Ägande, rörlighet och invandring
Har medborgarna i ett land en rätt att hindra andra människor tillträde till landet de lever i och följer den rätten av äganderätten? Kan man med andra ord dra en analogi mellan din rätt att bestämma vem du välkomnar i ditt hus, och vem majoriteten välkomnar till sitt land?
Det är en föreställning som dykt upp rätt ofta på sistone, exempelvis i punkt två här. De intellektuella rötterna till denna föreställning är oklara (ofta anges ett missvisande citat av Friedrich Hayek). En av få intellektuella företrädare som härleder invandringsrestriktioner (det handlar i stort sett bara om sådana inskränkningar) ur äganderätten är den tyske sociologen, filosofen och ekonomen Hans-Herman Hoppe.
Hoppes argument mot invandring finns i referat av Benjamin Juhlin (Är fri invandring förenlig med libertarianism?). Jag skulle för min del inte räkna vare sig Walter Block eller Hans-Herman Hoppe, eller för den delen anarkokapitalismen, till libertarianismens intellektuella toppar. Men desto tacknämligare att Juhlin sammanställer deras argument i synen på fri invandring, så att vi som inte läst särskilt mycket av Hoppe kan avfärda honom på lite solidare grund.
Mitt motargument är som följer: Fri rörlighet följer redan av att medborgarna i ett land tillerkänns full individuell äganderätt, näringsfrihet, akademisk frihet, avtalsfrihet et cetera. Som näringsidkare får jag sälja, hyra ut etc till vem jag vill. Om någon vill köpa en flygbiljett som tar hen in i ett land har ju flygbolaget välkomnat hen som kund, likaså taxichauffören i vars taxi hen kliver in i, hotellägaren som hyr ut rum, arbetsgivaren som erbjuder ett jobb, hyresvärden som hyr ut en bostad, universitetet som bjudit in hen för att tala etc. Denna kontraktsfrihet för landets medborgare innebär fri rörlighet, och sätter i praktiken dess ramar. Allt annat än fri rörlighet innebär en inskränkning av landets medborgares kontraktsfrihet, akademiska frihet, äganderätt etc genom att möjliga frivilliga interaktioner med utlänningar inskränks av staten.
Ur äganderätten följer alltså inte att det är statens sak att välkomna någon eller inte, vilket anarkister som Hoppe förespråkar (lite ironiskt är det med anarkister som medger en enormt vittgående statlig kontroll just gentemot utlänningar som vill passera en nationsgräns). Varje gång staten, måhända med stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.
Fri rörlighet är alltså den utgångspunkt som följer av den liberala synen på äganderätt, kontraktsfrihet och andra friheter. Den är förstås också enligt de flesta liberaler från Benjamin Constant och framåt, en frihet i sin egen rätt för varje människa (Constant räknar i sin klassiska plädering för modern frihet upp rätten ”to come and go without permission” bland dessa friheter).
Det betyder inte att den fria rörligheten därmed är oantastlig. Som med andra fri- och rättigheter kan det finnas vissa undantag, men de behöver i så fall motiveras och avgränsas tydligt. Det är något annat än att anta en majoritetens rätt att bestämma vem som alls släpps in på landets territorium (Eller att underbygga denna rätt med föreställningar om invandring som något slags metafysiskt hot mot ett geografiskt område, den av Juhlin refererade metaforen att invandraren är som en skrikande besökare på ett bibliotek är och förblir en paranoid kufighet. Också inom libertarianismen.).
Jag ska ge ett exempel på ett möjligt undantag för att problematisera min egen position. Ta Falklandsöarna. Befolkningen där vill tillhöra Storbritannien och deras rätt att göra detta har försvarats i krig. Ponera att de införde fri invandring från närliggande Argentina. Ganska snabbt skulle befolkningssammansättningen då kunna ändras så att majoriteten önskade något helt annat, nämligen tillhöra Argentina. De flesta platser där folk vill bo är redan så pass välbefolkade att den här sortens farhågor mer liknar paranoia (”muslimerna vill ta över Sverige och bilda ett kalifat” faller både på att detta inte är ett önskemål hos de flesta muslimer som kommer hit och att människor kommer hit från en mängd olika religioner och platser i världen). Men principen, finns det en rätt att staka ut ett lands identitet som rättfärdigar restriktioner och lojalitetskrav på inflyttade? De flesta nationer tar sig den rätten, låt vara ofta av mer eller mindre välmenade omtanke om de nyinflyttade (lär er svenska och kom in på arbetsmarknaden så kan ni lättare bryta med oönskade delar av ert tidigare sätt att leva och bli en del av vår gemenskap). Detta går vanligen att förena med fri rörlighet. Till exempel genom att medborgarskap och rösträtt till högsta beslutande församling separeras från möjlighet att bo och verka i ett land. Detta skapar förvisso vissa spänningar i rätten till lika inflytande över styret, men är den praktiska lösning många länder valt för att låta människor leva och verka i ett land utan att nödvändigtvis vilja bli en del av nationen. Även i andra praktiska motsättningar, som mellan omfattande statligt välfärdsåtagande och fri rörlighet, finns lösningar som medger mer snarare än mindre rörlighet och som därmed vanligen är att föredra utifrån liberala principer. Som den fria rörligheten mellan EU:s 28 medlemsländer visar går det att ha rörlighet även med omfattande välfärdsstater och länders olika inkomstnivåer.
