And Johnny still can?t read

Det här börjar bli riktigt pinsamt. Jag skriver ett långt inlägg som rör en mängd konkreta områden där regeringen gör allt annat än liberala saker, till viss del i polemik mot Johnny Munkhammars tes att ” Sverige tillhör de ledande reformländerna” (han har tydligen istället tagit åt sig personligen av polemik som inte gäller hans uttalanden, dessutom ett hypotetiskt exempel). Jag upprepar och förtydligar för att ta reda på exakt var jag och Johnny skiljer oss i utvärderingen. Och det är ändå lögn i bänken att få ett svar i sak om varför regeringen förtjänar att kallas reformvänlig när det liberala regeringen gör inte är särskilt radikalt och det radikala inte särskilt liberalt. Detta från en kille som kallar sig expert på ”reformer”.

Men jag tänker inte vara lika dålig. Johnny undrar: ”Är det min eller Mattias strategi som mest liknar Thatchers?” Jag konstaterar att Margaret Thatcher var en högst ordinär paralamentariker i ett mesigt parti i över 20 år, några år som högspenderande minister under Edward Heath (den tidens Fredrik Reinfeldt). Vad var det som fick Thatcher att inse att Heaths samförståndsstrategi och administrerande av den stora staten var fel? Ta-ta! En tankesmedja som stod för marknadsekonomiska principer och klassiskt liberala tankar, några som med Johnnys ord ”stod utanför”. De skrädde inte heller orden om Heath-regeringen. Keith Joseph, som var den tilltänkta utmanaren till Heath innan Thatcher klev fram och en ideologisk frände till henne, fick ett chockartat uppvaknande av att det var personer i tankesmedjevärlden som vägrade ta honom i hand för att han hade spenderat för mycket som socialminister under Heath. Hade ingen stått utanför och sagt som det var hade det inte blivit någon marknadsekonomisk förändring, vare sig av Margaret Thatcher eller av Storbritannien.

Av detta lär vi dels att detta att ”stå utanför” partipolitiken inte är detsamma som att göra ingenting, vilket är Munkhammars första gravt felaktiga antagande (vad gjorde han då på Timbro och innan han blev partimedlem?) och dels att innan vi börjar dividera om det bästa är att verka för frihet inom eller utom partipolitiken (när båda behövs) måste vi göra klart om den här regeringen på det hela taget tar oss mot ett liberalare Sverige, dvs den sakfråga som ”reformexpert” Munkhammar försöker ducka undan med fåniga antaganden och sidospår.