pengarna utan att ge en massa makt till byråkrater i Bryssel.
Fler texter, bland annat min plädering i text-tv finns på denna länk.
Igår cirkulerade jag en SvD-artikel om kändisar för euron, med argument som Pernilla Wahlgrens: ”För en shopoholic som jag, så är det naturligtvis fantastiskt att kunna shoppa sig Europa runt med en och samma valuta”. Jag samlade under kampanjen också på mig några av ja-sidans mindre begåvade argument, med kommentarer. Visst, jag hade en kändis med här också, men så här lät det faktiskt från några av den sidans ledande företrädare.
Gör som alla andra
”Vår klubb har infört en valuta, och eftersom vi hör till klubben borde vi också använda den valutan – eller lämna klubben.”
Mats Johansson, ledarskribent, SvD 030302.
Fråga: Om en friidrottsklubb inför en sektion för fäktning, måste alla medlemmar börja fäktas eller lämna klubben helt?
Gå med! Annars skjuter tysken skarpt
”Verdun, Auschwitz, Dresden, Katyn och Srebrenica. De enda argument som behövs för EMU är några ortsnamn. Miljoner döda talar för europeisk integration och det vore osolidariskt av Sverige att ställa sig utanför.”
Niklas Ekdal, ledarskribent, DN 030302.
Fråga: Vem kommer att börja kriga för att Sverige inte inför EU:s monopolpengar?
Om EMU går åt helvete ska vi ändå gå med
”om jag verkligen trodde att EMU var på väg att spricka, skulle min slutsats sannerligen inte bli att jag borde sätta mig på läktaren och glo på medan Europa och den fria handeln och grundvalarna för vårt gemensamma välstånd rämnade.”
Pernilla Ström, DN-krönika, 030225.
Fråga: Vad kan man över huvud taget fråga någon som anser att till och med om projektet går åt fanders så ska vi vara med?
Euro – för nationalromantikens skull
”Visst är Sverige fantastiskt! Naturen, den sunda vardagsjämlikheten, god social och ekonomisk trygghet. Vi kan ha olika åsikter i sakfrågor och om färdriktningen i olika framtidsfrågor, men alla är nog överens om att vi har mycket att vara stolta över.
För viktiga frågor om framtiden är vår positiva uppfattning och stolthet över Sverige en god utgångspunkt. …
Euron är den svenska modellens fortsättning, utanförskapet är början till något nytt som ingen riktigt kan veta hur det ser ut.”
Argument från Sverige i Europa i boken ”Hög tid för euron”, s 44 f.
Fråga: Var det för att skydda naturen, kunna känna stolthet över Sverige eller för att ni missat hur tio år av flytande växelkurs fungerar som vi skulle införa euron?
Euron finns, därför måste vi införa den
”Att säga att man inte gillar projektet duger inte. Nu måste vi utgå från att euron finns. Mer än 300 miljoner människor använder euron varje dag och euron finns vare sig Sverige går med eller inte.”
Gunilla Carlsson, moderaternas EMU-kampanjgeneral. Medborgaren 1-2003, s 15.
Fråga: Kan du ta det där steget från vara till böra en gång till?
Lassie – argumentet
”Jag är helt för detta. Jag tycker det är kanon. Jag har suttit med Mona Sahlin som sagt hur viktigt det är att gå med i EMU.”
”Vi ska också använda det europeiska samarbetet för att styra marknaden annars styr den över oss med resultat att det alltid finns köpare av barnporr, prostitution och våldspornografi samt miljö-, och vapenhandel.”
Det ska dock sägas att ibland blev det så dumt att även folk på ja-sidan sade ifrån. En favorit i det avseendet var Peter Wolodarskis utbrott i Dagens Nyheter våren 2003 på folkpartister och moderater som var beredda att argumentera för konjunkturpolitik och högre skatter, bara det talade för euron. På nej-sidan hade vi stor behållning av texterna och det efterföljande grälet om så kallade buffertfonder. Numera ligger tyvärr de ledarna bakom betalvägg, men via en printversion hittar jag ett citat:
”Folkpartiet säger ju ja till att överskottsmålet i de offentliga finanserna höjs. Och i ett aktuellt strategidokument utesluter man inte en så kallad ”stabilitetsreserv”, utan talar i god keynesiansk anda om en aktiv finanspolitik för att parera konjunkturnedgångar. Denna undfallenhet beror delvis på en annan bedömning av skadan med att låta staten samla ännu mer i ladorna, delvis på att det finns en hård kärna av folkpartister (även kända som Hamilton/Munkhammarliberalerna) som är så förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem.”
Ja, jag vet. Bilden är fantastisk. Här är baksidan av samma broschyr. Innehållet hittar du här.
Nästa vecka blir det folkomröstningsbonanza här på min blogg som upptakt till tioårsjubiléet av att vi röstade nej till euron. Lägger upp två essäer om den borgerliga nejkampanjen i Medborgare mot EMU och mina personliga minnen från min tid i Moderaterna, samt hyss, citat, länkar och dåtida kommentarer om rapporten som förde fram det absolut sämsta ja-argumentet.
Men jag länkar som ett smakprov redan nu till Expressens klassiska wallraffande Kändisarna säljer sina namn, som väl inte var början på, men eskalerade ja-kampanjens ställning som driftkucku. Kändisar som för 5000 spänn skrev under en artikel full av sakfel för en fejkad stiftelse, med en hel del kul kommentarer som ”Det ska stå filosofie doktor i statsvetenskap och samhällsanalytiker. … Jag är faktiskt filosofie doktor, du kan få papper på det om du inte tror mig!”