Christian
juni 15, 2015 @ 10:39 e m
På vilket sätt är det visat, genom den fria rörligheten inom EU, att det är en framkomlig väg vid stora skillnader i inkomstnivåer och välfärdssystem? Krasst ekonomiskt hävdar jag bestämt att om vi i ”fri rörlighet” även lägger frihet att utnyttja välfärdssystemet i vilken som helst stat så funkar det inte. Detta eftersom en stat med ett mera utbyggt välfärdssystem i det fallet kommer att ha en nettoökning av utnyttjandet av sagda välfärdssystem. Detta kommer på sikt innebära problem med finansieringen.
Resonemanget är alltså teoretiskt hållbart, men knappast praktiskt.
Niklas
juni 15, 2015 @ 10:43 e m
Hej!
Skulle du kunna tänka dig ett system där man som invandrare inte får tillgång till välfärdsstaten?
Om världen endast bestod av av EU:s länder vore inte fri invandring ett stort problem för välfärdsstaten och samhället i övrigt. Men nu är så inte fallet.
Elias Granqvist
juni 15, 2015 @ 11:36 e m
Det hör också till saken, att den rätt till rikets territorium som en stat har, inte är en äganderätt. Staten har överhöghet, vilket rent legalt inte är riktigt samma sak, även om överhögheten rättshistoriskt springer ur samma idé som tanken om att det kan finnas äganderätt till mark.
I ett land som Sverige anses inte heller medborgarna som kollektiv äga staten (till skillnad från vad som är fallet enligt i vart fall vissa rättsfilosofiska argument i vissa andra länder), så det går inte heller att motivera ett eventuellt demokratiskt fattat beslut om ägarens rätt att utestänga andra på den grunden heller.
Hemulen
juni 16, 2015 @ 4:35 f m
Fast nu är det ju så att det sätt på vilken den fria rörligheten praktiseras i Sverige kränker äganderätten. S.k. EU-migranter bryter sig in i sommarstugor och tar över tomter, samtidigt som ordningsmakten ser åt andra hållet eller kräver att markägare ska städa upp. Inte heller förstår jag argumentet att när en person förhindras från att röra sig över en gräns så kränkas äganderätten. Det är idag fullt möjligt att ingå avtal över nationsgränser.
Stefan Hill
juni 16, 2015 @ 8:36 f m
Egyptens befolkning växer med 1 000 000 personer per år. Landet är överbefolkat och saknar möjlighet att försörja demänniskor som bor där idag. Alltså:inget problem för Egypten att exportera 1 000 000 personer per år till Sverige.
Sedan finns det länder med ännu större potential. Kina skulle förmodligen gärna skicka iväg 100 000 000 bönder till Sverige.
Det är alltså inget problem att skapa samma situation i Sverige som Falklandsöarna skulle ha med fri invandring
kanylbullen
juni 16, 2015 @ 10:45 f m
Man kan ju förstås ha fri rörlighet utan att för den sakens skull ge invandrare rätten till medborgarskap. Om Falklandsöarna hade öppna gränser så spelar det ju liten roll så länge enbart medborgarna kan rösta. Argentinare kommer för evigt klassas som besökare, med rätt ”to come and go without permission”.
OT: kan du inte slå på follow-funktionalitet på din FB-profil så man kan kommentera där istället eftersom du ändå delar publikt. Kommentarsfält på bloggar känns lite som år 2009.
Kommentar till Mattias Svensson om invandring
juni 16, 2015 @ 2:54 e m
[…] liberale debattören Mattias Svensson har på sin blogg publicerat ett inlägg om fri invandring där han refererar till den text jag publicerade på Mises.se om libertariansk invandringsdebatt, […]
Manne
juni 16, 2015 @ 5:11 e m
Staten och landsgränser (två irrationella saker) gör att allt blir så komplicerat.
Eftersom folk tvingas att betala för saker i Sverige så borde de kunna vara med och bestämma vad som händer med det och vem som använder det. Det är ju folkets egendom, liksom (vare sig de vill eller inte).
I en fri värld så är det självklart att folk får flytta vart det vill, förutsatt att de inte tvingar grannarna att betala för deras hus, tvinga dem att ge dem jobb eller på annat sätt använder tvång och hot om våld för att få det de vill.
GS
juni 18, 2015 @ 8:39 f m
Ett av de mest förvirrade debattinlägg jag läst. Självklart finns det en motsättning mellan fri rörlighet och äganderätt. Den som äger något har exklusiv dispositionsrätt. En person ”med fri rörlighet” har således inte rätt att slå sig ned på din tomt, och skälet är just att du äger den. Ännu mindre kan han slå sig ned på din mark och begära att du ska försörja honom. Trots detta hävdas det ofta i svensk debatt att svensk migrationspolitik medför sådana rättigheter, på nationell nivå. Reinfeldt har t.ex. hävdat att Sverige ”inte ägs” av svenskarna. Som jag ser det visar Sanandaji varför detta resonemang är felaktigt, och de facto (om än inte de jure) upphäver äganderätten.
De välfärdssystem som Sverige skapat fungerar endast med tillgänglighetsrestriktioner. Vi har, under förespeglingen att vi har något gemensamt, kommit överens om att betala skatt till våra gemensamma ändamål. Redan där kommer en avgränsning. Vem som helst kan inte komma in och begära att få ta del av de gemensamma tillgångarna. De tillhör gemenskapen, och frågan är då om du tillhör denna gemenskap eller inte. Det är denna aspekt som gör fri immigration oförenlig med välfärdsstaten. Att Hayek och Friedman gillade fri rörlighet innebär såldes endast att de menade att priset för fri rörlighet är att välfärdssystemen ovillkorligt avvecklas, ungefär så som nu sker i Sverige. Annars fylls landet av ”free riders”.
Fri rörlighet är inte — som jag tror att du tolkar det — en positiv rättighet, utan en negativ. Det innebär att du inte har någon skyldighet att stanna på en given plats. Du är fri att ge dig iväg. Men det är inte samma sak som att ha den positiva rätten att slå sig ned var man vill. Som exempel: Östtyskland hade inte fri rörlighet, men Sverige har alltid haft fri rörlighet. Det är med andra ord inte något vi fått de senaste 20 åren genom EU, eller genom vår säregna migrationspolitik.
Du nämner vidare Ruists studie. Den kan dessvärre knappast tas till intäkt för någonting av betydelse. Hans data jämför vad som i alla andra sammanhang skulle betecknas som gästarbetare (den demografiska profilen består i princip av personer 22-55 år med arbete; de kommer hit i 20-årsåldern och lämnar i 50-årsåldern). Han konstaterar att dessa är en ”vinst”. Men jämförelsegruppen har inte alls samma ålderssammansättning. Den består av svenskar som lever här hela livet, och därmed ”får ut” offentlig service som barnomsorg, skola, vård. De påstås därmed vara en ”kostnad” för samhället, trots att deras inbetalade skatter (dvs samhällets ”intäkt”) är betydligt större än gästarbetarens. Vem är lönsam? Vem är en kostnad? Kan man ha ett samhälle som endast består av fiskalt lönsamma ”gästarbetare” som levererar en liten summa skatt till staten, utan att få något i gengäld? (Det låter ju ungefär som det samhälle man får när välfärdssystemen avvecklats — det kanske blir låg skatt, men du får klara dig helt på egen hand.)
Man kan givetvis inte av Ruists studie dra slutsatsen att fri immigration från Östeuropa är ”lönsam”. Ruist tar inte med några kostnader för t.ex. tiggeriverksamheten — dessa kostnader och deras externaliteter finns ju inte redovisade vare sig hos skattemyndigheter eller på annan plats. Ändå ska Ruists gästarbetarstudie på något underligt sätt ”vetenskapligt visa” att tiggeriet är priset vi betalar för att staten ska kunna ”tjäna” 30 tusen per capita på ett fåtal gästarbetare. En grundare och mer oseriös debatt får man leta efter.
Ruists slutsatser är knappast vetenskapliga. Om man ska jämföra måste man givetvis jämföra med en grupp som har en liknande ålderssammansättning. Skulle Ruist ha jämfört med en sådan grupp svenskar, män 22-55, skulle slutsatsen inte bara ha blivit omvänd, utan med råge visat vem som betalar för den svenska välfärdsstaten.
Åter till äganderätten: den innebär alltid restriktioner. Vänstern, som programmatiskt ifrågasätter och motsätter sig privat äganderätt, vill naturligtvis häva de restriktioner den innebär. Det förvånar därför kanske inte att vänstern anser att ”fri rörlighet” (tolkat som positiv rättighet) trumfar äganderätten, och avfärdar Sanandajis resonemang, som är betydligt mer tungviktigt är vad liberala debattörer vill veta av.
Dessa debattörer förordar en antisocial politik och anarkoliberalism. Enligt dessa debattörer kan en fattig EU-migrant plötsligt och helt på egen hand få ”besittningsrätt” på annans mark. Då har man givetvis upphävt äganderätten, och detta i den fria rörlighetens namn. Och då har man varken förstått äganderätten, den fria rörligheten, eller skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter.
Din kolumn ovan argumenterar för en hopplös sak. Man kan tycka vad man vill om dagens rörlighet, men att påstå att ”fri rörlighet” är en positiv rättighet som inte påverkar äganderätten eller välfärdsstaten, eller alternativt att den övertrumfar äganderätten, är enbart okunnigt.
Elake Karsten
juni 19, 2015 @ 11:22 e m
Ja ett folk har den äganderätten till sitt land som de byggt med svett och blod. Men det fattar inte sådana som du, en skvatt galen extremliberal. Globalism och liberalism är ett mentalt gift som förgör mänskligheten.